Mats-Olas Fanclub

Det pågår någon slags skivrea just nu, så i går passade jag på. Fyra skivor från cdon blev det, för 49 kronor styck. Ett alldeles lagom pris, för då det går att köpa en skiva även om man inte är säker på att man kommer att tycka om den. Egentligen räcker det med att en av fyra skivor är så bra som jag hoppas för att det hela ska vara försvarbart. För vanligtvis får man ju inte mer än en skiva för 200 kronor.

Vad är det då jag har köpt? Neil Youngs Harvest, Rogers Waters The Pros and Cons of Hitch Hiking, Johnny Cashs American III och Tomas Andersson Wijs Vi är värda så mycket mer. Gemensamt för alla skivorna är att jag inte har hört så mycket av dem, men att jag har hört mycket gott om dem. Alltså, jag har hört artisterna men inte just de här skivorna. (Fast jag har hört titelspåret på TAW-skivan, och det är värt 50 kronor bara det!) Så nu ser jag med spänning fram mot att få skivorna någon gång i nästa vecka, förhoppningsvis.

Angående Tomas Andersson Wij så ligger två nya låtar uppe på hans myspacesida, och jag tycker nog att båda (Hälsingland och Mellanstora, mellansvenska städer) är klart bra. Men jag tänker inte köpa någon samlingsskiva bara för att få tag på dem. Den här idén med nya låtar på samlingsskivor är hopplös och irriterande. Varför gör ni på detta viset?


Ett litet vårtecken: Snödropparna har kommit!

En ny låt finns att lyssna på här, undet det preliminära namnet elegi i folkviseton. Så om någon undrar vad jag gjorde i lördags kväll så är svaret att jag skrev och spelade in musik. Egentligen skulle det ha varit pianokomp, men jag det föll på att pianot är för långt från datorn. Retsamt.


Skidsprintar kan vara bra frustrerande ibland. Lina Andersson får kanske skylla sig själv (hon borde gått på utsidan), men Emil Jönsson var oskyldig. Måste vara synnerligen irriterande att helt plötsligt bli fälld och inte kunna göra något åt det. Avslutningsvis så måste jag hålla med Anders Blomquist om att sex åkare är för många, fyra var bättre!

Tänk vad mycket skidor det blir på teve i februari!


Vill man se blåvittgodis så finns det mängder av det här. Tittar man riktigt noga på alla klippen så kan man kanske till och med klura ut varifrån namnet på den här bloggen kommer ifrån!

Vanligtvis brukar jag hitta på rubriken efter att jag har skrivit inlägget, men idag är det tvärtom. Inlägget är en följd av rubriken. Omväxlande, eller hur?

Jag måste kommentera låten som rubrikraden kommer ifrån. Raden är tagen från en Jimmy Eat World-låt som heter Goodbye sky harbor. Den är över 16 minuter lång, duktigt repetitiv och långsamt byggande. Texten är utmärkt, trummaskinen och basen på slutet är svängiga. Och jag gillar symboliken i att crescendot på slutet kommer från en myriad av små instrument och röster. Men allra bäst är förmågan att försätta mig i ett slags nästan transliknande tillstånd. Det är bara att gunga med och känna hur hjärnan vandrar bort på söndagsutflykt. Ett säkrare, enklare, försiktigare och billigare alternativ till droger skulle man kanske kunna säga. Nu är det bäst att säga att jag aldrig har provat några droger, men jag skulle tro att det känns ungefär som att lyssna på Goodbye sky harbor.


Ett litet instrument var det ja. Jag har (som jag tidigare har nämnt) nyligen gått med i en musikkår, men redan nu har jag tröttnat på den. Kanske inte tröttnat helt, men i går var jag sur både under och efter övningen. Sur för att vi på fem(?) träningar har spelat i runda slängar 25 låtar, vilket blir mycket nya noter på en gång för mig om man säger så. Det är klart frustrerande att lägga tid på att öva in en låt bara för att sedan inte spela den på nästa övning, utan istället få en ny hög med noter. Fast till viss del måste det nog vara så när man är ny. Dessutom var jag ensam förstaklarinett igår, och eftersom vi inte hade någon flöjt så var jag själv i den översta oktaven. Det gjorde det inte enklare.

Men det stora problemet är nog egentligen att ganska många i orkestern har svårt att hänga med. Jag tror att jag var den klarinettist som träffade flest toner igår, trots att mycket var nytt för mig. De andra två hade det ännu tuffare. Nu är det svårt att bedöma när man spelar själv, men det känns som att uppemot halva orkestern har problem att hänga med. Och i en orkester som på sin höjd består av 20 personer så märks ju sånt.

Det stora antalet låtar gör det ju inte bättre. Jag hade helt klart fördragit att vi hade spelat hälften så många låtar men lagt ner jobb på att få dem att låta bra. Som det är nu så är det knappt någon som bryr sig om sånt "trams" som till exempel styrkegradsbeteckningar, och det känns ju lite trist. Sedan så är en del av våra låtval alldeles för svåra. Vi ägnade till exempel ganska mycket tid igår åt ett potpurri från A chorus line, och jag kan inte tänka mig att vi någonsin kommer att kunna framföra det arrangemanget.

Så jag funderar på att sluta, men innan jag bestämmer något ska jag gå på nästa övning och se hur det känns då.


Nu ska jag ut på en ny Goodbye sky Harbor-tripp, och då det blir inget mer skrivet. Möjligen kan jag tillägga att jag har läst att en del påstår att Beatles psykadeliska Tomorrow never knows ger en känsla av LSD-rus, och det kan kanske stämma. Fast beatleslåten känns lite otäck tycker jag, otäck men ändå väldigt bra. Själv föredrar jag GSH-trippen.

Äntligen snö. En sådär 5-10 cm har det väl kommit idag, trevligt nog. Hoppas att den stannar ett tag nu när den väl är här.


Annars var gårdagen en riktig skitdag. Det kvittade nästan vad jag tog mig för, det blev ändå inget bra. Jag var ute och gick ett par timmar för att ta lite bilder, och tyckte att fotograferandet gick bra. Bara för att sedan komma hem och upptäcka att i princip varenda bild var dålig. Jag tror att jag slängde ungefär 90 % av bilderna direkt, och värst är nog att de sista 10 procenten på sin höjd var medelmåttiga. Det enda bestående resultatet från promenaden är nog att förkylningen kom tillbaka, om än bara i en väldigt mild form.

Jag spelade lite på klarinetten i går, och även det gick dåligt. Låtar som jag klarat tidigare i veckan blev det bara pannkaka av. Slutligen gick gårdagskvällens försök till diktskrivning så dåligt att resultatet inte ens går att lägga ut på den här sidan.


Idag har saker fungerat bättre, som tur är. Inte så att jag har gett mig på några stora projekt, men jag har lyckats ta ut en hyfsad version av Stina Nordenstams Soon after christmas på gitarr. Jag har även återupptäckt R.E.M.-s Country feedback, och kommit fram till att det kan vara en av världens tio bästa låtar. I alla fall liveversionen från Grand Hotel i Stockholm 1998. Att jag återupptäckte Country Feedback beror på att jag förde över delar av just den konserten från mitt slitna videoband till mp3-or på datorn, och då slog det mig igen hur bra den är. Även versionen av Perfect circle är riktigt bra.

Men klarinetten har jag inte vågat röra ännu idag...

Idag behöver jag era åsikter, kära läsare. Men först lite bakgrundsfakta. För ett par månader sedan återupptog jag tutandet i klarinetten, genom att gå med i en liten musikkår. Den består väl av 20 personer, varav de flesta spelar hellre än bra. Eller nej, det var lite elakt sagt, det finns en hel del som är duktiga på sina instrument. Man kan kanske säga att det inte är den mest ambitiösa musikkåren som finns.

Ni som har hängt på den här sidan innan vet att jag skriver lite musik ibland, och det har hänt nu igen. Fast den här gången kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna spela in mitt senaste verk, så jag skaffade snikversionen av finale (notepad) och skrev ett arrangemang för en liten musikkår. Precis en sådan som den jag är med i. Eftersom notprogramet kan spela upp det som skrivits (i midiformat), så finns nu låten upplagd på min myspace-sida, under arbetsnamnet Oklar. Jag har alltså gjort en mp3-a från en midifil, så det är därför som flera av instrumenten (klarinett, flöjt) låter ganska illa.

Så frågan är om jag vågar föreslå för kåren att vi ska spela min låt? Är den något att ha, eller gör jag bort mig om jag spelar upp midifilen? Jag vill gärna ha synpunkter kring detta. (Själv är jag klart nöjd med sista halvminuten, men osäker på resten.)


Lite nytagna bilder också, fler och bättre finns som vanligt här.

Lite ovanligt för den här sidan, men idag börjar jag med en länk. Snacka om talang!


Mer musik, fast nu min egen. (Inte så mycket talang alltså.) I helgen blev en låt skriven, eller i alla fall musiken. Det kommer lite text så småningom, hoppas jag. Jag försökte skriva en psalmliknande låt, vilket väl gick sådär. Jag provade att skriva i harmoniskt moll, men lyckades inte hålla mig till det genom hela låten. Till slut blev det elva olika ackord, och då menar jag verkligen olika. Inte bara variationer med hjälp av sus eller maj7-ackord eller så, utan sju durackord och fyra moll. (C, D, Eb, E, F, G, B, Am, Dm, Em samt Gm.) Så den här låten är säkert unik. Den låter som en blandning av en psalm och svensk folkmusik, med lite modernare inslag. Jag är nöjd, än så länge. Nackdelen med att komponera vid pianot är att melodin blir svårsjungen, jag är lite orolig för hur det ska gå om jag ska sjunga den. Men eftersom låten inte är klar så får ni vänta ett tag till.


Det var "riktig" längdskidåkningspremiär i helgen. Inte några stora svenska framgångar, men det brukar det inte vara i premiärerna. Däremot är det lite oroväckande med alla de sjukdomar och skador som svenskarna har drabbats av. Längdskidåkning måste vara en jobbig sport på så sätt, tänk att träna 700 timmar om året bara för att allt som oftast få höjdpunkten (mästerskapet) spolierad på grund av en förkylning. Rent allmänt kan man nog ta alla förkylningarna som ett tecken på att sporten inte är så hälsosam att utöva, men för att nå riktigt långt så krävs det att man pressar kroppen längre än vad som är bra. Hur som helst är jag svag för längdåkning, och hoppas på en framgångsrik vinter. Det ska bland annat bli kul att följa Kalla, inte för att jag tror att hon kan komma så bra som sjua igen redan i vinter men för att kunna få lite bättre grepp om hur bra hon egentligen är och kan bli.

Angående den anonyma kommentaren kring matteproblemet så är det fortfarande ingen som har givit sig till känna. Kom igen, om du läser här så kan du väl avslöja vem du är? Jag är nyfiken!

Pandora har fått mig att fastna för ... Billy Joels And so it goes. Efter vissa problem lyckades jag ta ut en hyfsad version av den, och jag har säkert spelat den 50 gånger på pianon sedan dess. Jag är sådan att när jag väl faller för en låt så gör jag det så mycket att jag spelar sönder den. Korkat, men sån är jag.

Oj, nu spelar pandora Beatles Blackbird, grym låt. (Om man nu kan säga att det är en Beatleslåt när det enbart är Paul McCartney som har skrivit och spelat in den.) Beatles sista år brukar allt som oftast sågas, men det finns en hel del där som är riktigt bra. Skivorna efter Sergeant Pepper är i jämförelse med mästerverken Revolver och just Sergeant Pepper ganska ojämna, men topparna är minst lika höga. Blackbird, The long and winding road, Something och Across the universe för att bara nämna några.

Det är bra att planera i god tid.

Häcken åkte lite förvånande ur allsvenkan i går, och på den här bilden kan ni se hur klacken sörjer.

Jag har ett funderat på (och även försökt) att skriva ett argt inlägg om fotbollssupportrar, men inte fått till det. Här finns ett liknande försök, inte klockrent kanske, men jag håller med om det mesta. Ett förslag kan jag lägga till: hur vore det med en åldersgräns på 18 år på fotboll? Om man är yngre så måste man gå med målsman. Det skulle kanske hindra en del hormonstinna tonåringar från att elda bengaler och skrika hata Gais.

Fotbollsgala var det i kväll, och den var väl som vanligt ungefär. Tämligen dålig alltså, men ska jag vara positiv så var det inget som var lika pinsamt som djurgårdarnas back street boys-dans för några år sedan. Talen var bortagna, och det är ju bra. Det kommer reklam, musikframträdanden och dogge/tomten-inslag ibland vilket gör att man kan zappa runt lite. Och ja, sedan var det nog slut på positiva saker. Men jag ska inte gnälla, för jag kunde ju ha stängt av teven om jag hade velat. Dessutom, även sånt som är pinsamt kan ju vara underhållande. Lite som om hela galan hade varit en halvdan parodi på en fotbollsgala gjord av typ Hey Baberiba. Inslagen om Teddy Lucic var överraskande nog bra. För att få in en fotbollsrelaterad mening så kan jag säga att jag tycker att pristagarna på det stora hela taget var rätt valda.

Jag ägnade gårdagskvällen (nej jag har inget liv) åt att spela in musik, en ny låt och en gammal. Eller ja, låtar och låtar. De bara lite drygt två minuter vardera, så snuttar är kanske ett bättre uttryck. Den korta längden har sina fördelar, till exempel gick det att lägga upp båda som ett spår på myspace, så vill ni lyssna så finns sagorna som kommer efteråt och cox orange här. En kort kommentar till. Det är svårt att hitta på namn till instrumentala låtar.

En episod från mataffären. Framför mig i kassakön är en mamma med en otålig knatte på en sådär två, tre år. Den lille grabben berättar glatt för kassörskan att det är en vovve på en lapp vid kortterminalen, och kassörskan konstaterar lite korthugget att det är hund, ja. När jag väl kommer fram och försöker få mitt kortelände att registreras så kommer jag på att det skulle vara ganska roligt om även jag berättade för kassörskan att det är en vovve på lappen. Men jag var för vuxen och tråkig för att säga något.

Det var allt, nu ska jag ägna även resten av dagen åt att titta på sport på teve.



Uppdatering: Tidernas värsta cover?

Efter att ha fått igång pandora på allvar så har jag fastnat ordentligt. Det är nästan otroligt hur mycket bra musik det finns, och hur bra sidan är på att hitta sånt som jag tycker om. För er som inte har provat så kan jag beskriva sidan som en radiokanal som spelar de låtar man vill höra, trots att man inte har hört dem innan! Kan det bli mycket bättre? Dagens höjdpunkt var nog när den prickade in en av de låtar jag lyssnat mest på de senaste månaderna, Beatles She said, she said.

U2-låten som jag nämnde i förra inlägget (window in the sky) läckte ut i kväll, och efter att ha hört den så är jag säker på att den kommer att bli en hit. Den fastnar på hjärnan, men jag tycker att den helt saknar "emotionell tyngd". En radioanpassad poplåt helt enkelt, antagligen kommer jag att ha tröttnat på den snart. En genomsnittliga låt på någon av mina pandorastationer är bättre.


IFK Göteborg presenterade nya tränare idag. Tre stycken är det, och jag vet inte vad jag ska tycka om dem. Rehn blir nog bra (har trots allt två SM-guld som assisterande tränare), Jonas Olsson har däremot snarast misslyckats med hårdsatsande FC Trollhättan de senaste säsongerna. Men de måste få tid på sig, så jag ska inte vara för negativ nu.

En rolig sak med utnämningarna, aftonbladets Robert Laul "avslöjade" tränartrion igår och var sur på sin blogg för att han inte fick den uppskattning han förtjänade. När det idag visade sig att han hade fel så svarade han med ett inlägg (med den negativa rubriken Cirkusen växer) om hur synd det är om Stefan Landberg. Är det så jobbigt att ha fel?

Idag blir det lite fotboll och lite musik, vilket rimligen borde vara den perfekta blandningen här i livet. Först fotboll.

För sådär sju månader sedan slängde jag ur mig ett allsvenskt tips. Ni kan väl vara snälla och strunta i att jämföra med sluttabellen, och skulle ni ändå göra det kan ni väl vara snälla och bespara mig allt det spott och spe som jag nog egentligen förtjänar. Vi kan väl nöja oss med att säga att tippande inte är min starkaste sida? Ett grattis Elfsborg kan väl vara på sin plats, hur som helst. I övrigt tänker jag göra mitt bästa för att glömma allsvenskan 2006 så snabbt som möjligt.


I förra inlägget efterlyste jag ny musik, och fick några tips. Pandora verkade lovande, men krävde visst att man var amerikan för att kunna registrera sig. Synd. Istället har jag börjat lyssna mig igenom gamla skivor som jag antingen hade slutat lyssna på eller egentligen aldrig gett någon riktig chans. Det funkar ganska bra som substitut för ny musik, och är dessutom både billigt och praktiskt. Bland annat är kents Verkligen återupptäckt, och min Aretha Franklin-samling är inte alls så dum. Men tips på ny musik är hur som helst välkomna, och jag tackar för de jag fick.

Jag ägnade gårdagskvällen åt att spela in en cover av lampshades cover av Damien Jurados Tonight I will retire (jag har inte hört orginalet). Av misstag blev sången (bitvis) trestämmig, vilket jag inte alls fixade att sätta. Men det var kul att försöka.

Jag går i väntans tider, på att Window in the skies (ny U2-låt) ska läcka ut på nätet. Det sägs att den ska börja spelas på radio på onsdag, så det borde inte dröja så länge. Jag återkommer när låten läcker ut, om den är något att ha.

Jag har nära nog slutat att lyssna på ny musik. Jag lyssnar knappt alls på radio, har en dålig internetuppkoppling och långt till närmaste skivaffär, vilket tydligen räcker för att jag ska missa allt som är nytt och spännande. Det har hunnit bli november och jag har bara en skiva utgiven 2006, vilket känns ganska uselt. Inte så att jag någonsin varit sådär riktigt bra på att hitta musik, men så här dålig brukar jag inte vara. Så om någon har tips på ny, bra musik så är det välkommet. Gammal musik som jag inte har hört går också bra.

Istället för att lyssna på ny musik så får jag väl gnälla på gammal. Jag har redan gnällt på den kommande U2-samlingen, så jag ska försöka att hålla mig kort den här gången. Det som har hänt är att låtlistan har publicerats, och jag tycker inte om den. Nu är det här en singelsamling som vänder sig till den som inte har någon U2-skiva, och inte till mig som har alla, så tanken är väl att den ska innehålla de mest välkända låtarna. Men jag kan ändå inte låta bli att surna till över att hela 90-talet bara är representerat med två låtar. 2000-talet, som jag anser vara U2-s svagaste får med sex låtar utöver de två nya låtarna. Bland annat fyra från All that you can't leave behind, vilket gör detta mediokra album till det mest välrepresenterade på skivan. Nu är det här ju inte något särskilt viktigt för mig, jag kommer helt enkelt att strunta i att köpa skivan (trots att det kommer en "begränsad" upplaga med en halv konsert-dvd).

Lite mer U2 får det bli, fast positivt. En av de nya låtarna på skivan är samarbetet med Green Day, The saints are coming. Nu har en video kommit (och fått över 5 000 blandade kommentarer på youtube!), och det glädjer mig att den är den mest politiska på länge. Eller ja, Bono har ju varit väldigt aktiv i sin kamp mot fattigdomen de senaste 7-8 åren, och den kampen är ju också politisk. Men den har inneburit att bandet tidigare inte tagit ställning i några andra politiska frågor, av rädsla för att skapa sig fiender bland politiker som Bono måste samarbeta med (läs republikanerna och speciellt Bush). Bandet har säkert haft åsikter (Larry Mullen fångades på bild, gömd under en luva och solglasögon, när han gick i ett protesttåg mot Irakkriget och Edge har i någon intervju nämnt hur mycket han stör sig på bilderna med Bono och Bush) men valt att hålla en låg profil för att få maximal genomslagsförmåga för Bonos Afrikaarbete. Men den nya videon innehåller ju faktiskt ganska skarp kritik mot att de styrande i det stora landet i väst prioriterade ett krig i Irak före att skydda och hjälpa sin egen befolkning. Är det Green Day som fått fart på U2 igen?


Och en småkul länk.

Från Hannie och Stina.

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn't make sense.
NO CHEATING!

Will it be ok? Love is blindness - U2
How are you feeling today? Cabrón - Red hot chili peppers (Ojdå!)
How do your friends see you? Truth - Wakers
Will you get married? Jolene - Dolly Parton (Inte bara om utan även med vem!)
What is your best friend's theme song? Sommaren 77 - Tomas Andersson Wij
What is the story of your life? Lady Stardust - Lisa Miskovsky
What was high school like? Walk on the wild side - Lou Reed (Nja)
How can you get ahead in life? Vänta - Lars Winnerbäck (Hmm...)
What is the best thing about your friends? Wallace Courts Murron - Braveheart Soundtrack
What is tonight going to be like? My winding wheel - Ryan Adams
What is in store for the remainder of this weekend? Nu tar vi dom - Ishockeylandslaget
What song describes you? Dauðalagið (the death song) - Sigur Rós (Är det så illa?)
To describe your grandparents? Anna begins - Counting Crows (Både mormor och farmor hette Anna!)
How is your life going? Dreams - Cranberries
What song will they play at your funeral? Álafoss - Sigur Rós
How does the world see you? Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark - David & the citizens
Will you have a happy life? Graceland - Kashmir
What do your friends really think of you? Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
Do people secretly lust after you? This is the year - Marit Bergman
How can I make myself happy? In the name of the father - Gavin Friday och Bono
What should you do with your life? Don't look back in anger - Oasis (Smart)
Will you ever have children? God only knows - Beach boys (Så sant så)

Efter fem timmars inspelning i sträck under kvällen är äntligen min senaste låt färdig. Synder och stölder heter den, är instrumental och finns att lyssna på här.


Här kan man lägga ihop två och två och komma fram till att jag inte såg Islandsmatchen, och det är helt korrekt. Jag hittade inte någon lämplig person att bjuda in mig till den här gången, så det blev till att följa matchen via aftonbladets direktrapportering. Radio orkar jag inte lyssna på, det är alldeles för jobbigt att följa en match så. Så det fick bli musikinspelande istället, med en paus då och då för att kolla in ställningen.


Vilket är det bästa namnet på en skiva av Allt efter och Allt efteråt? Jag lutar nog åt det första alternativet. Om jag skulle göra en skiva (till) så skulle den nog få heta så.

Den 31 december 1989 spelade U2 i Dublin, för att fira det nya decenniet. Konserten sändes ut över europeisk radio, och blev snabbt ett av de mest spridda bootlegen. En gång i tiden, före en hjärtslitande grym hårddiskkrasch, hade jag den konserten på datorn. Mitt i Bullet the blue sky sjunger Bono en snutt av Money makes the world go around från Cabaret, men kontrar genast med: Not my world, mister. Och med tanke på att det var 80-tals-Bono som sa det så känns uttalandet fullt trovärdigt.

Tänk om det fortfarande hade gjort det!

Bäst att vara försiktig nu, för vi närmar oss ett minerat fält. Om man, som jag, följer något eller några U2-forum vet man att det med jämna mellanrum händer att någon skriker att U2 har sålt sig (sell out är den tekniska, engelska termen), och så bryter det ut en häftig och oftast grov diskussion med mängder av förolämpningar åt båda håll. Så jag ska inte använda s-ordet mer. Jag nöjer mig med att konstatera att betydligt fler av bandets beslut verkar vara tagna av ekonomiska anledningar nu än för tio-tjugo år sedan.

Inte så att jag har något emot att de tjänar pengar, det får/bör de göra. Jag stör mig heller inte så mycket på deras medverkan i ipod-reklamerna, men det beror kanske på att filmerna bara visats i USA. Inte heller på att biljettpriserna har stigit med mer än 100 % på mindre än tio år. Nej, det handlar mest om singlar och best of-skivor. När det gäller singlarna så stör jag mig på det dåliga urvalet av b-sidor. Under bandets första 15-20 år var det kotym lägga låtarna som inte platsade på skivan på singlarna (b-sidor helt enkelt), men under 90-talet blev det fler och fler remixer och mindre "riktiga" b-sidor. Till de två senaste skivorna har sammanlagt fyra riktiga b-sidor getts ut, vilket kan jämföras med sju stycken bara till The Joshua Tree. Istället fylls (nåja, de innehåller dessutom färre låtar nu jämfört med innan) singlarna med otaliga remixer.

Det är inte det att material saknas, låtar som borde ha blivit b-sidor hamnade istället på The Complete U2, en samling med 446 låtar som såldes via iTunes. Denna samling bestod av alla skivor och b-sidor, två välspridda bootlegs och fem outgivna låtar, och kostade "bara" 150 dollar. Låtarna gick inte att köpa seperat. Jag skäms inte det minsta för att jag laddade ner dem på ett annat, billigare, ställe än iTunes (som för övrigt inte fanns i Sverige vid den här tidpunkten, så vad hade jag för val?).

Best of-skivor vad det också. Jag är rent allmänt inte så förtjust i sådana, och jag tycker riktigt illa om tricket att lägga in några nya låtar på dem för att få fansen, som redan har orginalskivorna, att köpa samma musik igen. U2 använde det här tricket på både 80 och 90-talssamlingarna, men eftersom det i båda fallen såldes en bara marginellt dyrare dubbel-cd som även innehöll en skiva med b-sidor så kändes det ok för mig som hade väldigt få av dem innan.

Men nu så. Idag tillkännagavs att det kommer att släppas en definitive best of, en enkel-cd med de 16 största hittarna. Och två nya låtar. U2 tycker alltså att jag ska köpa 16 låtar för en tredje gång, för att två nya. Hade det rört sig om någon annan branch hade konsumentverket nog slagit till. En av de nya låtarna ska visst vara covern som U2 spelade in tillsammans med Green Day, The saints are coming. Undrar förresten vad Green Day tycker om att låten som de spelade in för välgörenhet nu hamnar som dragplåster på en best of-skiva? Men U2 är nog nöjda och hoppas säkert att de ska sälja fler skivor till Green Day-fans.

Skivbolaget då, är det inte deras fel? Det brukar det ju vara? Argumentet har kommit upp på diverse forum, men jag tycker knappast att det håller. U2 har ett självbestämmande som inget annat band har eller har haft, vilket Bono har konstaterat själv:

Yeah, we have had to deal with some bullies at a corporate level in the music business, but in the end I don’t have “Slave” written on my face, like Prince did in the early nineties. U2 is in charge of its own destiny. We own our master tapes, we own our copyrights, we run our own show, the music business does not own us.

^{Från Bono on Bono - Conversations with Michka Assayas}

U2 äger, på alla sätt, sin egen musik, de hyr bara ut rätten att ge ut den till skivbolaget. Det är U2 som bestämmer vad som ska vara med på best of-skivorna, så de borde lätt kunnat stoppa nya låtar från att komma med. Hade skivan bestått av 18 gamla låtar hade jag inte varit det minsta sur. Men som det är nu så känner jag att jag måste avsluta med att utropa:


Nedrans mög-U2!!!

Jag har nämnt det tidigare (men kan inte hitta det gamla inlägget), idag släpptes äntligen U2:s Zoo TV live från Sydney på dvd. Eftersom jag har sett den på vhs tidigare så blev jag kanske inte så överraskad, men ändå. Vilken grymt bra konsert det är! Inledningen med Zoo station och the Fly, den bästa liveversionen av One, hela avsnittet mellan Dirty day och Where the streets have no name (speciellt övergången mellan Running to stand still och streets) och, kanske allra bäst, extranumren. Lemon, With or without you, Love is blindness och Can't help falling in love, och Bono som sakta förvandlas från ditt djävulska alter ego MacPhisto till sig själv. Sanlöst bra, helt enkelt.


Idag har jag skrivit mina första rader html! Anledningen var att när jag  försökte se en video som låg på yahoo fick jag bara en svart ruta. Men efter lite tips lyckades jag då lösa problemet genom följande fantastiska kodning:

<html>
<body>
Jättelång textsträng kopierad från den här sidan, tagen från fältet till höger om add to site.
<body>
<html>

Jag sparade som en html-fil, som jag öppnade i webbläsaren. Och det fungerade, så jag kände mig som värsta superhackern! Precis efter att jag lyckats med detta mästerstycke, så funkade yahoosidan. Jag hade lika gärna kunnat vänta en kvart eller så! (Om filmsnutten var bra? Hyfsat, i alla fall den walesiska yogan.)


Det sägs vara jättegammalt (typ tre år), men eftersom jag hade missat det så kommer här resultaten från en google-sökning av "failure". Notera första träffen!