Mats-Olas Fanclub

Jag vet inte om jag borde skriva det här inlägget, egentligen. Jag vill inte ha en gnällig blogg.

Vad är det som har hänt? För ett halvår var söndagskvällarna inget problem. Inte så att jag var glad för att helgen var över, men det kändes ändå helt okej. Nu är det söndagskvällsångest varenda vecka. Jag mår inte jättedåligt, det är inte det, men jobbet är inte roligt längre. Det är kanske så de flesta har det, men jag vande mig vid att det inte var så för mig. Mina arbetsuppgifter är ändå rätt likartade nu som då, skillnaden är att det nuvarande projektet inte går bra. Alls. Vi har spräckt den ursprungliga tidplanen ordentligt, och jag tror knappast att vi kommer att fixa den modifierade heller. Inte om det vi gör ska bli någorlunda anständigt bra i alla fall.

Det är nog två olika saker som är jobbiga egentligen. Dels att min chef knappt pratar med mig längre. Från att tidigare varit inne titt som tätt och undrat hur det går, och gett en del beröm, så är det nu länge sedan chefen satte sin fot på mitt kontor. När det var dags att beordra övertid så kom det bara ett mejl till projektgruppen om det, där övertiden motiverades med att "vissa" inte hade jobbat mycket nog. Det höjde verkligen stämningen.

Det andra som stör är att deadlinen är en skrivbordsprodukt. Det finns inga praktiska konsekvenser av att missa den, det är inte så att någon annan verksamhet skulle drabbas av något merarbete eller någon ekonomisk förlust. Vi ska bli färdiga i tid eftersom kunden kräver att vi ska bli färdig i tid. Det står i kontraktet och då är det så. Det här är inget som jag bara misstänker, en av kundens merarbetare "försa" sig i veckan. Det hade känts lättare att spendera vackra sommarkvällar på kontoret om det man gör hade betytt lite mer.

Jag hoppas att jag inte låter för gnällig, i en lågkonjunktur som denna så ska man vara glad som har ett jobb. Men det är svårt att inte sakna tiden då det var roligt att gå till jobbet.

När jag gick på högstadiet fick vi välja om vi ville ha träslöjd eller textilslöjd. Givetvis så valde alla tjejerna syslöjd och alla killarna träslöjd. Utom en av mina manliga klasskamrater, som valde nål och tråd. Det fick han förstås höra en del om. Hur kan man välja att ha syslöjd! Med alla tjejerna! Tills vi efter något år insåg att han faktiskt fick vara själv med alla flickorna i klassen, medans vi andra bara brölade runt med en massa andra hormonstinna pojkar. Det var ju han som hade genomskådat systemet, och gjort det enda smarta av situationen.

I blåvitts två senaste matcher har Mikael Dyrestam spelat från start. 17 år, mittback, och en annan som har genomskådat systemet. Precis som Teddy Lucic före honom så har han insett att mittbacksplatsen är den ultimata. Oftast (numera i alla fall) två mittbackar mot en anfallare, och understöd från både defensiva innermittfältare och ytterbackar. I många mer defensiva lag så kommer man långt på att kunna nicka bort uppspel och inlägg. Det finns inga krav på att prestera offensivt, som ytterbackarna har. Teknik och bollkänsla? Trevligt kanske, men på sin höjd en bonus. Och så behöver man inte springa så mycket heller, det är nog bara målvakten som kan ta det ännu lugnare. Fast han blir å andra sidan syndabock vid minsta lilla misstag, samtidigt som han räddar upp en del av mittbackarnas taskiga ingripanden.

Så varför försöka bli en kreativ innermittfältare eller en ständigt springande ytterback, bara för att man har talang för det, när mittbacksplatsen finns?

Semestern är slut, jag är tillbaka till övertidandet. Jobbet känns tråkigare och hopplösare än någonsin. Ingen som har något roligt att berätta?

Eller jo, en sak som i alla fall piggade upp mig innan. Sista stycket i det här inlägget.

(Skrivet för ett par dagar sedan, på en plats utan internet.)

Söndag kväll, och själv i stugan. Mitt i 50-talet (i alla fall tapetmässigt), fast med hundra år gamla bilder på väggarna och ännu äldre kistor på golven. Och med en klump ensamhet i magen. Jag är inte van att vara själv här, efter alla somrar med familjen under uppväxten och nu två veckor med diverse familjemedlemar. Men nu är jag ensam.

Det är möjligt att huset självt bidrar till stämningen. Stenkällaren, den tickande gamla klockan och alla knarren i det gamla huset gör jag gärna har någon extra lampa tänd. Speciellt en grå kväll som denna. Även omställningen gör sitt till. I morse var det sju personer till här, och det är väl deras frånvaro som märks nu.

Vanligtvis är jag duktig på att vara ensam. Det har sina fördelar, man kan välja mattider och teveprogram som man vill. Hitta sin egen rytm. Annars så har jag haft folk omkring mig större delen av mitt liv, i familjen jag växte upp och i kollektivet och korridoren som jag bodde då jag pluggade. Det var helt klart en omställning att flytta till en egen lägenhet, men jag vande mig ändå snabbt. Numera känner jag mig aldrig ensam i lägenheten. Det brukar ju bara vara jag där.

Huset här innehåller som sagt bilder på gamla släktingar, och jag vet nog vilka majoriten av dem är. På en del av de övriga bilderna går det att ana släktskapet. (Stackare,) Det är en viss känsla att se fyra generationer bakåt. På den stolthet som måste finnas då man väljer att ställa upp familjen framför huset, men låta fotografen ta bilden så att både huset och allén fram kommer med. Trots att det reducerar familjen till lillfingernagelsstorlek. Vilket sätt att föreviga sitt liv och sin identitet.

Eller alla de okända släktingar som står och sträcker på sig så stramt. (Vissa av bilderna har lite otäcka The Others-vibbar.) Någon gång måste jag ställa hit ett foto av mig, så att släktingar hundratals år från nu kan stå, med familjetträdet i handen, och klia sig i huvudet och undra vem fotot egentligen föreställer. För även om jag är ensam just nu så har jag fullt tillräckligt av identitet och historia här, och det är ju inte så illa.