Mats-Olas Fanclub

Att det kan vara så tråkigt att skriva ibland, när det kan vara så roligt andra gånger. Just nu vill jag bara inte. Jag som verkligen vill få ner, för att minnas, hur det är att vara i ett land utan att kunna prata med folk. Att det nästan blir lite overkligt, drömlikt. Att det är svårt att känna sig riktigt "hemma" då, som om man flyter med i en parallell värld. Vilket hade känts helt ok om det hade varit en semester, som på något sätt går ut på att titta in i en annan värld en kort tid. Men inte lika roligt om det är en plats där man ska vara i sammanlagt tre månader.

Inte så att det är något fel på Japan eller Tokyo. Inte alls. Ganska ofta kommer det en känsla av att jag hade kunnat passa in bra här. Det finns en lågmäldhet som jag gillar. Och en massa kitsch. Även om mycket är effektivt här så har man på något sätt inte rationaliserat bort människorna, full sysselsättning är inte bara en politisk slogan utan något man faktiskt ägnar sig åt.

Men så är det språket. Hur länge jag än hade stannat så tror jag inte att jag hade känt mig riktigt hemma här.

Bilder, från Tokyo tower och Meijitemplet.

De senaste dagarna har det mest regnat (och snöat), jag har blivit blöt och köpt paraply (i den ordningen). Och så har jag lyssnat lite för mycket på Emmylou. (En låt som jag för alltid kommer att förknippa med Tokyo.)

Men efter paraplyköpet så klarnade det upp, så jag använde helgens sista ljusa timme till att ta några bilder.

Från ett land långt, långt borta.

Dåligt med uppdateringar här, så det får bli lite bilder.