Brasiliansk effektivitet och tysk sambafotboll
DN hade i går en extra bilaga inför den allsvenska premiären nu till helgen. Eftersom de hade intervjuat alla tio brasilianarna i allsvenskan var rubriken på framsidan samba-allsvenskan, och rubriken till artikeln sambaspår i snön. För så är det ju, så fort någon skriver något om brasiliansk fotboll så måste denne få in ordet samba så ofta som möjlig. Ungefär som att man inte kan skriva något om tysk fotboll utan att nämna effektivitet.
Jag har tröttnat på samba som stående epitet till brasiliansk fotboll. DN konstaterar själva att de brasilianska spelarna i Sverige allt för ofta kopplas ihop till en enhet, när de i själva verket har klart olika mål och drömmar. Och så är det med spelstilarna också, Örgrytes Walter Tomaz Jr är antagligen allsvenskans värsta benknäckare, så vad han har att göra med samba begriper jag inte.
Jag har, som ni kanske redan märkt, även tröttnat på beskrivningen av brassar som tekniska. Visst är många av dem det, men det är ändå en alldeles för grov generalisering. Det finns många brassar som lever på styrka, snabbhet och bra spelsinne. Flera av världens bästa målvakter och mittbackar är från Brasilien, och de har inte kommit dit de nu är på grund av sin teknik direkt.
Det finns även ett skimmer av lekfullhet kring den brasilianska fotbollen, att spelarna lärt sig spela (och framförallt dribbla) på Copacabana, och den bilden är heller inte sann. Brasilianarna har antagligen de hårdast styrda fotbollsskolorna i världen, där spelarna drillas från 8 års ålder. Klubbarna har även en stenhård gallring, vid 11, 13, 15 och 17 års ålder är spelarna tvungna att provspela för att bli uppflyttade till nästa lag. Misslyckas vid en sådan peneira man får man söka sig till en ny (ofta mindre) klubb.
Tyvärr så kommer väl sportjournalisterna att prata en massa om brasiliansk samba till sommaren när det är dags för VM, och jag kommer säkerligen att sitta och reta mig på det. Det säger en del om sportjournalisterna att alla blir helt till sig när Wikegård kommer med nya beskrivningar, och inte kör med samma gamla 50-tals-klyschor som alla andra gör. Kan ingen kommentator förnya fotbollsspråket innan sommaren?
Jag har tröttnat på samba som stående epitet till brasiliansk fotboll. DN konstaterar själva att de brasilianska spelarna i Sverige allt för ofta kopplas ihop till en enhet, när de i själva verket har klart olika mål och drömmar. Och så är det med spelstilarna också, Örgrytes Walter Tomaz Jr är antagligen allsvenskans värsta benknäckare, så vad han har att göra med samba begriper jag inte.
Jag har, som ni kanske redan märkt, även tröttnat på beskrivningen av brassar som tekniska. Visst är många av dem det, men det är ändå en alldeles för grov generalisering. Det finns många brassar som lever på styrka, snabbhet och bra spelsinne. Flera av världens bästa målvakter och mittbackar är från Brasilien, och de har inte kommit dit de nu är på grund av sin teknik direkt.
Det finns även ett skimmer av lekfullhet kring den brasilianska fotbollen, att spelarna lärt sig spela (och framförallt dribbla) på Copacabana, och den bilden är heller inte sann. Brasilianarna har antagligen de hårdast styrda fotbollsskolorna i världen, där spelarna drillas från 8 års ålder. Klubbarna har även en stenhård gallring, vid 11, 13, 15 och 17 års ålder är spelarna tvungna att provspela för att bli uppflyttade till nästa lag. Misslyckas vid en sådan peneira man får man söka sig till en ny (ofta mindre) klubb.
Tyvärr så kommer väl sportjournalisterna att prata en massa om brasiliansk samba till sommaren när det är dags för VM, och jag kommer säkerligen att sitta och reta mig på det. Det säger en del om sportjournalisterna att alla blir helt till sig när Wikegård kommer med nya beskrivningar, och inte kör med samma gamla 50-tals-klyschor som alla andra gör. Kan ingen kommentator förnya fotbollsspråket innan sommaren?
