Mats-Olas Fanclub

Idag blev det ett försök att fånga solnedgången jag beskrev för ett par veckor sedan. Jag gick snabbt till platsen där jag tänkte ta bilderna. Jag kände mig lite stressad, för solen var på väg ner oroväckande snabbt. Som tur var han den inte helt ner, men bilderna blev långt ifrån fantastiska. Ni kan få se en liten bit av en av dem. (Modemuppkoppling och begränsad utrymme här gör att jag bara lägger upp ordentligt beskärda bilder. Tyvärr.)



Lite besviken gick jag vidare, bara för att 20 minuter och två kilometer senare se att ljuset tog sig. Jag tog ett antal hyfsade bilder, men tyvärr är ju förgrunden sämre än den kunde varit. Nu kanske den ändå inte syns så mycket eftersom det blivit mörkt, men det är irriterande att inte få de bilder jag vill. En bild på den lite intressantare himlen kan ni få se.



Slutligen lägger jag till ett par ytterligare bilder som jag tog för någon vecka sedan.

Att tiderna förändras är inget nytt, men ibland går det fort. Ett exempel är IFK Göteborgs lag de senaste åren. Av okänd anledning började jag tänka på matchen Öster-IFK våren 2003, Annandag påsk närmare bestämt. Jag såg matchen på plats på Värendsvallen, och blåvitt ställde såvitt jag minns upp med följande lag:

Bengt Andersson

Dennis Jonsson
Mikael Antonsson
Magnus Erlingmark
Hjálmar Jónsson

Jonas Hendriksson
Sebastian Johansson
Mikael Sandklef

Martin Ericsson
Hasse Blomqvist

Martin Crossa

Inhopp gjordes av Patric "Långås" Andersson, Kalle Svensson och Tomas Rosenqvist.

Av dessa spelare var bara två med i den senaste matchen mot Djurgården i Royal League, Bengt Andersson och Kalle Svensson. På två och ett halvt har nästan hela laget bytts ut. Av spelarna ovan finns även Dennis och Hjalmar Jonsson kvar, Dennis på bänken och Hjalmar skadad.

Vart har spelarna då tagit vägen?

Mikael Antonsson Österrike
Magnus Erlingmark slutat
Jonas Hendriksson Häcken
Sebastian Johansson Turkiet
Mikael Sandklev Gais
Martin Ericsson Ålborg
Hasse Blomqvist slutat (Spelade i Gais i år)
Martin Crossa Sydamerika någonstans
Patric Andersson Häcken (om än svårt knäskadad)
Tomas Rosenqvist Gais

Varifrån kommer dagens spelare? Jag tar de som fick speltid mot Djurgården i söndags.

3 har återvänt från från proffsliv i Europa efter att ha suttit för mycket på bänken. (Niclas Alexandersson, Stefan Selakovic och Bengt Andersson, som iofs var med 2003.)

1 kom som 17-åring till blåvitt på 80-talet, och har varit proffs i omgångar sedan dess. (Håkan Mild, som var skadad 2003.)

2 har hämtats från superettan, eller närmare bestämt Västra Frölunda. (George Mourad och Adam Johansson. Båda var 21 år när de kom.)

7 har kommit från klubbar under elitnivån, och varit 18 år eller yngre när de kom. (Kalle Svensson, Mattias Bjärsmyr, Oscar Wendt, Pontus Wernbloom, Andres Vasques, Jonathan Berg och Marcus Berg.)

Laget 2003 slutade 7:a i allsvenskan, i år kom vi tvåa och laget ovan slog svenska mästarna med 1-0. Jag är imponerad, och jag längtar definitivt inte tillbaka till 2003!

Följande är hämtat från IFK Göteborgs forum på svenskafans.com under Royal League-matchen mot Djurgården. Notera den omvända kronologin.




Namn: zapio Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:18:31
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

---

Namn: balldog Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:17:59
Sella och frilägen... *suck*

---

Namn: Brandt Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:17:51
Ut med Sella nu!

---

Namn: zapio Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:17:46
NEJ! SLUTA MISSA FRILÄGEN SELLA!

---

Namn: Danieli Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:17:46
Löjligt dåligt samarbete mellan Sella och Mourad.

---

Namn: Fredrik_82 Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:17:40
Mourad o Sella funkar inte ihop..behöver helt klart en till ny anfallare av toppklass..

---

Namn: Brandt Göteborg » Svara på inlägg
Sänt: 2005-11-27 17:17:22
Mourad är hundra gånger bättre än Sella idag.




Vad jublet 17:18:31 handlar om? Selakovic gjorde mål! Till slut visade det sig att det var matchens enda mål, och därmed tog IFK en väldigt skön seger mot Dif.

Det här för tankarna till ödesmatchen borta mot Hammarby hösten -02, då båda lagen kämpade för att hänga kvar. Patric "Långås" Andersson blev inbytt, vilket fick skribenten "Benny" att utbrista något i stil med: Byt ut den där jävla Långås med en gång!

Minuterna senare gjorde Långas matchens enda mål.

a = b

multiplicera med a

a² = a*b

addera a² - 2*a*b

2*a² - 2*a*b = a² - a*b

bryt ut en tvåa i vänsterledet

2*(a² - a*b) = a² - a*b

dividerar med a² - a*b

2=1 (!!!)

Den nya matematiken är fantastisk!

Om jag ska tro den här beräkningen i alla fall. Och det låter faktiskt rimligt, jag har alltid känt mig skyldig på något sätt.

I natt blir det inget seriöst skrivande från min sida, bara några roliga länkar. Som till exempel två bra bilder på min hjälte och idol Håkan Mild.

Så, då var nattens bloggpass avklarat på ett ovanligt snabbt och enkelt sätt. Gonatt!

Tiden går och alla förändras vi. Som tur är måste jag tillägga. Och även om man inte kan gå bakåt i tiden så gjorde jag ett försök idag. Jag sökte upp en ungdomskärlek för att se om det fanns någon gnista kvar. Kanske var det lite dumt att göra det, men jag ville veta hur saker och jag har förändrats.

Det visade sig att det kanske inte var så annorlunda som jag hade trott. Jag läste om Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK och jag tycker fortfarande att de är bra. Därmed inte sagt att jag upplevde dem på samma sätt nu som när jag senast läste dem, för 10-12 år sedan eller vad det nu kan vara. En gång i tiden var de mina absoluta favoritböcker. Det jag kom ihåg mest av var matcherna, däremot tror jag inte att jag la märke till/brydde mig så mycket om problemen som finns vid sidan av planen. Det är där, inser jag nu, som det mesta och det viktigaste i berättelsen sker, och det är där som böckerna är bäst.

En sak som inte förändrats är att jag identifierar mig fortfarande fullständigt med den hårt slitande, tillbakadragna kollektivisten Jorma, och inte alls med den opålitlige, egoistiske talangen Edward. Att det är Jorma som är den riktige hjälten tyckte jag även när jag läste böckerna som ung (jag läste dem säkert tio gånger), men nu är det ändå tydligare. Att det sedan är Edward som lyckas och kommer någon vart är väl bara en lärdom att ta med sig. Han, Blåbärskungen och Bagarn har det som krävs för att lyckas, även om Max kanske låtit dem bli lite väl osympatiska. Jag är inte så cynisk (än?) så att jag tror att man måste kliva över människor för att lyckas.

Hur gick det då med kärleken? Jag tror att det oftast är klokt att lämna gamla förhållanden bakom sig, men det här gamla flamman var värt att återvända till.

Jag är nog lite kär igen.



Bonus: Jag tänkte skicka med ett visdomsord från böckerna men jag hittar inte var det står, trots 2 timmars letande. Så jag får ta det ur minnet. Jag är ganska säker på det, men vågar inte lova att det är korrekt citerat. Andemeningen stämmer i alla fall.

Grabbar ljuger för att lura andra, vuxna ljuger för att lura sig själva.

Det tål att tänkas på.

Det är nästan lite konstigt hur saker och ting kan ändra sig med tiden. Idag är det exakt 10 år sedan U2 fick pris som bästa band på MTV Europe Music Awards. Här är större delen av Bonos tacktal, och hela finns på denna länken.

What a city!
What a night!
What a crowd!
What a bomb!
What a mistake!
What a wanker you have for President!
What are you gonna do about it?!?
Tell me you're gonna do something about it!

Talet var riktat till Jacques Chirac och syftar på fransmännens atombombstester i stilla havet.

För lite drygt två år sedan blev Bono Riddare av Hederslegionen (l’Ordre de la Legion d’Honneur), utsedd av...





Just det, Jacques Chirac.

Om Gud (också känd som Torbjörn Nilsson) har en son så måste han väl heta Jesus? I dag har det kommit fram att Jesus Nilsson är uttagen till en samling för P 87-landslaget. Nu är han så försynt av sig så att han använder det mindre uppseendeväckande namnet Peter Nilsson, men även för ca 2000 år sedan när han senast framträdde öppet så tog han det lite lugnt i början. Även klubbvalet (Jonsereds IF) skvallrar om att han vill ligga lågt.

Jag tycker givetvis att IFK ska värva honom! Det är jobbigt nog att Tobias Hysén spelar i fel klubb, låt oss slippa se fler söner till blåvittlegender i fel färger. (Lite beröm till Roland Nilsson som, trots att han är tränare i Gais, har en son i ett av blåvitts pojklag.) Nu kanske det dröjer ett tag innan Jesus slår igenom, förra gången så tog han det ganska lugnt tills han var 30 ungefär (om man ska tro den kyrkliga historieskrivningen/traditionen i alla fall). Sedan hade han några grymt starka säsonger innan han blev utlandsproffs vid 33 års ålder. Det kan tyckas lite sent kanske, men så var han ju inte vem som helst heller.

Men för att Jesus inte ska hamna fel är det nog ändå säkrast att värva honom så snart som möjligt!

Under svåra tiden, då ekobrottsmyndigheten jagar ens favoritklubb, så får man hitta annat att glädja sig åt. Idag kom en sådan sak. En otrolig härva utspelar sig just nu mellan AIK och Djurgården, AIK skrev för ett par veckor sedan ett kontrakt med Assyriskas Stefan Batan. Skrev de i alla fall på sin hemsida. Idag har Batan skrivit på för Djurgården!

En sådan här soppa är precis vad varje blåvittsupporter behöver, då vår egen silly inte är så spännande. Det verkar som att Hjalmar Jónsson och Dennis Jonsson kommer att förlänga sina kontrakt, och att Jonas Wallerstedt kommer att värvas. Allt det här kommer nog att ske i veckan. Sedan händer det nog inte så mycket mer, möjligen skriver Håkan Mild kontrakt med en provtränande spanjor med landslagsmeriter, som flyttat till Sverige för att han tycker om snö?

I fredags eftermiddag var jag ute och gick, och det är väl inget konstigt eller ovanligt i det. Något som däremot var ovanligt var solnedgången. Jag har sedan en liten svaghet för att ta kort på sådana, och här var en av de vackraste jag någonsin sett. En vacker snötäckt hage och en ringlande väg i förgrunden, och i bakgrunden den sjunkande solen. Dagen hade varit ganska mulen, men nu fanns det små glipor i molntäcket, och ur dem strålade ett fantastiskt ljus. Gula strimmor i närheten av solen och allt mer rosa ju längre ut man tittade.

Det hade inte gått att misslyckas med den bilden, speciellt eftersom solnedgångar oftast blir bättre på bilder än i verkligheten. Tyvärr var det så kallt ute att jag inte vågade ta med kameran i fredags. Ni får nöja er med två äldre bilder istället. Jag har varit tvungen att beskära dem en hel del så att de inte ska ta för mycket plats.

Idag meddelade en av mina största idoler att han lägger skorna på hyllan. Beslutet var på sätt och vis väntat men det kom ett år tidigare än jag trodde. På grund av skattehärvan slutar Håkan Mild spela fotboll och blir i stället sportchef i IFK Göteborg. Det innebär att hela skattehärvan känns ännu värre, att Håkan Mild lägger av är ungefär lika illa som att bli tvångsnedflyttad till superettan.



I ärlighetens namn har det nog funnits ett antal spelare i IFK-s historia som varit bättre än Håkan. Så bra som Gud (också känd som Torbjörn Nilsson)var har Mild aldrig varit. Och det senaste året har Niclas Alexandersson varit klassen bättre än Tjalle.

Men på något sätt känns är Håkan Mild viktigare. Han är blåvitt på ett sätt som ingen annan är. Han har antagligen mer klubbkänsla än restan av de allsvenska spelarna tillsammans. Och han är, och har alltid varit, en bra fotbollsspelare. Annars gör man inte 74 landskamper.

Jag kommer att sakna Håkan Mild på plan. En liten tröst är att han i alla fall kommer att finnas kvar inom blåvitt, fast motsatsen är väl otänkbar. Nu gäller det bara att försöka ta sig till Göteborg den 11 december och se Håkans avskedsmatch, och njuta av hans spel en sista gång.





Ett par länkar skickar jag också med,  en från expressen, en från aftonbladet och en från GP.

Ett talande stycke från GP:s artikel

HÅKAN MILDS KROPP har tagit mycket stryk under 18 år på elitnivå. Till och med IFK-läkaren Leif Swärd har förvånats över Milds goda läkkött och höga smärttröskel.
- I början av 90-talet slet han av två muskler i underbenet, sa inget, utan spelade vidare i tre månader.
Hur påverkade det läkningsprocessen?
- Inte nämnvärt, mer än att han i dag inte har full rörlighet i ett par tår.



Uppdatering dagen efter:
Även racerföraren Alonso har insett Håkans storhet, och hyllar honom här.

I går delades Bonniers stora journalistpris ut, och i klassen årets berättare vann den här artikeln.

Ett mirakel att vi träffades
det förstod jag redan då
Men mot tiden hjälpte inget
varje röd nyans blev grå
Turen är slut nu, käre Vän!
enligt underverksfrekvensen

Jag tror att vi växte ihop
och det tålde nog inte du
Dina brister har blivit mina
du ser dem så tydligt nu
Du skyller dina fel på mig
men är jag problemet för dig?

Jag hatar att det är över
som bländande ljus klockan tre
För jag har alla känslor kvar
det är mycket jag inte hann ge
Men vårt liv tillsammans är slut
Ännu ett mirakel har dött ut

I fredags köpte jag skivor första gången på länge. En av dem var Sigur Ros nya, som var riktigt bra. Kan nog vara deras bästa hittills, vilket är ett mycket gott betyg. Dessutom köpte jag en samlingsskiva med Aretha Franklin och Jakob Hellmans Och stora havet. Den sistnämnda var ett riktigt fynd, 45 kronor kan nog vara det minsta jag någonsin betalat för en fullängdsskiva. Och den visade sig även vara bra.

Dock så hamnar Jakob i klubben av artister som inte kan bedöma sitt eget material. De två bästa låtarna, Vägar hem och Hon väntar på mig, släpptes en gång i tiden som b-sidor. Som tur var var det en återutgiven skiva med 7 bonuslåtar jag köpte, och bland dem var b-sidorna medkastade. Ska det vara så svårt att veta vad som är bra och inte?

Inte heller i år kom jag ihåg att kolla på klockan när den var 11:11:11 den 11/11. Jag som målsättning att komma ihåg att kolla något år, men hittills har alla försök misslyckats.

Men nästa år, då j*vlar!

Det är inte bara inom fotbollen som stora övergångar sker. Även inom mediabranschen försöker aktörerna förstärka sina uppställningar. De som har jobbat hårdast och bäst den senaste tiden är TV 4. Bara idag har det kommit fram att man har lagt beslag på Adam Alsing och Daniel Nyhlén. Starkt jobbat! Dock säger mina säkra källor att Patrik Ekwall är mycket upprörd över de senaste värvningarna och vill byta tv-bolag, eftersom han anser att nyförvärven hotar hans ställning som överstepajas på fyran.

Albumlistan må ha varit svår att göra, men den här listan var ännu värre. Antagligen hade hälften av filmerna varit utbytta om jag gjort den i morgon. Ordningen är också klart provosorisk, ett tag funderade jag på att bara välja ut 15 filmer utan inbördes ordning, men i så fall hade det ju inte varit en lista. Och listor är ju bra. Känns dessutom som om jag har glömt en massa filmer. Att det blev 15 filmer beror på att jag inte kunde välja bort många nog för att få en topp 10. Hur som helst, här är den:

1. Döda poeters sällskap
2. Forrest Gump
3. Gökboet
4. Gudfadern
5. Apocalypse now
6. Gudfadern II
7. American history X
8. Den gröna milen
9. The Virgin suicides
10. Monty python and the holy grail
11. American beauty
12. Sagan om ringen
13. Fyra nyanser av brunt
14. Boy's don't cry
15. Det sjunde inseglet

Jag har råkat ut för något konstigt. Jag kommer inte ihåg när det började, men det är nog minst en månad sedan. När jag går nerför trappan på morgonen (eller förmiddag blir det väl innan jag kommer upp) så "rycker" det till i höger hälsena. Rycka till är ingen bra beskrivning, men det är som om en nerv flippar ut och börjar sända konstiga signaler om att något är fel. Det gör inte ont, det känns mest bara konstigt. Jag tror inte att det är någon fara med det, men det är svårt att inte undra vad det är som händer.

Jag får väl skicka ett brev till Fråga Doktorn på svt.

Jennifer Wegerup sitter just nu och diskuterar bland annat sportmediernas granskande roll, och berömmer sin tidning (aftonbladet) för att man inte är rädda för att ta en konflikt med Zlatan. Detta var imponerande eftersom sportmedia annars var för inriktad på att underhålla.

Jag undrar om det inte är det värsta skitpratet jag har hört på länge, och då har jag även hört många dåliga bortförklaringar från IFK Göteborgs sida den senaste veckan! Zlatans bojkott av aftonbladet handlar såvitt jag vet om två saker. Dels att Robert Laul skrev en kontaktannons i Zlatans namn som aftonbladet publicerade. Dels att aftonbladets "nöjeslivsredaktion" hade en artikel om hur Zlatan hade varit i bråk på Spy Bar eller någon annan av Stockholms innekrogar. Nyheten om slagsmålet hamnade på löpsedeln och tog mycket plats i tidningen.

Problemet med deras rapportering av bråket var att den inte alls stämde. Zlatan hade inte alls varit inblandad, utan bara passerat förbi. Detta visste säkert aftonbladets reportrar med Daniel Nyhlén (heter han väl?) i spetsen, men de tyckte att det var värt att sprida lite lögner för att få mer läsare (och för egen del högre lön). Jag har full förståelse för Zlatans bojkott.

Att sedan sitta och ta upp den här historien som ett exempel på hur bra man är och hur viktig ens journalistik är, är otroligt löjligt. Visst kan väl aftonbladet få bete sig som en skvallertidning och ha samma källkontroll som en skvallertidning, men att då samtidigt sitta och prata om pressens viktiga roll och framhäva sig själv är fullständigt fel. I mitt tycke så har Aftonbladet valt att vara en skittidning med ett enda mål; att sälja så många tidningar som möjligt utan någon annan hänsyn. Då ska man inte sitta och skenheligt berömma hur man sköter sin roll som tredje statsmakt.




Ps. Andreas Andersson bästa insats efter det att han lämnade IFK Göteborg var nog när han nitade Daniel Nyhlén. Detta dock i hård konkurrens med att han gick till AIK för en av största summorna i svensk idrotts historia, för att sedan snabbt bli skadad. Han har säkert kostat AIK 20 miljoner, och det ska han ha beröm för.

Jag såg Hotel Rwanda i helgen, och den var så bra att jag stark rekommenderar er att se den, om ni inte redan gjort det. I så fall får ni väl se den igen.

Annars jobbar jag på en lista med de 10 bästa filmerna (eller blir det topp 20?), men den kommer att ta tid. När det gäller skivor så har jag bara 200 eller så, men filmer har jag sett hur många som helst känns det som. Räkna med en lista om ett par dagar. Hotel Rwanda är nog med i diskussionen, men jag tror inte att den platsar till slut.

Den här veckan har min dygnsrytm kapsejsat totalt. Jag är vaken när jag borde sova, och sover bort alldeles för många av de få ljusa timmarna. Inte nog med att jag sover på fel tider, efter att jag börjat ta tupplurar på eftermiddagarna sover jag dessutom dåligt, och vaknar ofta till. Det finns en fördel med att sova dåligt och vakna ofta, och det är att man kommer ihåg fler av sina drömmar. Bara från den senaste natten kommer jag ihåg två drömmar.

Den första handlade om att jag hade glömt en födelsedag, och att jag därför fick ägna mig febrilt åt att hitta på ursäkter till att jag inte köpt någon present. Såvitt jag kommer ihåg så kom jag inte på någon vettig bortförklaring, vilket naturligtvis var retsamt. Dock var det skönt att vakna och komma på att det är mer än två månader kvar till födelsedagen.

Den andra drömmen hade jag gärna levt vidare i. Nu är den, som drömmar gärna blir när man vaknar, lite suddig och jag har svårt att komma ihåg allt, men huvudhandlingen var att en 4-5 tjejer helt plötsligt var intresserade av mig (kanske till och med mycket intresserade) och att jag hamnade i den överraskande och ovana situationen att behöva välja bort en massa fina flickor. Nu behövde jag när det kom till kritan inte göra det eftersom de flesta, om inte alla, helt plötsligt var borta och jag fick ägna mig åt att virra runt på platser jag jag varit massor av gånger men som nu inte alls såg ut som de skulle. Sedan vaknade jag med en liten känsla av besvikelse.

Nu till det som är lite märkvärdigt. När jag väl vaknat och försökte komma ihåg vad jag hade glömt, slog det mig att en av tjejerna i drömmen nog faktiskt var/föreställde någon jag har träffat. Det konstiga är att det säkert är fem år sedan jag såg henne senast, och att jag även då bara pratade med henne ett par gånger. Jag kommer inte ens ihåg vad hon heter, trots att jag var lite förälskad i henne då. Det måste vara flera år sedan jag ens tänkte på henne, och så dyker hon helt plötsligt upp i en dröm. Minnet är bra konstigt, mitt i alla fall. Men det gör ju drömmarna klart mer intressanta.

Den här texten verkar säkert lite konstig om man inte fastnat i fotbollens elände, men den är klart läsvärd ändå. Så djupt kan faktiskt känslorna för en fotbollsklubb sitta.

Första avdelningen får bli skivor.

Längst: Load (Metallica) är 78 minuter och 59 sekunder
Kortast: Wednesday morning 3 AM (Simon & Garfunkel) är 31 minuter och 38 sekunder
Äldst: Wednesday morning 3 AM (Simon & Garfunkel) är från 1964
Nyast: X&Y (Coldplay) är från sommaren 2005
Synd att den inte är så spridd: Because trees can fly (Lampshade)
Tur att den inte är så spridd: Limited edition, Deluxe collection (DDT, som är Rysslands "svar på" U2)
Svängigast: Chase the sun (The OC Supertones)
Vanligast: Sergeant Pepper's lonely hearts club band (Beatles) är nog den mest sålda skivan av de jag
har
Snyggast omslag: Ágætis Byrjun (Sigur ros)
Bäst: Achtung baby (U2)
Lite bonus...
Längsta singel: Please (U2) är exakt 24 minuter
Kortaste singel: Vertigo (U2) är  7 minuter och 3 sekunder

Och så tar vi låtarna:

Längst: Atom heart mother (Pink Floyd) är 23 minuter och 41 sekunder
Kortast: Doll (Foo Fighters) är 1 minut och 23 sekunder
Mest romantisk: At my most beautiful (R.E.M.)
Bästa gråtlåten: Into my arms (Nick Cave)
Konstigast: A different kind of blue (Passengers)
Mest spridd: Let it be (Beatles) har det gjorts många covers av
Flest Versioner: Jag har fem versioner  på skiva av Where the streets have no name (U2), dessutom tre på video, två på DVD, en på kassettband och 4 (?) på datorn.
Svårast att spela: Dave's gone skiing (Toto) spelas i många olika konstiga takter
Enklast att spela: Första gitarrsolot i Love is blindness (U2) som bara innehåller två toner
Vackrast: Viõrar Vel Til Loftárasa (Sigur ros)
Borde vara en hit: The Hug (Lampshade)
Bäst: Round Here (Counting crows)

Lite blandade tankar om konserten som visades på SVT i kväll:

* Till och börja med så ska jag väl säga att det här inte var hela konserten, den kommer på DVD om ett par veckor. Hela låtlistan finns här. Det var 14 av 23 låtar som visades i kväll.
* Valet av låtar var väl ok, även om jag hade valt annorlunda. Jag hade gärna sett An Cat Dubh/Into The Heart, Miracle Drug, Zoo Station och The Fly, men man kan inte få allt. Kanske köper jag DVD-n så småningom.
* Jag är glad att de valde bort Sunday Bloody Sunday och Pride, eftersom båda låtarna numera spelas både långsammare och i en lägre tonart än tidigare. De låter inte alls lika bra som de gjorde en gång i tiden, de saknar den energi de behöver.
* Av klassikerna som var med så var det inte heller några fantastiska versioner av Where the Streets Have No Name, One, New Year's Day och Mysterious Ways. De var helt klart bra men det finns versioner av dem alla från tidigare konsertfilmer som är bättre.
* Bullet the Blue Sky hör väl också till klassikerna, men den var långt sämre än mina förväntningar. Det fanns ingen energi alls i den här versionen, och det skulle vara närmast pinsamt att jämföra med hur den lät på till exempel Zoo TV-turnén. En stor besvikelse.
* Den senaste skivan hamnar på den undra halvan av U2-skivor när jag rankar dem, vilket inte hjälper den här konserten. Dock var Vertigo riktigt bra, och jag tyckte att både Original of the Species och Yahweh var bra, bättre än på skivan.
* Publiken verkade otroligt seg, folk stog bara och stirrade rätt fram under en låt som Streets, sånt jag har svårt att förstå.
* Utropstecknen bland de gamla låtarna var Running to Stand Still och The Electric co, där framförallt framförandet av den sistnämnda var fantastiskt. Bland det absolut bästa U2 har gjort, inte bara av den här låten utan allmänt. De visar att de faktiskt kan fortfarande, och låten har den energi som många av de andra saknar.
* De bootleg jag har hört från den här turnén har lovat mer, och kanske var det bara så att U2 hade en sämre dag när det här spelades in. Just nu skulle jag tro att Chicago-konserten är den svagaste som de släppt som video eller dvd, men jag ska nog se den några gånger till för säkerhets skull innan jag uttalar mig för säkert.
* 40 var bra, men jag tycker att publiken borde sjungit mer och jublat mindre.
* Övriga svenska U2-fans verkar vara lyriska, så det är kanske bara jag som är gnällig.


Nu ska jag kolla några gånger till på The Electric co innan jag kryper till sängs.

... för IFK Göteborg vad det verkar.

Om det här är sant lär det bli fängelse för några av de inblandade, samt en klar risk för degradering av blåvitt. Superettan för att klubbdiretören ville spara en miljon? I morgon ska visst IFK uttala sig, men jag undrar vad de har att säga. Jag hoppas att det bara är en en tidningsanka, men det verkar inte så.

Hur ska jag nu kunna sova i natt?

När det här skrivs är det allahelgonahelg, vilket återigen har väckt en massa tankar och minnen hos mig. Minnen av människor som inte finns hos oss längre, och tankar om varför minnena blir svagare för varje år. För så är det, sakta men säkert bleknar bilderna bort och det enda som kan ändra på det är de fysiska minnen som finns kvar, som bilder och filmer. En av de mest irriterande sakerna här i livet är att jag har så svårt att glömma det man inte vill minnas, medan det jag vill hålla kvar vid glöms bort alldeles för snabbt.

Från fysikens synvinkel är det inte så konstigt att man glömmer. Man har en av de (enligt vår nuvarande fysiska världsbild i alla fall) grundläggande lagarna emot sig! Termodynamikens andra lag brukar den kallas, och den innebär att entropin ökar i slutna system. Det där låter kanske inte så upplysande om man inte läst en del fysik, så jag ska försöka mig på en liten förklaring. Den enklaste förklaringen brukar vara att entropi betyder oordning på ett ungefär. Oordningen är dels "rumslig", som i ett ostädat rum (ett städat rum har lägre entropi än ett ostädat) men för att försvåra lite måste man även hålla reda på "energimässig" oordning. Värmeenergi har hög entropi medan till exempel rörelseenergi och lägesenergi (eller mer allmänt potentiell energi) har låg entropi.

Minnen är lagrad information, det vill säga något i högsta grad ordnat. Att ordna något till information kräver fysisk energi (som till exempel att skriva en bok), men att förstöra information kräver ingen energi (exempelvis ett bibliotek som brinner ner).

Hur kommer det sig då vi kan skapa minnen, att informationen kan växa? Det är möjligt genom att energin blir mer oordnad. Termodynamikens andra lag säger att entropin ska öka i ett slutet system och det gör den eftersom energin allt eftersom omvandlas till värmeenergi. Det är det slutliga priset vi betalar den ökade "rumsliga" ordningen. För det är inte bara genom våra medvetna beslut som den rumsliga ordningen ökar, det har den gjort alltsedan Big Bang. Det första rumsliga som fanns var en massa elementarpartiklar, som som så småningom skapade atomer och så vidare ända till en så komplicerad varelse som människan skapades. Tänk bara på all information som finns lagrad i våra gener, det är sannerligen inte någon oordning där inte!

Jag tror att det kan vara dags för ännu en utvikning. Vi har nämligen kommit i närheten av den fantastiska och osannolika historia som kallas astronomi. I och med Big Bang skapades ett universum med otroligt låg entropi. När universum var ungt fanns det lite materia och mycket strålning, men allt eftersom universum utvidgade sig och svalnade av övergick mer och mer av strålningen till materia. Först till elementarpartiklar, som slog sig samman till protoner och liknande, som bildade atomer. Dock fanns det i början bara väte och heliumatomer, eftersom det krävs mycket energi för att bilda tyngre atomer.

Nu består ju jorden, och vi själva, till största delen av tyngre atomer än så. Var har de kommit ifrån, hur har de bildats? Svaret är att de har bildats inuti sjärnor, den höga temperaturen och trycket i stjärnorna har skapat alla tyngre atomer. När sedan stjärnan har exploderat, som en supernova, har de spridits ut och sedan samlats ihop av gravitationen. Både vi och allt vi har omkring oss är stjärnstoft, vilket är en svindlande tanke.

Det finns fler fantastiska detaljer när det gäller vår utveckling, jag tänkte ta upp ett par stycken. När solen var ung lyste den svagare än den gör nu. På den tiden bestod jordens atmosfär till största delen av koldioxid, som ju är en växthusgas. Tack vare den här växthuseffekten kunde temperaturen på jorden hållas på en lämplig nivå för att livet skulle kunna utveckla sig. Såvitt vi vet gynnas liv av att temperaturen liggar ungefär där den är på jorden. När solen sedan började lysa starkare fanns det en risk att temperaturen skulle bli för hög, men detta hindrades genom att värmen gjorde att regnandet ökade, och regnet band upp koldioxid och minskade därmed växthuseffekten. Temperaturen fortsattte att vara gynnsam.

Var kommer syret i luften från? Innan det fanns liv på jorden fanns det inget fritt syre i luften (det fanns dock vattenånga). Syret kom från primitivt liv i haven som levde på fotosyntes eller, ännu tidigare, något som liknar fotosyntes. Restprodukten från fotosyntesen är syre, och det tog sig upp i atmosfären. Där bildade syret ozonlagret som gjorde liv ovanför havet möjligt, tidigare hade strålningen från solen omöjliggjort allt liv ovanför havsytan. På det här sättet skaffade livet själv sig möjligheten att utvecklas på land.

Vi ska även vara glada att vi har den andel syre som vi har i atmosfären. Det finns beräkningar som tyder på att om atmosfären haft några procentenheter mer syre än den ahr idag så hade skogsbränder varit omöjliga att stoppa. Förbränningen på jorden hade varit för effektiv.

Det finns alltså mycket att tacka för att möjligheten till liv på jorden finns. Att universum skapades i ett osannoligt ordnat tillstånd. Ett supernovor framställde byggmaterial. Att växthuseffekten höll jorden lagom varm, och att blågröna alger försåg atmosfären med lagom mycket syre.

Det är en fantastisk resa som gjorts. Från strålningsenergi till elementarpartiklar till atomer, via stjärnor till större atomer som kan bilda de kolbaserade molekyler som är grunden för det liv vi känner till. En av mina gamla föreläsare beskriv processen som ett självbyggande lego. En vanlig missuppfattning kring termodymaikens andra lag är att den säger att "allting sprider sig". Så är det ibland, teet sprider sig i vattnet, värmen sprider sig och sakerna sprider sig i ett rum, men i det stora perspektivet så samlar sig materien till i mer och mer ordnade former. Energin blir mer och mer oordnad, men elementarpartiklarna bygger som legobitar ihop sig till mer och mer avancerade byggen. Synd att vi inte lever länge nog för att få se det slutliga bygget!


En liten litteraturförteckning: Fakta till det mesta ovan är antingen från Peter Nilsons bok Stjärnvägar eller en text av Lars Alfred Engström som heter Om termodynamik och statistisk fysik från ett häfte som heter Sommarläsning 1999.

Ibland är det mesta skit, och idag har varit en sådan dag. Det började redan när jag vaknade av klockradion och fick höra ekot berätta att IFKs klubbdirektör satt anhållen för skattebrott. Desto mer jag läst desto märkligare verkar det hela, men vad hjälper det, skadan är redan skedd. Dels publicitetsmässigt men även för de inblandade. Hur kul var det för Stefan Selakovic att bli hämtad till förhör av 5(!) poliser när man står och byter blöjor i hemmet? Inte konstigt att polisen inte hinner med allt om det går åt fem poliser för att hämta in någon till förhör.

Det är väl bara att konstatera att jag bryr mig för mycket om fotbollen. Sedan finns det även annat som har gått helt fel idag, men det är inget jag tänker skriva om här.

Så nu sitter jag framför datorn med huvudvärk och antagligen även feber (känns så) utan att kunna sova för tankarna far runt så i huvudet. Får väl ändå göra ett försök till att somna och hoppas att saker och ting ser ljusare ut i morgon.

Just som man kommit in i en skön silly season-lunk kommer det här fram. Tanken är ju att man ska må bra under silly, och så kommer alltihop och slår undan benen på en. Lite märkligt att det händer samma dag som IFK i praktiken frias (ska väl inte ropa hej än) för Ijehhärvan. Om skatteverket anser att IFK är oskyldigt blir det svårt för Ekobrottsåklagare Lithner att bevisa uppsåtligt skattefusk. Det värsta är att det kommer att dröja länge innan affären är avslutad, och under tiden kommer allmänheten och sponsorer att se IFK som skyldiga. Skadan är redan skedd.

Uppdatering: Enligt aftonbladet rör det sig om utbetalandet av sign-on-bonus till Selakovic. Betalar man den när spelarna man värvar är bosatta utomlands behöver man bara betala 15 % skatt vilket klubbarna utnyttjar, till exempel fick Anders Svensson en sign-on-bonus på 12 miljoner när Elfsborg värvade honom. Kanske ska fler klubbar vara nervösa. Eller är det så att Lithner försöker dölja sitt misslyckande i Ijeh-härvan med ett nytt mediaspektakel?

Ett av de roligare blogginläggen jag läst på länge finns här.



Uppdatering: (15 minuter senare) Min favoritblogg när det gäller fotboll, ja kanske till och med min favoritblogg rent allmänt, har nu skrivit en text om Silly Season och gör det ofantligt mycket bättre än vad jag gjorde. Läs och njut!

Idag har det varit typiskt novemberväder, regnigt och grått. Inte nog med att det tvingar en att vara inomhus, det gör att det blir så mörkt. Jag gick runt och tände lampor redan vid 2-tiden idag. Hade det varit mysigt mörkt, som det kan vara på vintern när snön fallit och luften är torr hade det inte varit så farligt, men nu är mörkret bara grått, blött och trist.

Dagens höjdpunkt (hittills i alla fall) var när jag satte mig vid pianot och tänkte spela Counting Crows "Raining in Baltimore", som jag aldrig spelat innan. Jag tog ton och chansade på ett ackord och det stämde! Jag lyckades till och med spela igenom hela låten med bara något enstaka felgissat ackord, inte illa för att vara mig. Jag är nog inte helt omusikalisk ändå. Jag har dessutom (äntligen) hittat rätt tonart att sjunga och spela "Round Here". Orginalet går i G, men den låter betydligt bättre för mig i E, både sång och gitarrmässigt. En liten men ack så skön framgång.

Jag får väl min lillasyster på mig för att jag säger det här, men jag tycker inte att Björns vänner är särskilt bra. Jag tror att det har att göra med den falsksjungande skåningen till sångare, men jag vet inte riktigt.

Dock måste jag erkänna att det finns en låt som är riktigt bra, och det är "Åkrar och himmel". Bra musik, och texten är fantastisk. Inte så att jag känner igen mig i något i den, men den är nog faktiskt ett litet (eller snarare långt?) mästerverk. Eller vad tycker ni?


När jag var ung såg jag åkrar och himmel.
Jag hade en flickvän som bodde inunder.
Hon hade ingen att dela sin kärlek med
och jag var fjorton år.

Vi gick nerför gatan med armarna knutna,
jag visade platsen där de sköt min pappa.
Vi tog ett tåg ända till slutstationen, och sen
sen tog vi tåget hem igen.


Vi lekte tafatt mellan träden i skogen,
och kom till ett fält där de hade något jordbruk,
satt vid en å, sög på grässtrån och log mot varandra.
Jag fick ta på hennes hår.

Hon hade en kjol som var tunn, röd och liten
och väckte en längtan i mig att ta av
den. Hon sa: "Vi kan vänta med sånt för vi älskar varandra."
Jag kallade henne stumpan ibland.


Och så en morgon när jag vaknade hade hon sett nåt slags ljus.
Hon sa till mig: "Du är precis som de andra, du.
Du ser på mig och du ler och ser ner på mig,
men nu förstår jag. Du är bara rädd
för att jag ska veta hur du är, förstå vad du tänker,
stackars lilla du!
Att du bara är en ytlig mansgris. Ska jag suga av dig nu?
Dra åt helvete! Du, dörren är där."


Så jag åkte iväg mellan åkrar och himmel
och kom till en storstad där de pratade spanska.
Jag drack lite vin på en trappa och umgicks. Nån sa:
"Du kan få bo med oss."

Och jag spelade höghus i en dockteater
och ramlade omkring, klockrade slagord med näsblod
och tänkte att Svensson, han glömmer att leva sitt liv.
Men det finns andra än han. Det finns vi.


Och så en morgon när jag vaknade var det ett jävla liv.
Utanför stod föräldrar på rad och skrek
till alla barnen att de skulle sluta leka nu
och följa med dem i bilen och bli något.
Jag såg mina vänner, med hariga ögon,
och alla glada lögners slut.
Jag skrek för jag var rädd. Jag skrek:
"Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem."


Det var då jag förstod att jag knappast kan låtsas
att mitt huvud är för stort och mina armar för smala.
Så jag skaffade ett jobb, skyfflade sand genom ett hål i en vägg.
Fem dagar, åtta timmar.

Min chef var en gubbe med ögon som knivar.
Han satt där och stirrade i nio månader.
Sen sa han: "Lägg ner din spade och gå härifrån!
Vem tror du du försöker lura?"


Så jag gick därifrån och ringde min mamma.
I bakgrunden hörde jag någon leka hundvalp.
Hon fnissade och sa: "Det blir bra, det du gör med ditt liv,
men jag har inte tid nu."

Men jag frågade ändå: "Mor, hur var jag som liten?"
Hon suckade och sa; "Det var längesen det, du.
Du var det bästa jag visste, så rosig och rar.
Du var väl som barn är mest. Du var glad."


Jag tänkte att vad skulle jag med sådana vaga ordalag,
så jag sprang ner till en lässal i innerstan.
Jag sökte efter mig själv i deras databas,
men hittade inget och jag rev i mitt hår
och skrek: "Folket är törstigt så folket det dricker."
Folket är hungrigt och äter. Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!


När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel
och jag tänkte att visst var det där lite viktigt en gång.
Det är ändå ett kort liv för att vara så långt

För bara någon dag sedan hittade jag en riktig dyrgrip i min bokhylla. Ett matchprogram från matchen Halmstads BK - Malmö FF den 2 juni 1991. Den är fylld med godbitar så det är svårt att veta var man ska börja, men jag tror att det blir med Torbjörn Arvidsson, som presenteras som "Dagens Bollklubbare" och får svara på personliga frågor. På något sätt känns det som att svaren hör till en svunnen tid. Här är några exempel:

Senast köpta skiva? Joyride med Roxette
Manlig/kvinnlig favoritartist? Tomas Ledin/Tina Turner
Bäste svenske idrottsman/kvinna genom tiderna? Gunde Svan/Marie-Helen Westin
Vad är livskvalitet för dig? Ett bra arbete och trivsam fritid
Bästa film du sett? Snuten i Hollywood 1 & 2, Dödligt vapen 1 & 2
Vad är bra i Sverige? Den sociala välfärden

Att axplock av andra favoriter.

* Stuart Baxter, som tränade HBK, ser med sin frisyr och sin mustasch ut som en keyboardist i ett dansband på 80-talet.
* Att MFF:s tränare Bob Houghton säger att det inte är omöjligt att Patrik "Bjärred" Andersson, 20 år, kan bli lika bra som sin far Roy.
* Att Malmös Patrick "Trelleborg" Andersson inte alltid var tillgänglig för han låg i lumpen.
* Att alla Malmös spelare hade yrket proffs, medan Halmstads jobbade vid sidan om fotbollen. Till exempel var den då 20-årige Niclas Alexandersson lärare.
* Hasse Borg ägnas en sida, på den här tiden var han inte upphaussad klubbdirektör utan spelande tränare i Ystads IF.
* Att Örebro ledde publikligan efter 11 omgångar med 6 310 åskådare. Allsvenskan snitt var 3 991.
* Stuart skriver att han tycker att paret Alexandersson och Gudmundsson behöver ett par timmars extra ledighet. Det där med par låter intressant!

Så här såg lagen ut (Båda spelade naturligtvis 4-4-2):

Halmstads BK

1. Björn Nordberg
2. Jim Norlander
3. Torbjörn Arvidsson
4. Tommy Andersson
8. Vetle Andersen
5. Niclas Alexandersson
6. Roger Johansson
7. Anders Johansson
9. Niklas Gudmundsson
10. Jan Jönsson
11. Mattias Karlsson
Håkan Svensson satt på bänken.

Malmö FF

1. Jonnie Fedel
2. Per Ågren
3. Torbjörn Persson
4. Henrik Nilsson
5. Jörgen Lundgren
6. Niklas Nyhlén
7. Patrik Anderson
8. Leif Engqvist
9. Stefan Alvén
10. Martin Dahlin
11. Dan Corneliusson
Värt att notera är kanske att Malmö saknade landslagsmeriterade Jean Paul Vonderburg på grund av skada.

Jag kommer tyvärr inte ihåg hur matchen slutade, men jag kommer ihåg att på den här tiden var Martin Dahlin mycket omdiskuterad på grund av sitt fula spel. Han hade bland annat givit Örebros Sven "Dala" Dahlkvist en armbåge i en luftduell i en tidigare match.

Det har trots allt hänt mycket med svensk fotboll de senaste fjorton åren.

Ps. Det här var alls inte den första allsvenska match jag såg, den spelades 1988 mellan Öster och Djurgården och slutade 0-0. På plan då fanns profiler som Thomas Ravelli (Öster) och Stefan Rehn (Djurgården) som snart därefter skulle förenas i IFK Göteborg.