Mats-Olas Fanclub

Bloggens nyårslöften:

 

Jag ska aldrig mer skriva saker i stil med "nu var det jättelänge sedan jag skrev här senast". För som det har varit så har nog hälften av inläggen det senaste året börjat så. Och det blir ju lite segt.

 

Jag ska skriva inlägg när jag känner för det, och ibland även när jag inte känner för det. Det är kul att läsa efteråt.

 

Jag ska länka mer till musik jag gillar. Så att jag kan gå tillbaka efteråt och komma ihåg vad det är jag har lyssnat på. För att starta bra så kommer det en länk här.

Det blev ingen Japanresa innan jul. Kunderna klantade till det och klarade inte av att fatta beslut, och då var det inte värt att åka. Jag är så nöjd med det att jag nu går runt med ett litet leende som inte går att sudda ut, även om snön och blåsten gör sitt bästa. Lite märkligt var det förresten att packa upp resväskan dagen efter att jag hade packat den.

 

Det bästa med (den inställda) resan är att jag till 89 % är klar med mina julklappar. Redan. Det är inte likt mig. Men väldigt skönt. Det är bara den där sista...

 

En helt annan, ja helt annan, sak som slog mig är hur präglad jag är på mina föräldrar. Hur jag kan bli positivt inställd till en person bara för att han eller hon utseendemässigt påminner om någon av mina päron. Hur en liten detalj på ett foto kan räcka. Och att det kan ta ett tag innan jag kommer på varför jag reagerar som jag gör. Men när jag väl ser likheten så är det uppenbart. Kanske rätt naturligt egentligen, har bara inte tänkt på det innan.

 

Och så kan jag inte sluta lyssna på den här dängan. Så konstig och så bra.