I lost myself in the summer rain
Jag tycker om sensommaren. Jag tror att det är något med övergången mellan sommar och höst som är hemligheten till det. Det spirande våren är sedan länge över och sommarens prunkande grönska har solats bort, så att hela landskapet sakta har bytt färg från grönt till gult. Men ännu hålls hösten borta, ännu finns inga röda löv på träden.
Jag tycker alltså om sensommaren för att den inte är så uppenbart, direkt vacker. Utan för att det vackra mera skymtar fram. Visst går det att föreställa sig hur träden kommer att skifta i röd-grön-gult om några månader, eller hur ängarna såg ut när de var intensivt vårgröna. Spåren av våren och sommaren finns kvar.
Det var den känslan jag ville fånga i låten i förra inlägget (låten kan man förresten lyssna på här numera), och i bilderna i inlägget före det. En liten avstickare. Jag har nämnt det innan, men enligt mig är en av de främsta förtjänsterna i Tolkiens ringen-triologi just känslan av en "bleknande" värld, en värld som man kan ana (ur hobbitarnas synvinkel) har varit betydligt mer fantastisk, det kommer fram i sagorna och i de monument som sakta vittrar bort.
Apropå minnen och gamla tider, så ägnade jag och min svåger en del av tiden i sommarstugan till att titta på gamla fotografier. Vi hade tyvärr svårt att placera många av personerna på bilderna, men ändå var det svårt att inte titta på dem. Att så här uppemot hundra år senare kunna se allvaret hos de som fotograferades, och hur uppklädda de var. Jag antar att fotografering var en stor händelse på den tiden.
Ett av dem kunde vi i alla fall placera, och jag har en kopia av det framför mig nu. Det är tagit för 99 år sedan, och med på det är bland annat min mormor, fyra år gammal. Till skillnad från många av de andra bilderna är det tagit på ganska nära håll, på de andra bilderna var det viktigt att få med hela huset. Vilket innebär att människorna står som små myror framför huset, långt från kameran.
På vägen hem stannade jag till vid Berga kyrkogård och på mina gamla släktingars gravar. Tyvärr kunde jag min släkt dåligt, och hade problem med att reda ut hur de var släkt med mig (vi pratar om 1800-talet). Så väl hemma har jag läst på och kommit fram till att det är min mormors mormor med syskon och föräldrar som ligger där, under de vita stenarna. Det blir nog till att svänga inom där även nästa gång jag kör förbi.
Jag tycker alltså om sensommaren för att den inte är så uppenbart, direkt vacker. Utan för att det vackra mera skymtar fram. Visst går det att föreställa sig hur träden kommer att skifta i röd-grön-gult om några månader, eller hur ängarna såg ut när de var intensivt vårgröna. Spåren av våren och sommaren finns kvar.
Det var den känslan jag ville fånga i låten i förra inlägget (låten kan man förresten lyssna på här numera), och i bilderna i inlägget före det. En liten avstickare. Jag har nämnt det innan, men enligt mig är en av de främsta förtjänsterna i Tolkiens ringen-triologi just känslan av en "bleknande" värld, en värld som man kan ana (ur hobbitarnas synvinkel) har varit betydligt mer fantastisk, det kommer fram i sagorna och i de monument som sakta vittrar bort.
Apropå minnen och gamla tider, så ägnade jag och min svåger en del av tiden i sommarstugan till att titta på gamla fotografier. Vi hade tyvärr svårt att placera många av personerna på bilderna, men ändå var det svårt att inte titta på dem. Att så här uppemot hundra år senare kunna se allvaret hos de som fotograferades, och hur uppklädda de var. Jag antar att fotografering var en stor händelse på den tiden.
Ett av dem kunde vi i alla fall placera, och jag har en kopia av det framför mig nu. Det är tagit för 99 år sedan, och med på det är bland annat min mormor, fyra år gammal. Till skillnad från många av de andra bilderna är det tagit på ganska nära håll, på de andra bilderna var det viktigt att få med hela huset. Vilket innebär att människorna står som små myror framför huset, långt från kameran.
På vägen hem stannade jag till vid Berga kyrkogård och på mina gamla släktingars gravar. Tyvärr kunde jag min släkt dåligt, och hade problem med att reda ut hur de var släkt med mig (vi pratar om 1800-talet). Så väl hemma har jag läst på och kommit fram till att det är min mormors mormor med syskon och föräldrar som ligger där, under de vita stenarna. Det blir nog till att svänga inom där även nästa gång jag kör förbi.
