Mats-Olas Fanclub

Jag har en kategori här på bloggen som heter böcker, men det har inte blivit så mycket av den. Så därför kommer här några korta recensioner av en del av de böcker jag har läst den sista tiden.

* Åke Jönssons Fotboll: hur världens största sport växte fram handlar om fotbollens historia, förvånande nog. Främst handlar den om utvecklingen i England mellan 1850 och 1900, kring hur cupen och ligan startades, striden mellan amatörer och proffs och hur rugby och fotboll blev två olika sporter. En rolig detalj kring det sistnämnda, en av de stora stridsfrågorna inom den tidiga fotbollen var om "hacking" (rätten att sparka på motståndarens smalben, oavsett om denne hade bollen eller inte) skulle vara tillåtet. Fotbollen förbjöd det, rugbyn behöll det, men bara i 5-10 år. Sedan förbjöd även de hacking, eftersom lagen hade svårt att få ihop nog med spelare på grund av alla benbrott!

* En hög med Agatha Christie-böcker. Trevliga, om än inte världsomstörtande.

* Walter R. Fuchs Vår tids matematik. En ohyggligt tråkig bok! Hemsk, hemsk, hemsk! Jag tycker om matematik, jag har i runda slängar 60 högskolepoäng i ämnet, men även jag tyckte att boken var genomtråkig. Dessutom är den ful. Tanken att börja från grunden, med matematikens grundläggande konstruktion, kändes lovande, men jag stod inte ut med den första halvan av boken. Boken är så grundläggande att det tar tre kapitel innan talen kommer in. Om jag tycker så här illa om boken vågar jag knappt tänka vad någon som är mer normalintresserad av matematik skulle tycka. När jag lämnar tillbaka boken på biblioteket tänker jag föreslå att de gömmer den väl, så att den inte riskerar att döda någon annan stackares intresse för matematik.

* Vetenskaplig och detaljerad är även Peter Froms bok Karl XII:s död, men den är till skillnad från ovanstående bra. Författaren redogör noggrant (bokens över 1000 noter fyller 74 sidor!) för de teorier och det forensiska material som finns, och bevisar hur det hela gick till. Vem som avfyrade den dödande kulan? Det avslöjar jag inte!

* Diverse Peter Nilson. Novellsamlingen Messias med träbenet var riktigt bra, romanen Äventyret var meandrande och bitvis tungläst, men så bra skriven att den ändå får ett högt betyg. Ofta är Nilsons böcker sådana att de bitvis är svåra att ta sig igenom, men att man får god belöning om man gör det. Tyvärr har jag inte orkat ta mig längre än två kapitel in i romanen Guldspiken, så den kan jag inte säga så mycket om.

När jag tröttnade på guldspiken så började jag att återigen läsa om Nilsons populärvetenskapliga Stjärnvägar, som är riktigt bra. Just de popoulärvetenskapliga verken, som Stjärnvägar och Rymdljus (som är nästa bok att läsa om), är i mitt tycke Peter Nilsons klart bästa verk. Möjligen i konkurrens med den poetiska rymd och vetenskapsromanen projekt Nyaga.

Stjärnvägar var det ja. Varje gång jag läser den fascineras jag av avsnittet kring vårt solsystems skapande. Insikten om att nära nog all materia som jorden består av är skapad av utbrända och exploderade stjärnor. För att skapa tyngre grundämnen än väte krävs nämligen en stjärna, för att skapa grundämnen tyngre än järn (såsom guld) krävs en supernova. Så byggstenarna till allt som finns omkring oss, och även atomerna i oss är skapade i stjärnor för årmiljarder sedan.



Slutligen en länk som inte är bokrelaterad. Idag slank nämligen den sepiafärgade videon på när Björn och Benny spelar Dancing Queen med U2 i globen den 11 juni 1992 ut youtube. Här är den.

Så här sent på natten så tycker jag att det passar utmärkt med William Butler Yeats September 1913. Jag är imponerad av att han får ett sånt flyt i den, att en politisk text kan låta så vacker!

What need you, being come to sense,
But fumble in a greasy till
And add the halfpence to the pence
And prayer to shivering prayer, until
You have dried the marrow from the bone;
For men were born to pray and save;
Romantic Ireland's dead and gone,
It's with O'Leary in the grave.

Yet they were of a different kind,
The names that stilled your childish play,
They have gone about the world like wind,
But little time had they to pray
For whom the hangman's rope was spun,
And what, God help us, could they save?
Romantic Ireland's dead and gone,
It's with O'Leary in the grave.

Was it for this the wild geese spread
The grey wing upon every tide;
For this that all that blood was shed,
For this Edward Fitzgerald died,
And Robert Emmet and Wolfe Tone,
All that delirium of the brave?
Romantic Ireland's dead and gone,
It's with O'Leary in the grave.

Yet could we turn the years again,
And call those exiles as they were
In all their loneliness and pain,
You'd cry `Some woman's yellow hair
Has maddened every mother's son':
They weighed so lightly what they gave.
But let them be, they're dead and gone,
They're with O'Leary in the grave.

Ni tappra som står ut med mina små försök ska nu bli belönade. Idag blir det två mästerverk, av riktiga författare, ett av Oscar Wilde och ett av Harry Martinson. Eftersom gammal är äldst kommer Oscar Wilde först med en dikt från samlingen Poems (1881).

Requiescat

Tread lightly, she is near
Under the snow,
Speak gently, she can hear
The daisies grow.

All her bright golden hair
Tarnished with rust,
She that was young and fair
Fallen to dust.

Lily-like, white as snow,
She hardly knew
She was a woman, so
Sweetly she grew.

Coffin-board, heavy stone,
Lie on her breast,
I vex my heart alone
She is at rest.

Peace, Peace, she cannot hear
Lyre or sonnet,
All my life’s buried here,
Heap earth upon it.

Jag tycker det är helt fantastiskt att det går att få in så mycket i så korta rader. Och ord som tread, vex och heap är små mirakel, jag tycker verkligen om dem!


Nu till Harry Martinson, en litet stycke från Cikada (1953).

Det mesta av allt -

Det mesta av allt
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne.
Det mesta ser du förbi.
Den linje du gör med din tyngd där du går
blir med åren en gångstig.


Men någonting finns som uppehåller sig i allt
och sysslar med allt.
Det behärskar varje labyrint som är.
Det blir inte bara en gångstig i dig.


Jag tycker väldigt mycket om den här dikten också, speciellt raden som fick bli rubrik.

Frågar ni mig så säger jag att ett av de vackraste orden i svenskan är Cikada. Cikadorna är, för dem som inte redan vet, en insekt mest känd för sin "sång". Fast sång är inte rätt ord, ljudet de gör kommer från en trummande rörelse de gör flera hundra gånger per sekund, vilket åstadkommer den entoniga musik som hörs under de varmaste timmarna i länder som ligger långt söder om Sverige. Upp till oss i kalla nord kommer de bara i undantagsfall.

Varför denna utläggning? Jo, i torsdags lånade jag Harry Martinssons diktsamling Cikada, och det jag har läst hittills i den tycker jag om. Jag kände mig väldigt djupsinnig när jag lämnade biblioteket, det blev två Peter Nilson-böcker, Dick Harrisons digerdödsbok och två Harry Martinson, Cikada då och även Aniara (som jag läst tidigare).

En intressant sak när det gäller Aniara. När jag öppnade boken letade jag upp min favorit från förra läsningen, och det visade sig vara den 47:e sången. Slump? Knappast, i alla fall inte om jag skulle fråga Stina. Jag avslutar med ett litet stycket från just Aniaras 47:e sång (En talmängdsfilosof och mystiker...).


...

Ty frågan gällde underverksfrekvensen
i Alltet tänkt som talmängdsuniversum.
Den synes sammanfalla så med Slumpen
att slump och underverk har samma källa,
och samma svar för båda synes gälla.


Och talmängdsmannen, som vi honom kallar,
gör tyst en bugning, sorgsen undergiven
och tassar bort i Aniaras hallar.

Jag tänkte berätta en av mina favorithistorier. Den handlar om den amerikanske författaren William Burroughs, om den är sann eller inte vet jag inte. Kanske är det bäst att inte veta, det vore kanske synd att låta sanningen komma i vägen för en bra historia.

Legenden går ut på att Burroughs blivit inspirerad av sin namne Tell och hur denne sköt en pil genom ett äpple placerat på sonens huvud. Eftersom tiden gått och armborst blivit ersatta av pistoler valde Burroughs att försöka skjuta av ett äpple från sin frus huvud.

Han misslyckades.

Han misslyckades så illa att skottet träffade fruns huvud och hon avled. Han hamnade i ett mexikanskt fängelse, där en av fångvaktarna lär ha sagt:

Jag hatar att se en man i fängelse på grund av en kvinna.

Vilken positiv syn på kvinnor!

Idag blir det ett boktips. Min lillasyster gav mig en bok av den finländske astronomen Esko Valtaoja som heter Hemma i världsrymden som julklapp, och idag har jag läst ut den. Boken diskuterar astrobiologi, eller för att säga det med vanligare ord, frågan om det finns liv på andra ställen i universum än på jorden. Eller om man tycker mer om dramatiskta ord så tar den upp frågorna Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart är vi på väg?

Boken börjar med en historisk beskrivning av utforskandet av månen och mars, och fortsätter med en funderingar om vad liv är, och vad som krävs för att det ska uppstå. De senaste decennierna har kraven för det sänkts betydligt, till exempel har man hittat bakterieliknande varelser som lever flera kilometer ner i havet och som lever av varma källor, inte av solljus vilket man tidigare trodde var ett krav.

Fast som man kanske kan ana med tanke på författarens yrke läggs det mesta av krutet på att spekulera i hur förutsättningarna för liv kan vara på andra planeter, och hur livet där i så fall kan tänkas se ut. Det är Esko naturligtvis inte först att skriva om, men han gör det bättre än någon annan författare inom fältet jag läst (vilket i och för sig inte är så många). Dessutom hjälper det att Esko rent stilistiskt är briljant, eller vad sägs om meningar som

Om dina nackhår reser sig i protest då du läser föregående sats, beror det på att du grundar din uppfattning om det förflutna på filmen Shakespeare in love.

Esko har innan dess klargjort hur mycket bättre han tycker att nutiden är jämfört med historien. Längre livslängd, mindre barnadödlighet, gott om mat med mera.

Som redan framgått tycker jag boken är bra. Valtaoja må vara något extrem i sina åsikter ibland, han har till exempel, för att uttrycka det milt, inte så mycket till övers för någon religion, men han argumenterar alltid väl för sin åsikt. En annan positiv sak med honom är hans hiskeligt stora skägg, vilket som bekant tyder på stor humor och intelligens.

En annan lite kul sak är att boken är

Utgiven med understöd av statsmedel fördelade av
Delegationen för den svenska litteraturens främjande
samt av
Expertkommittén för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska.

Inte så lite byråkratkänsla över det! Fast det betyder väl egentligen bara att boken inte har en så stor kommersiell kapacitet.

Nej, nu ska jag se hur Frodo försöker rädda sig undan kometerna i Deep Inpact, ämnet är ju inte så avlägset från boken.

Uppdatering:

Ett par mycket bättre (fast fortfarande positiva) recensioner finns här och här.

Efter mer Peter Englund-läsande har jag hittat ett nytt favoritcitat. Jag har nu kommit till Den oövervinnerlige som är fortsättningen på Ofredsår, och där beskrivs hur den då 16-åriga Hedvig Eleonora kommer till Sverige för att gifta sig med Karl Gustav, som kort därefter kröns och därmed blir Karl X Gustav. Karl Gustav har dittills bara sett ett porträtt av henne, och då beskrivit henne som ett behagligt och täckt fruntimmer. Att just Hedvig Eleonora blivit vald till gemål och inte någon av hennes äldre systrar berodde på hennes utseende (Karl Gustav hade fått tavlor på alla tre systrarna) och hennes ålder(!), hon var som sagt 16 och han var 31. När den blivande drottningen anlänt beskrev en av hovmännen henne som en

skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa.

Undrar om den harangen funkar som raggningsreplik, jag måste prova den framöver.





Lite notiser.

Julen har varit bra, full med familj, mat, klappar och must. Lyckat.

Jag och Robodan behöll vår jultradition att vinna i På spåret-spelet och har nu 11 raka segrar. Känns skönt.

Jag har lyssnat på Lampshades ny skiva Let's Away ganska många gånger och kan redan nu konstatera att den är minst ett snäpp bättre än debuten Because trees can fly, och att den blir bättre för varje lyssning. Fast ännu är ingen låt lika bra som The Hug på förra skivan. Men det hade kanske varit för mycket att begära. Läs mer om Lampshade här.

TV-bolagen är snälla mot mig, på mindre än en vecka går tre av mina favoritfilmer. Döda poeters sällskap precis innan jul, Monty Python and the Holy Grail i kväll och Gökboet i morgon. Snällt.

Tänk om man hade levt för 350 år sedan! Visserligen var väl inte 1600-talet något av de ljusare eller mer välmående seklerna, det var gott om krig, sjukdomar och svält. Den genomsnittliga människan hade det nog bättre på 1500-talet till exempel, för att bara inte tala om dagens välstånd.

Men.

Vuxna lekte mycket mer då än idag. Rubriken består av 1600-talslekar och namnen är hämtade från Uppsalaprofessorn Olof Rudbecks bok Atlantica. I Peter Englunds Ofredsår, som jag just nu läser (om), återges Rudbecks lista, hela listan på vuxenlekar av ett mer våldsamt slag lyder:

Nappa stek, Blindbock, Mussla sko, Tämja stutar, Torka malt, Rida till kungs, Sko blacka, Draga gränia, Spänna kyrka, Mig möter med hundra stötar, Markus vill du ha dask, Segla till Tyskland, Stå i så, Krypa till krysse.

Är inte namnen underbara? Det är svårt att inte undra på vad de gick ut på eftersom nästan alla är bortglömda idag, det är väl bara blindbock som levt vidare. Om det finns någon läxa att lära? Kanske är det nyttigt att inse att även om det fanns gott om bekymmer var människorna långt ifrån gravallvarliga. Alla problemen till trots så ska man nog akta sig för att tänka på historien som allt för mörk eller för den delen allvarlig.

Eftersom jag sagt så mycket positivt om Peter Nilson tänkte jag att det var dags att lyfta fram en till av min favoritförfattare, nämligen Peter Englund. Englund är historiker till yrket, specialicerad på 1600-talet, och vid sidan av det medlem i Svenska Akademin. Genombrottet kom med boken Poltava, som skildrade slaget vid just denna stad. Han håller även på att ge ut en biografi över Erik Dahlberg, två av de tänkta tre böckerna är utgivna och som man kan misstänka på grund av de tre böckerna är det en inte bara en noggrann biografi över Dahlberg utan även en bra beskrivning av Sverige som en nybliven stormakt mitt på 1600-talet.

Mina Englundfavoriter är dock hans essäsamlingar som "Tystnadens historia", "Förflutenhetens landskap" och framförallt "Brev från Nollpunkten" som handlar om det mörka 1900-talet. I mitt tycke är det i essä-form som Peter Englunds breda kunnande, fantastiska språk och förmåga att se saker ur många synvinklar bäst kommer till uttryck. Trots det kanske inte så orginella ämnesvalet i "Brev från Nollpunkten" är den ändå en av de absolut bästa böcker jag läst.