Mats-Olas Fanclub

Det smälter på bra nu. Först en bild från i lördags



och så en bild från idag (tisdag).



Heja våren!

Om jag var en dålig kapitalist i lördags så är jag ett praktexemplar idag. Jag gjorde en insats för rikets konsumtion och köpte en lite för dyr tv. Lite för dyr eftersom jag egentlgen har svårt att se sådär värst stora skillnader mellan olika tv-apparater när de står uppställda i en affär, men betalade ett par tusen mer än vad den billigaste modellen i samma storlek kostar. Expediten visste vad han gjorde.

Och jo, jag tyckte att bilden såg bättre ut än på den billigare modellen, men man ser väl det man vill se.

Instinktivt kopplar jag samman känslan av att inte passa in med ungdomen. Jag blir 13 år igen när ilningen längs ryggraden och den förlamande passiviteten av att inte kunna koderna kommer. När hjärnan jobbar på högvarv med att försöka fundera ut vad en välanpassad individ skulle göra i min situation.

Eller på hur jag ska fly.

Det händer som tur väl är inte så ofta längre. Med åldern kommer något slags självkänsla, en säkerhet på att jag kan passa in i de flesta sammanhang. Men ibland kryper tonåringen fram. Det kan vara under minglandet på en konferens på motsatt sida av klotet, där alla andra verkar känna varandra. (Lite förståeligt kan jag ändå tycka, speciellt om man är bra jetlaggad.)

Men också under ett provspel av en lite för dyr gitarr i stadens musikaffär. Som i helgen. Jag är ingen mästare på guran, men så dålig är jag inte. Expediten har säkert varit med om mycket värre fall. Men det är någon slags skamkänslor som kommer, av att jag kliver in i en roll (den riktige musikerns) som inte är min. Gitarren är inte för dyr ur ett privatekonomiskt perspektiv, det är jag som inte är bra nog för den.

Det är något med att handla i affärer där expiditen kan varorna mycket bättre än vad jag kan. Inom mig finns en känsla att varan liksom passar bättre i affären än hos mig, eller hos någon annan som verkligen kan uppskatta den. Att jag betalar räcker inte.

Jag är ingen vidare bra kapitalist.

Tillbaka till musikaffären. Känslan gick över efter ett tag, och gitarren var bra. Nyanserad, med jämn och fin ton över hela registret. Just det, och att jag skulle fundera på det, sa jag till skivaffärsmänniskan när jag gick. Samtidigt som jag insåg att inte var någon dyr, perfekt, handgjord, nylonsträngad akustik gitarr jag ville ha, men det sa jag inte.

Jag vill ha en elgitarr. Tror jag.

Men i så fall måste jag samla en hel del mod innan jag går tillbaka in i affären, för elgitarrer är inte för sådana som jag.

Kvällstidningarnas sportjournalistik är väl inget vidare. Jag stör mig, till exempel, på deras förmåga att hitta på konflikter mellan svenska och norska skidåkare.

Men det var inte bättre för.

(Från Blågult fotbollslandslaget genom 100 år av Jesper Högström.)

De 35 000 platserna äro fullpackade av 50 000 män, belgier av den dystert lidelsefulla, hjärtlösa typ som vi ha så svårt att uthärda. Inga muntra, ljusa pojkskaror, som i Sverige och Norge, inga gemytliga borgare, som i Köpenhamn, inget tryggt sakkunnigt gemyt som på engelsk läktare, icke ett av de geniala ansikten och finarbetade typer som göra en fransk människosamling så sympatisk. Men snikna män av den typ, som slår sina kvinnor och låter sina hundar släpa ihjäl sig. Och här och var grellt målade damer, som man aldrig skulle tro ha varit barn och oskyldiga.

Det är väl vad som skulle kallas för en chockattack på modern kvällstidningssvenska. Skrivet 1920 i idrottsbladet av Torsten Tegnér, om OS-finalen i fotboll i Antwerpen.

Dystert lidelsefulla?

Idag gick jag en kilometer på skare, för att ta den här bilden.



95 av hundra steg bar skaren, men tyvärr räcker de övriga stegen då man sjunker igenom för att få blöta sockar. Men det var det värt. När jag ändå var igång så blev ett gäng bilder till.









Sammanlag var jag ute och gick i tre timmar (duktigt), men tack vare en riktigt flottig pizza gick jag nog plus på kalorisidan ändå. Det är trots allt lite tid kvar till beach 2010...

Skön blåvit premiär igår, även om spelet var sådär. Även planen var väl mindre bra, men vad gör det. Grönt är ändå en lite överskattad färg.

Någon gång under första halvlek, när nervositeten var som värst, undrade jag varför jag egentligen bryr mig som jag gör. Jag har fortfarande inte kommit på något svar.

Det blev visst tre veckor mellan de två senaste inläggen. Jag ska försöka att bättre mig.

Tänk vad mycket lättare det gick att skriva här i bloggens barndom. Då kunde jag slå på stora trumman och tillkännage en time out, bara för att sex (6!) dagar senare fortsätta som om inget hade hänt.

Det var tider det.

Lite kontraster får de två senaste veckorna.