Mats-Olas Fanclub

I fredags dök årets femte nummer av Offside ner i brevlådan, och efter en helgs läsning så måste jag säga att det är det bästa på länge. 196 sidor (jag har inte hunnit läsa alla än!) inför VM, bland dem en ganska intetsägande intervju med Fredrik Ljungberg, ett betydligt bättre reportage om Kim Källström, en redogörelse för hur tyskarna blev snälla och sympatiska (och dåliga) och ett underbart uppslag om holländskt straffskytte (Holland åkte ut fyra mästerskap av fem möjliga 1992-2000 på straffar). Bland mycket annat.

Fast allra bäst var en smått fantastisk konspriationsteori kring VM-pokalen (som dessutom innehöll en del sanning!) och ett reportage kring Henke, Zlatan, Chippen och Lucic. Dessa fyra herrar har en sak gemensamt (mer än att de är uttagna till VM), alla stod nämligen i skuggan av en stor talang i sina ungdomslag . Själva hade de till och med svårt att platsa (inte Lucic, men de andra tre) i sina pojklag vid 15 års ålder. Den här artikeln har Offside lagt ut som provläsning, om ni vill läsa så kan ni göra det här. Jag måste säga att artikeln ytterligare stärker min tro på att den allt tidigare elitsatsningen bland unga spelare är felaktig.

Zlatan ja, det i mitt tycke klart bästa reportaget om honom är gjort av (surprise!) Offside och ligger även det ute som provläsning. Tyvärr är fem år gammalt nu, men vill man få veta något om var Zlatan kommer ifrån (och kanske även vem han egentligen är) så är det här synnerligen rekommenderad läsning.

Vill man däremot inte hålla på och läsa långa texter på nätet så kan man i stället titta på Lampshades video till New Legs. Sägs det i alla fall, men jag har inte fått bilden att funka i någon av alla mina
mediespelare. Vill ni försöka kan ni ta vägen via hemsidan eller klicka på den här direktlänken.

Och så måste jag tipsa om den här sajten.

Jag har tröttnat på allt prat om hur bra den svenska elitserien i hockey är och hur dålig fotbollsallsvenskan är! Det gnälls mest hela tiden på fotbollen, senast idag gjorde aftonbladets Anrell det (även om det handlar om landslag och champions league i hans fall, och inte våra egna serier).

Han lyckas jämföra champions league (med på sin höjd en svensk spelare) med hockeylandslaget (med bara svenska spelare), vilket knappast är så rättvisande. Jämför hellre Champions League-finalen med en Stanley Cup-final, så får vi se hur det är med intresset på riktigt.

Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen.

Nej, jag tänkte bevisa att fotbollsallsvenskan är bättre än elitserien i hockey. Att den håller högre klass.

Steg ett: Ungefär lika många av de bästa svenska fotbolls- som hockeyspelarna spelar utanför Sverige, i runda slängar är det ca 50 av vardera som finns i andra (oftast bättre) ligor. Här kan det även vara värt att notera att allsvenskan fick med 6 spelare i den svenska VM-truppen i fotboll, elitserien 4 (om jag räknat rätt) spelare i OS-truppen.

Steg två: Båda serierna har gott om utländska importer. I allsvenskan håller de flesta god klass, i elitserien är det väl lite mer blandat då fler grovjobbare tas in utifrån inom hockeyn. Jämför man toppen av skytteligorna är det antagligen lika stor andel utlänningar i båda.

Steg tre: Både hockey och fotboll är väl etablerade sporter i Sverige. Organisationerna är väl utbyggda och klubbarna välorganiserade, och kan antagligen ta hand om talanger väl. Eller med andra ord, oavsett om en talang finns i hockeyn eller fotbollen är chansen lika stor att de utvecklas till bra spelare.

Steg fyra: Nu kommer det. Det finns många mer fotbollsspelare än hockeyspelare i Sverige. På alla nivåer, både bland vuxna och barn. Vilket ju gör att många fler talanger kommer till fotbollen än till hockeyn. Utan att ha kollat upp siffrorna ordentligt kan jag nog säga att det finns ungefär 10 gånger så många fotbollsspelare som hockeyspelare i Sverige.

Slutsats: Eftersom skillnaderna inom steg ett, två och tre är små (försumbara), så är det skillnaderna i steg fyra som blir avgörande. Allsvenskan håller högre klass eftersom så många fler svenskar spelar fotboll än hockey. Nu protesterar kanske en del och börjar prata om världens andra bästa liga och annat. Struntprat! Till och börja med bevisade Frölunda att elitserien abslout inte är bäst i Europa i början av året då de åkte på storstryk i någon mästarturnering, men det är inte det avgörande.

Det avgörande är att Hockeyn är en jätteliten sport jämfört med fotboll. Och på vilket sätt blir hockeyn i Sverige roligare att se på bara för att resten (nästan) av världens länder är usla på det?

Är gotländska mästerskapet i varpa mer intressant bara för att restan av jordens befolkning struntar i den sporten?

Hur många av Sveriges VM-spelare är från Stockholm? Min lilla undersökning visar att det bara är Rami Shaaban. Här är en sammanställning av var landslagstruppen kommer ifrån/växt upp, och ibland har även lite geografikunskaper smugit sig in.

Alvbåge, John Torslanda (Utanför Göteborg)
Isaksson, Andreas Smygehamn (Utanför Trelleborg)
Shaaban, Rami Stockholm
Edman, Erik Habo (Utanför Jönköping)
Lucic, Teddy Göteborg
Mellberg, Olof Gullspång (Mitt i Västergötland typ)
Nilsson, Mikael Kristiansstad
Hansson, Petter Söderhamn (Enda norrlänningen i truppen!)
Stenman, Fredrik Munktorp (Utanför Köping)
Svensson, Karl Jönköping
Alexandersson, Niclas Vessigebro (Halland)
Allbäck, Marcus Göteborg
Andersson, Daniel Bjärred (Utanför Malmö)
Elmander, Johan Alingsås (Utanför Göteborg, men det vet åtminstone en av mina läsare redan)
Ibrahimovic, Zlatan Malmö
Jonson, Mattias Kumla
Källström, Kim Göteborg
Larsson, Henrik Högaborg (Utanför Helsingborg)
Linderoth, Tobias Född utomlands, men slog igenom i Elfsborg (Borås)
Ljungberg, Fredrik Vittsjö (Flyttade till Halmstad som femåring)
Rosenberg, Markus Malmö
Svensson, Anders Göteborg
Wilhelmsson, Christian Sölvesborg (eller någonstans där i alla fall)

Som synes dominerar Malmö och Göteborg ganska klart, och rent allmänt är det södra Sverige som gäller. Men varför är det så få från Stockholm? En förklaring kan ju vara att träningsmöjligheterna är dåliga där (få gräsplaner), men är det verkligen så mycket bättre i Göteborg?

Det har ju varit en hel del diskussion om ungdomsfotbollen i Stockholm och att en del klubbar (främst Brommapojkarna) har värvat unga spelare (så unga som tio år) och ännu tidigare delat upp lagen efter hur duktiga spelarna är. Men deras rekordtidiga elitsatsning inte verkar fungera så särskilt bra. Visst är deras ungdomslag bra, men så spelciellt många klasspelare har de inte fått fram. (Den enda BP-produkten som blivit bofast i landslaget är Anders Limpar.) Tittar man på VM-truppen så är det däremot förvånansvärt många spelare som kommer ifrån småklubbar. Andreas Isaksson spelade i Östra Torp tills han var 16 år (ett halvår senare debuterade han i allsvenskan) och praktexemplet är Mikael Nilsson, som spelade division 6-fotboll som 19-åring.

Vad jag vill ha sagt? Jag tror inte alls att det är farligt för spelare att vara kvar i småklubbar, definitivt inte fram till de är 15-16 år. Och att Brommapojkarnas värvande och laguppdelningar redan bland smågrabbar är direkt osmaklig.


När jag ändå är inne på det här med ungdomsfotboll kan jag inte låta bli att länka till P19-truppen. Notera födelsedatumen. Bara två av arton spelare är födda under andra halvan av året! (I VM-truppen är 14 av 23 födda någon gång under perioden Juli-December som jämförelse.) Kanske är det läge att skapa ett pojklandslag för spelarna som är födda under första halvan av året och ett för de som är födda under andra halvan av året?

Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger,
minst hundra gånger om.

Inte nog med att jag skriver låtar och sedan sjunger dom, för ett par månader sedan började jag även spela in dem. Och i går kväll tog jag det sista steget, jag la ut tre låtar på nätet! Vill man lyssna på dem, eller kanske den fjärde låten som jag la ut tidigare i kväll, så kan man klicka på den här länken. (Eller länken i högerkanten, den funkar lika bra.)




Nu till dagens huvudämne, VM-truppen. Den bjöd på ett par överraskningar, och jag tänkte skriv några rader om en av dem. Fast först vill jag säga att jag tycker truppen är bra, möjligen borde det ha varit med en högerback mer och en anfallare mindre. Bort med Allbäck och in med Christoffer Andersson eller Alexander Östlund. Sedan är jag även tveksam till målvakterna, men något mer om det sedan.

För det här ska handla om Kalle Svensson. Som det blåvitt-fan jag är blev jag riktigt glad när jag såg att han kom med, vilket ju var en liten skräll. För om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog inte att Kalle är en av Sveriges fyra bästa mittbackar (till exempel är Mikael Antonsson bättre), fast det innebär inte att jag tycker det är fel att han är med. Han är trots allt bara 22 år och förhoppningsvis kan han vara ett alternativ i EM om två år (om Sverige nu tar sig dit). (Det var väl det där med åldern som gjorde att Bengt Andersson inte kom med, jag anser att han är Sveriges näst bästa målvakt. Men om bara Isaksson håller sig hel så kvittar det ju vem som är reserv.)

Att jag blev så glad för Kalles plats beror nog till en viss del på att han verkar vara så mogen och ha en så bra, nästan lite gammeldags, inställning. När lagkamraterna skaffar sig nya bilar väljer han att köpa pappas gamla 740, och han skulle nog aldrig få för sig att sätta upp ett signerat idolfoto på sin ytterdörr (som en annan av blåvitts unga talanger har gjort). Att Kalle sedan är osedvanligt ambitiös (det går rykten om att han tränar en del extra) gör det bara bättre.

Fast här är jag lite tveksam. Jag misstänker att Kalle (precis som en annan väldigt ambitiös spelare, Kim Källström) verkar mer lovande än vad han är bara för att han är så ambitiös och har tränat så hårt. Han har antagligen kommit närmare sin fulla kapacitet än vad en normal 22-årig mittback har gjort. (Jag tror att det är det här som har hänt med Kim Källström. Han tränade så hårt och mycket i sin ungdom att han redan som 17-åring var relativt färdigutvecklad. Men alla journalister verkade tro att hans utveckling skulle fortsätta i full fart i många år till.)

Jag har sett Kalle live vid tre tillfällen. Första gången var annandag påsk 2003 i Växjö. Kalle var ny i klubben och fick hoppa in på innermittfältet när Bosse Johansson bytte spelsystem från 4-3-2-1 till 4-4-2 mitt under andra halvlek. Inte ens med bästa vilja kan jag säga att han utmärkte sig, mer än möjligen att han som precis fyllt nitton och lyckades komma direkt från division 2 till allsvenkskan och få speltid.

Andra gången däremot. Nu är vi framme i augusti 2004, och höstderbyt mot Öis. Några omgångar tidigare hade Mikael Antonsson försvunnit till Österrike och Kalle hade äntligen tagit en ordinarie mittbacksplats. Matchen blev en höjdare (med blåvita ögon i alla fall) och slutade med seger 4-0. Det jag bäst kommer ihåg av Kalles insats var en löpduell mot Ailton i andra halvlek. Vid det här laget hade IFK en betryggande ledning när en boll slogs ned mot hörnflaggan. Kalle kunde valt att bara skära av vinkeln och vänta in Ailton (som är en snabb rackare) vid straffområdeskanten, men valde att ta en löpduell. På något sätt lyckades han hänga med, och genom två glidtacklingar vann han bollen. För detta fick han välförtjänt en av dagens största ovationer. Efteråt var jag och mina medåskådare mycket imponerande av honom, och sa att honom kommer det nog bli något stort av.

Tredje gången jag såg honom var nästan precis ett år senare, den andra (?) augusti 2005 mot Häcken. På ett år hade Kalle gått från nykomling till veteran i backlinjen, i den här matchen var han den klart mest rutinerade (Ölme var avstängd). Trots att medelåldern i backlinjen var precis över 20 år gjorde försvaret en utmärkt insats, och blåvitt vann en välspelad metch med 1-0. Kalle var briljant, det var i den här vevan som DN hade med honom i veckans allsvenska lag fyra gånger i rad. Den sviten bröts inte förrän han blev skadad i en U21-match, och därmed missade hela hösten. Nu under våren har Kalle återigen närmat sig formen från i somras, och jag hoppas att han lyckas hålla den även under VM. Det ska bli spännande att se om det blir någon speltid där (dock inte troligt), om det blir det så tror jag att han klarar det galant.

Det verkar som att någon eller några i Häckens ledning har drabbats av storhetsvansinne. För någon dag sedan förkunnade de Hisingens självständighet, och nu har de lagt ut den nya nationens nationalsång på nätet. Jag tar mig friheten att kopiera in texten här:


O Hisingen, O Hisingen

O Hisingen. O Hisingen. Där bryter vi vårt bröd,
Vår vackra ö. Mitt stolta hem. Tills dagen jag är död.
Allt levande som lever här. I källarhål och loft
Vi samlas på vår Rambergsvall, beströdd med stjärnors stoft.

O Hisingen. O Hisingen. Vår ålderstigna mor.
Som fostrat alla Hisingar till syster eller bror.
Det gula är vår sol minsann. Det svarta är vårt land.
Bron, en navelsträng av stål, kopplad till vår strand.

O Hisingen. O Hisingen. Vid Oceanens kant.
Här trivs vi bra. Här mår vi gött, i hjärtat, det är sant!
Ett gul-svartfärgat paradis. Från berg till dalens mull.
Du trygga bas. Du flotta fort. För Getingar av gull.

_{Text och musik: Per-Erik Winberg och Fredrik Ganslandt}


Jag hoppas att det hela är ett skämt, annars är det nog den värsta pekoralen på ett bra tag!




Avslutningsvis så skickar jag med en länk för att visa att det inte bara är jag som insett Niclas Alexanderssons storhet!

IFK Göteborg lanserade i dag en ny hemsida, som bland annat innehöll nya spelarpresentationer. Bland frågorna, som handlade om sådant som bästa fotbollsspelarna och smultronställen i Göteborg, fanns även självporträtt. Som om man skulle behöva tydligliggöra likheterna mellan dagisbarn och elitfotbollsspelare ytterligare.

Ta er gärna en titt på teckningarna signerade Stefan Selakovic, Niclas Alexandersson, Hjálmar Jónsson, Ölme, Pontus Wernbloom, Dennis Jonsson, Marcus Berg eller Mattias Bjärsmyr!


Någon som behöver ett tidsfördriv? Själv har jag helt fastnat i tretris, så om ni ska prova, tänk på att det kan vara lite lätt beroendeframkallande.


Det var allt för i dag!

Eftersom jag var bortrest i går så hann jag inte lägga ut något allsvenkst tips innan serien började, vilket  kanske hade varit bättre. Nu har ju en match hunnit spelas, men jag slänger ur mig en sluttabell ändå.

1. IFK Göteborg
2. Malmö FF
3. Djurgårdens IF
4. Halmstads BK
5. Hammarby IF
6. Helsingborgs IF
7. Kalmar FF
8. IF Elfsborg
9. BK Häcken
10. Östers IF
11. AIK
12. Örgryte IF
13. GAIS
14. Gefle IF


Kommentarer: Som blåvitt-fans så kan jag inte gärna tippa något annat lag som etta, fast det är förhoppningsvis inte bara önsketänkande. IFK var allsvenskans bästa lag under hösten, och jämför man det laget med årets så är årets lag klart bättre på pappret. Jag hoppas på guld alltså.

På andra plats har jag satt MFF, som har bytt tränare, spelsystem och även många spelare inför säsongen. Svårbedömt alltså, det finns mycket potential i truppen men det är osäkert hur mycket de kan få ut av den.

Trea tror jag att Djurgården blir. Att jag inte placerar dem högre upp beror på att det är svårt att försvara ett guld, samt att de under Royal League blivit utspelade mot både IFK och norska Lilleström. I sammanlagt fyra matcher mot lag som pressat högt har DIF fyra klara förluster. När laget inte har fått så mycket tid på sig har det märkts att mittfältet inte är allsvenskans starkaste.

På fjärde plats har jag satt Halmstad, som i alla andra tips har hamnat långt ner. Lite konstigt tycker jag, visst hade de stora problem under förra våren men under hösten visade de vad de går för. De tog sig till gruppspelet i UEFA-cupen, den bästa svenska insatsen i en europeisk cup på ett bra tag. Dessutom saknade de Martin Fribrock och framför allt lagkaptenen Tommy Jönsson. Se upp för Halmstad i år!

Hammarby gör en normal säsong, Helsingborg är alldeles för svaga utan Henke för att komma högre upp och Kalmar kommer att göra en lite sämre säsong än senast men ha en betryggande marginal till bottenlagen. Elfsborg har hajpats ordentligt, utan att jag kan förstå varför. Försvaret är fortfarande långt ifrån allsvensk toppklass, mittfältet kommer att bli uppätet av fysiskt starkare motstånd och de har sålt sin bästa anfallare. Risken finns att de hamnar ännu längre ner.

Häcken har jag inte så mycket att säga om, Berggren är en utmärkt värvning, men innermittfältet är klart svagare än förra året. Öster tror jag kommer att överraska positivt, har värvat bra och kan mycket väl komma högre än 10:e plats. Örgryte borde klara sig kvar men är skadekänsligt och presterar inte nyckelspelarna riskerar de att åka ur. (Sedan kan de även ryka på grund av ekonomin.)

AIK hoppas på guld men ska vara glada om de hänger kvar. GAIS har en betydligt rimligare målsättning (just att hänga kvar) men jag tror ändå inte att de lyckas. Gefle slutligen, som överraskande hängde kvar förra året, tippar jag som jumbo i år. I år är de bättre kartlagda av motståndarna och har inte fördelen av att vara nykomlingar.




Uppdatering: Ett kul tips går att läsa här. Jag håller med om en del (förstaplatsen!) om än inte allt, men underhållande läsning är det hur som helst.

DN hade i går en extra bilaga inför den allsvenska premiären nu till helgen. Eftersom de hade intervjuat alla tio brasilianarna i allsvenskan var rubriken på framsidan samba-allsvenskan, och rubriken till artikeln sambaspår i snön. För så är det ju, så fort någon skriver något om brasiliansk fotboll så måste denne få in ordet samba så ofta som möjlig. Ungefär som att man inte kan skriva något om tysk fotboll utan att nämna effektivitet.

Jag har tröttnat på samba som stående epitet till brasiliansk fotboll. DN konstaterar själva att de brasilianska spelarna i Sverige allt för ofta kopplas ihop till en enhet, när de i själva verket har klart olika mål och drömmar. Och så är det med spelstilarna också, Örgrytes Walter Tomaz Jr är antagligen allsvenskans värsta benknäckare, så vad han har att göra med samba begriper jag inte.

Jag har, som ni kanske redan märkt, även tröttnat på beskrivningen av brassar som tekniska. Visst är många av dem det, men det är ändå en alldeles för grov generalisering. Det finns många brassar som lever på styrka, snabbhet och bra spelsinne. Flera av världens bästa målvakter och mittbackar är från Brasilien, och de har inte kommit dit de nu är på grund av sin teknik direkt.

Det finns även ett skimmer av lekfullhet kring den brasilianska fotbollen, att spelarna lärt sig spela (och framförallt dribbla) på Copacabana, och den bilden är heller inte sann. Brasilianarna har antagligen de hårdast styrda fotbollsskolorna i världen, där spelarna drillas från 8 års ålder. Klubbarna har även en stenhård gallring, vid 11, 13, 15 och 17 års ålder är spelarna tvungna att provspela för att bli uppflyttade till nästa lag. Misslyckas vid en sådan peneira man får man söka sig till en ny (ofta mindre) klubb.

Tyvärr så kommer väl sportjournalisterna att prata en massa om brasiliansk samba till sommaren när det är dags för VM, och jag kommer säkerligen att sitta och reta mig på det. Det säger en del om sportjournalisterna att alla blir helt till sig när Wikegård kommer med nya beskrivningar, och inte kör med samma gamla 50-tals-klyschor som alla andra gör. Kan ingen kommentator förnya fotbollsspråket innan sommaren?

Jag har nämnt det innan, men det tål att nämnas igen. På bara 15-20 år har svensk damidrott gjort väldigt stora framsteg. Jag har gjort en liten efterforskning, och resultaten är väldigt tydliga. Försök att komma på kvinnliga idrottare från 80-talet, och ni märker nog att det inte är så enkelt. "Billan" Westin och Pia Sundhage poppar upp i huvudet, men sedan går det trögt. Vad det lilla antalet beror på tänker jag inte gå in närmare på, fast det kan vara värt att nämna att 80-talet nog är doping-decenniet framför andra, speciellt på damsidan.

Min efterforskning består av den årligt utkommande boken Sporten Idag, som jag har nästan alla nummer av sedan 1990. Av de 126 sidorna i boken från 1990 handlar en om dambrottning, en halv om Pernilla Wiberg (som inte slagit igenom än), fyra om Helen Alfredsson och tre om varför det inte händer något inom svensk damtennis. Sammanlagt åtta och en halv sida alltså, eller 6,7 % om man hellre uttrycker det så. Och då handlar ändå tre av sidorna om att det inte finns några framgångsrika svenska damtennisspelare. Visst skulle man kunna förklara bristen på kvinnliga idrottare i boken med att Sporten Idag är konservativ och gammelmodig, men jag tror inte det är den stora anledningen till den låga andelen damidrott.

Ett hopp fram till 1998 innebär att ungefär 21 av 91 sidor (jag har tagit bort Lars-Gunna Björklunds krönika och Pamela Anderssons dagbok från vinter-OS eftersom de byter ämne så ofta) handlar om kvinnliga idrottare. I procent räknat blir det drygt 23.

Avslutningsvis tittade jag på 2005 (räknar även här bort den inledande krönikan, en text om gendoping och även ett antal tillbakablickar) och fick det till att 42 av 83 sidor i huvudsak handlar om kvinnor, dvs 51 %. Nu ska det sägas att det ibland är svårt att räkna sidor då skribenterna, som tur är, inte stenhårt delar upp sidorna i manligt/kvinnligt, men trenden är ändå väldigt tydlig. Sedan ska det också påpekas att det både 1990 och 1998 spelades fotbolls-VM, vilket har fått stor plats. På grund av det vore det rimligare att jämföra med 2006, men någon sådan bok finns ju inte än.

Jag tror att det ofta är svårt att märka förändringarna när de, som här, kommer lite i taget, och att det därför är bra att göra sina tillbakablickar ibland. En del saker blir så mycket tydligare då, som här då det räcker med en kort ovetenskaplig undersökning för att se vilka framsteg våra kvinnliga idrottare gjort.

---

Helt orelaterat, men jag har tidigare nämnt att vinterhalvåret är den bästa tiden för fotbollsfans. Jag undrar om inte motsvarande gäller för musikfans, dvs att den intressantaste tiden är den då det inte finns några nyutgivna skivor eller någon turné att prata om. Det är väl rimligen bara under lågsäsong som någon kan få den obegripliga idén att U2-fans runtom världen ska sjunga in en rad eller två av en låt, för att sedan sammanfoga dem till U2-fansens motsvarighet till Band Aid. Den som vill höra hur Vertigo blev kan göra det här, men det är nog bäst att jag varnar för en hel del falsksång. Men det avskräckte tydligen inte, en version av Discotheque är nu på gång.

Uppdatering: Discotheque är nu klar (både musik och en video) och en profil finns numera på last.fm.

(Och ett Ps. Jag har fått en massa (med mina mått mätt) besökare den sista timmen, så jag misstänker att någon har länkat till mig. Vem är det? Det är helt ok, jag har inget emot det, men jag blir lite nyfiken bara!)

(Och ett ännu senare Ps. Det visade sig att länken till bloggen fanns på ett engelskspråkigt U2-forum. Tufft.)

I bloggens barndom skrev jag en hyllning till Niclas Alexandersson, där jag bland annat misstänkte att han skulle kunna lyckas som sångare i ett pojkband. Det jag inte anade var att det kanske är så! I det senaste numret i offside finns en intervju med Niclas och Anders Svensson, där de bland annat pratade om sina dolda sidor. Här är ett litet utdrag:

Men ni är ju båda kända för att vara lugna killar?
Niclas:  >>Jag läser ibland att jag ska vara blyg. Det tycker jag är fel. Lugn stämmer, men blyg? Absolut inte. Jag har inga problem att ställa mig upp och tala inför folk, till exempel.<<
Anders: >>Eller att ta första låten när man ska sjunga karaoke.<<
Har det hänt?
Anders: >>Han har en väldigt fin sångröst, Niclas. Det är det inte många som vet om.<<




Sedan är Alex dessutom ganska bra på att spela fotboll, idag gjorde han ett av blåvitts mål i en träningsmatch med norska Odd Grenland. För övrigt har IFK spelat sju matcher mot norska lag i år, men bara två mot svenska. Adam Johansson är kanske något på spåret när han misstänker att blåvitt ska spela i tippeligan i stället för allsvenskan i år.

För det första. Jag kan inte undvika att länka till den här bilden. Jag vet inte om jag behöver säga så mycket, men jag misstänker att i alla fall en person helst hade sett att bilden inte tagits.



För det andra. Läkarvetenskapen verkar inte ha gått framåt så värst mycket, följande rader finns att läsa i aftonbladet i kväll.

Smällen tog hårt och Renberg grinade illa.
Luleås lagkapten spelade vidare, uppenbart störd av smällen, men fick kliva av isen i inledningen av tredje perioden.
– Det verkar vara något med höften, sade expertkommentatorn i Canal+, Calle Johansson.
Enligt de första rapporterna handlar det om en revbens- eller höftskada.
Renberg gjorde ett försök till spel efter läkarundersökning i omklädningsrummet, men det gick inte.

En revbens- eller höftskada, visst borde det vara ganska lätt att veta vilket?

---

Uppdaterat dagen efter:

Förlåt att jag var lite onödigt hård mot läkarvetenskapen, den går trots allt framåt. Idag har man upptäckt att det finns ett område på kroppen mellan höften och revbenen och valt att kalla det ryggen, vilket jag tycker låter som ett bra namn. Det ska tydligen vara där som Renbergs skada sitter.

Jag blev lite förvånad när jag tittade på inomhus-VM nu i eftermiddags. Maria Mutola vann (som vanligt) damernas 800 meter och fick stiga högst upp på prispallen, så det var inte det som förvånade. Nej, det var Moçambiques flagga som gjorde det. Det måste väl vara världens enda flagga som innehåller en automatkarbin?

En sak till från friidrotten. Sverige lyckades ta en fjärdeplats i 4*400 meter, vilket var överraskande och imponerande. Dessutom fullföljer de en fin svensk tradition med sin fjärdeplats. Vinter-OS fick åtminstone mig att glömma att fjärdeplatser är en svensk specialitet, det var egentligen bara i stafetterna vi fick våra fjärdeplatser (och damernas puckelpist men vem kommer ihåg det). Nu sitter nog Sven Nylander hemma och ler.

Som jag tidigare har nämnt prenumerar jag på Offside, ett utmärkt fotbollsmagasin. En sak som irriterar mig är dock att så fort det finns något i Offside som har ett hyfsat nyhetsvärde så trycks det direkt i andra media, innan Offside har hunnit ut till prenumeranterna. Det tar ju bort lite av överraskningsmomentet, som till exempel i förra veckan då Fotboll Direkt publicerade hela Offsides mardrömselva på torsdagen. (Jag fick tidningen på fredagen.) Jag vet inte om det görs med offsides goda minne eller inte, men jag skulle ändå föredra att få läsa om det först när tidningen kommer.







Bonus: Lite italienskt fotbollshat finns på den här länken. Försök att räkna hur många merda texterna innehåller! Lite variation kanske inte hade skadat?

Kan det gå för bra i ett OS? Jag undrar om det inte kan det. Sverige har verkligen haft stolpe in i detta mästerskapet, och tagit långt fler medaljer än vad någon drömt om. Men i och med att vi tagit så många medaljer så känns det som att deras värde har minskat. I tidigare vinter-OS har jag kunnat bli riktigt glad för en bronsmedalj, nu kände jag mest besvikelse efter Anjas brons i störtloppet och Anna-Carin Olofssons silver i sprinten, och det vill jag ju inte göra. Jag vill bli glad för alla medaljer.

Med det är nog så att när allt går bra glömmer man hur små marginalerna är för att det ska gå dåligt. Att Anja skulle kört ur i slalomen, att ACO skulle missat ett skott mer i masstarten, att Hetland skulle dragit med sig Lind i fallet i sprinten eller att Jokkinen skulle satt chansen med en halvminut kvar av finalen.

DN har verkligen drabbats av segerruset och tagit det hela ett steg längre. De lyckades glömma bort ett guld när de satte sina betyg på de svenska OS-deltagarna! Under betyget 1 (underkänd) fanns Lina Andersson och motiveringen löd:

Elva i sprinten, 33:a på milen och en bruten tremil. Kan inte bli annat än underkänt.

Anna Dahlberg fick en tvåa (godkänd) och följande rader:

Fick koncentrera sig på sprinten, men var chanslös i semin. Nära underkänt.

Lina och Anna tog som ni säkert kommer ihåg guld i sprintstafetten, men det hade DN glömt. Kanske säger det mer om DN:s sportredaktion än något annat, men ändå. Dessutom glömde de damernas stafett, Dahlbergs fina startsträcka nämns inte, och om Elin Ek och Anna-Karin Strömstedt (som båda får underkänt) står följande:

Elin Ek
Visade ändå stor vilja när hon tömde sig på milen, men placeringarna är för svaga.

Anna-Karin Strömstedt
Strömstedt spänner bågen, men individuellt höll det inte för debutanten. Hade inledningsvis problem med att hennes astmamedicin inte var godkänd.

Som tur var vaknade minnet hos sportredaktionen efter ett tag, den version av betygen som ligger ute på nätet ser annorlunda ut. Kanske kan de skylla på att de jobbat hårt och mycket under ett par veckor, men att ge en guldmedaljör undekänt är ändå i mesta laget.

Gårdagens OS-insats var tipptopp, nu är 11 medaljer säkrade. Mitt tips på 8 medaljer är passerat med marginal, men jag är ändå hyfsat nöjd med mitt tips. Alla de jag trodde på har tagit sina medaljer, om än av andra valörer och i andra tävlingar än vad jag trodde. På det stora hela taget är det framför allt längdskidåkarna som har överträffat mina förväntnignar.

Speciellt roligt med Anjas guld, hon har sannerligen jobbat ihop till det. Lite kul att det blev i slalom också, det trodde jag absolut inte. Sedan är jag en så dålig människa att jag tycker att det var lite extra roligt att Anja puttade ner Kostelic från medalj, jag har tröttnat på Janicas alla "skador" och "sjukdomar". (Fast hon är nog sjuk på riktigt den här gången. Kanske.)

Jag avslutar med ett tips. Dansk radio (P3) spelade in en Lampshade-konsert för några veckor sedan och sände den i söndags. Jag hörde den på webradio och kan intyga att den är bra. (Tyvärr kan jag inte säga samma sak om min uppkoppling, jag fick höra konserten med dålig kvalitet. Som om bandet spelat i en garderob ungefär.)

Nu är DR så snälla att de strömmar konserten i någon månad framåt, för er med tillräckligt bra uppkoppling och Windows Media Player. För en direktlänk så kan ni klicka här, och ni som gillar omvägar trycker med fördel på den här länken, där man även kan läsa lite om konserten.

Tredje raka spurtförlusten i OS, skidskyttarna var så nära att ta en bronsmedalj. En fot efter Frankrike eftersom Bergman höll på att ramla metern innan mål. Annars hade vi tagit ett överraskande brons, som hade varit så kul. Det här var nästan lika jobbigt som damernas längdstafett, det känns som att flytet i början av OS har försvunnit. Jag vill absolut inte ha fler fjärdeplatser nu, i morgon är det dags för medaljer i längdsprinten!

Som det känns just nu har både längddamerna occh skidskyttarna chansen att ta sig in på den här listan, men det krävs lite mer eftertanke innan jag kan bestämma mig hur tungt det egentligen är.




Uppdatering:

För en månad sedan gissade jag hur Sveriges U21-trupp mot Irland skulle se ut, och nu har den kommit. 15 av 20 spelare fick jag rätt på, vilket är lite mindre än jag hoppats. Till mitt försvar får jag säga att Tommy Söderberg ställer över några som han är säker på, till dem hör säkert Petter Andersson och antagligen även Stefan Batan och Björn Runström, möjligen också Joakim Sjöhage.

Min enda rena miss var på målvaktsidan där HBK:s Sahlman tog platsen före Helsingborgs Berglund, och på den platsen var jag väldigt osäker. Ingen av dem har ju spelat i allsvenskan, om man bortser från Sahlmans 3 minuters inhopp som anfallare(!) förra säsongen. Undrar om det var dem som avgjorde i uttagningen?