Mats-Olas Fanclub

Det har varit midsommar, så jag tänkte skriva några rader om väder. Om och själva midsommar också, men först det viktigaste. Det vill säga vädret.

Som rubriken antyder så kan det regna ordentligt här i Baltimore. Kanske inte så länge, men när det väl kommer är det som ordentliga skurar, sådana som väcker en om man ligger och sover. (Praktiskt nog verkar det som att det mest av regnet kommer just på nätterna.) Annars har vädret varit ganska lagom här ett tag nu, mellan 25 och 30 grader (tror jag, det är inte helt lätt med fahrenheitgrader) och låg luftfuktighet. Tydligen har maj varit ovanligt torr för gräset här är alldeles torrt. Gräset är såpass bränt att det känns som att jag är långt söderut, vilket jag i och för sig är. Baltimore ligger längre söderut än europeiska städer som Madrid, Barcelona och Rom. Men eftersom jag befinner mig norr om Washington så hade jag ändå ställt in mig på att det skulle vara grönt här. Träden är i och för sig gröna, men i övrigt känns det som om jag befinner mig i systaterna någonstans, ja nästan i Mexiko.

Midsommar var det ja. När ni därhemma roade er med dans runt midsommarstänger och annat roligt så jobbade jag. Och när jag väl hade jobbat färdigt (och ni gått och lagt er) så fördrev jag kvällen med att titta på NHL-draften. (Inte hela, men en del av den blev det. Den var bra seg så jag bytte efter ett tag.) Det positiva är att jag redan nu har jobbat in tre dagar, nationaldagen och två vid midsommar. Så jag kan ta ledigt i ett par dagar utan att behöva ta ut semester.

I söndags var det äntligen fotboll på teven, om än bara på en spansktalande digital kanal. USA vann finalen i Gold Cup, men den största behållningen var nog ändå kommentatorn. Att det går att skrika goool så länge.

Annars så har tiden börjat gå fort. Vi är redan inne på den fjärde veckan, och de tre månaderna känns inte länge så långa. En bra sak är att jag inte alls längtar hem, vilket kanske kan bero på att Nyköping inte direkt känns som hemma ännu. Jag har ju bara bott där i en månad, ja om bara några dagar kommer jag att ha bott längre i Baltimore än i Nyköping.

Jag och min reskamrat hade tänkt att gå på baseboll den här veckan, Orioles mot Yankees. New York-laget är på besök den här veckan och spelar tre matcher på rad under tisdag, onsdag och torsdag. Tyvärr är vädret lite osäkert, så det blir nog så att vi tar en senare match. Det finns att välja på för basebollagen spelar sjukt mycket matcher. Säsongen började i april och Orioles har redan spelat 75 matcher. Det rör sig alltså om ungefär fem matcher i veckan. Kanske blir det så att vi går på någon av helgens matcher, då är det nämligen tre raka hemmamatcher mot Angels.

En annan bra sak är att kronan verkar stå sig mot dollarn. Under den första veckorna här försvagades kronan, men efter räntehöjningen så går det åt rätt häll igen.

Jag har örnkoll på dollarkursen.

Vi har så sakteliga börjat planera för en New York-resa. Det blir antagligen en långhelg, vi har ju ett par dagar som vi kan ta ut. Rent transportmässigt lutar det åt buss, tåget var ordentligt dyrt och det vore skönt att inte behöva köra bil inne i New York. Bussen är dessutom billig, bara omkring 50 dollar tur och retur. Klart överkomligt.

Det får vara allt för idag, förhoppningsvis kommer det ett till inlägg mot slutet av veckan. Det finns mycket att berätta om, men nu är det nog dags att åka och handla.

Dags att skriva igen. Numera kan jag göra det på två skärmar eftersom jag just har fått en andra. Det är synnerligen praktiskt med dubbla skärmar om man har många fönster öppna, och dessutom kan man leta upp stora, snygga bakgrundsbilder. 2560 gånger 1024 är ganska lagom. Men nog om skärmar, jag tänkte berätta hur det gick till när jag kom in i det här landet. Det var inte helt enkelt.

Till och börja med så är det en bit mellan Nyköping och det förlovade landet i väst. 16 restimmar närmare bestämt. Tåget gick klockan tio på förmiddagen, flyget vid tretiden och vi landade på Island klockan 6 (svensk tid). Efter en dryg timmes paus där bar det vidare till Baltimore och strax efter sju landade vi. Sju amerikansk östkusttid alltså, vilket blir klockan ett på natten svensk tid. Själva resan var betydligt segare än vad jag trodde. Jag har trots allt gjort några långa tågresor, men det är en betydande skillnad mellan att åka tåg och att flyga, har jag lärt mig nu. På tåget kan man röra sig, och stolarna är större och står glesare. På flyget kände jag mig inträngd, ja nästan lite klaustrofobisk, vilket jag sällan gör annars. Och när det börjar att bli segt rent mentalt så känns knäna genast sämre.

Jaja, jag ska inte klaga för mycket. Den längsta delresan var trots allt bara sex timmar, och det är ju inte så farligt egentligen. Dessutom var det ju gränskontrollen jag skulle berätta om.

Jag var väl förberedd, jag visste att jag skulle svara business på frågan om vad jag skulle göra i landet och jag var inställd på att få följdfrågor om vilken slags business jag var skulle göra. Men efter en lång dags resa är det inte så enkelt att få ur sig vettiga svar på engelska. Speciellt inte som det visade sig att administratören på jobbet hade bokat in hemresan en dag för sent (efter 91 och inte 90 dagar). Jag försökte förklara att biljetten var lätt att boka om, men den osäkra gränskontrollanten valde att fråga en överordnad. Tyvärr fanns det ingen sådan i närheten, utan hon visade mig till ett tomt rum där jag fick vänta. Det enda sällskapet i rummet var övervakningskameran i taket.

Efter tio långa och nervösa minuter kom en överordnad. Jag hade fått en inbjudan av chefen på det amerikanska huvudkontoret just för att visa vid inpassagen, och det gjorde jag nu. Det gjorde susen, för överste gränskontrollant bestämde sig ganska snabbt för att släppa in mig, turligt nog. Så det ordnade sig på bästa sätt till slut. Strax efter klockan 8 lokal tid var vi framme i lägenheten.

Dagen efter regnade det i Baltimore. Inte så farligt egentligen, men lite taskig timing för vår del. Vi hade ännu inte fått vår hyrbil (kom inte förrän dagen efter) och någon busslinje fanns inte i närheten. Nej, i USA har man sin egen bil. Det är mer eller mindre omöjligt att ta sig nägonstans med kollektivtrafik, inte ens ner till downtown. Problemet var att vi inte hade någon mat hemma. Vi tänkte beställa hemkörd pizza, men insåg att vi inte kunde koden till grinden som stänger bilinfarten till området. Vi kunde alltså inte beställa hem pizza. Efter en del funderande insåg vi att det enda som fanns att göra var att gå i regnet. Så det gjorde vi. Turligt nog fanns det trottoarer längs några av gatorna i närheten, så vi kunde ta oss till en mataffär och till ett Vendy`s. Väl där beställde jag en mellanstor meny, vilken visade sig bestå av en 240-grams hamburgare,  jättemycket pommes frites och 9 dl Cola. Allt för strax över 40 kronor. Det är inte konstigt att amerikanerna ser ut som de gör, hoppas bara att jag kan hålla mig smal och snygg är mina tre månader här. Det går ju knappt att motionera heller. Fast ännu känns det okej. Och efter ett besök i matbutiken så hade vi mat nog för kvällen.

Som ni har förstått slutade söndagens äventyr lyckligt, och sedan dess har vi kunnat glida runt i en automatväxlad Honda Acccord, så numera har vi inga problem med att ta oss fram. I ett land där bensinen kostar mellan fem och sex kronor litern (vilket amerikanerna tycker är jättedyrt, nyligen låg den runt 4 kronor litern) blir man lätt beroende av sin bil.

Det får vara allt för nu, nu ska jag ut i den vansinnigt fuktiga och tämligen varma luften utanför.

Jag har börjat ana ett mönster. Amerikanskt kaffe ser ut som vanligt kaffe, men smakar som vatten (säger de som testat). Amerikansk öl ser ut som vanlig öl, men smakar vatten. Och huset som jag bor i ser bra ut utifrån, men det är vattenskador i taket på ett ställe, och fler är nog på gång.

Det verkar som att det är viktigare att det ser bra ut än att det verkligen är bra. Drömbostaden här är nog ganska lik en svensk drömbostad, skillnaden består i vad man gör när man inte riktigt har råd med det. I Sverige blir det tråkiga, men rigida, höghus. Att de inte är några drömhus syns direkt, men de fungerar. I USA bygger man husen så att de ska se dyra ut, men ytan är bara plast.

För så är det i huset i bor. Panelen, som ser ut att vara gjord av trä, är gjord av plast. Samma med "tegelstenarna" lite längre ner på huset. Plast de med. Så det är svårt att inte undra hur länge det kommer att hålla egentligen. Fast eftersom det nog ska fungera under mina tre månader här så gör det inte så mycket.

Annars så är det okej här. Lite rörigt är det, jag tror att jag sammanlagt har fyra olika chefer här som kommer med direktiv, som ibland kan vara ganska olika. Men de verkar i alla fall snälla och hjälpsamma, så det ska nog ordna sig med det. (Har någon sett filmen office space?)

Jag har hört att det är varmt i Sverige, men ni kan komma tillbaka när det är varmare än 35 grader (celsius) och luftfuktigheten är över 50 %. För det hade vi i fredags. Fast just nu är det nog bara 25 grader, vilket i alla fall jag gillar bättre. Luftfuktigheten här gör att värmen känns klart varmare än vad jag är van vid. Men just nu är det alltså helt okej.

I helgen blev det dels en utflykt till en stor mall, och dels en tur ner till centrum. Som europé känns det lite konstigt att centrum nästan är helt dött, bortsett från själva hamnen. Där var det å andra sidan trevligt. Det som kanske är allra konstigast är kontrasterna mellan gator som ligger precis intill varandra. Parallellgatan till hamnen (där alla turisterna är) kantades av diverse porraffärer, men gick man 50 meter längre så var det bankkvarter. Skumt på något sätt.

För övrigt verkar jag ha drabbats av samma sak som Hanna har gjort här, dvs att jag inte kan skriva några kommentarer på den här sidan. Skumt, men jag kan i alla fall skriva inlägg, och det är ju aningen viktigare.

Det har i alla fall regnat, fast inte i dag. Nu ar det varmt och fint. Jag saknar dator pa jobbet an sa lange, sa jag skriver fran apple store. Sa det blir inte sa langt. Allt ar bra med mig, och efter lite diskussioner sa kom jag in i USA ocksa. Skont. Annars ar jobbet ganska segt an sa lange, men det tar sig kanske.

Så, nu loggar jag ut. Nästa inlägg kommer att vara skrivet från den andra sidan Atlanten. Om jag kan få tillgång till dator och internet där vill säga, men det ska nog ordna sig.

I morgon förmiddag bär det av, och oj vad nervös jag börjar bli. Förrhoppningsvis så kommer det att kännas lite lugnare när väskan är packad. Väskan ja, jag har kommit fram till att jag behöver en ny resväska. Så nu ska jag och handla. Och packa.

Ha det bra!