Mats-Olas Fanclub

Kan det gå för bra i ett OS? Jag undrar om det inte kan det. Sverige har verkligen haft stolpe in i detta mästerskapet, och tagit långt fler medaljer än vad någon drömt om. Men i och med att vi tagit så många medaljer så känns det som att deras värde har minskat. I tidigare vinter-OS har jag kunnat bli riktigt glad för en bronsmedalj, nu kände jag mest besvikelse efter Anjas brons i störtloppet och Anna-Carin Olofssons silver i sprinten, och det vill jag ju inte göra. Jag vill bli glad för alla medaljer.

Med det är nog så att när allt går bra glömmer man hur små marginalerna är för att det ska gå dåligt. Att Anja skulle kört ur i slalomen, att ACO skulle missat ett skott mer i masstarten, att Hetland skulle dragit med sig Lind i fallet i sprinten eller att Jokkinen skulle satt chansen med en halvminut kvar av finalen.

DN har verkligen drabbats av segerruset och tagit det hela ett steg längre. De lyckades glömma bort ett guld när de satte sina betyg på de svenska OS-deltagarna! Under betyget 1 (underkänd) fanns Lina Andersson och motiveringen löd:

Elva i sprinten, 33:a på milen och en bruten tremil. Kan inte bli annat än underkänt.

Anna Dahlberg fick en tvåa (godkänd) och följande rader:

Fick koncentrera sig på sprinten, men var chanslös i semin. Nära underkänt.

Lina och Anna tog som ni säkert kommer ihåg guld i sprintstafetten, men det hade DN glömt. Kanske säger det mer om DN:s sportredaktion än något annat, men ändå. Dessutom glömde de damernas stafett, Dahlbergs fina startsträcka nämns inte, och om Elin Ek och Anna-Karin Strömstedt (som båda får underkänt) står följande:

Elin Ek
Visade ändå stor vilja när hon tömde sig på milen, men placeringarna är för svaga.

Anna-Karin Strömstedt
Strömstedt spänner bågen, men individuellt höll det inte för debutanten. Hade inledningsvis problem med att hennes astmamedicin inte var godkänd.

Som tur var vaknade minnet hos sportredaktionen efter ett tag, den version av betygen som ligger ute på nätet ser annorlunda ut. Kanske kan de skylla på att de jobbat hårt och mycket under ett par veckor, men att ge en guldmedaljör undekänt är ändå i mesta laget.

I går släpade jag runt på ett piano. Min syster och svåger hade fått tag på ett minst 75 år gammalt piano i något väldigt massivt träslag. Och mycket trä bestod det av, så det var riktigt tungt. Som väl är verkar det som om alla klarade sig från allvarligare skador (träningsvärk räknas inte), och även pianot klarade en tur på släpvagnen. Hade ju varit lite surt att öppna släpvagnen och se hur ett fint nyköpt men gammalt piano blivit brasved, eftersom vägarna här verkar vilja vara puckelpister.

Dessutom lät det bra (om än lite ostämt) och fick mig ännu mer sugen än vanligt på att spela, så idag har det blivit en hel del. Lämpligt nog är ingen annnan hemma, så mitt spelande (och sjungande) drabbar ingen oskyldig. Idag har jag spelat Death Cabs Transatlanticism en massa gånger, vilket gjort att jag sjungit rubrikraden en oräknelig massa gånger. Men vad gör det, en så lysande låt är svår att tröttna på. Dessutom har den ett tonomfång som gör den väldigt rolig att sjunga (även om jag kanske inte riktigt fixar det).

Mitt OS-tips spricker mer och mer, och jag älskar det! Det bara väller in medaljer mest hela tiden, och sex guld har det blivit nu med Anna-Carin Olofssons. Trenden att det är tjejerna som tar medaljer håller också i sig, och de har kommit i olika discipliner. Ett vardera i alpint, längdåkning, curling och skidskytte, och så ett silver i hockeyn. (Herrmedaljerna har kommit i längdåkning (fyra av fem) och så är det hockeyn också.) Det räcker att gå tillbaka 20 år i tiden och jämföra. Vilka kvinnliga idrottare hade vi i världseliten då? Jag kan knappt komma på någon, möjligen "Billan" Westin.

Gårdagens OS-insats var tipptopp, nu är 11 medaljer säkrade. Mitt tips på 8 medaljer är passerat med marginal, men jag är ändå hyfsat nöjd med mitt tips. Alla de jag trodde på har tagit sina medaljer, om än av andra valörer och i andra tävlingar än vad jag trodde. På det stora hela taget är det framför allt längdskidåkarna som har överträffat mina förväntnignar.

Speciellt roligt med Anjas guld, hon har sannerligen jobbat ihop till det. Lite kul att det blev i slalom också, det trodde jag absolut inte. Sedan är jag en så dålig människa att jag tycker att det var lite extra roligt att Anja puttade ner Kostelic från medalj, jag har tröttnat på Janicas alla "skador" och "sjukdomar". (Fast hon är nog sjuk på riktigt den här gången. Kanske.)

Jag avslutar med ett tips. Dansk radio (P3) spelade in en Lampshade-konsert för några veckor sedan och sände den i söndags. Jag hörde den på webradio och kan intyga att den är bra. (Tyvärr kan jag inte säga samma sak om min uppkoppling, jag fick höra konserten med dålig kvalitet. Som om bandet spelat i en garderob ungefär.)

Nu är DR så snälla att de strömmar konserten i någon månad framåt, för er med tillräckligt bra uppkoppling och Windows Media Player. För en direktlänk så kan ni klicka här, och ni som gillar omvägar trycker med fördel på den här länken, där man även kan läsa lite om konserten.

Tredje raka spurtförlusten i OS, skidskyttarna var så nära att ta en bronsmedalj. En fot efter Frankrike eftersom Bergman höll på att ramla metern innan mål. Annars hade vi tagit ett överraskande brons, som hade varit så kul. Det här var nästan lika jobbigt som damernas längdstafett, det känns som att flytet i början av OS har försvunnit. Jag vill absolut inte ha fler fjärdeplatser nu, i morgon är det dags för medaljer i längdsprinten!

Som det känns just nu har både längddamerna occh skidskyttarna chansen att ta sig in på den här listan, men det krävs lite mer eftertanke innan jag kan bestämma mig hur tungt det egentligen är.




Uppdatering:

För en månad sedan gissade jag hur Sveriges U21-trupp mot Irland skulle se ut, och nu har den kommit. 15 av 20 spelare fick jag rätt på, vilket är lite mindre än jag hoppats. Till mitt försvar får jag säga att Tommy Söderberg ställer över några som han är säker på, till dem hör säkert Petter Andersson och antagligen även Stefan Batan och Björn Runström, möjligen också Joakim Sjöhage.

Min enda rena miss var på målvaktsidan där HBK:s Sahlman tog platsen före Helsingborgs Berglund, och på den platsen var jag väldigt osäker. Ingen av dem har ju spelat i allsvenskan, om man bortser från Sahlmans 3 minuters inhopp som anfallare(!) förra säsongen. Undrar om det var dem som avgjorde i uttagningen?

Skönt med en medalj i dagens stafett, längdstafetten är bland det viktigaste (kanske till och med det viktigaste) i Vinter-OS! Med tanke på flera av åkarnas (Fredrikssons, Södergrens) problematiska försäsonger är det jättebra, Fredriksson på en fristilssträcka var lite av en chansning eftersom han varit mycket bättre i klassisk stil den senaste tiden.

Undrar om vi kommer upp i tio medaljer i år? Sex är klara, eller egentligen sju, damkronorna kommer ju att på silver eller (iofs otroligt) guld, och vi har ganska många bra chanser kvar. Vi kommer nog minst att ta de åtta medaljerna jag tippat, guldkvoten har vi redan överträffat. Känns bra. Jag tycker ändå inte att mitt tips är så dåligt, till exempel trodde jag att Anna-Carin Olofsson skulle passar bättre då det är individuell start och det verkar jag få rätt i. (Hon får gärna motbevisa mig i masstarten.)

Sedan kan jag inte låta bli att skicka med en bild, den här detaljen finns på mattan framför tevesoffan och jag fick syn på den precis efter att jag skrivit om namnen i den tyska OS-truppen. Det måste finnas något samband även om jag inte kan förstå vilket. (Det ska väl erkännas att jag klippt bilden för att det ska passa mina syften, men ändå. Mönstret uppresas dessutom ofta.)

Vinter-OS fortsätter att gå bra för Sverige. Gårdagens semifinalseger i damhockeyn var fantastisk, en klassisk seger. Även om USA var sämre än vanligt och missade många öppna lägen så tar det inte bort något från svenskornas prestation. Starkt jobbat!

Det var även en fantastisk insats av det svenska längdlaget på damernas stafett idag. Tyvärr blev det en försmädlig fjärde plats vilket känns väldigt tungt. Sverige var ju så nära en medalj, på toppen av backen var jag nästan säker på att det skulle bli det. Surt att det inte räckte, men man ska komma ihåg att alla de svenska åkarna överträffade sig själva. Det är ungefär samma känsla som när J-O kom fyra i Athen, en otrolig prestation men så lite belöning för den.

Speciellt imponerad är jag av inställningen, det var inte direkt någon fegåkning. I sista backen satsar Strömstedt allt för att följa med ryskan och misslyckas. Kanske inte det smartaste att göra, men det tyder på vinnarinstinkt. Hon kunde valt att ta det lugnt bakom tyskan och gå för ett brons, men satsade allt och det höll nästan. Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra framöver, med Lina Andersson i toppform har vi ett starkt och utvecklingsbart stafettlag. Kul, längdstafetter är något speciellt!

Kanske mest synd om Elin Ek som är 32 år och knappast åker några fler OS, det här var hennes stora chans till en medalj. Dahlberg har ju redan vunnit OS-guld, och när det gäller Strömstedt och framförallt Norgren så kommer de nog att vara med på fler OS. På damsidan ser framtiden ljus ut på längdsidan, som i så många andra idrotter. Majoriteten av medaljerna i detta OS kommer säkerligen att tas på damsidan och det verkar som att det här bara är början.

Tyskland har börjat bra och leder i skrivande stund medaljligan med sex guld, sex silver och två brons. Det verkar som om de krigar på bra, beror det på att Göring (längdåkning), Rommel (Skeleton) och Himmler (Snowboard cross) är med i truppen?

På senare år har supportrarna till flera av sveriges fotbollslag haft insamlingar till förmån för sina klubbar. Fans till Örgryte samlade in över 200 000 kr på ett år och GAIS-supportrarna skrapade ihop pengar till ett inköp av Mattias Gravem. Den senaste veckan har blåvittfans startat supporterfonden.

Som den trendslav jag är hade jag tänkt samla in pengar till Pannkakshjältarna, som spelar i LSIF:s mixedliga. Ni som vill stödja Pannkakshjältarna kan ge mig lite pengar om ni skulle stöta på mig. Gåvor av alla storlekar kommer att tas emot, med reservation för att eventuella mynt måste få plats i min plånbok.

Det finns inget mål uppsatt för hur mycket pengar jag vill få in, ju mer desto bättre. Vad kommer pengarna att användas till? Det vet jag inte så noga än, men några förslag har jag:

* En back päronsoda till laget. Går insamlingen över förväntan kan det till och med tänkas bli en back blandad läsk.

* Ett jättestort tifo (läs pompoms) som kommer att inguta styrka och mod i spelarna.

* Om någon spelare i motståndarlagen verkar alltför bra kan pengarna gå till att försöka muta honom/henne. Om insamlingen går riktigt bra kan vi kanske försöka oss på en värvning.

* Biljettpengar för mig så jag kan ta mig till Linköping och se en match. I så fall lovar jag att heja så mycket jag kan.

* En korv eller två till mig om jag skulle råka bli hungrig. (Hjälper kanske inte laget så mycket, men man kan ju inte få allt. Och korv är gott.)

Hjälp mig att hjälpa, tillsammans kan vi uträtta stordåd! Jag vet att ni vill!

Idag fick jag äntligen Lampshades nya skiva Let's away (tack cdon!) och har kunnat ta mig en titt på den. Hur den skulle låta var inte riktigt lika spännande, musiken har jag kunnat lyssna på i nästan två månader. Men det låter riktigt bra måste jag säga. Jag var smart nog att inte lyssna på skivan de senaste veckorna för att inte vara trött på den när jag äntligen fick tag på den på rikigt, och det funkade. Den är bättre än vad jag kom ihåg, och det känns ju positivt!

Dessutom var den riktigt snygg, både när det gäller layout och bilder. Möjligen kan jag leka Sverker Olofsson lite och påpeka att röd text på aningen ljusare röd bakgrund inte är så funktionellt. Men snyggt är det.

Lite annat smått och gått. Jag tycker det är riktigt dåligt av svt att inte kunna gräva fram hela Anjas åk så att man kan få se hennes miss och se hur nära det var att hon föll. Kameror finns längs hela backen, när en av åkarna körde ur på sträckan som klipptes bort visades det bilder på det. De borde ligga på producenten så mycket som möjligt för att få fram bilderna.

Jag har blivit bortskämd av de båda gulden igår och är lite besviken att det bara blev brons, Anja kommer inte att få så många chanser att ta ett OS-guld. Snart är ju även Janica tillbaka, så tävlingar som innehåller slalomåk (slalom och kombination) blir nog väldigt svåra att vinna. Storslalomen känns chansartad. Jag tror att största chansen till ett guld finns i Super-G:n.

Skönt att hockeyn är igång, även om den inte kändes alls så "glamorös" som den borde. Dålig is, dåligt ljus i hallen och tveksam inställning gjorde att det kändes mer som Sweden Hockey Games än OS, men det kommer nog att ändra sig när motståndet blir bättre.

Lite till Lampshade på slutet. Den som vill öva upp sin danska kan göra det både här och där.

Jag har legat vaken när du sovit bredvid
beundrande sett dina läppar glida isär
sett dina bröst följa dina lugna andetag
undrandes vad jag gjort för att få vara där

Jag har sett dig motsträvigt vakna till
din hand som trevar efter strömbrytaren
dina ögon som långsamt har öppnats
ditt breda leende när du fått syn på mig

Res vart du vill, jag lovar att följa med dig!
även till tystlåtna fjäll eller de saltaste öknar
där du är blommar även den minsta blomma
det enda hem som jag trivs i finns hos dig

På kvällen sitter du bredvid mig i tevesoffan
jag är tryggast med armarna omkring dig
alldeles intill så jag känner dina hjärtslag
med dig kan jag inte vara annat än lycklig

När ditt huvud vilar på min axel är jag stark
jag är modig så länge jag går jämte dig
jag blir fortfarande hög av själva tänken
att du kan känna på samma sätt för mig!




Förtydligande: Se kommentaren till den här.

Idag blir det lite tankar kring OS (vad annars), och allra först en teori om sändningarna. Kan det vara så att SVT insett att de inte kommer att ha råd att med de svindyra OS-rättigheterna i framtiden, och därför redan nu försöker vänja oss vid sändningar som består av sammandrag och studioprat? För det har varit väldigt mycket sådant under premiärdagen. Peter Jidhe, Jan Rippe och Ingvar Oldsberg gör sitt bästa för att underhålla. Redan innan OS sa svt-Ledningen att man skulle satsa mer på Turin-OS än något tidigare vinter-OS. Sedan framkom det att den totala sändningstiden skulle bli mindre än hälften av var den var under Salt Lake City-OS, men det var visst inte det de syftat på, det handlade om att de har två studios på plats den här gången!

Jag tänkte nu berätta en hemlighet för svt-ledningen, om de hinner ta en paus från beundrandet av tittarsiffrorna. Jag tror inte att det är så att folk tittar på svt, jag tror att de tittar på OS. Det är en ganska stor skillnad, även om jag inte är säker på att svt-journalisterna fattar det. Redan i OS-kröninkan från Athen går det att märka vad de (i det här fallet Albert Svanberg och Peter Jihde) fokuserar på. En hyfsat stor del läggs på svt:s egna kommentatorers insats, främst skrikandet som Paolo Roberto och Johan Ejeborg står för. (Hur kan förresten Ejeborg få kommentera skidskytte? Skrika kan han, men inte skidskytte. Vad är näst, Paolo Roberto som alpin expertkommentator istället för Stig Strand?)

Samma syndrom märktes idag. När Peter Jidhe fick frågan vad han såg fram emot mest under eftermiddagen svarade han André Pops intervju med Anja Pärson. Det säger en hel del om hur svt prioriterar. Nu är det här inte så konstigt. Är man journalist så tänker man nog främst på de delar av OS som man själv kommer i kontakt med, som intervjuer. Det är nog därför som Albert Svanbergs främsta minne från Athen är Kenteris/Thanou-skandalen. Ur en journalistisk synvinkel dominerade det OS-arbetet, och tog en stor del av arbetstiden. För oss tittare däremot är nog J-O:s matcher och friidrottarnas guld det som fastnat bäst, och tur är väl det. Jag skulle vara otroligt tacksam om svt kunde bry sig mer om idrotten och mindre om snacket vid sidan om!

Media har en vilja att underhålla, och alltsom oftast får den ta över alltför mycket. Som i svt:s studio med Jidhe/Rippe. Fast de är ändå klassen bättre än aftonbladet, som skapat sin årliga storm i en ankdamm genom Lasse Anrells påhopp på Norge och Finland. Konstigt att aftonbladet tycker att gnabbandet mellan nordiska journalister är en stor nyhet. Eller förlåt, aftonbladet sysslar ju med underhållning, inte journalistik. Hur dum kan jag bli?

Nu till idrottandet. Det pratas mycket om Foppa, och jag tycker att han borde ha lämnat återbud för länge sedan. Han är skadad, och är man skadad ska man inte tävla. Speciellt inte med ljumskskador, de har väldigt svårt att läka helt och kan lätt förvärras, och gör de det kan det ta halvår innan det blir bra. Dessutom kommer allt att handla om Foppas ljumskar nu, det finns en risk att media och till och med spelare glömmer att det ska spelas matcher även om inte Foppa kan vara med.

Och så var det det här med medaljer. När jag tippade åtta glömde jag nog Sven Nylander-effekten som oftast drabbar svenskarna, dvs en fanstastisk förmåga att bli fyra. Undrar om de aktiva har lyssnat på Sven's föreläsningar. Kanske borde jag ändra mitt tips till en bronsmedalj till Anja i kombinationen, och 12 fjärdeplatser i övrigt?

Ni tappra som står ut med mina små försök ska nu bli belönade. Idag blir det två mästerverk, av riktiga författare, ett av Oscar Wilde och ett av Harry Martinson. Eftersom gammal är äldst kommer Oscar Wilde först med en dikt från samlingen Poems (1881).

Requiescat

Tread lightly, she is near
Under the snow,
Speak gently, she can hear
The daisies grow.

All her bright golden hair
Tarnished with rust,
She that was young and fair
Fallen to dust.

Lily-like, white as snow,
She hardly knew
She was a woman, so
Sweetly she grew.

Coffin-board, heavy stone,
Lie on her breast,
I vex my heart alone
She is at rest.

Peace, Peace, she cannot hear
Lyre or sonnet,
All my life’s buried here,
Heap earth upon it.

Jag tycker det är helt fantastiskt att det går att få in så mycket i så korta rader. Och ord som tread, vex och heap är små mirakel, jag tycker verkligen om dem!


Nu till Harry Martinson, en litet stycke från Cikada (1953).

Det mesta av allt -

Det mesta av allt
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne.
Det mesta ser du förbi.
Den linje du gör med din tyngd där du går
blir med åren en gångstig.


Men någonting finns som uppehåller sig i allt
och sysslar med allt.
Det behärskar varje labyrint som är.
Det blir inte bara en gångstig i dig.


Jag tycker väldigt mycket om den här dikten också, speciellt raden som fick bli rubrik.

Jag fick just för mig att räkna efter hur länge jag varit U2-fan, och kom fram till att det är ganska exakt tio år. Det måste varit under 1996 jag fastnade, någonstans vid övergången från högstadiet till gymnasiet. Mitt första möte med U2, som jag kan komma ihåg i alla fall, var att jag spelade av ett av min brors blandband, och att det bandet innehöll With or Without You, Mysterious Ways och framförallt New Year's Day. Det fick mig att önska mig en U2-skiva som födelsedagspresent, vilket ställde min bror inför det svåra valet mellan The Joshua Tree och Achtung Baby. Han valde den senare men garderade med ett blandband med låtar från övriga skivor. (Eftersom det här var innan Pop var släppt, och jag hade fått Achtung, var nästan alla låtar från 80-talet.)

Jag tokfastnade i blandbandet. Det dröjde innan jag uppskattade Achtung Baby men kassetten spelade jag nästan jämt. På mindre än ett år skaffade jag alla skivorna, och jag fick tag på Pop bara någon dag efter att den släppts. Den 2:a augusti 1997 såg jag, tillsammans med min bror, U2 live på Ullevi och efter det var jag så fast som jag kunde bli. Känslan under den första minuten av Where the streets have no name är en av de bästa jag någonsin känt, alla kategorier.

Jag började hänga på hemsidor och forum (även om jag sällan postat utan nästan bara läst) och har nu en otrolig massa nördig U2-kunskap. Födelsedagar? Bono 10:e maj, Edge 9:e augusti, Larry 31:e oktober, Adam mars någon gång (10:e ?), även om jag måste erkänna att jag skäms över att veta detta. Jag har en U2-bok, jag har någon gigabyte med bootlegs, b-sidor och outgivet material på datorn. Jag hade mycket mer på den gamla hårddisken som tyvärr kraschade, där fanns bland annat ca 15 konserter (inklusive Göteborg -97) och hela den beryktade Salome, the achtung baby outtakes, ett bootleg med demos som läckte ut -91.

Någon gång efter 2000 började något att hända. Fram till dess hade jag bara blivit värre och värre, så innan All that you can't leave behind kom ut satt jag och laddade hem snuttar av låtar och byggde allt eftersom upp höga förväntningar. När låtarna läckte ut på nätet och jag kunde ladda hem dem blev jag inte besviken, utan tyckte att det var en av de bästa skivorna någonsin.

Men efter några veckor, när skivan hade släppts så jag kunde lyssna på "the real thing", så tröttnade jag. Jag kunde inte förmå mig att lyssna mer på skivan, när jag satte på den så stängde öronen av sig och jag upptäckte efter ett par minuter att jag inte ville lyssna. Så jag slutade. När sedan konserterna släpptes på video och dvd så såg jag dem, och fick tillbaka en del av entusiasmen, om än inte hela.

Inför How to dismantle an atomic bomb (2004) hade jag skruvat ner förväntningarna en bit. Trots det laddade jag hem snuttar av låtar inspelade på en strand utanför Bonos hus på franska rivieran, klipp där vågorna som rullar in på stranden hörs lika mycket som själva musiken. Även nu tröttnade jag snabbt på skivan, och det är länge sedan jag lyssnade på den. Jag kollar fortfarande in forum och hemsidor ibland, även om det blir allt mer sällan. Att jag fortfarande gör det beror på att jag fortfarande älskar många av de tidigare skivorna, jag lyssnar ofta på The Unforgettable Fire, The Joshua Tree, Achtung Baby, Zooropa och Pop. De är fortfarande lika bra.

Hur kunde det gå så här? En förklaring är kanske att jag byggt upp för höga förväntningar inför de senaste skivorna, så höga förväntningar att de omöjligen kan leva upp till dem. Men jag undrar. Kanske är det så enkelt att de senaste skivorna är sämre? Det är helt klart så att de ligger längre ifrån den musik som jag i övrigt lyssnar på än vad 90-talsskivorna gör. Jag upplever U2:s 00-tal som plastigt och beräknande, som om låtarna är gjorda för att passa in bland den övriga skvalmusiken på radion och sälja så bra som möjligt.

Och sålt har de gjort. Båda de två senaste ligger på samma höga försäljningsnivå som The Joshua Tree och Achtung Baby, och de har fått bra kritik. Den positiva kritiken har fått mig (och de många som tycker som jag på diverse nätforum) att bli allt mer frustrerade. Bandet gör säkrare (sämre) skivor än innan men får mycket bättre gensvar från media. Två av mina favoriter, Zooropa och Pop, brukar slentriansågas och turnén jag såg, Popmart, brukar kallas en flopmart trots att den gick fantastiskt bra utanför USA, och även där helt ok. Det totala antalet sålda biljetter för den är mycket högre än på de två senaste turnéerna, men eftersom Popmart bara var utomhus medan Elevation och Vertigo i huvudsak var inomhus (i mindre arenor) så har konsertena på de två senare oftare sålt slut. Och media tycker tydligen det är mer imponerande att sälja ut en arena med 15 000 platser än att sälja 45 000 biljetter av 60 000 möjliga i ett stadium. Märkligt.

Tillbaka till ämnet. Jänkarna hade grammygala igår, och U2 tog hem de 5 priser de var nominerade till. Vilket fick mig, trots att jag fortfarande ser mig som ett fan, att bli besviken. Jag tyckte helt enkelt inte att de var värda dem, andra skivor och låtar är bättre. Innan år 2000 hade U2 tagit hem 7 grammys, på 2000-talet har det blivit 15. Nu betyder ju inte grammysar så mycket, i år slog till exempel Kelly Clarkson Paul McCartny i klassen årets popalbum. American Idol före Beatles, om man ser det så. Men även om de inte har någon betydelse får alla de nya grammysarna mig och mina gelikar att bli än mer defensiva och tycka ännu sämre om de senare skivorna. Lite konstigt kan man tycka, men det är otroligt frustrerande att ingen kan begripa hur det verkligen ligger till.

Så vad ska jag göra åt det? Min lösning är att strunta i U2 så mycket som möjligt ett tag framöver, och när (om) det kommer en ny skiva ska jag inte läsa något förhandssnack innan jag lyssnat på den ordentligt. Och om inte heller den är bra, så måste jag nog acceptera att jag inte är något fan längre. Om det sedan är jag eller U2 som förändrats har kanske inte så stor betydelse.

Rubriken på inlägget? Det är namnet på en av låtarna från Salome-skivorna, och när jag nu lyssnar på den så inser jag att jag tycker den är bättre än nästan alla låtarna från 00-talet, och ändå blev den, fullt begripligt, till slut bara b-sida. Tiderna förändras.

Hon drev sakta runt på en stor mörk ocean
flöt med i tidens syndaflod
hon hade tappat sin tro
när hon överraskad fördes upp på fasta land

Hennes lilla båt hade strandat på Ararats topp
där marken ännu var fuktig
hon klättrade uppför berget
och blev därmed den nya skapelsens krona

Hon stod högst upp och insåg sin odödlighet
hon var ensam däruppe
och skulle bli allt ensammare
till slut valde hon att dyka ner i tidens flod igen

Hennes jakt efter döden förde henne till mig
en dag knackade hon på
ögonen var vackert blanka
så jag släppte in henne utan att fråga för hur länge

Hon hade inget med sig men lämnade allt till mig
hennes otåliga sällskap fick jag
hennes ögon & läppar vann jag
Nu har de blivit till minnen som jag sakta glömmer

Hon lämnade mig tidigt en regnkall höstmorgon
för jag var aldrig hennes mål
jag var en tuva där hon tvekade
men runt om mig var mossen inte tillräckligt djup

Hon lämnade mig för att hitta sin väg till döden
hon ville inte berätta varför
jag tror att hon alltid gjorde så
hon sökte det enda som hon ännu inte hade nått

Hon måste ha haft mer än kattens nio liv
eller så hade hon inget
utan slut finns ingen början
och allt som är värt något har också ett slut

Hon tog vägen via mig och fann till slut sin död
jag såg när hon valde den
åtta våningar högt var huset
och inte ens hon kunde undfly Newtons lagar

Jag var en liten del av hennes Golgatavandring
jag bar hennes kors en bit
längs hennes Via Dolorosa
innan floden tog med henne till evighetens hav



Det tarvas kanske några ord om texten ovan. Till att börja med. Även om jag använt mycket religiös symbolik finns det inte någon religiös mening eller syfte med texten. Det finns med bara för att det är enkelt och smidigt att kunna använda redan befintliga metaforer.

För det andra. Kan litteratur vara farlig? Med jämna mellanrum anklagar någon filmer eller dataspel för att vara farliga, men hur är det med böcker? För tillfället håller jag på att läsa Peter Nilsons Arken, som på bokens baksida beskrivs som ... en dödsbesatt, intensivt hettande roman. (Mats Gellerfelt, SvD), och den är inte alltid så uppmuntrande. Fast det är klart, böcker är finkultur. Mycket av inspirationen till texten ovan kommer från den boken och dess beskrivning av Noa och Arken, Peter Nilsons text har fungerat som en utgångspunkt för mig.

Jag tycker, till skillnad från Håkan Hellström, att man ska berätta var man snor saker ifrån.

Så här dagarna innan vinter-OS tänkte jag först skriva några rader om ... Fotbolls-VM i sommar! Eller närmare bestämt om Sverige kan vinna VM. Det är faktiskt inte så svårt att svara på. Det kan vi göra, men chansen attt vi gör det är väldigt liten, snarast under en procent. Så jag vågar nog säga att vi inte vinner, det är även väldigt osannolikt att vi når finalen. Dock är det bra att spelarna säger att vi kan vinna alltihop, har de någon annan inställning kan det bli svårt att gå långt. En semifinalplats är långt mycket mer sannolik än en finalplats.

Varför då? En snabb titt i historieböckerna ger svaret. Följande lag har spelat minst en VM-final (har de spelat fler står antalet inom parantes). 1950 spelades ingen egentlig final utan medaljerna avgjordes i en fyrlagsgrupp, men den sista omgången innehåll en match (Brasilien - Uruguay) som direkt avgjorde guldet och jag har räknat den som final här.

(Väst-)Tyskland (8)
Brasilien (7)
Italien (5)
Argentina (3)
Holland (2)
Uruguay (2) (den senaste 1950)
Ungern (2) (den senaste 1954)
Tjeckoslovakien (2) (den senaste 1962)
Frankrike (På hemmaplan)
Sverige (På hemmaplan)
England (På hemmaplan)

Att komma bland de fyra bästa har, förutom ovanstående, även USA, Jugoslavien, Spanien, Österrike, Chile, Portugal, Sovjet, Polen, Belgien, Bulgarien, Kroatien, Sydkorea och Turkiet lyckats med. Speciellt på senare år har det funnits gott om överraskningar i semifinal, Sverige, Bulgarien, Kroatien, Sydkorea och Turkiet har spelat i bronsmatchen de tre senaste mästerskapen. En annan sak att konstatera är att i 8 av de 17 turneringar som spelats har hemmalaget tagit sig till final.

Vilka slutsater drar jag av detta? Att det mycket väl kan finnas ett eller två överraskningslag i semifinalerna, men att finalen troligen innehåller två av följande lag: Brasilien, Argentina, Italien och Tyskland. Om jag skulle bli tvungen (under dödshot eller så) att gissa vilka två lag som spelar finalen skulle jag välja Brasilien (bästa laget) och Tyskland (historien och hemmaplan).




Som en liten bonus slänger jag in ett tips om svenska medaljer i vinter-OS. (Jag kunde inte låta bli.)

Guld: Anja Pärson (Super-G)
Silver: Anja Pärson (Kombinationen), Sprintstafett (Herrlaget)
Brons: Anja Pärson (Storslalom), Anna-Carin Olofsson (Distans), Björn Lind (Sprint), Ishockey (Damlaget), Curling (Damlaget)

Frågar ni mig så säger jag att ett av de vackraste orden i svenskan är Cikada. Cikadorna är, för dem som inte redan vet, en insekt mest känd för sin "sång". Fast sång är inte rätt ord, ljudet de gör kommer från en trummande rörelse de gör flera hundra gånger per sekund, vilket åstadkommer den entoniga musik som hörs under de varmaste timmarna i länder som ligger långt söder om Sverige. Upp till oss i kalla nord kommer de bara i undantagsfall.

Varför denna utläggning? Jo, i torsdags lånade jag Harry Martinssons diktsamling Cikada, och det jag har läst hittills i den tycker jag om. Jag kände mig väldigt djupsinnig när jag lämnade biblioteket, det blev två Peter Nilson-böcker, Dick Harrisons digerdödsbok och två Harry Martinson, Cikada då och även Aniara (som jag läst tidigare).

En intressant sak när det gäller Aniara. När jag öppnade boken letade jag upp min favorit från förra läsningen, och det visade sig vara den 47:e sången. Slump? Knappast, i alla fall inte om jag skulle fråga Stina. Jag avslutar med ett litet stycket från just Aniaras 47:e sång (En talmängdsfilosof och mystiker...).


...

Ty frågan gällde underverksfrekvensen
i Alltet tänkt som talmängdsuniversum.
Den synes sammanfalla så med Slumpen
att slump och underverk har samma källa,
och samma svar för båda synes gälla.


Och talmängdsmannen, som vi honom kallar,
gör tyst en bugning, sorgsen undergiven
och tassar bort i Aniaras hallar.

Eller ja, ett tidsfördriv i alla fall. Ett sådant som det är alldeles för lätt att fastna i. Själv har jag efter 10-20 försök klarat drygt 18 sekunder, se det kanske inte så snygga bildbeviset under.





Det får bli länkar till ett par fotbollsbilder också, först en med Maradona. Undrar när bilden är tagen, måste vara strax efter en frispark för annars ska de väl inte gå att få ihop så många belgare på en så liten yta. Den andra är från bulgarernas legendariska målfirande i VM -94.

Tre världscupsegrar mindre än en vecka innan OS, tagna av Anja Pärsson, Björn Lindh och Anna Dahlberg. Inte illa alls. Men jag väljer trots det att hålla förväntningarna nere inför spelen, ingen av de båda sprintåkarna har tagit någon mästerskapsmedalj hittills, och Anja har väldigt tuff konkurrens. Visst har de alla bra chanser, men efter Nagano och Salt Lake City har jag lärt mig, den hårda vägen, att det finns så mycket som kan gå fel.

Våra friidrottare är däremot pålitliga. Ett världsrekord av Kajsa Bergqvist, iofs inomhus, men ändå. Det är även det näst högsta hoppet någonsin och i sommar har hon en god chans att ta utomhusrekordet också. Det som kanske är mest otroligt med de svenska friidrottarna är deras säkerhet. Rimligen finns det mycket som kan gå fel, men ändå gör det så sällan det. Det känns som att skador är det enda som riktigt kan kullkasta planerna.

Det måste vara väldigt skönt för friidrottarna att de är några stycken i den absoluta toppen, vilket gör att de kan dela på pressen. Så länge någon av Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft, Stefan Holm eller Christian Olsson är i toppform är vi nöjda, som nu då Olsson är långtidsskadad, Klüft korttidsskadad och Holm ur form. De behöver inte läsa något gnäll i tidningarna eftersom Kajsa är i sitt livs form. Praktiskt.

Idag är jag offside. Min bror kan mig en prenumeration av det eminenta fotbollsmagasinet Offside i julklapp, och i dag damp det första numret ner i brevlådan. Trevligt! Kanske inte något av deras absolut bästa (jag har tjuvläst några innan, se till exempel den här intervjun om Håkan Mild från 2002) men ändå mycket underhållande. Vem kan motstå tjusningen som en taktikgenomgång av Kalmars tränare Nanne Bergstrand? Inte jag i alla fall. Tidningen innehåller även repotage om Tobias Linderoth, Johan Elmander, Guus Hiddink, Cristiano Lucarelli och japanernas plan att bli bäst i världen om 50 år. Jag är bara halvvägs än så länge, jag har många godbitar kvar!

Jag är inget fan av Robyn men Be Mine är en klockren hit. (Ingen nyhet direkt, men ändå.)

Min inspiration lever och mår väl. I går kväll blev tre (!) nya mästerverk skrivna, men de hamnar inte här. Två av dem är alldeles för mörka för det och det tredje är på tok för glatt och lyckligt, ja till och med romantiskt. De får stanna kvar i mitt block och mogna, kanske kan någon av dem fungera som utgångspunkt för andra försök. De här började hyfsat bra men höll inte hela vägen, så att säga.

De senaste dagarna har jag upptäckt att Sigur Ros ( ) (den heter inget utan har fått två paranteser, eller vad det nu ska vara, som symbol) är alldeles utmärkt. På något sätt är det underbart med skivor som man glömmer bort och för att sedan återupptäcka och det visar sig att de är mycket bättre än man kom ihåg dem. Som den här.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Den blogg som blåvittbacken Adam Johansson skriver är förvånansvärt bra, speciellt det senaste inlägget. Det skrattade jag länge åt, men så är jag blåvittfan också. Är man inte det får man kanske inte ut så mycket av bloggen.

Jag har sett dig när du har vunnit
när du gjort det som du inte trodde gick
dina skinande ögon och lätt röda kinder
skriker till hela världen att se på dig

Jag har sett dig när du har tvekat
när alla dina rörelser bara stannat av
och blivit till små steg i alla riktningar
så att tiden tröttnade och gick vidare

Jag har sett dig sitta ensam om kvällen
med popcorn i soffan och skräp på TV:n
undrandes vad dina vänner hittar på nu
själv väntar du på att få krypa till sängs

Jag har sett dig mitt bland vännerna
du har nöjt räknat in alla som lyssnat
de som har skrattat och gråtit med dig
de som har fått se en skymt av dig

Jag har sett dig när du längtat bort
din blick som låst sig vid horisonten
bara snabba små ögonkast på klockan
du är redan i en annan, bättre värld

Jag har sett dig när du har förlorat
då tvivlet och skammen tagit kontroll
när hon har blivit lycklig med någon annan
har jag hört dig gråta dig igenom natten

Jag har sett dig ta dina första steg
jag har gått bakom dig, längs alla vägar
jag har vakat över dig och gråtit med dig
för var och en av dina tårar har jag fällt tio

Jag har sett dig när du sover
dina tysta, lugna, trygga andetag
ingen ångest, inga alltför höga krav
dina vackra ögon har äntligen fått vila




Kommentarer:

Jag hoppas att ni inte tröttnar på mina små försök nu när det kommer några stycken i en klump, men det tror jag inte att ni gör. I alla fall inte med tanke på de vänliga ord jag fick för den senaste. Inspirationen har flutit på så bra på sistone att det inte är så mycket jobb att skriva. Den här ovan tog till exempel inte mycket mer än en halvtimme att skriva. (Jag var likadan med de saker jag lämnade in under min skoltid, så fort de kändes hyfsade så slutade jag. Jag har aldrig har ork eller motivation nog för att sitta och förbättra i efterhand, tyvärr.)

Jag tänkte även nämna att jag försökte få en annan stil på den här än de tidigare, men att det inte gick. Jag har väl helt enkelt mina begränsningar när det gäller skrivandet. (Vill man vara vänlig kan man kanske kalla det en egen och personlig stil.) Ibland känns som om jag skriver samma text om och om igen, men även om det är så så gör det inget. Kraven för att bli publicerad på min blogg är inte så stora. Dessutom tycker jag att jag blir bättre på att skriva allt eftersom, färre rader känns som utfyllnad numera.

Idag börjar jag, som ni ser, med en nytagen bild. Eftersom det var plusgrader i eftermiddags fick kameran följa med på promenad, och det blev en del bra bilder tagna. Åtta nya solnedgångsbilder finns att beskåda här. Notera att numren i bildnamnen (namnen bilderna har på länken alltså) är kronologiskt givna, vilket betyder att jag tagit över 1700 bilder sedan början på november, och då har jag ändå legat lågt i januari. Även om jag långt ifrån har sparat alla så ligger det 1092 bilder på datorn, om den nu har räknat rätt.


Jag åt årets första semla idag (eller igår snarare, klockan är visst efter midnatt nu). Den var riktigt god, precis så som jag minns dem från förra året. Känns bra att veta att vi nu gått in i semlornas månad.


IFK Göteborg har blivit med blogg. Det är högerbacken Adam Johansson som skriver, och i premiärinlägget gör han det bra. Vill man läsa hans blogg kan man göra det här.


Cdon har tagit bort den danska versionen av Lampshades Let's away, vilket gör att jag måste vänta minst en vecka mer än vad de tidigare sagt innan jag kan få tag på den. Just nu har jag bara en bränd skiva, och den vill jag naturligtvis ersätta med den riktiga.


Jag har haft ovanligt "många" besökare den senaste tiden, de senaste 8 dagarna har jag haft mellan åtta och tio unika besökare per dag. Antingen har någon länkat hit eller så har jag fått en läsare som byter IP-nummer mest hela tiden. Jag är lite nyfiken på vilket det är faktiskt.