Mats-Olas Fanclub

Jag gjorde en återupptäckt idag, nämligen Josefine Öqvists blogg. Den innehåller förvisso bara tre inlägg, men å andra sidan finns det nog fler språkliga fel där än på resten av Sveriges bloggar tillsammans. Inte för att det gör något egentligen, men jag undrar ändå hur hon tänkte när hon sa ja till att skriva en blogg på expressen.se. Den marknadsfördes en hel del i början, men sedan dog väl projektet ut av sig självt kan jag tänka.

Hur som helst så är det nog framtiden. Det kommer en strid ström av unga idrottare för vilka bloggandet nog faller sig naturligt, och för individuella idrottare är det säkert en fördel att ha en egen hemsida eller blogg när man ska förhandla med sponsorerna. Redan nu så har till exempel så gott som alla i friidrotts och längdåkningslandslagen en egen hemsida, eller i alla fall en blogg. Fast jag tycker mig kunna se att det är de yngre (och Stefan Holm) som skriver mest. Fast det kanske bara är så att de lite äldre (minus Stefan Holm) har tröttnat. Det förstår jag i så fall.

Fast bara så att ingen tror att jag har något emot fotbollsspelare så vill jag nämna att det faktiskt finns en del som kan skriva. Till och med i Kalmar.

Jobbet flyter på så sakteliga för mig, jag börjar begripa vad det är jag håller på med. Bra det, för det kan nog bli en del att göra framöver. Det kan komma att närmast välla in jobb under det första halvåret, men bättre det än tvärtom. Det mesta är bara på gång än så länge, så jag ska inte säga för mycket, men jag riskerar knappast att bli av med jobbet på grund av arbetsbrist framöver.

Som avslutning skickar jag med ett tips på hur EM-truppen kommer att se ut i sommar. Alltså, inte som jag vill att den ska se utan som jag tror att det blir. Ett par osäkra positioner finns det (fem anfallare eller fem yttermittfältare, vem blir den fjärde mittbacken?), men så här gissar jag.

Målvakter: Isaksson, Shaaban och Wiland.

Backar: Mellberg, Hansson, Majstorovic, Granqvist, Nilsson, Edman och Concha.

Mittfältare: Linderoth, D. Andersson, A. Svensson, Källström, Ljungberg, Chippen, Alexandersson och Bakircioglü

Anfallare: Zlatan, Elmander, Allbäck, Rosenberg, och Prica.

Snart måndag igen, vart tar helgerna vägen? Jag försöker komma på vad jag egentligen har gjort, men det är inte så enkelt. Ett par promenader och en massa tevesport är vad jag kan komma på, och då är det väl särskilt sporten som har fått timmarna att flyga iväg. Fotbollslandskamper mitt i natten kan förstöra även den bästa av dygnsrytmer, och när de är så sega som den senaste var så är det bättre att sova än att gå upp mitt i natten. Men det kunde jag ju inte veta i förväg.

Lite bilder får det bli. De är en vecka gamla och kommer från vinterns (hittills?) enda soliga dag. Det var fullt med folk ute och gick, ja det var till och med fler på strandpromenaden än på gågatan. Det var även gott om fotografer ute och gick, jag tror att jag såg fem personer till som var ute med en kamera. Inte så konstigt, för bilderna blir så mycket bättre med ordentligt ljus. Nåväl, här är de.

En bonusbild också till mina vänner på 47.se.

Jag har köpt några nya skivor sedan det senaste inlägget, bland annat ett par med Tomas Andersson Wij. Han är en av de svenska artisterna där man kan få tag på gamla skivor för en 70-80 kronor, vilket är synnerligen praktiskt om man som jag upptäcker honom lite i efterhand. Ett slag för dig har jag tjuvlyssnat på innan, men det är en bra skiva. TAW har jag inte riktigt kommit in i ännu, så jag ska vänta lite med mitt omdöme. Men än så länge känns den lite för poppig, jag föredrar ensam, ledsen man med akustisk gitarr-genren. Att skriva en (i all sin enkelhet) så lysande text som den till Jag fick aldrig dig, men ha så trivialt trallande musik till borde vara straffbart. Nåja, jag kanske vänjer mig så småningom och inser storheten i den.

Det finns något väldigt fascinerande med anonyma kommentarer på inlägg som är ett par år gamla. Hur hittade personen dit egentligen?

Då var det dags för 2008 års första inlägg.

Vad vill jag egentligen ha den här bloggen till? Inte så att jag funderar på att lägga ner den, men jag vet inte riktigt vem jag skriver för. Enligt statistiken så har jag ungefär 20-30 unika träffar per dag, men jag vet inte riktigt om jag litar på det. Det låter väl mycket. Fast hur som helst så är det egentligen inte så viktigt, så länge som det finns någon som läser här så fungerar det för mig.

Nej, det handlar mer om vad jag ska skriva om. Mitt jobbprat kan det knappast finnas så många som är intresserade av och mina sportkommentarer kommer alltid efter att ett tjog journalister eller två redan har fått tycka till i media. Och med tanke på hur lite tid jag lägger numera (jämfört med tiden innan jag hade ett jobb) på att skriva ordentligt och fundera ut fina formuleringar, så känns det som att det inte riktigt är läge för att ge sig på för ambitiösa projekt.

Jag har funderat på att skaffa mig en anonym blogg (riktigt anonym då), men om jag inte tycker att jag hinner med att skriva i en så verkar det ju lite smådumt med en till. Så det fortsätter nog som det är.

När det gäller Kalla och Tour de Ski så har det verkligen skrivits mängder, så jag tänker inte säga så mycket. Bara att det var galet bra gjort.

Fredrik Risp är skön, eller vad sägs om följande rader: Har nyligen tackat nej till både Malmö FF och ett mångmiljonbud från Elfsborg. Hade inte spelat någon roll hur mycket de erbjudit, skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än spela för en annan allsvensk klubb än Mesta Mästarna!!

Tur att man fortfarande är så pass ung att man orkar vara uppe till tre på natten, men lite jobbigt att man är så gammal att man numera anser att det vara en prestation.

Jag måste skriva något om bussresan hem efter julhelgen. Eftersom det var jullov så var det folk överallt och extrabussar. (Jag träffade på min date från gymnasiebalen för första gången på åtta år eller så!) Efter Jönköping så satt det en (tydligen trött) tjej jämte mig, och jag märkte att efter hon somnat så började hennes huvud att luta mer och mer mot mig. Och jag blev ställd, för vad skulle jag göra om hon lutade sig så mycket att det blev kontakt?

Jag bestämde mig efter lite funderande för att det inte skulle göra så mycket, så när hon till slut hamnade så mycket på snedden att hon lutade sig med sin axel mot min så fick hon göra det. Kombinationen av skakig väg och min beniga axel löste problemet nästan direkt, men det kändes klart konstigt. Vår samlade konversation fram till dess bestod väl av "är det ledigt här? - ja, det är de.", och så sitter vi där. Jag borde kanske ha knuffat henne ifrån mig, men det hade känts lite elakt på något sätt. Fast å andra sidan så kände jag mig rätt påträngande när det blev som det blev, så jag gjorde kanske fel ändå.