Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger
Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger,
minst hundra gånger om.
Inte nog med att jag skriver låtar och sedan sjunger dom, för ett par månader sedan började jag även spela in dem. Och i går kväll tog jag det sista steget, jag la ut tre låtar på nätet! Vill man lyssna på dem, eller kanske den fjärde låten som jag la ut tidigare i kväll, så kan man klicka på den här länken. (Eller länken i högerkanten, den funkar lika bra.)
Nu till dagens huvudämne, VM-truppen. Den bjöd på ett par överraskningar, och jag tänkte skriv några rader om en av dem. Fast först vill jag säga att jag tycker truppen är bra, möjligen borde det ha varit med en högerback mer och en anfallare mindre. Bort med Allbäck och in med Christoffer Andersson eller Alexander Östlund. Sedan är jag även tveksam till målvakterna, men något mer om det sedan.
För det här ska handla om Kalle Svensson. Som det blåvitt-fan jag är blev jag riktigt glad när jag såg att han kom med, vilket ju var en liten skräll. För om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog inte att Kalle är en av Sveriges fyra bästa mittbackar (till exempel är Mikael Antonsson bättre), fast det innebär inte att jag tycker det är fel att han är med. Han är trots allt bara 22 år och förhoppningsvis kan han vara ett alternativ i EM om två år (om Sverige nu tar sig dit). (Det var väl det där med åldern som gjorde att Bengt Andersson inte kom med, jag anser att han är Sveriges näst bästa målvakt. Men om bara Isaksson håller sig hel så kvittar det ju vem som är reserv.)
Att jag blev så glad för Kalles plats beror nog till en viss del på att han verkar vara så mogen och ha en så bra, nästan lite gammeldags, inställning. När lagkamraterna skaffar sig nya bilar väljer han att köpa pappas gamla 740, och han skulle nog aldrig få för sig att sätta upp ett signerat idolfoto på sin ytterdörr (som en annan av blåvitts unga talanger har gjort). Att Kalle sedan är osedvanligt ambitiös (det går rykten om att han tränar en del extra) gör det bara bättre.
Fast här är jag lite tveksam. Jag misstänker att Kalle (precis som en annan väldigt ambitiös spelare, Kim Källström) verkar mer lovande än vad han är bara för att han är så ambitiös och har tränat så hårt. Han har antagligen kommit närmare sin fulla kapacitet än vad en normal 22-årig mittback har gjort. (Jag tror att det är det här som har hänt med Kim Källström. Han tränade så hårt och mycket i sin ungdom att han redan som 17-åring var relativt färdigutvecklad. Men alla journalister verkade tro att hans utveckling skulle fortsätta i full fart i många år till.)
Jag har sett Kalle live vid tre tillfällen. Första gången var annandag påsk 2003 i Växjö. Kalle var ny i klubben och fick hoppa in på innermittfältet när Bosse Johansson bytte spelsystem från 4-3-2-1 till 4-4-2 mitt under andra halvlek. Inte ens med bästa vilja kan jag säga att han utmärkte sig, mer än möjligen att han som precis fyllt nitton och lyckades komma direkt från division 2 till allsvenkskan och få speltid.
Andra gången däremot. Nu är vi framme i augusti 2004, och höstderbyt mot Öis. Några omgångar tidigare hade Mikael Antonsson försvunnit till Österrike och Kalle hade äntligen tagit en ordinarie mittbacksplats. Matchen blev en höjdare (med blåvita ögon i alla fall) och slutade med seger 4-0. Det jag bäst kommer ihåg av Kalles insats var en löpduell mot Ailton i andra halvlek. Vid det här laget hade IFK en betryggande ledning när en boll slogs ned mot hörnflaggan. Kalle kunde valt att bara skära av vinkeln och vänta in Ailton (som är en snabb rackare) vid straffområdeskanten, men valde att ta en löpduell. På något sätt lyckades han hänga med, och genom två glidtacklingar vann han bollen. För detta fick han välförtjänt en av dagens största ovationer. Efteråt var jag och mina medåskådare mycket imponerande av honom, och sa att honom kommer det nog bli något stort av.
Tredje gången jag såg honom var nästan precis ett år senare, den andra (?) augusti 2005 mot Häcken. På ett år hade Kalle gått från nykomling till veteran i backlinjen, i den här matchen var han den klart mest rutinerade (Ölme var avstängd). Trots att medelåldern i backlinjen var precis över 20 år gjorde försvaret en utmärkt insats, och blåvitt vann en välspelad metch med 1-0. Kalle var briljant, det var i den här vevan som DN hade med honom i veckans allsvenska lag fyra gånger i rad. Den sviten bröts inte förrän han blev skadad i en U21-match, och därmed missade hela hösten. Nu under våren har Kalle återigen närmat sig formen från i somras, och jag hoppas att han lyckas hålla den även under VM. Det ska bli spännande att se om det blir någon speltid där (dock inte troligt), om det blir det så tror jag att han klarar det galant.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger,
minst hundra gånger om.
Inte nog med att jag skriver låtar och sedan sjunger dom, för ett par månader sedan började jag även spela in dem. Och i går kväll tog jag det sista steget, jag la ut tre låtar på nätet! Vill man lyssna på dem, eller kanske den fjärde låten som jag la ut tidigare i kväll, så kan man klicka på den här länken. (Eller länken i högerkanten, den funkar lika bra.)
Nu till dagens huvudämne, VM-truppen. Den bjöd på ett par överraskningar, och jag tänkte skriv några rader om en av dem. Fast först vill jag säga att jag tycker truppen är bra, möjligen borde det ha varit med en högerback mer och en anfallare mindre. Bort med Allbäck och in med Christoffer Andersson eller Alexander Östlund. Sedan är jag även tveksam till målvakterna, men något mer om det sedan.
För det här ska handla om Kalle Svensson. Som det blåvitt-fan jag är blev jag riktigt glad när jag såg att han kom med, vilket ju var en liten skräll. För om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog inte att Kalle är en av Sveriges fyra bästa mittbackar (till exempel är Mikael Antonsson bättre), fast det innebär inte att jag tycker det är fel att han är med. Han är trots allt bara 22 år och förhoppningsvis kan han vara ett alternativ i EM om två år (om Sverige nu tar sig dit). (Det var väl det där med åldern som gjorde att Bengt Andersson inte kom med, jag anser att han är Sveriges näst bästa målvakt. Men om bara Isaksson håller sig hel så kvittar det ju vem som är reserv.)
Att jag blev så glad för Kalles plats beror nog till en viss del på att han verkar vara så mogen och ha en så bra, nästan lite gammeldags, inställning. När lagkamraterna skaffar sig nya bilar väljer han att köpa pappas gamla 740, och han skulle nog aldrig få för sig att sätta upp ett signerat idolfoto på sin ytterdörr (som en annan av blåvitts unga talanger har gjort). Att Kalle sedan är osedvanligt ambitiös (det går rykten om att han tränar en del extra) gör det bara bättre.
Fast här är jag lite tveksam. Jag misstänker att Kalle (precis som en annan väldigt ambitiös spelare, Kim Källström) verkar mer lovande än vad han är bara för att han är så ambitiös och har tränat så hårt. Han har antagligen kommit närmare sin fulla kapacitet än vad en normal 22-årig mittback har gjort. (Jag tror att det är det här som har hänt med Kim Källström. Han tränade så hårt och mycket i sin ungdom att han redan som 17-åring var relativt färdigutvecklad. Men alla journalister verkade tro att hans utveckling skulle fortsätta i full fart i många år till.)
Jag har sett Kalle live vid tre tillfällen. Första gången var annandag påsk 2003 i Växjö. Kalle var ny i klubben och fick hoppa in på innermittfältet när Bosse Johansson bytte spelsystem från 4-3-2-1 till 4-4-2 mitt under andra halvlek. Inte ens med bästa vilja kan jag säga att han utmärkte sig, mer än möjligen att han som precis fyllt nitton och lyckades komma direkt från division 2 till allsvenkskan och få speltid.
Andra gången däremot. Nu är vi framme i augusti 2004, och höstderbyt mot Öis. Några omgångar tidigare hade Mikael Antonsson försvunnit till Österrike och Kalle hade äntligen tagit en ordinarie mittbacksplats. Matchen blev en höjdare (med blåvita ögon i alla fall) och slutade med seger 4-0. Det jag bäst kommer ihåg av Kalles insats var en löpduell mot Ailton i andra halvlek. Vid det här laget hade IFK en betryggande ledning när en boll slogs ned mot hörnflaggan. Kalle kunde valt att bara skära av vinkeln och vänta in Ailton (som är en snabb rackare) vid straffområdeskanten, men valde att ta en löpduell. På något sätt lyckades han hänga med, och genom två glidtacklingar vann han bollen. För detta fick han välförtjänt en av dagens största ovationer. Efteråt var jag och mina medåskådare mycket imponerande av honom, och sa att honom kommer det nog bli något stort av.
Tredje gången jag såg honom var nästan precis ett år senare, den andra (?) augusti 2005 mot Häcken. På ett år hade Kalle gått från nykomling till veteran i backlinjen, i den här matchen var han den klart mest rutinerade (Ölme var avstängd). Trots att medelåldern i backlinjen var precis över 20 år gjorde försvaret en utmärkt insats, och blåvitt vann en välspelad metch med 1-0. Kalle var briljant, det var i den här vevan som DN hade med honom i veckans allsvenska lag fyra gånger i rad. Den sviten bröts inte förrän han blev skadad i en U21-match, och därmed missade hela hösten. Nu under våren har Kalle återigen närmat sig formen från i somras, och jag hoppas att han lyckas hålla den även under VM. Det ska bli spännande att se om det blir någon speltid där (dock inte troligt), om det blir det så tror jag att han klarar det galant.
