Mats-Olas Fanclub

Så, då var det dags för mitt sista blogginlägg från den här sidan atlanten. För den här gången i alla fall, är det väl bäst att tillägga. Det finns mycket mer att berätta härifrån, men det får jag göra från Sverige. När jag kommer tillbaka ska jag köpa en dator, så efter det kan jag sitta hemma och skriva hur många blogginlägg som helst. (Inläggen härifrån är skrivna på jobbdatorn, den med de två skärmarna.)

Jobbet flyter på, och är för det mesta helt okej. Kanske inte fullt så roligt så att jag skulle göra det på min fritid, men det vore nog för mycket att begära. Det känns i alla fall inte jobbigt att gå upp på morgonen på måndagen, vilket jag betraktar som ett bra betyg. Nåja. På onsdag kväll lokal tid (mitt i natten i Sverige) så sätter jag mig på planet till Sverige, om allt går som det ska. Då landar jag i Sverige mitt på dagen och kan nog vara framme i Nyköping kring fyratiden på eftermiddagen. Lyckas jag bara sova hyfsat på flyget så ska det nog fungera. I annat fall så kommer det snart en helg som jag kan sova mig igenom om det skulle vara så. Dessutom finns det nog möjligheter till lite semester om jag vill.

Veckorna här flyter ihop, vilket gör att tiden går fort. Men en händelse utanför vardagsrutinerna var företagets familjepicknick förra söndagen. Ute i skogen var det grillat och lekar, så nu har jag för första gången ätit krabba. Tydligen är trakten här (Chesapeake bay) kända för sina krabbor, och sin lokala kryddning. De var helt okej, men eftersom jag inte är någon större skaldjursätare så kan man väl diskutera vad min åsikt är värd. Större delen av picknicken gick åt till att spela softboll. Efter att ha sett alldeles för mycket baseboll på teve så har jag lärt mig nästan alla reglerna, och eftersom jag tycker mig ha ett dugligt bollsinne, så fungerade det bra. Jag träffade nog på alla mina försök till slag, och fick även till en dubbel (dvs jag tog mig till andra basen). En taktisk lyrboll till överstechefen och en snygg lyra hann jag även med. Riktigt kul var det hur som helst, synd att jag knappast får så många mer chanser att spela softboll. (Det finns lite bilder på mig när jag spelar som jag hade tänkt lägga upp, men sen så kom jag på att det här är en anonym blogg, så det får vara.)

Annars så längtar jag tillbaka till min skivsamling. Tre månader utan sin egen musik kan vara lite frustrerande, men efter ett tag insåg jag att det ligger väldigt mycket musik på youtube. Riktiga videos eller hemmaklippta, men mycket musik finns det. Ett par av mina favoriter är Death Cab, Jimmy Eat World (stör ni er på sången så finns det andra versioner med bättre sång, men de är sämre i övrigt) eller varför inte Lampshade?

Och när ni väl håller på och tittar på webbvideo så får ni inte missa Colberts beryktade tal på vita huset-korrarnas galamiddag. Mannen bakom det lysande teveprogrammet "the Colbert report" kritiserar Bush och den amerikanska pressen, inför just Bush och den amerikanska pressen. Den videon finns här. Missa inte hur tyst publiken blir ibland.

Over and out!

Det är en sak som jag inte har skrivit så mycket om ännu, som det skulle kunna vara värt att skriva några rader om. Nämligen att de pratar engelska här borta, och hur jag lyckas hantera det. Jag tycker att det fungerar helt okej. Nio års undervisning, ett par kortare resor till England, filmer, musik och internet har gjort en del nytta. Dessutom är det rätt så smidigt att prata halvdan engelska här, eftersom lokalinvånarna är vana. Bara på företaget här borta finns det väl en 10-20 nationaliteter, och en del av de anställda har betydligt mycket svårare med språket än vad jag har.

Nackdelen med att prata engelska i USA är att invånarna här pratar med dialekter som är bra långt från BBC-engelska. För mig låter det som att de har hittat på en dialekt som går ut på att säga så många ord som möjligt på en så kort tid som möjligt, dessutom med korta, ofullständiga meningar. Det är till exempel inte helt lätt att beställa mat på ett genomsnittligt snabbmatsställe, nära nog varje gång måste jag fråga vad de egentligen sa. Och det kan ju vara lite irriterande.

Fast jag kan rapportera om  en trösterikt händelse i förra veckan. Min svenska chef (överstebossen) var över och bjöd på lunch, och även han hade problem att höra vad servitrisen sa vid ett par tillfällen. Och då är han ändå från Storbrittanien och pratar en tjusig oxfordengelska. Så när även han som har engelska som modersmål brukar ha problem med baltimorskan, då kan väl även jag få ha det?

Ni undrar kanske om det är sant att amerikanarna blandar ihop Sverige med Schweiz, och ja det är det. Vid två tillfällen har vi blivit tillfrågade om vi är Federerfans, och då varit tvungna att påpeka att Sverige inte är Schweiz. En av de som frågade blev lite konfunderad, men undrade lite osäkert om Sverige är det landet som ligger i norr, jämte Finland och Nederländerna. Vi sa jag bara för att inte fullständigt vända hans världsbild över ända.

Mindre än två veckor kvar, vilket känns rätt skönt. Inte så att jag vantrivs här, men jag börjar sakna Sverige. Familj, vänner och icke-fet mat känns helt klart lockande. Angående mat så har jag nog lagt på mig något kilo, men det har gått bättre än vad jag befarande. I ett land där maten är fet och motionsmöjligheterna ordentligt begränsade så kunde det ha gått mycket värre. Konditionen är däremot nästan utplånad, så jag ser även fram emot att bo i enstad där det går att promenera. (Det dåliga samvetet har i och för sig fått mig att köpa ett par joggingskor, så det blir förhoppningsvis mer än bara promenader.)

När det gäller fotbollen så har blåvitt lyft sig ordentligt på sistone, och överraskande nog hakat på toppstriden. Jag har följt matcherna via datorn, vilket kanske inte är det bästa för min produktivitet under matchdagarna, men vad ska jag göra? Jag är i vilket fall som helst för nyfiken och nervös för att kunna arbeta ordentligt när matchen väl spelas. Jag måste säga att jag är synnerligen positivt överraskad av Marcus Berg, även om jag var imponerad av honom redan när jag såg honom första gången för två år sedan. (I en bortaseger mot Elfsborg.) Nu är det väl bara att hoppas på att Tobias Hysén kan fylla luckan på ett hyfsat sätt, för i så fall finns det en liten chans på guld. Inte för att jag tror på guld (mitt tips på 4-9:e plats står fast) men lite kan jag ju hoppas.

Det får vara allt för idag!

Så var det dags för några ord från USA-s brottsligaste stad igen. (Förra året hade Baltimore den näst högsta mordfrekvensen bland alla hyfsat stora städer, men eftersom förra årets siffra redan har överträffats så kan det nog bli en första plats i år.) Jag har inte några stora nyheter att komma med (ännu i alla fall), så det blir lite småplock.

I helgen tog jag och min resekamrat en sväng ut i naturen här, närmare bestämt ett naturreservat några kilometer från vår lägenhet. Naturligtvis tag vi bilen dit(vi är ju trots allt i USA), men väl där blev det en promenad i naturen. Vi tog oss ner från en utsiktshöjd till en "flod" och njöt av lugnet där nere. Floden i sig var nästan uttorkad och det gick nästan att ta sig torskodd över den genom att hoppa mellan stenarna, men vi var ansvarsfulla och stannade på vår sida. Dessutom tog vi en vända in i skogen bredvid och beundrade grönskan. Skogarna här är förvånansvärt gröna med tanke på att klimatet är medelhavslikt. Allt gräs är visserligen bränt eftersom våren  var torr, men annars står grönskan sig bra. Vintrarna måste vara kallare än vad medelhavsvintrarna är.

Just nu kom det en nyhet, en liten i alla fall. Vår chef från Sverige är över för ett ledningsmöte, och när jag höll på och skrev det här så kom han förbi och pratade om vilka jobb som är på ingång. Det verkar som att det nog blir till att jobba med tyska projekt under hösten. Fast jag ska väl påpeka att inget är bestämt ännu. En annan liten nyhet är att företaget nog kommer att anställa ett par till under hösten. Så snart kommer man inte att vara nyast på företaget, och det kan ju vara smidigt. Dessutom är det inte fel med mer jämnåriga arbetskamrater.

Det här får nog vara allt för idag.