Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren, som om vi redan fölorat och vet det
Tänk om kvällstidningarnas och fyrans “sportjournalister” hade haft en anings självdistans. Okej om Lagerbäck är sur på dem, men hur intressant är det för befolkningen i övrigt? Om det hade handlat om bråk inom gruppen, eller att spelare hade kritiserat varandra offentligt så är det klart att det måste rapporteras, Men nu handlar det bara om förbundskaptenens åsikter om “journalisterna”, något som i mitt tycke är lika intressant som vad Lagerbäck säger till sina blommor när han vattnar dem. (Vad tror ni han berättar för blommorna förresten, om hur man gör perfekta överflyttningar och offsidefällor?)
Det som är intressant med idrott är, i alla fall för mig, i första hand själva idrottandet. Sedan kan idrottsupplevelsen förstärkas genom att man har mer bakgrundsfakta, genom att en skicklig journalist kan skildra stämningar som inte går fram genom rutan. Sportjournalism är i första hand stödjande, utan själva tävlandet vore den ju absolut ingenting.
Så efter en landskamp, mindre än två veckor innan ett stort mästerskap, så borde fokus naturligtvis ligga på spelet och spelarna. Inte för att matchen gav särskilt mycket, eller var så intressant, men rimligen måste det ändå vara den som är huvudsaken. Inte att ett gäng uppblåsta egon kissar i byxorna eftersom en riktig kändis bemödar sig med att ha en åsikt om något de har sagt. En riktig kändis, som faktiskt är intresserad av annat än att synas, och som har fått ett kvalificerat jobb på grund av sina stora kunskaper. (Här protesterar väl halva Sveriges befolkning, konstigt nog.)
Själva matchen sa nog inte så mycket nej. Från det jag såg på min relativt lilla teve så har Linderoth en bra bit kvar, jag tycker nog att Daniel Andersson var bättre i första halvlek utan att han för den skull glänste. Och Anders Svensson var definitivt bättre, jag är bra övertygad om att det kommer att bli SvenssonKällström från start mot Grekland. Att Daniel Andersson fick ligga kvar som “offensiv” mittfältare tyder på det, för hade Lagerbäck räknat med Linderoth så hade det väl varit naturligare att spela Svensson offensivt?
I övrigt så tycker jag att Sebastian Larsson var aningen bättre än Chippen, och att det är fördel Larsson inför premiären. (Att Ljungberg startar utgår jag ifrån.) På topp så hoppas jag på Henke tillsammans med Zlatan, om Zlatan är frisk nog.
En liten reflektion över den allsvenska våren och blåvitt. Jag är faktiskt nöjd sammantagen, inte med spelet alltid men definitivt med poängen. Klart att jag hade hoppats på mer, men någonstans så får man komma ihåg att IFK fick ut väldigt mycket av sitt material i höstas. Mer än vad man kan räkna med egentligen. För om man försöker att analysera de allsvenska trupperna med något sånär neutrala ögon så är dt ju knappast så att blåvitt sticker ut. Vi har haft en mer normal utdelning i vår, helt enkelt.
Att vi ändå tar våra poäng beror nog på just spelartypssammansättningen. De allra flesta allsvenska spelarna har sina svagheter, annars hade de inte spelat här. Så när Håkan och de andra sportcheferna sätter ihop sina lag så handlar det i mångt och mycket om vilka svagheter som gör minst skada. Taskig bollbehandling, dålig karaktär eller långsam som Shavar Thomas, vad går att leva med? Väljer man att satsa på karaktärsspelare så är det lätt hänt att man väljer bort sånt som bollkänslan. När det då inte går så bra så ser spelet illa ut, men man kan få med sig poäng ändå. Alternativet (tänk Hammarby) är att satsa på individuell skicklighet, spela riktigt bra när det väl går bra, men dippa ordentligt däremellan. Jag tror att blåvitt, rent cyniskt, har valt rätt trots allt.
Det som är intressant med idrott är, i alla fall för mig, i första hand själva idrottandet. Sedan kan idrottsupplevelsen förstärkas genom att man har mer bakgrundsfakta, genom att en skicklig journalist kan skildra stämningar som inte går fram genom rutan. Sportjournalism är i första hand stödjande, utan själva tävlandet vore den ju absolut ingenting.
Så efter en landskamp, mindre än två veckor innan ett stort mästerskap, så borde fokus naturligtvis ligga på spelet och spelarna. Inte för att matchen gav särskilt mycket, eller var så intressant, men rimligen måste det ändå vara den som är huvudsaken. Inte att ett gäng uppblåsta egon kissar i byxorna eftersom en riktig kändis bemödar sig med att ha en åsikt om något de har sagt. En riktig kändis, som faktiskt är intresserad av annat än att synas, och som har fått ett kvalificerat jobb på grund av sina stora kunskaper. (Här protesterar väl halva Sveriges befolkning, konstigt nog.)
Själva matchen sa nog inte så mycket nej. Från det jag såg på min relativt lilla teve så har Linderoth en bra bit kvar, jag tycker nog att Daniel Andersson var bättre i första halvlek utan att han för den skull glänste. Och Anders Svensson var definitivt bättre, jag är bra övertygad om att det kommer att bli SvenssonKällström från start mot Grekland. Att Daniel Andersson fick ligga kvar som “offensiv” mittfältare tyder på det, för hade Lagerbäck räknat med Linderoth så hade det väl varit naturligare att spela Svensson offensivt?
I övrigt så tycker jag att Sebastian Larsson var aningen bättre än Chippen, och att det är fördel Larsson inför premiären. (Att Ljungberg startar utgår jag ifrån.) På topp så hoppas jag på Henke tillsammans med Zlatan, om Zlatan är frisk nog.
En liten reflektion över den allsvenska våren och blåvitt. Jag är faktiskt nöjd sammantagen, inte med spelet alltid men definitivt med poängen. Klart att jag hade hoppats på mer, men någonstans så får man komma ihåg att IFK fick ut väldigt mycket av sitt material i höstas. Mer än vad man kan räkna med egentligen. För om man försöker att analysera de allsvenska trupperna med något sånär neutrala ögon så är dt ju knappast så att blåvitt sticker ut. Vi har haft en mer normal utdelning i vår, helt enkelt.
Att vi ändå tar våra poäng beror nog på just spelartypssammansättningen. De allra flesta allsvenska spelarna har sina svagheter, annars hade de inte spelat här. Så när Håkan och de andra sportcheferna sätter ihop sina lag så handlar det i mångt och mycket om vilka svagheter som gör minst skada. Taskig bollbehandling, dålig karaktär eller långsam som Shavar Thomas, vad går att leva med? Väljer man att satsa på karaktärsspelare så är det lätt hänt att man väljer bort sånt som bollkänslan. När det då inte går så bra så ser spelet illa ut, men man kan få med sig poäng ändå. Alternativet (tänk Hammarby) är att satsa på individuell skicklighet, spela riktigt bra när det väl går bra, men dippa ordentligt däremellan. Jag tror att blåvitt, rent cyniskt, har valt rätt trots allt.
Thirty dollars pays your rent
Holmenkollen! Femmil med intervallstart! Svensk utklassningsseger! Vad mer kan man önska av en idrottstävling? Redan i Falun visade Södergren att formen var på gång, men att han skulle kunna göra det så här bra hade jag inte kunnat ana. Att han kunde vinna är väl en sak, men att det skulle bli den största segermarginalen i kollens femmil sedan Tomas Magnussons dagar (Magnusson vann med över fem minuter 1977!) är fantastiskt. Tänk bara om Södergren hade varit en 10-15 år äldre så att han hade tävlat på tiden innan masstarterna. Då hade han nog fått betydligt bättre betalt för sin åkning.
Eller kanske inte, för då hade han väl hamnat mitt i EPO-dopningens tidevarv. Såhär i efterhand är det svårt att inte tycka synd om de svenska skidåkare som sågades konstant under stora delar av nittiotalet. Norrmännen hade upptäckt stenslipningen och kunde ibland ha skidor som gjorde en halvminuts åktid per mil, och jag är övertygad om att en hel del konkurrenter tryckte i sig bra med epo under den här tiden. För ingen kan få mig att tro att Myllylä tog tre guld och ett silver som odopad i VM 1999 för att sedan ta epo under VM 2001.
Holmenkollen var det ja. Även Charlotte Kalla gjorde en strålande insats. Det är lätt att glömma att hon inte var uppe på pallen alls under den förra säsongen (utom i stafett). I det perspektivet är tre pallplatser i världscupen ett bra framsteg bara det. Det är inte resten av säsongen som har varit speciell egentligen, det är fullt normalt att resultaten svänger en del för en 20-årig längdskidåkare. Nej, det är Tour de Ski som sticker ut.
På mindre än två veckor gick Kalla från lovande till bäst, från talang till stjärna. Vann en sprint och kom tvåa i ett klassiskt lopp. I och med att allt hände så snabbt så var det svårt att riktigt ta in, mot slutet kändes det fullt naturligt, ja nästan givet, at hon skulle ta det. I efterhand så känns det inte alls konstigt, men som exempel på vilken överraskning det faktiskt var kan det väl nämnas att hon inte fanns med bland de nio utmanare som tourens officiella hemsida tog fram innan tävlingen startade.
Så efter Holmenkollen-tävlingarna igår så tog jag mig in på svt-s hemsida och såg om Tour de Ski. Där ligger sammandrag från alla deltävlingarna och till och med hela den sista etappen. Och nu äntligen börjar jag riktigt att inse vilken prestation det var. Direkt efter verkade allt så självkart, men ett par månader senare med blandade resultat för Kalla känns det ännu större nu. En kul sak med den sista etappen är hur säker Anders Blomquist är på att Kalla skulle vinna. Även när avståndet fram till Kuitunen växte så är han lugn, medan Jacob Hård är betydligt mer tveksam. Blomquist enda antydan till tvekan kommer sekunderna innan rycket, men inte ens då är han särskilt orolig.
Lite ickesport också. I veckan som kommer nu så får jag min nya bil! Nu börjar jag att känna mig lite som ett barn kvällen innan julafton, tidigare har det inte känts alls. Fast lite förväntan är nog bara normalt. Bilder kommer när jag har fått den.
En annan sak som har hänt de senaste veckorna är att jag har återupptäckt Simon & Garfunkel. Så bra, och ändå så har jag lyssnat så lite de senaste åren. Nu får det bli bättring.
Jag har tidigare nämnt att jag brukar se morden i Midsomer, men i somras missade jag dem på grund av USA-resan. Tur att det går gamla avsnitt på 24-an nu under vintern så att jag kan ta igen det. En annan sak som jag missade när jag var på andra sidan av atlanten var Robyns With every heartbeat, men har jag tagit igen nu. En klockren hit, jag kan första att den gjorde det bra på listorna Europa över. Men till USA nådde den inte, för där lyssnar de bara på amerikansk musik.
En sak till bara. Konstigt att man lägger ett av de bästa programmen just nu i kunskapskanalen, klockan åtta på fredagskvällar dessutom. Jag brukar tyvärr missa vad är en människa med Fredrik Lindström, men det lilla jag har sett har varit riktigt bra. Seriöst, roligt, lärorikt och med lysande infallsvinklar. Varför gömmer man programmet på ett ställe där ingen kommer att se det? Mer än jag någon gång ibland då.
Eller kanske inte, för då hade han väl hamnat mitt i EPO-dopningens tidevarv. Såhär i efterhand är det svårt att inte tycka synd om de svenska skidåkare som sågades konstant under stora delar av nittiotalet. Norrmännen hade upptäckt stenslipningen och kunde ibland ha skidor som gjorde en halvminuts åktid per mil, och jag är övertygad om att en hel del konkurrenter tryckte i sig bra med epo under den här tiden. För ingen kan få mig att tro att Myllylä tog tre guld och ett silver som odopad i VM 1999 för att sedan ta epo under VM 2001.
Holmenkollen var det ja. Även Charlotte Kalla gjorde en strålande insats. Det är lätt att glömma att hon inte var uppe på pallen alls under den förra säsongen (utom i stafett). I det perspektivet är tre pallplatser i världscupen ett bra framsteg bara det. Det är inte resten av säsongen som har varit speciell egentligen, det är fullt normalt att resultaten svänger en del för en 20-årig längdskidåkare. Nej, det är Tour de Ski som sticker ut.
På mindre än två veckor gick Kalla från lovande till bäst, från talang till stjärna. Vann en sprint och kom tvåa i ett klassiskt lopp. I och med att allt hände så snabbt så var det svårt att riktigt ta in, mot slutet kändes det fullt naturligt, ja nästan givet, at hon skulle ta det. I efterhand så känns det inte alls konstigt, men som exempel på vilken överraskning det faktiskt var kan det väl nämnas att hon inte fanns med bland de nio utmanare som tourens officiella hemsida tog fram innan tävlingen startade.
Så efter Holmenkollen-tävlingarna igår så tog jag mig in på svt-s hemsida och såg om Tour de Ski. Där ligger sammandrag från alla deltävlingarna och till och med hela den sista etappen. Och nu äntligen börjar jag riktigt att inse vilken prestation det var. Direkt efter verkade allt så självkart, men ett par månader senare med blandade resultat för Kalla känns det ännu större nu. En kul sak med den sista etappen är hur säker Anders Blomquist är på att Kalla skulle vinna. Även när avståndet fram till Kuitunen växte så är han lugn, medan Jacob Hård är betydligt mer tveksam. Blomquist enda antydan till tvekan kommer sekunderna innan rycket, men inte ens då är han särskilt orolig.
Lite ickesport också. I veckan som kommer nu så får jag min nya bil! Nu börjar jag att känna mig lite som ett barn kvällen innan julafton, tidigare har det inte känts alls. Fast lite förväntan är nog bara normalt. Bilder kommer när jag har fått den.
En annan sak som har hänt de senaste veckorna är att jag har återupptäckt Simon & Garfunkel. Så bra, och ändå så har jag lyssnat så lite de senaste åren. Nu får det bli bättring.
Jag har tidigare nämnt att jag brukar se morden i Midsomer, men i somras missade jag dem på grund av USA-resan. Tur att det går gamla avsnitt på 24-an nu under vintern så att jag kan ta igen det. En annan sak som jag missade när jag var på andra sidan av atlanten var Robyns With every heartbeat, men har jag tagit igen nu. En klockren hit, jag kan första att den gjorde det bra på listorna Europa över. Men till USA nådde den inte, för där lyssnar de bara på amerikansk musik.
En sak till bara. Konstigt att man lägger ett av de bästa programmen just nu i kunskapskanalen, klockan åtta på fredagskvällar dessutom. Jag brukar tyvärr missa vad är en människa med Fredrik Lindström, men det lilla jag har sett har varit riktigt bra. Seriöst, roligt, lärorikt och med lysande infallsvinklar. Varför gömmer man programmet på ett ställe där ingen kommer att se det? Mer än jag någon gång ibland då.
Varje slag i mitt bröst, är ett slag för dig
Idag är det en ordentlig träningsvärk i låren. Igår också, men det är än värre idag. Anledningen är att jag var ute och sprang i torsdags kväll, efter ett uppehåll på nästan åtta veckor. Att springa (nåja, lufsa stämmer nog bättre) en mil när man är så otränad som jag är just nu är inte så smart kanske, men jag tyckte att det kändes bra rent andnings/puls/hjärt-lungmässigt. Att benen var lite sega går att leva med, om man inte springer så fort.
Anledningen till uppehållet i träningen är en förkylning som kom redan innan jul, och som inte velat ge med sig riktigt. Jag är fortfarande lite småsnuvig, men det är jag å andra sidan halva året ungefär. Och eftersom jag inte fått något bakslag från milrundan, så är det nog lugnt.
Jag hade tänkt ge mig ut i morgon igen, men nu är jag lite osäker. Benen kändes som stockar och bar mig knappt när jag skulle gå och handla tidigare idag, ja trapporna var en ren plåga. Så vi får se, men det skulle nog vara bra med en runda.
Imponerande att ni har orkat läsa så här långt, men nu blir det inget mer om hur otränad jag är. Till de riktiga idrottsmännen i stället. Det har blivit mycket tevetittande idag, men tyvärr inga nämnvärda svenska framgångar att titta på. Kalla långt efter, Södergren helt okej men inte mer och skidskyttet blev det inte mycket av heller.
När det gäller skidskyttesändningarna så måste jag gnälla lite över att de fokuserar så mycket på skyttet. Det är klart att det är viktigt, men när det gäller svenskarna (och kanske främst svenskorna) så var det väl snarast den långsamma skidåkningen som avgjorde. När en sån som Helena Jonsson hade varit en minut från medaljerna även med fullt skytte så känns det som om det kvittar när det kommer en bom. Det känns som att det knappast blir några medaljer i det här mästerskapet. Möjligen Ferry. Hade avståndet fram till täten berott på missade skott så hade man kunnat hoppas på bättring, men som det är nu krävs det att en massa konkurrenter gör bort sig på vallen, och det är kanske inte så troligt.
Jag måste ta upp en incident från en tidigare skidskyttesändning, från en stafett tidigare på säsongen. Sverige ligger fyra med en fyra eller fem extraskott, samtidigt som Norge, Ryssland och Tyskland ligger klart före trots att de hade använt ett tiotal extraskott, och kanske även någon straffrunda. Då vräker "experten" ur sig, angående svenskarnas (svenskornas?) insats, att här ser man hur viktigt det är att sätta skotten direkt och slippa extraskott. Det ser man väl inte alls? Man ser väl hur viktigt det är att åka snabbt i spåret, för det var ju tveklöst där som Sverige hade tappat på täten.
Nåja, jag har så sakta börjat förlika mig med de usla skidskyttekommentatorerna. Jag har hört deras klyschor så ofta (se alltid upp för Sven Fischer!) att jag tror att jag har lyckats träna min hjärna till att förtränga det jag hör.
Lite om landskampen i onsdags också. En stabil laginsats, men inte så mycket mer gör att det är väldigt svårt att bedöma enskilda spelare. Marcus Berg såg lite trög ut, men det är kanske bara den internationella nivån som visade sig. Sebastian Larsson gjorde det helt okej och ska nog med till EM, men gjorde han så mycket mer än vad Alexandersson brukar göra? Jag tycker att de verkar vara samma spelartyp och bidra med ungefär samma saker. Men nu är Sebastian yngre och hetare medialt, och då lyfts han fram som matchens spelare, i alla fall i kvällstidningarna. Men ta inte det här som kritik mot Larsson, för jag tycker att han gjorde det bra.
Fredrik Stoor skötte sig med, hans EM-resa hänger nog på om det blir fyra ytterbackar som kommer med i truppen. Jag misstänker att det bara blir sju backar totalt, men så kom jag på att Daniel Andersson kan fungera som nödlösning på mittbacken, och att Lagerbäck då kanske nöjer sig med tre utpräglade mittbackar. Stoor känns i sig som en bättre spelare än de som konkurrerar om en eventuell fjärde mittbacksplats, och eftersom han i alla fall är hyfsad i det defensiva spelet och positionsspelet så går han säkert före Safari.
Det kommer en trupp från min sida så småningom, men jag väntar lite till. Allsvenskan får gärna börja innan jag ger mig på det.
Jobb och annat? Inget nytt.
Lika övergivna, lika löftestinna, lika långt hemifrån båda två
Nu är det äntligen dags för Ljungbyreferatet. Fast först lite annat.
För en vecka sedan monterade jag äntligen upp min "nyinköpta" billybokhylla, och började fylla den med böcker från flyttkartongerna. En av böckerna jag hittade heter Författarnas fotbollsbok, en bok som gavs ut på våren 1994. Det vill säga inför VM i USA. Namnet är missvisande eftersom majoriteten av skribenterna är kulturjournalister och inte författare, men det får man väl ta. Dessutom har Torbjörn Fälldin lyckats komma med, trots att i alla fall jag snarare känner honom som före detta statsminister än som författare.
Nåväl. En av texterna handlar om författarens (journalistens) egna karriär som ungdomsspelare, och hur den slutade när han blev högerytter. Han, som hade varit den store målskytten, tappade självförtroendet och la av. Mot slutet av texten undrar författaren (kulturjournalisten!) om det inte är detta som har hänt med Brolin. De korkade italienarna i Parma har gjort högerytter av Brolin, som därmed har knäckts. Brolin är ju en stor målskytt och nu har hela hans identitet förstörts. Som en avslutande knorr konstaterar författaren (kulturjou...) att fotbollen kanske inte var bättre förr, men att då fanns det i alla fall inte någon idiot som ville skola om Gunnar Nordahl till vänsterhalv.
Ni kommer nog ihåg vad som hände några månader senare. Brolin fick spela högerytter i VM, och var bäste spelare i det lag som tog brons. Ja, jag vågar nog påstå att han var en av VM-s fem bästa spelare. Tomas Brolin - Kultureliten 1-0.
Nej, ljungbymatchen var det ju det här skulle handla om. Eftersom det nu är 10 dagar sedan matchen spelades så kommer jag inte att gå igenom alla detaljer, utan mer nämna ett och annat som slog mig under matchen.
Det var trevligt att se att blåvitt verkligen har ändrat spelsätt till i år. Nu ska man väl inte dra för stora växlar på en match mot ett lag som ligger tre divisioner under, men det syntes att mittfältarna ville ha boll hela tiden. Ofta var båda innermittfältarna långt ner i banan för att möta uppspel, till skillnad från hur det såg ut under Arnes tid då Wernbloom försvann högt upp i banan för att nickskarva uppspelen vidare mot anfallarna. Att matchen blev så ojämn som den blev (trots att blåvitt var bra omotiverade) berodde nog på att Ljungby tränas av Zorans sista lärjunge. Det var 4-3-3 trots att laget var ordentligt underlägsna individuellt. Inte så smart kanske.
En rolig detalj var de små klackarna. Ljungby hade väl 20 "högljudda" supportrar som redan innan matchstart hunnit med "Hata Göteborg", "Alla rensar fisk i Göteborg" och "Alla heter Glenn i Göteborg". Fast de kan inte ha hörts så väl, för lokaltidningen ondgjorde sig bara över blåvittfansens "Var är bönderna från ljungby"-ramsa, som kom som svar på "Var är änglarna från götet?". Rent allmänt så är 20-personersklackar mer söta och roande än imponerande, ja kanske till och med lite charmiga.
Jämte mig på läktaren satt en riktig blåvit internetsupporter. (Som väl även jag är för den delen.) Han lyckades gnälla på de rätta syndabockarna (Hjálmar och Sella) och odugligförklarade dem (på en fin och ordentlig småländska) direkt. Det är lite intressant det där med syndabockar. Vår isländske vänsterback Hjálmar Jónsson har väl varit en av dem under alla sina (5?) år i klubben, medans vår högerback Adam Johansson anses vara landslagsaktuell. Tittar man på aftonbladets betyg under de sju första allsvenska matcherna i år så har Hjalle ett aningen högre snitt än Adam. Nu är väl inte aftonbladet den främsta källan till fotbollskunskap, men lite intressant är det i alla fall.
Och Sella gjorde hattrick, trots att han brände några lägen i första halvlek.
Den rutinerade ytterbacken Ölme blandade och gav lite i passningsspelet, ungefär som vanligt alltså. Fast han fick till en fin assist, så det var inte bara negativt. Han gjorde även en riktig Ölmeinsats då han först petade bollen alldeles för långt ifrån sig, för att sedan gå i alldeles för hårt i duellen, skada en motståndare, och få inkast med sig. Det är svårt att inte gilla Ölme.
En som jag blev lite besviken på var Jonathan Berg. Han gjorde några bra matcher under försäsongen, men mot Ljungby lyckades han inte med så mycket. Jag tror inte att han tog sig förbi sin back en enda gång, vilket han nog borde ha lyckats med. Men han satte ett snyggt skott i alla fall, och han klarade sig (precis) ifrån att bryta ljumsken. Det såg illa ut en gång när han halkade till och gick ner i en ofrivillig spagat, men det gick som sagt bra.
I mål stod vårt 18-åriga framtidslöfte Erik Dahlin, som inte hade någon enkel match. Eller jo, det hade han ju på sitt sätt, men ändå inte. Jag tror inte att han gjorde en enda räddning, utan att Ljungbys enda skott på mål gick i mål. Fast han gjorde ett par hyfsade utrusningar i alla fall.
Hur matchen slutade? 6-1 till blåvitt!
I'm wondering if my thoughts of her, have ever crossed her thoughts of me
Jag borde ha jättemycket roligt att skriva om här, men jag kan bara inte komma på vad. Så jag provar att skriva en massa korta kommentarer. Så som expressens Mats Olsson brukar göra, ungefär.
Hoppas att Port 80 är mer bättre på att sköta de tekniska bitarna än vad blogg esse har varit. Så mycket sämre kan det i alla fall inte bli.
Om media envisas med att kalla Daniel Andersson för sidledsdanne så får de allt, i konsekvensens namn, kalla Christian Wilhelmsson för bakåtchippen. Jag tror inte att han slog en enda pass framåt under hela första halvlek i tisdags.
Om jag hade hållt på ett spanskt, italienskt eller tyskt lag i just champions league så hade jag nog blivit aningens irriterad på Glenn Hysén. Han försöker ju inte ens dölja på att han håller på engelska lag i allmänhet och Liverpool i synnerhet. Läs förresten gärna den här krönikan, jag instämmer helhjärtat.
Jag har nu fått det bekräftat att det är i Baltimore som jag ska tillbringa min sommar.
En poäng i premiären av fotbollsallsvenskan är okej, vi mötte trots allt en nykomling och de brukar prestera bra i början. Visst hade jag hoppats på en seger, men det är inte så lätt att vinna på Vångavallen.
Det är närmast otroligt hur Mogwai-låten Friend of the night sätter sig på hjärnan. På ett bra sätt ska jag kanske tillägga.
USA-resan innebär att jag får svårt att se två blåvittmatcher i år, något som jag annars lyckats med de senaste åren.
Vill ni höra hur det låter när Bono sjunger i fel tonart?
Glenn är nog nöjd nu när det är tre engelska lag i semifinal i svampligan.
Tänk vad lätt det gick att skriva nu! Ingen analys, inga avancerade åsikter. Ingen tanke som inte ryms inom en mening. Smidigt.
Hoppas att Port 80 är mer bättre på att sköta de tekniska bitarna än vad blogg esse har varit. Så mycket sämre kan det i alla fall inte bli.
Om media envisas med att kalla Daniel Andersson för sidledsdanne så får de allt, i konsekvensens namn, kalla Christian Wilhelmsson för bakåtchippen. Jag tror inte att han slog en enda pass framåt under hela första halvlek i tisdags.
Om jag hade hållt på ett spanskt, italienskt eller tyskt lag i just champions league så hade jag nog blivit aningens irriterad på Glenn Hysén. Han försöker ju inte ens dölja på att han håller på engelska lag i allmänhet och Liverpool i synnerhet. Läs förresten gärna den här krönikan, jag instämmer helhjärtat.
Jag har nu fått det bekräftat att det är i Baltimore som jag ska tillbringa min sommar.
En poäng i premiären av fotbollsallsvenskan är okej, vi mötte trots allt en nykomling och de brukar prestera bra i början. Visst hade jag hoppats på en seger, men det är inte så lätt att vinna på Vångavallen.
Det är närmast otroligt hur Mogwai-låten Friend of the night sätter sig på hjärnan. På ett bra sätt ska jag kanske tillägga.
USA-resan innebär att jag får svårt att se två blåvittmatcher i år, något som jag annars lyckats med de senaste åren.
Vill ni höra hur det låter när Bono sjunger i fel tonart?
Glenn är nog nöjd nu när det är tre engelska lag i semifinal i svampligan.
Tänk vad lätt det gick att skriva nu! Ingen analys, inga avancerade åsikter. Ingen tanke som inte ryms inom en mening. Smidigt.
I'm getting closer, we're getting closer to home. It won't be long until the summer comes
Lite sport kanske?
Tänk som det kan vända. När det bara var några minuter kvar av den andra semifinalen mellan Färjestad och Linköping satt jag och Robodan och konstaterade att hela serien i princip var avgjord. När han sa att det hade varit kul att se en semifinalmatch i Lkpg svarade jag med att det bara var en match kvar att gå på, för det verkade omöjligt att LHC skulle ta mer än möjligen en match.
Men med bara ett par minuter kvar så kom det en reducering, och strax därefter en kvittering. Och så var det match igen. FBK hade en puck i stolpen, men det blev ändå Linköpingsseger till slut. Och efter den matcher så har det inte varit något snack, utan LHC har varit bättre. Så till slut visade det sig att det bara blev en semifinal till på Östgötaslätten, men konstigt nog är det ändå Linköping som är i final. Som det kan gå.
Det är tveklöst dags för en blåvittuppdatering, det var länge sedan sist. För någon månad sedan hade jag förlikat mig med att det skulle bli en mellansäsong. Ungt, orutinerat lag med nya tränare som ville spela ett offensivare spel. Inget fel i det, men det kändes som att det nog skulle ta ett år att ställa om.
Men sedan dess har det gått bra. Sammanlagt 12-0 på de tre senaste matcherna (inte mot något jättemotstånd, men ändå), och vi har hållit nollan i 13 av de 14 senaste halvlekarna. Jag har inte sett någon av matcherna, men enligt alla beskrivningar verkar laget spela betydligt stabilare än vad jag ens vågat hoppas på. Att vi dessutom vilat många bra spelare (idag stod Niclas Alexandersson, Stefan Selakovic, Adam Johansson och Andrés Vasquez över) men ändå gjort väl ifrån oss känns också som ett bra tecken.
Nackdelen är att förväntningarna och, framför allt, förhoppningarna inför säsongen börjar höjas. Jag försöker att intala mig att försäsongsresultaten inte betyder något alls, men ändå kommer det tankar som säger att vi kanske kan vara i ett topplag i år, trots allt.
Som den blåvittnörd jag är så uppskattar jag de nya spelarpresentationerna på den officiella hemsidan. Alex framtidsplaner (och backlinje i drömlaget), Jonas Hellbergs En dag, ett liv, Gustav Svenssons ölöppnare och Bastian Anderssons smicker för flickvännen är precis sånt som en nörd som jag vill läsa. Alla ni normala människor som läser min blogg kan nog hoppa över presentationerna.
Det var visst en landskamp i fotboll i går, men eftersom jag inte såg den så tänker jag låtsas som att den aldrig har spelats. Så vänta er inga kommentarer kring den.
Tänk som det kan vända. När det bara var några minuter kvar av den andra semifinalen mellan Färjestad och Linköping satt jag och Robodan och konstaterade att hela serien i princip var avgjord. När han sa att det hade varit kul att se en semifinalmatch i Lkpg svarade jag med att det bara var en match kvar att gå på, för det verkade omöjligt att LHC skulle ta mer än möjligen en match.
Men med bara ett par minuter kvar så kom det en reducering, och strax därefter en kvittering. Och så var det match igen. FBK hade en puck i stolpen, men det blev ändå Linköpingsseger till slut. Och efter den matcher så har det inte varit något snack, utan LHC har varit bättre. Så till slut visade det sig att det bara blev en semifinal till på Östgötaslätten, men konstigt nog är det ändå Linköping som är i final. Som det kan gå.
Det är tveklöst dags för en blåvittuppdatering, det var länge sedan sist. För någon månad sedan hade jag förlikat mig med att det skulle bli en mellansäsong. Ungt, orutinerat lag med nya tränare som ville spela ett offensivare spel. Inget fel i det, men det kändes som att det nog skulle ta ett år att ställa om.
Men sedan dess har det gått bra. Sammanlagt 12-0 på de tre senaste matcherna (inte mot något jättemotstånd, men ändå), och vi har hållit nollan i 13 av de 14 senaste halvlekarna. Jag har inte sett någon av matcherna, men enligt alla beskrivningar verkar laget spela betydligt stabilare än vad jag ens vågat hoppas på. Att vi dessutom vilat många bra spelare (idag stod Niclas Alexandersson, Stefan Selakovic, Adam Johansson och Andrés Vasquez över) men ändå gjort väl ifrån oss känns också som ett bra tecken.
Nackdelen är att förväntningarna och, framför allt, förhoppningarna inför säsongen börjar höjas. Jag försöker att intala mig att försäsongsresultaten inte betyder något alls, men ändå kommer det tankar som säger att vi kanske kan vara i ett topplag i år, trots allt.
Som den blåvittnörd jag är så uppskattar jag de nya spelarpresentationerna på den officiella hemsidan. Alex framtidsplaner (och backlinje i drömlaget), Jonas Hellbergs En dag, ett liv, Gustav Svenssons ölöppnare och Bastian Anderssons smicker för flickvännen är precis sånt som en nörd som jag vill läsa. Alla ni normala människor som läser min blogg kan nog hoppa över presentationerna.
Det var visst en landskamp i fotboll i går, men eftersom jag inte såg den så tänker jag låtsas som att den aldrig har spelats. Så vänta er inga kommentarer kring den.
Äntligen på väg, jag förlänger mina steg
Det har varit för lite sport på den här bloggen på sistone, så det tänkte jag göra något åt. Egentligen borde jag ha lärt mig efter förra årets totalfiasko, men jag försöker igen. Jag tänker tippa allsvenskan. (Till mitt försvar kan jag kanske säga att mitt hockeytips gick helt okej.)
På sätt och vis är det dumt att tippa redan nu, eftersom det är 10 dagar kvar innan transferfönstret stänger. Och så brukar ju trupperna ändras en hel del under sommaren. Men för att hinna före medias tips så kommer mitt här och nu.
1. Helsingborg - Mest för att Henke och Stuart Baxter kommer att vara med hela säsongen i år. Efter att de två kom i somras så var HIF det bästa laget i allsvenskan.
2. Elfsborg - Inte tappat någon spelare, men fått in två bra nyförvärv i Florén och Keene. Men det är svårt att försvara ett SM-guld så de blir tvåa.
3. AIK - Har nog den bredaste truppen i allsvenskan, och har värvat smart. Men de har lite mer tryck på sig denna säsongen, och motståndarna har nog bättre koll på gnaget i år.
Nu fegar jag ur. Jag har så svårt att placera laget som kommer nu att jag helt enkelt väljar att placera lagen på plats 4-9 i bokstavsordning. Alla de här lagen har hög potential, men också svagheter som kan vara allvarliga. (Lag 10 till 14 presenteras som vanligt.)
4-9.
Djurgården - Ny tränare men ungefär samma spelartrupp som förra året. Borde kunna prestera bättre än förra säsongen, men har ändå en hel del att bevisa.
Halmstad - Jag trodde på dem redan förra året, men då floppade de. Ett par bra kompleteringar av truppen (främst målvakt) samt Halmstads tradition att vara riktigt bra vart tredje, fjärde år gör att de hamnar i den här gruppen.
Hammarby - Kom trea förra året trots poängavdrag och massor av skador. Men till den här säsongen har halva startelvan försvunnit och bara delvis ersatts. Bajen har nog en väldigt hög potential, men känns inte stabila någonstans.
IFK Göteborg - Nya tränare men liten omsättning i truppen. Har kanske inte riktigt samma bredd som tidigare år, men många unga spelare som kan gå framåt. Kan nog (precis som Hammarby) vara riktigt ojämna, läget liknar det som blåvitt hade 2003 då varannan match var utmärkt och varannan tämligen usel.
Kalmar - Liten spelaromsättning, en bra tränare och en skyttekung. Men även en lite tunn och därmed skadekänslig trupp. Och så är frågan om skyttekungen är kvar till hösten. Har dessutom fått ett visst favorittryck på sig, och det undrar jag om KFF trivs med.
Malmö FF - Nog den namnkunnigaste och dyraste truppen, men laget känns precis lika felbalanserat som förra året. Mängder av offensiva spelare på plan, som tröttnar i andra halvlek och då rasar MFF-s mittfältsspel. Då ramlar det in mål i baken, och de är alltid mittbackarna fel. Så då köper Malmö några mittbackar till och hoppas att det hjälper, vilket det inte gjort hittills. Med en annan tränare hade jag haft MFF topp fyra.
10. Örebro - Borde vara bra nog för att slippa bottenstriden, men knappast bra nog för att blanda sig i toppstriden. Och då hamnar man på plats tio i mitt tips.
11. Trelleborg - Hade ett lysande försvarsspel i superettan, och det räcker nog även till att rädda kvar TFF i allsvenskan i år.
12. Gais - Tunga i tapp i form av Stephenson och framför allt Keene, men en bra tränare räcker för att undvika nerflyttning. Att jag ändå bara har dem på plats tolv beror även på det beryktade, svåra andraåret.
13. Gefle - Tappat halva backlinjen, men gnetar sig kvar i år igen.
14. Brommapojkarna - Kanske inte så orginellt att ha dem sist, men något lag måste ju hamna här också. Kan klara sig kvar, men då krävs en bra start.
Och så en sista fråga, som inte alls har med fotboll att göra (tror jag i alla fall.) Vad handlar egentligen Beatles Magical Mystery Tour om? Jag såg större delen av den på youtube för någon dag sedan, och den verkade bra konstig. Fast ganska rolig ibland. Och så är beatlarna söta som magiker.
På sätt och vis är det dumt att tippa redan nu, eftersom det är 10 dagar kvar innan transferfönstret stänger. Och så brukar ju trupperna ändras en hel del under sommaren. Men för att hinna före medias tips så kommer mitt här och nu.
1. Helsingborg - Mest för att Henke och Stuart Baxter kommer att vara med hela säsongen i år. Efter att de två kom i somras så var HIF det bästa laget i allsvenskan.
2. Elfsborg - Inte tappat någon spelare, men fått in två bra nyförvärv i Florén och Keene. Men det är svårt att försvara ett SM-guld så de blir tvåa.
3. AIK - Har nog den bredaste truppen i allsvenskan, och har värvat smart. Men de har lite mer tryck på sig denna säsongen, och motståndarna har nog bättre koll på gnaget i år.
Nu fegar jag ur. Jag har så svårt att placera laget som kommer nu att jag helt enkelt väljar att placera lagen på plats 4-9 i bokstavsordning. Alla de här lagen har hög potential, men också svagheter som kan vara allvarliga. (Lag 10 till 14 presenteras som vanligt.)
4-9.
Djurgården - Ny tränare men ungefär samma spelartrupp som förra året. Borde kunna prestera bättre än förra säsongen, men har ändå en hel del att bevisa.
Halmstad - Jag trodde på dem redan förra året, men då floppade de. Ett par bra kompleteringar av truppen (främst målvakt) samt Halmstads tradition att vara riktigt bra vart tredje, fjärde år gör att de hamnar i den här gruppen.
Hammarby - Kom trea förra året trots poängavdrag och massor av skador. Men till den här säsongen har halva startelvan försvunnit och bara delvis ersatts. Bajen har nog en väldigt hög potential, men känns inte stabila någonstans.
IFK Göteborg - Nya tränare men liten omsättning i truppen. Har kanske inte riktigt samma bredd som tidigare år, men många unga spelare som kan gå framåt. Kan nog (precis som Hammarby) vara riktigt ojämna, läget liknar det som blåvitt hade 2003 då varannan match var utmärkt och varannan tämligen usel.
Kalmar - Liten spelaromsättning, en bra tränare och en skyttekung. Men även en lite tunn och därmed skadekänslig trupp. Och så är frågan om skyttekungen är kvar till hösten. Har dessutom fått ett visst favorittryck på sig, och det undrar jag om KFF trivs med.
Malmö FF - Nog den namnkunnigaste och dyraste truppen, men laget känns precis lika felbalanserat som förra året. Mängder av offensiva spelare på plan, som tröttnar i andra halvlek och då rasar MFF-s mittfältsspel. Då ramlar det in mål i baken, och de är alltid mittbackarna fel. Så då köper Malmö några mittbackar till och hoppas att det hjälper, vilket det inte gjort hittills. Med en annan tränare hade jag haft MFF topp fyra.
10. Örebro - Borde vara bra nog för att slippa bottenstriden, men knappast bra nog för att blanda sig i toppstriden. Och då hamnar man på plats tio i mitt tips.
11. Trelleborg - Hade ett lysande försvarsspel i superettan, och det räcker nog även till att rädda kvar TFF i allsvenskan i år.
12. Gais - Tunga i tapp i form av Stephenson och framför allt Keene, men en bra tränare räcker för att undvika nerflyttning. Att jag ändå bara har dem på plats tolv beror även på det beryktade, svåra andraåret.
13. Gefle - Tappat halva backlinjen, men gnetar sig kvar i år igen.
14. Brommapojkarna - Kanske inte så orginellt att ha dem sist, men något lag måste ju hamna här också. Kan klara sig kvar, men då krävs en bra start.
Och så en sista fråga, som inte alls har med fotboll att göra (tror jag i alla fall.) Vad handlar egentligen Beatles Magical Mystery Tour om? Jag såg större delen av den på youtube för någon dag sedan, och den verkade bra konstig. Fast ganska rolig ibland. Och så är beatlarna söta som magiker.
No, the sweetness will not be concerned with me
Skid-VM är över, tyvärr. Eller ja, det är väl bra för min dygnsrytm. Att sova fyra timmar, vara vaken i tre och sedan sova tre timmar till sliter. Inte så att det är synd om mig, jag var ju inte tvungen, men det är bra skönt att kunna sova nio timmar i sträck. Annat var det när jag delade ut tidningar på sommaren för en sådär tio år sedan, då blev det till att sova två gånger per natt under en längre tid. En av effekterna är att timmarna som man är vaken och delar ut tidningar känns som en dröm efteråt. Och det kan vara problematiskt när dröm och verklighet flyter ihop. En gång fick jag ett telefonsamtal precis när jag skulle gå och lägga mig igen. Det var från den indiska ambassaden i Stockholm, som ville ha tag på min bror. Visst, visst sa jag, jag ska be honom ta kontakt. Och så somnade jag. Bara för att vakna fyra timmar senare och inte ha en aning om jag hade drömt eller och det verkligen hade ringt från ambassaden.
Skid-VM var det ja. Bara för jag skrev om att ingen junior hade tagit någon VM-medalj på distansåkning så gjorde två stycken det precis efteråt. Dels vitryssen som hade en sjuk tur med startnumret, men även norskan Johaug som till och med är ett år yngre än Kalla. Johaugs insats var verkligen imponerande, där har Kalla något att bita i framöver. Närmast på junior-VM, men där vinner nog Kalla. 5 km fritt och 5+5 km med skidbyte gynnar tveklöst fristilsspecialisterna, och på fristil är Kalla redan i den yttersta världseliten.
På det stora hela taget var VM bra, även om de svenska resultaten var lite svaga. Eller ja, 14 topp 10-placeringar är inte så illa, men bara två medaljer var lite lite. Masstarterna var ovanligt underhållande, och bara ett dopingfall (än så länge). Fast nu börjar man ju undra kring de ryska herrarna, som har lyft sig ordentligt i år. En fast för EPO och två andra avstängda i fem dagar på grund av för höga blodvärden. Det blir nog svårt att lita på ryssarna framöver.
Samtalet från ambassaden var verkligt, ifall någon undrar.
Den här bilden är från i lördags, och visar att det har grott under snön. Alltid något.
Skid-VM var det ja. Bara för jag skrev om att ingen junior hade tagit någon VM-medalj på distansåkning så gjorde två stycken det precis efteråt. Dels vitryssen som hade en sjuk tur med startnumret, men även norskan Johaug som till och med är ett år yngre än Kalla. Johaugs insats var verkligen imponerande, där har Kalla något att bita i framöver. Närmast på junior-VM, men där vinner nog Kalla. 5 km fritt och 5+5 km med skidbyte gynnar tveklöst fristilsspecialisterna, och på fristil är Kalla redan i den yttersta världseliten.
På det stora hela taget var VM bra, även om de svenska resultaten var lite svaga. Eller ja, 14 topp 10-placeringar är inte så illa, men bara två medaljer var lite lite. Masstarterna var ovanligt underhållande, och bara ett dopingfall (än så länge). Fast nu börjar man ju undra kring de ryska herrarna, som har lyft sig ordentligt i år. En fast för EPO och två andra avstängda i fem dagar på grund av för höga blodvärden. Det blir nog svårt att lita på ryssarna framöver.
Samtalet från ambassaden var verkligt, ifall någon undrar.
Den här bilden är från i lördags, och visar att det har grott under snön. Alltid något.
It's no secret that ambition bites the nails of success
Jag läste en krönika av DN-s Johan Esk tidigare i dag, och känner att jag måste kommentera den. Han tyckar att orden som använts om Charlotte Kalla har varit lite väl tilltagna, och jag får väl ge honom lite rätt i frågan om vad som hade sagts om hon tagit en medalj. Men på det stora hela tycker jag att han har fel. Han jämför med Anjas insatser i motsvarande ålder, vilket rimligen är helt irrelevant. Har man följt alpint ett tag så har man nog märkt att det funnits många unga åkare (speciellt på damsidan) som har presterat bra i teknikgrenarna. I VM i Åre var det ett antal tjejer födda 1989 som kom topp 30, och både Anja och Janica Kostelic var duktigt unga när de slog igenom.
Alpint och längdåkning ställer väldigt olika krav på åkarna. Alpin åkning kräver en hel del styrka (speciellt fartgrenarna), men annars främst teknik, känsla och balans, medans längdåkning framför allt kräver en otrolig kondition. Att slalom och storslalom har genomgått en ordentlig förändring på grund av carvingskidorna de senaste tio åren har nog också hjälpt unga åkare, som har lättare att lära om. Den stora mängden duktiga unga åkare är väl ett gott bevis på att det går att tillhöra världstoppen innan man fyllt 20.
När det gäller längdåkningen säger statistiken något helt annat. SVT hade kollat efter och inte hittat någon junior (varken herr eller dam) som tagit medalj i distansåkning de senaste 30 åren. Jag tror till och med att de sa att ingen varit särskilt nära.
Ett bättre bevis på storheten i det som Kalla har presterat är svårt att hitta. Speciellt som det inte är så att hennes femte och sjundeplatser kommit i lopp under svåra vallaförhållanden eller något liknande. Inte heller har hennes lopp varit helt perfekta, i skidbytesloppet drog hon onödigt i den klassiska delen och i det senaste loppet hade hon svårt att komma igång. Hon är helt enkelt så här bra.
Jag tror på den gamla (och av empirin styrkta) teorin att det tar några års hård träning innan en distansskidåkare når sitt max. Så kan Kalla bara hålla sig frisk och hel de närmaste åren så blir det nog riktigt roligt framöver. Och att hålla sig frisk verkar hon ju vara bra på, enligt den här länken har hon knappt missat en enda dags träning den här säsongen, vilket låter smått sensationellt.
En liten rolig (?) observation. När Kalla passerade fem kilometer trodde jag att hon skulle tappa och hamna runt femtonde plats, men hon åkte snabbare under den andra halvan av loppet än under den första. 12 sekunder närmare bestämt, om man går efter den här statistiken. (Ska väl säga att den första halvan av loppet var aningen längre än den andra, en 30-40 meter vid starten. Men jag anser nog att man ändå kan säga att Kalla åkte snabbare under den andra halvan av loppet.)
Söndagsförmiddagen kan bli något extra, först femmilen i VM och sedan Vasaloppet!
Nej, nu måste jag nog lägga mig om jag ska orka upp till herrarnas 15 kilometer i morgon!
Alpint och längdåkning ställer väldigt olika krav på åkarna. Alpin åkning kräver en hel del styrka (speciellt fartgrenarna), men annars främst teknik, känsla och balans, medans längdåkning framför allt kräver en otrolig kondition. Att slalom och storslalom har genomgått en ordentlig förändring på grund av carvingskidorna de senaste tio åren har nog också hjälpt unga åkare, som har lättare att lära om. Den stora mängden duktiga unga åkare är väl ett gott bevis på att det går att tillhöra världstoppen innan man fyllt 20.
När det gäller längdåkningen säger statistiken något helt annat. SVT hade kollat efter och inte hittat någon junior (varken herr eller dam) som tagit medalj i distansåkning de senaste 30 åren. Jag tror till och med att de sa att ingen varit särskilt nära.
Ett bättre bevis på storheten i det som Kalla har presterat är svårt att hitta. Speciellt som det inte är så att hennes femte och sjundeplatser kommit i lopp under svåra vallaförhållanden eller något liknande. Inte heller har hennes lopp varit helt perfekta, i skidbytesloppet drog hon onödigt i den klassiska delen och i det senaste loppet hade hon svårt att komma igång. Hon är helt enkelt så här bra.
Jag tror på den gamla (och av empirin styrkta) teorin att det tar några års hård träning innan en distansskidåkare når sitt max. Så kan Kalla bara hålla sig frisk och hel de närmaste åren så blir det nog riktigt roligt framöver. Och att hålla sig frisk verkar hon ju vara bra på, enligt den här länken har hon knappt missat en enda dags träning den här säsongen, vilket låter smått sensationellt.
En liten rolig (?) observation. När Kalla passerade fem kilometer trodde jag att hon skulle tappa och hamna runt femtonde plats, men hon åkte snabbare under den andra halvan av loppet än under den första. 12 sekunder närmare bestämt, om man går efter den här statistiken. (Ska väl säga att den första halvan av loppet var aningen längre än den andra, en 30-40 meter vid starten. Men jag anser nog att man ändå kan säga att Kalla åkte snabbare under den andra halvan av loppet.)
Söndagsförmiddagen kan bli något extra, först femmilen i VM och sedan Vasaloppet!
Nej, nu måste jag nog lägga mig om jag ska orka upp till herrarnas 15 kilometer i morgon!
Love is blindness, I don't want to see. Won't you wrap the night around me?
Det blir nästan bara sportinlägg just nu, men det är det som känns roligast att skriva om för tillfället, så det får bli så.
Anjagulden väller in, och jag har inte mycket mer att säga. Möjligen att VM-guld i alla fem grenarna är otroligt stort.
Just nu är det fotbollskanalen på fyran, och redan när jag fick syn på Olof Lunds fula tryne blev jag lite lätt illamående. När han dessutom öppnade munnen och började prata så blev det till att stänga av teven. Hade fyran haft någon slags anständighet så hade de omöjligen kunnat anställa honom, men nu har de ju en genomrutten skitmoral så det är kanske inte så överraskande trots allt.
En annan sak jag stör mig på är en viss kritik mot Lars Lagerbäck. Sladjan körde den i kvällens sportspegel, och resonemanget påminner lite om de palestinska motståndsmännens klagomål på romarna i Life of Brian. När en av dem frågar vad romarna har gjort för dem, så kommer uppräkningen av skolor, vägar, vatten, säkerhet och så vidare. Fotbollsvarianten går ungefär så här:
- Vad har Lagerbäck egentligen gjort för något bra som förbundskapten?
- Jo han har tagit oss till fyra raka mästerskap och vi är på god väg till ett femte.
- Ja men hur har det gått där då?
- Vi har gått vidare från gruppen de tre senaste gångerna, och bland annat slagit ut Argentina, Nigeria och Italien på vägen.
- Ja men där har vi inte vunnit någon match!
För det första är Sverige en relativt litet fotbollsland och vi bör anpassa våra förväntningar till det, och för det andra är det väl knappast Lagerbäcks fel att Anders Svenssons, Fredrik Ljungbergs och Henkrik Larssons ramträffar inte gick in?
Det var en höjdare att få se Vladimir Smirnov dela ut medaljer under skidskytte-VM. Det finns nog ingen icke-svensk idrottare som jag har hejat så mycket på som Smirre. När jag väl har kommit in på honom så vill jag bara tillägga att han kanske ska vara glad att han inte tävlar idag, jag är inte så säker på att alla masstarterna hade gynnat honom. Men nu tävlade han ju i rätt tid och tog ett OS-guld, fyra VM-guld och ett oräkneligt antal medaljer i övrigt. Stort.
Avslutningsvis en perfekt seger.
Anjagulden väller in, och jag har inte mycket mer att säga. Möjligen att VM-guld i alla fem grenarna är otroligt stort.
Just nu är det fotbollskanalen på fyran, och redan när jag fick syn på Olof Lunds fula tryne blev jag lite lätt illamående. När han dessutom öppnade munnen och började prata så blev det till att stänga av teven. Hade fyran haft någon slags anständighet så hade de omöjligen kunnat anställa honom, men nu har de ju en genomrutten skitmoral så det är kanske inte så överraskande trots allt.
En annan sak jag stör mig på är en viss kritik mot Lars Lagerbäck. Sladjan körde den i kvällens sportspegel, och resonemanget påminner lite om de palestinska motståndsmännens klagomål på romarna i Life of Brian. När en av dem frågar vad romarna har gjort för dem, så kommer uppräkningen av skolor, vägar, vatten, säkerhet och så vidare. Fotbollsvarianten går ungefär så här:
- Vad har Lagerbäck egentligen gjort för något bra som förbundskapten?
- Jo han har tagit oss till fyra raka mästerskap och vi är på god väg till ett femte.
- Ja men hur har det gått där då?
- Vi har gått vidare från gruppen de tre senaste gångerna, och bland annat slagit ut Argentina, Nigeria och Italien på vägen.
- Ja men där har vi inte vunnit någon match!
För det första är Sverige en relativt litet fotbollsland och vi bör anpassa våra förväntningar till det, och för det andra är det väl knappast Lagerbäcks fel att Anders Svenssons, Fredrik Ljungbergs och Henkrik Larssons ramträffar inte gick in?
Det var en höjdare att få se Vladimir Smirnov dela ut medaljer under skidskytte-VM. Det finns nog ingen icke-svensk idrottare som jag har hejat så mycket på som Smirre. När jag väl har kommit in på honom så vill jag bara tillägga att han kanske ska vara glad att han inte tävlar idag, jag är inte så säker på att alla masstarterna hade gynnat honom. Men nu tävlade han ju i rätt tid och tog ett OS-guld, fyra VM-guld och ett oräkneligt antal medaljer i övrigt. Stort.
Avslutningsvis en perfekt seger.
There's a black car parked at the side of the road, don't go to the door, don’t go to the door
Det har trillat in en hög med svenska VM-guld sedan jag skrev här senast, och det måste jag ju kommentera. Skidskyttestafetten var en höjdare och jag bryr mig inte så mycket om att en del andra lag ställde över åkare. Guld är guld och det går bara att slå de motståndare som är med. Uppe i Åre är Anja suverän, vilket jag knappast trodde innan mästerskapet. (Hon fick nog bragdguldet ett år för tidigt, insatserna nu i VM är större än de hon gjorde i OS. Tycker jag i alla fall.) Dessutom verkar det som att mitt gnäll på Årevädret har gjort susen, för nu flyter tävlingarna på bra. Lite kallt möjligen, men det går ju att leva med.
Tyvärr har jag missat det mesta av Anjas guldlopp på grund av lekande med syskonbarn. Jag såg störtloppsdelen idag, och lyckades även se Anjas slalomåk live. Mer tålamod än så har inte mina systersöner med skidtävlingar på teven, även om de blev lite glada när vi sa att en svenska just hade vunnit guld. (4-åringen gjorde en kullerbytta i soffan av glädje när det blev svenskt guld, men det är ändå en ganska försiktig känsloyttring jämfört med hans tårar då fel lag vann energikampen för några månader sedan.)
Super-G såg jag ingenting av, och nu tänkte jag gnälla lite. Jag missade även VM-sändnigen vid 6-tiden, men tänkte ta igen det genom att se sportnytt på kvällen. Problemet var att jag knappt fick se något av Anjas åkning alls då, bara två sekunder i starten och några sekunder innan målgången. Betydligt mer tid ägnades åt intervjuer (vilket väl är okej) och långa slow motion-montage av allt från sälar till hopp. Jag må vara gammelmodig, men jag tycker att själva guldåket är betydligt mer spännande, givande och intressant än svt-sportens försök att visa hur häftiga Anjas hopp är.
Det var visst en fotbollslandskamp i onsdags. Jag kan väl inte säga att den gav så mycket, men att det var så dåligt som det framställdes i tidningarna dagen efter håller jag inte med om. Sverige gjorde en fullt godkänd första halvlek, och hade vi fått den straff som vi givetvis skulle ha haft så hade det nog gått bättre. Tänk vad små marginalerna kan vara ibland. Hade vi fått straffen och gjort mål på den kunde vi kanske ha fått oavgjort, och då hade det nog inte gnällts alls så mycket på matchen.
Jag tycker alltså att första halvlek var okej, att andra halvlek var sämre men att andrahalvlekar i träningslandskamper är tämligen oviktiga. Det finns alltså ingen anledning till oro inför EM-kvalet, i alla fall ingen oro grundad på Egyptenmatchen. Om det finns något att lära sig av tre kronors insatser under våren 2006 så är det väl att det gäller att prestera i rätt matcher, och träningslandskamper mot Egypten räknas inte till dem.
Tyvärr har jag missat det mesta av Anjas guldlopp på grund av lekande med syskonbarn. Jag såg störtloppsdelen idag, och lyckades även se Anjas slalomåk live. Mer tålamod än så har inte mina systersöner med skidtävlingar på teven, även om de blev lite glada när vi sa att en svenska just hade vunnit guld. (4-åringen gjorde en kullerbytta i soffan av glädje när det blev svenskt guld, men det är ändå en ganska försiktig känsloyttring jämfört med hans tårar då fel lag vann energikampen för några månader sedan.)
Super-G såg jag ingenting av, och nu tänkte jag gnälla lite. Jag missade även VM-sändnigen vid 6-tiden, men tänkte ta igen det genom att se sportnytt på kvällen. Problemet var att jag knappt fick se något av Anjas åkning alls då, bara två sekunder i starten och några sekunder innan målgången. Betydligt mer tid ägnades åt intervjuer (vilket väl är okej) och långa slow motion-montage av allt från sälar till hopp. Jag må vara gammelmodig, men jag tycker att själva guldåket är betydligt mer spännande, givande och intressant än svt-sportens försök att visa hur häftiga Anjas hopp är.
Det var visst en fotbollslandskamp i onsdags. Jag kan väl inte säga att den gav så mycket, men att det var så dåligt som det framställdes i tidningarna dagen efter håller jag inte med om. Sverige gjorde en fullt godkänd första halvlek, och hade vi fått den straff som vi givetvis skulle ha haft så hade det nog gått bättre. Tänk vad små marginalerna kan vara ibland. Hade vi fått straffen och gjort mål på den kunde vi kanske ha fått oavgjort, och då hade det nog inte gnällts alls så mycket på matchen.
Jag tycker alltså att första halvlek var okej, att andra halvlek var sämre men att andrahalvlekar i träningslandskamper är tämligen oviktiga. Det finns alltså ingen anledning till oro inför EM-kvalet, i alla fall ingen oro grundad på Egyptenmatchen. Om det finns något att lära sig av tre kronors insatser under våren 2006 så är det väl att det gäller att prestera i rätt matcher, och träningslandskamper mot Egypten räknas inte till dem.
How could you know just what you did? So full of faith yet so full of doubt I ask
Samma upplägg som senast, det vill säga först lite skidkommentarer och sedan ett gäng bilder.
I söndags så krockade damernas längdstafetten och jaktstart, så det blev många kanalbyten för min del. Efter hand så blev det mer och mer stafett, och såhär med facit i hand så gjorde jag rätt. En underbart skön stafettseger blev det, och en mycket imponerande sådan. Allra bäst är kanske att svenskorna som åkte är så unga att de antagligen bara kommer att bli bättre framöver.
Det blåser fortfarande i Åre, konstigt nog. Ingen vidare reklam till resten av världen, vilket nog var tanken. Men så småningom kommer kanske det bra vädret, och därmed en positivare bild av Åre.
Bilder igen, och i flera fall liknande de jag la upp i lördags. Lite tråkigt av mig att ta så lika bilder, men jag passerade platserna på väg mot det forsande vattnet och när jag ändå var där så kunde jag ju ta en bild eller två. De två första bilderna kan ha inspirerats en aning av den här. Notera även att de inte är tagna med någon sepiainställning, utan att det är motljuset som får dem att se ut som de gör.
Bilderna ovan är aningens mindre komprimerade än vanligt, och jag hoppas att det syns. Annars får ni titta här.
I söndags så krockade damernas längdstafetten och jaktstart, så det blev många kanalbyten för min del. Efter hand så blev det mer och mer stafett, och såhär med facit i hand så gjorde jag rätt. En underbart skön stafettseger blev det, och en mycket imponerande sådan. Allra bäst är kanske att svenskorna som åkte är så unga att de antagligen bara kommer att bli bättre framöver.
Det blåser fortfarande i Åre, konstigt nog. Ingen vidare reklam till resten av världen, vilket nog var tanken. Men så småningom kommer kanske det bra vädret, och därmed en positivare bild av Åre.
Bilder igen, och i flera fall liknande de jag la upp i lördags. Lite tråkigt av mig att ta så lika bilder, men jag passerade platserna på väg mot det forsande vattnet och när jag ändå var där så kunde jag ju ta en bild eller två. De två första bilderna kan ha inspirerats en aning av den här. Notera även att de inte är tagna med någon sepiainställning, utan att det är motljuset som får dem att se ut som de gör.
Bilderna ovan är aningens mindre komprimerade än vanligt, och jag hoppas att det syns. Annars får ni titta här.
Is tomorrow just a day, like all the rest?
Nästan lite komiskt att de svenska skidskyttarna lyckas så väl med att bevara den svenska traditionen att komma fyra. Det kan inte vara så lätt att alltid bli just fyra. Vill man vinna så är det ju bara att åka så fort man kan, och vill man komma sist så är det bara att prestera så dåligt som möjligt. Men att bli fyra är ganska lurigt.
Jaja, det blev en medalj så jag ska inte klaga. Spännande att se på var det med.
Angående den inställda tävlingen i Åre så är jag inte förvånad. När jag var där för en massa år sedan så var kabinbanan stängd fem av sex dagar, just på grund av vinden. Halva fjället ligger ju ovan trädgränsen, och på kalfjället blåser det ofta och mycket. Jag kommer dessutom ihåg flera världscuptävlingar i störtlopp i Åre som har fått avgöras i två åk på grund av för mycket blåst i den övre halvan av backen. Det jag vill ha sagt är att det är modigt att arragera ett VM, med en budget på ca 400 miljoner och utan förlustgaranti, på ett ställe där det allt som oftast blåser alldeles för mycket för att det ska gå att genomföra fartgrenarna.
Men hur som helst, lycka till ni tappra arrangörer i Åre!
Fotografering kan vara lite konstigt. När jag var ute och tog kort för ett par veckor sedan blev alla bilderna dåliga, men idag gick allt min väg. Bilden som är tagen i motljuset på järnvägsspåret (första bilden) har jag försökt få till i över ett år, och idag satt den. Tur att det går bra ibland, sånt inspirerar.
Fler bilder här.
Jaja, det blev en medalj så jag ska inte klaga. Spännande att se på var det med.
Angående den inställda tävlingen i Åre så är jag inte förvånad. När jag var där för en massa år sedan så var kabinbanan stängd fem av sex dagar, just på grund av vinden. Halva fjället ligger ju ovan trädgränsen, och på kalfjället blåser det ofta och mycket. Jag kommer dessutom ihåg flera världscuptävlingar i störtlopp i Åre som har fått avgöras i två åk på grund av för mycket blåst i den övre halvan av backen. Det jag vill ha sagt är att det är modigt att arragera ett VM, med en budget på ca 400 miljoner och utan förlustgaranti, på ett ställe där det allt som oftast blåser alldeles för mycket för att det ska gå att genomföra fartgrenarna.
Men hur som helst, lycka till ni tappra arrangörer i Åre!
Fotografering kan vara lite konstigt. När jag var ute och tog kort för ett par veckor sedan blev alla bilderna dåliga, men idag gick allt min väg. Bilden som är tagen i motljuset på järnvägsspåret (första bilden) har jag försökt få till i över ett år, och idag satt den. Tur att det går bra ibland, sånt inspirerar.
Fler bilder här.
His ears have heard the holy word and walked among the ancient trees
Jerringpriset delades ut igår, och jag blev överraskad över att Kallur vann. Jag tycker ju inte att ett EM-guld borde räcka, men jerringpriset handlar ju inte så mycket om prestationen som om hur populär idrottaren är. Så det var kanske inte så förvånande trots allt, och absolut inget att hetsa upp sig över. En liten reflektion bara. Christian Olsson kom inte ens topp 10 trots att han hade samma meriter som Kallur, ja snarare bättre. Olsson var trots allt världsetta 2006, och konkurrensen i Europa är hårdare i tresteg än i 100 häck.
Jag har kommenterat fördelarna med silly season innan, och idag kom det äntligen en ordentlig träningsrapport. Det tråkigaste med den var väl att den provspelande reggaepojken "Bling Dawg" (Shavar Thomas) inte var något vidare (missa inte legoliknelsen), men under försäsongen kan man fokusera på allt det som är positivt. Som orden om 16-åringen Jakob Johansson, som av en annan rapportör liknades vid Kim Källström. Kanske är det vi som har "näste Kim Källström" trots allt!
Vill man vara negativ så kan man förstås tolka Johanssons och den från division 2 värvade Ranegies framfart som att resten av vårt lag knappt håller division 1-klass, men jag väljer givetvis att se det som att vi har ett par blivande landslagsspelare på gång!
En liten parantes. Ölme har skrivit på ett kontrakt för 2007, och är därmed lagkamrat med Jakob Johansson. Vad är poängen? Jo, att Ölme hann debutera i allsvenskan för IFK innan Jakob föddes, det ni! (Debuten skedde våren 1990, Jakob är född i juni det året.)
Jag har sökt på youtube efter filmer med svenska framgångar i OS, men bara hittat ett sammandrag från hockeyfinalen och en skakig version av herrarnas sprintfinal. Men det är kanske bättre än inget, trots allt.
Jag har kommenterat fördelarna med silly season innan, och idag kom det äntligen en ordentlig träningsrapport. Det tråkigaste med den var väl att den provspelande reggaepojken "Bling Dawg" (Shavar Thomas) inte var något vidare (missa inte legoliknelsen), men under försäsongen kan man fokusera på allt det som är positivt. Som orden om 16-åringen Jakob Johansson, som av en annan rapportör liknades vid Kim Källström. Kanske är det vi som har "näste Kim Källström" trots allt!
Vill man vara negativ så kan man förstås tolka Johanssons och den från division 2 värvade Ranegies framfart som att resten av vårt lag knappt håller division 1-klass, men jag väljer givetvis att se det som att vi har ett par blivande landslagsspelare på gång!
En liten parantes. Ölme har skrivit på ett kontrakt för 2007, och är därmed lagkamrat med Jakob Johansson. Vad är poängen? Jo, att Ölme hann debutera i allsvenskan för IFK innan Jakob föddes, det ni! (Debuten skedde våren 1990, Jakob är född i juni det året.)
Jag har sökt på youtube efter filmer med svenska framgångar i OS, men bara hittat ett sammandrag från hockeyfinalen och en skakig version av herrarnas sprintfinal. Men det är kanske bättre än inget, trots allt.
The gift of memory is an awful curse, with age it just gets much worse
Innan jag ger mig in på dagens sporttankar så blir det en länk till tidernas snyggaste frisyr, bortsett från Håkan Milds munkfrilla då förstås. Bilden är kanske inte helt ny, men så bra att den förtjänar att spridas ändå.
Trots att jag riskerar att låta som Gert Fylking så säger jag ändå: Äntligen! Klockan 11.15 idag satte grävskoporna igång med rivningen av gamla ullevi, vilket inte en dag försent om ni frågar mig. Visst hade gamla en viss öststatscharm och som publik kom man nära spelarna, men det märktes att den var 90 år. Att en näraliggande stadion från 1958 fortfarande har epitetet "nya" säger väl det mesta om hur sliten gamla egentligen är/var.
Det har varit en hel del diskussioner om att den nya arenan inte kommer att bli bra, men just nu är det svårt att inte vara glad. Och bilderna ser ju klart lockande ut. Kanske borde jag känt något slags vemod för att gamla nu rivs, men jag kan inte göra det. Nu ska det väl erkännas att jag bara sett tre matcher på gamla, hade jag sett hundratals hade det nog känts mer. De tre matcherna är en 0-2-förlust mot Västra Frölunda 2001, en 2-0-seger mot Trelleborg 2004 (Ijehs två första mål i rätt tröja) och 1-0-segern mot Häcken 2005. Hoppas att jag får se många vinster på den nya arenan!
En kort fundering mitt i all Henke-hysteri. Vad är egentligen störst, att som 35-åring slåss om att vara första inhoppare i anfallet i Man U eller att som 25-åring vara förstaval i anfallet i Inter? Inte så att jag tycker att det skrivs för lite om Zlatan, men så särskilt många hyllningskrönikor får han inte. I alla fall inga som försöker förklara för oss hur stort det är att Crespo, Adriano, Cruz och Recoba slåss om att få spela jämte honom. Nåja, det finns ju bra saker med Henkehysterin också. Till exempel slipper vi att dagligen behöva höra hur det går för Hedman i Chelsea.
Trots att jag riskerar att låta som Gert Fylking så säger jag ändå: Äntligen! Klockan 11.15 idag satte grävskoporna igång med rivningen av gamla ullevi, vilket inte en dag försent om ni frågar mig. Visst hade gamla en viss öststatscharm och som publik kom man nära spelarna, men det märktes att den var 90 år. Att en näraliggande stadion från 1958 fortfarande har epitetet "nya" säger väl det mesta om hur sliten gamla egentligen är/var.
Det har varit en hel del diskussioner om att den nya arenan inte kommer att bli bra, men just nu är det svårt att inte vara glad. Och bilderna ser ju klart lockande ut. Kanske borde jag känt något slags vemod för att gamla nu rivs, men jag kan inte göra det. Nu ska det väl erkännas att jag bara sett tre matcher på gamla, hade jag sett hundratals hade det nog känts mer. De tre matcherna är en 0-2-förlust mot Västra Frölunda 2001, en 2-0-seger mot Trelleborg 2004 (Ijehs två första mål i rätt tröja) och 1-0-segern mot Häcken 2005. Hoppas att jag får se många vinster på den nya arenan!
En kort fundering mitt i all Henke-hysteri. Vad är egentligen störst, att som 35-åring slåss om att vara första inhoppare i anfallet i Man U eller att som 25-åring vara förstaval i anfallet i Inter? Inte så att jag tycker att det skrivs för lite om Zlatan, men så särskilt många hyllningskrönikor får han inte. I alla fall inga som försöker förklara för oss hur stort det är att Crespo, Adriano, Cruz och Recoba slåss om att få spela jämte honom. Nåja, det finns ju bra saker med Henkehysterin också. Till exempel slipper vi att dagligen behöva höra hur det går för Hedman i Chelsea.
I have climbed the highest mountain
Bara sport, bara massor utav sport!
Tour de ski tog slut idag, och jag måste säga att jag är klart positivt överraskad av tävlingen. I princip alla deltävlingarna dominerades av offensiv åkning, och dagens bergklättring var underbar. Att se på i alla fall, den verkade jobbig att genomföra. Möjligen hade det varit ännu bättre med en längre med inte fullt så brant backe, men det vore synd att klaga. Ett par invändningar har jag dock till tävlingen. Dels att sprinttävlingarna inte riktigt passade in. Det vore nog ännu bättre om det bara vore traditionella distanser. Och så borde det ha gått bättre för svenskarna.
Silly season är en konstig företeelse på många sätt. Bland annat för att den så gott som alltid känns bra. De nya spelarna kommer att göra succé, och de gamla var ju inte så bra egentligen. För blåvitts del har en helt ordinarie spelare (Magnus Kihlberg) lämnat och ytterligare tre spelare som alla startade hyfsat många matcher (Wowoah, Dennis Jonsson och Alejandro Lago) har försvunnit. Vår andramålvakt är på väg till Örebro och ersättaren är 17 år och kommer från juniorlaget. Våra nyförvärv har inte några större meriter, det är väl tveksamt om någon av dem tar en plats i startelvan när allsvenskan sätter igång. Senaste nykomlingen är till exempel 16 år. Att det finns fler rykten om att viktiga spelare ska lämna är konstigt nog knappt skrämmande alls, och att Håkan Mild unnar sig lite semester mitt under den viktigaste värvningsperioden gör nog inte så mycket.
För jag tror ändå (dumt nog?) att det kommer gå bra. Inte så att jag räknar med guld redan nästa år, men hoppas kan man ju. Och om ett par år så, tänk vad bra vi kan vara då! Den rationella delen av mig inser att det är orimliga att varenda talang är "nästa Kim Källström", men tänk om. Och tänk om Alex kan vara hel och frisk några år till, om Bengan lyckas arbeta bort sin höstsvacka, om Antonsson, Hysén och övriga proffs med blåvittanknytning tar sig samman och kommer hem, om Bärkoth eller Jakob Johansson verkligen är nästa Kimpa och om...
Silly season är bra, för då lever alla drömmarna fortfarande.
Och angående silly season så dök just följande rykte upp.
Annars är den stora snackisen i supportervärlden att Dulee Johnson har lanserat en egen, rosa hemsida. En synnerligen rolig sådan, för självinsikt är nog inte hans starkaste sida. Höjdpunkterna är så många att jag har svårt att peka ut någon speciell, men missa för allt i världen inte Dulee and Samir.
Från en jag avskyr till en jag verkligen beundrar. Kjetil André Aamodt slutar, och jag måste hylla honom. Det är synnerligen imponerande att vara både den äldste och yngste OS-guldmedaljören i alpin skidåkning genom tiderna. För säkerhets skull har han även flest OS-guld inom utförsåkningen.
Ett par länkar här på slutet. Missade målchanser och lite perfekta brytningar av Glenn Hysén får det bli.
Tour de ski tog slut idag, och jag måste säga att jag är klart positivt överraskad av tävlingen. I princip alla deltävlingarna dominerades av offensiv åkning, och dagens bergklättring var underbar. Att se på i alla fall, den verkade jobbig att genomföra. Möjligen hade det varit ännu bättre med en längre med inte fullt så brant backe, men det vore synd att klaga. Ett par invändningar har jag dock till tävlingen. Dels att sprinttävlingarna inte riktigt passade in. Det vore nog ännu bättre om det bara vore traditionella distanser. Och så borde det ha gått bättre för svenskarna.
Silly season är en konstig företeelse på många sätt. Bland annat för att den så gott som alltid känns bra. De nya spelarna kommer att göra succé, och de gamla var ju inte så bra egentligen. För blåvitts del har en helt ordinarie spelare (Magnus Kihlberg) lämnat och ytterligare tre spelare som alla startade hyfsat många matcher (Wowoah, Dennis Jonsson och Alejandro Lago) har försvunnit. Vår andramålvakt är på väg till Örebro och ersättaren är 17 år och kommer från juniorlaget. Våra nyförvärv har inte några större meriter, det är väl tveksamt om någon av dem tar en plats i startelvan när allsvenskan sätter igång. Senaste nykomlingen är till exempel 16 år. Att det finns fler rykten om att viktiga spelare ska lämna är konstigt nog knappt skrämmande alls, och att Håkan Mild unnar sig lite semester mitt under den viktigaste värvningsperioden gör nog inte så mycket.
För jag tror ändå (dumt nog?) att det kommer gå bra. Inte så att jag räknar med guld redan nästa år, men hoppas kan man ju. Och om ett par år så, tänk vad bra vi kan vara då! Den rationella delen av mig inser att det är orimliga att varenda talang är "nästa Kim Källström", men tänk om. Och tänk om Alex kan vara hel och frisk några år till, om Bengan lyckas arbeta bort sin höstsvacka, om Antonsson, Hysén och övriga proffs med blåvittanknytning tar sig samman och kommer hem, om Bärkoth eller Jakob Johansson verkligen är nästa Kimpa och om...
Silly season är bra, för då lever alla drömmarna fortfarande.
Och angående silly season så dök just följande rykte upp.
Annars är den stora snackisen i supportervärlden att Dulee Johnson har lanserat en egen, rosa hemsida. En synnerligen rolig sådan, för självinsikt är nog inte hans starkaste sida. Höjdpunkterna är så många att jag har svårt att peka ut någon speciell, men missa för allt i världen inte Dulee and Samir.
Från en jag avskyr till en jag verkligen beundrar. Kjetil André Aamodt slutar, och jag måste hylla honom. Det är synnerligen imponerande att vara både den äldste och yngste OS-guldmedaljören i alpin skidåkning genom tiderna. För säkerhets skull har han även flest OS-guld inom utförsåkningen.
Ett par länkar här på slutet. Missade målchanser och lite perfekta brytningar av Glenn Hysén får det bli.
En massa tyckande kring bragdguldet 2006
Dagens bloggande blir, i likhet med alla sportkrönikorna i morgondagens tidningar, om bragdguldet. Inte unikt direkt, till råga på allt kommer nog de flesta tycka ungefär som jag. Jonas Karlssons krönika i sportnytt har jag redan sett, och jag kan skriva under på det mesta av det han sa. Ett undantag möjligen. Han konstaterade (ungefär i alla fall) att Anja var värd att vinna, och något liknande kommer nog de flesta att tycka. Ett litet konstigt sätt att tänka kan jag tycka, bragdguldet delas ju ut (eller ska delas ut i alla fall) till den som har gjort den största bragden/prestationen under året, inte till en som har gjort något tillräckligt bra för att få det. Det är ju inte så att utdelningen skulle ställas in om de svenska resultaten hade varit för dåliga under året.
En liten parallell: Linus Thörnblad hoppade 2.34 i EM i somras och det är ju en höjd som brukar räcka till medalj. Att han inte får någon handlar ju inte om att han hoppade för dåligt utan om att tre andra gjorde det bättre. Jag har absolut inget emot Anja, och visst är en som tar OS-guld alltid en värdig vinnare. Men det innebär inte med automatik att hon är värd det.
Nej, bragdguldet delas ut till den som presterat bäst, och då är det jämförelserna med övriga kandidater som är intressanta. Dessa jämförelser är naturligtvis svåra att göra, för hur värderar man olika idrotter och idrottare? Antalet utövare, intresset i Sverige (hur många tv-tittare), hur spännande tävlingen var eller hur bra konkurrenterna bedöms vara? Rimligen spelar alla faktorerna in, olika mycket för olika individer. Jag väljer att ge min syn på saken i form av plus och minus för de olika kandidaterna.
Christian Olsson och Susanna Kallur:
+ Vann EM-guld, i Olssons fall genom en storstilad comeback efter en tuff skada och i Kallurs fall i en ganska prestigefylld gren.
- Em-guld är inte mycket att hänga i julgranen i jämförelse med OS-guld. Alltså är ingen av dem aktuella som pristagare i min värld.
Damhockeylandslaget:
+ Sannerligen en bragd att vinna semin, bäst när det gäller.
- Vann inte guld, så de räcker inte till i det här sammanhanget.
Lina Andersson/Anna Dahlberg:
+ OS-guld, det första svenska på 8 år dessutom.
- Sprintstafett, vad är det?
Anna-Carin Olofsson:
+ Guld och silver i OS, i en relativt stor sport.
- Hade fyra chanser på sig och vann i den nyaste (och därmed den lättast vägande) disciplinen, masstart. Kati Wilhelm får anses vara den totalt sett bästa kvinnliga skidskytten under 2006 då hon tog ett guld och två silver i OS och även vann världscupen.
Anja Pärson:
+ OS-guld i tung gren, ytterligare två medaljer.
- Hade fem chanser, i grenen hon vann var favoriten (Kostelic) sjuk. Inte bästa kvinnliga alpinist under OS (det var Dorfmeister). Kostelic var bättre i världscupen.
Björn Lind:
+ Två guld på två starter, båda efter imponerande uppvisningar. Vann sprintvärldscupen.
- Sprint och sprintstafett är inte direkt de tyngsta titlarna.
Damcurlinglaget:
+ Vann OS, VM och EM. Synnerligen spännade final i OS.
- Curling är en relitivt liten sport.
Tre Kronor:
+ Vann OS och VM, dvs allt. Bara tredje OS-turneringen där alla de bästa var med, vilket jag tycker gör segern tyngre. Jag hörde någonstans att det sammanlagt har spelats tio turneringar där alla de bästa har varit med, men jag tycker inte att man kan jämföra World Cup med de senaste OS-turneringarna då WC spelas på försäsongen. Jag vågar påstå att årets hockeyturnering i OS är en av de fem mest prestigefyllda hockeyturneringarna genom alla tider.
- Inget.
Som ni nog förstår tycker jag att tre kronor skulle ha vunnit. För mig var damcurlinglaget och Björn Lind de främsta utmanarna, för att de i likhet med tre kronor vann allt de kunde vinna. De var otvivelaktikt bäst inom sina grenar under året, till skillnad från Anna-Carin Olofsson och Anja Pärson som kommer på en delad fjärdeplats på min lista. (Tydligen var det mellan dessa två som slutomröstningen i juryn stod.)
Tre Kronor får mitt alternativa bragdguld!
En liten parallell: Linus Thörnblad hoppade 2.34 i EM i somras och det är ju en höjd som brukar räcka till medalj. Att han inte får någon handlar ju inte om att han hoppade för dåligt utan om att tre andra gjorde det bättre. Jag har absolut inget emot Anja, och visst är en som tar OS-guld alltid en värdig vinnare. Men det innebär inte med automatik att hon är värd det.
Nej, bragdguldet delas ut till den som presterat bäst, och då är det jämförelserna med övriga kandidater som är intressanta. Dessa jämförelser är naturligtvis svåra att göra, för hur värderar man olika idrotter och idrottare? Antalet utövare, intresset i Sverige (hur många tv-tittare), hur spännande tävlingen var eller hur bra konkurrenterna bedöms vara? Rimligen spelar alla faktorerna in, olika mycket för olika individer. Jag väljer att ge min syn på saken i form av plus och minus för de olika kandidaterna.
Christian Olsson och Susanna Kallur:
+ Vann EM-guld, i Olssons fall genom en storstilad comeback efter en tuff skada och i Kallurs fall i en ganska prestigefylld gren.
- Em-guld är inte mycket att hänga i julgranen i jämförelse med OS-guld. Alltså är ingen av dem aktuella som pristagare i min värld.
Damhockeylandslaget:
+ Sannerligen en bragd att vinna semin, bäst när det gäller.
- Vann inte guld, så de räcker inte till i det här sammanhanget.
Lina Andersson/Anna Dahlberg:
+ OS-guld, det första svenska på 8 år dessutom.
- Sprintstafett, vad är det?
Anna-Carin Olofsson:
+ Guld och silver i OS, i en relativt stor sport.
- Hade fyra chanser på sig och vann i den nyaste (och därmed den lättast vägande) disciplinen, masstart. Kati Wilhelm får anses vara den totalt sett bästa kvinnliga skidskytten under 2006 då hon tog ett guld och två silver i OS och även vann världscupen.
Anja Pärson:
+ OS-guld i tung gren, ytterligare två medaljer.
- Hade fem chanser, i grenen hon vann var favoriten (Kostelic) sjuk. Inte bästa kvinnliga alpinist under OS (det var Dorfmeister). Kostelic var bättre i världscupen.
Björn Lind:
+ Två guld på två starter, båda efter imponerande uppvisningar. Vann sprintvärldscupen.
- Sprint och sprintstafett är inte direkt de tyngsta titlarna.
Damcurlinglaget:
+ Vann OS, VM och EM. Synnerligen spännade final i OS.
- Curling är en relitivt liten sport.
Tre Kronor:
+ Vann OS och VM, dvs allt. Bara tredje OS-turneringen där alla de bästa var med, vilket jag tycker gör segern tyngre. Jag hörde någonstans att det sammanlagt har spelats tio turneringar där alla de bästa har varit med, men jag tycker inte att man kan jämföra World Cup med de senaste OS-turneringarna då WC spelas på försäsongen. Jag vågar påstå att årets hockeyturnering i OS är en av de fem mest prestigefyllda hockeyturneringarna genom alla tider.
- Inget.
Som ni nog förstår tycker jag att tre kronor skulle ha vunnit. För mig var damcurlinglaget och Björn Lind de främsta utmanarna, för att de i likhet med tre kronor vann allt de kunde vinna. De var otvivelaktikt bäst inom sina grenar under året, till skillnad från Anna-Carin Olofsson och Anja Pärson som kommer på en delad fjärdeplats på min lista. (Tydligen var det mellan dessa två som slutomröstningen i juryn stod.)
Tre Kronor får mitt alternativa bragdguld!
But I can’t help falling in love with you
Först. Jag tror att jag är lite kär i pandorasidan. Det kommer nog snart att gå över, men för tillfället är jag bra fast.
En lätt absurd sak. För ett par dygn sedan fick jag en anonym kommentar på ett nästan årsgammalt inlägg. Vem hittade det, och hur? Berätta gärna, för jag undrar så!
Jag har även lite sporttankar som jag tänkte dela med mig av. Först måste jag bara kommentera Magnus Hedmans provträning med Chelsea. Nog för att han var en hyfsad målvakt en gång i tiden, och nog för att det inte finns så många bra kontraktslösa målvakter lediga i november, men ändå. Det senaste året och mer därtill har han ägnat åt att vara självgod och att prata strunt i teve, tänk bara hur han skulle låta om han kommer tillbaka till fyran efter ett halvår i Chelsea. Han hade nog börjat varannan mening med Jag vet ju hur vi gjorde när jag var i Chelsea. Hemska tanke!
Jag har skrattat dubbelt åt svt-sporten i kväll. För det första verkar de anse att vi människor kan vara av tre olika kön, eller hur ska man annars tolka reklamen för helgens slalom? Den är något i stil med På lördag kör Anja Pärson och damerna, och på söndag är det herrarnas tur. Vet de något om Anja som vi andra inte vet?
Fast det är kanske bara samma fenomen som när kvällspressen benämner spelare som Zlatans lagkamrat och klubbar som Foppas klubb. Höjdaren var väl förra fotbollsgalan då ryktet gick att Madonna (var det väl?) skulle sjunga för Zlatan (underförstått: och tusentals andra på fotbollsgalan).
Det andra skrattretande var svt-sportens fantastiska avslöjande om att 18 av 24 Royal League-lag presterat sämre i sin serie efter en vinter med nordisk fotboll. Jag grävde vidare och upptäckte att av de 16 lag som under 2000-2003 placerat sig topp 4 i allsvenskan (dvs på platser som från och med 2004 innebär Royal League) så var det bara två som förbättrade sin position året efter! Det är alltså inte bra att hamna topp fyra!
För att vara allvarlig så är det väl ganska givet att de flesta av topplagen ett år kommer längre ner nästa säsong, det är ju svårt att komma bättre än topp 4! Ju högre man har hamnat ju troligare är det att man kommer att falla nästa år. Det är möjligt att Royal League sliter på spelarna, men svt-s siffror visar absolut ingenting.
En lätt absurd sak. För ett par dygn sedan fick jag en anonym kommentar på ett nästan årsgammalt inlägg. Vem hittade det, och hur? Berätta gärna, för jag undrar så!
Jag har även lite sporttankar som jag tänkte dela med mig av. Först måste jag bara kommentera Magnus Hedmans provträning med Chelsea. Nog för att han var en hyfsad målvakt en gång i tiden, och nog för att det inte finns så många bra kontraktslösa målvakter lediga i november, men ändå. Det senaste året och mer därtill har han ägnat åt att vara självgod och att prata strunt i teve, tänk bara hur han skulle låta om han kommer tillbaka till fyran efter ett halvår i Chelsea. Han hade nog börjat varannan mening med Jag vet ju hur vi gjorde när jag var i Chelsea. Hemska tanke!
Jag har skrattat dubbelt åt svt-sporten i kväll. För det första verkar de anse att vi människor kan vara av tre olika kön, eller hur ska man annars tolka reklamen för helgens slalom? Den är något i stil med På lördag kör Anja Pärson och damerna, och på söndag är det herrarnas tur. Vet de något om Anja som vi andra inte vet?
Fast det är kanske bara samma fenomen som när kvällspressen benämner spelare som Zlatans lagkamrat och klubbar som Foppas klubb. Höjdaren var väl förra fotbollsgalan då ryktet gick att Madonna (var det väl?) skulle sjunga för Zlatan (underförstått: och tusentals andra på fotbollsgalan).
Det andra skrattretande var svt-sportens fantastiska avslöjande om att 18 av 24 Royal League-lag presterat sämre i sin serie efter en vinter med nordisk fotboll. Jag grävde vidare och upptäckte att av de 16 lag som under 2000-2003 placerat sig topp 4 i allsvenskan (dvs på platser som från och med 2004 innebär Royal League) så var det bara två som förbättrade sin position året efter! Det är alltså inte bra att hamna topp fyra!
För att vara allvarlig så är det väl ganska givet att de flesta av topplagen ett år kommer längre ner nästa säsong, det är ju svårt att komma bättre än topp 4! Ju högre man har hamnat ju troligare är det att man kommer att falla nästa år. Det är möjligt att Royal League sliter på spelarna, men svt-s siffror visar absolut ingenting.
Carnival, the wheels fly and the colours spin
Ett blandat inlägg idag. Först fotboll.
Snart är allsvenskan över. Eller ja, för IFK-s del är den redan slut. Det är inte roligt att vara ett mittenlag, men det kunde faktiskt ha varit ännu värre. Hade vi inte tagit 22 poäng (av 24 möjliga) under omgång 6 till 13 så hade vi varit ett bottenlag, under de övriga 17 matcherna har vi tagit 13 poäng. Tar man inte mer än 0,76 poäng per match under en hel säsong så får man svårt att hänga kvar. Jag hoppas på en hel del förändringar till nästa säsong, bland annat behöver vi en bättre tränare. En frisk Alexandersson vore också toppen.
Det som var bra idag var att AIK inte vann. Nu tror (och hoppas) jag att Elfsborg tar guldet, det får inte hamna i Solna. Kan dessutom Öster ta kvalplatsen så är jag nöjd.
Det finns ju, som sagt, de som har det värre. Som assyriskafansen, de verkar vara lite arga.
Jag har fyllt år ganska nyligen, och firade hos min syster och hennes barn. De båda sönerna hade med sig var sin kompis hem från skola respektive dagis, så det blev fem barn (sex år eller yngre) kring fikabordet. Det kändes som ett smärre dagis, tur att det inte alltid är så när man ska äta.
Idrott igen, skidsäsongen har börjat. Visserligen bara med sprint, men ändå. Det är inte världens största eller viktigaste sport, den har varit (och är?) hårt drabbad av doping och det kommer nya regler som bara försämrar varje år. Men det är ändå något speciellt med skidåkning. Speciellt svag är jag för femmilar med intervallstart, men de är tyvärr sällsynta numera. Holmenkollen är väl den enda som är kvar. Det bästa sättet att följa en femmil är via både radio och teve, så att man kan få dubbelt så många mellantider. Ett stort pappersark med en lista på favoriterna och alla deras mellantider krävs också, så att man inte behöver förlita sig på att kommentatorerna ska märka alla tendenser. (Dessutom behövs det några tomma rader för överraskningar, det är nämligen alltid ett par namn med i toppstriden som ingen räknat med.)
Femmilen är nog den distans som drabbats hårdast av masstarten. Numera blir det i princip alltid 47 kilometers sällskapsresa innan det hela avgörs, och hur roligt är det? Nej, tacka vet jag intervallstart. Fem mil är så långt att åkarna kommer att ha starkare och svagare delar, och risken finns alltid för en gundesvansk genomklappning (även om han på något sätt brukade kunna ta sig i mål ganska snabbt ändå.)
Det var bättre förr, när jag var ung!
Som avslutning måste bara jag ta med en bild på en glad systerdotter.
Snart är allsvenskan över. Eller ja, för IFK-s del är den redan slut. Det är inte roligt att vara ett mittenlag, men det kunde faktiskt ha varit ännu värre. Hade vi inte tagit 22 poäng (av 24 möjliga) under omgång 6 till 13 så hade vi varit ett bottenlag, under de övriga 17 matcherna har vi tagit 13 poäng. Tar man inte mer än 0,76 poäng per match under en hel säsong så får man svårt att hänga kvar. Jag hoppas på en hel del förändringar till nästa säsong, bland annat behöver vi en bättre tränare. En frisk Alexandersson vore också toppen.
Det som var bra idag var att AIK inte vann. Nu tror (och hoppas) jag att Elfsborg tar guldet, det får inte hamna i Solna. Kan dessutom Öster ta kvalplatsen så är jag nöjd.
Det finns ju, som sagt, de som har det värre. Som assyriskafansen, de verkar vara lite arga.
Jag har fyllt år ganska nyligen, och firade hos min syster och hennes barn. De båda sönerna hade med sig var sin kompis hem från skola respektive dagis, så det blev fem barn (sex år eller yngre) kring fikabordet. Det kändes som ett smärre dagis, tur att det inte alltid är så när man ska äta.
Idrott igen, skidsäsongen har börjat. Visserligen bara med sprint, men ändå. Det är inte världens största eller viktigaste sport, den har varit (och är?) hårt drabbad av doping och det kommer nya regler som bara försämrar varje år. Men det är ändå något speciellt med skidåkning. Speciellt svag är jag för femmilar med intervallstart, men de är tyvärr sällsynta numera. Holmenkollen är väl den enda som är kvar. Det bästa sättet att följa en femmil är via både radio och teve, så att man kan få dubbelt så många mellantider. Ett stort pappersark med en lista på favoriterna och alla deras mellantider krävs också, så att man inte behöver förlita sig på att kommentatorerna ska märka alla tendenser. (Dessutom behövs det några tomma rader för överraskningar, det är nämligen alltid ett par namn med i toppstriden som ingen räknat med.)
Femmilen är nog den distans som drabbats hårdast av masstarten. Numera blir det i princip alltid 47 kilometers sällskapsresa innan det hela avgörs, och hur roligt är det? Nej, tacka vet jag intervallstart. Fem mil är så långt att åkarna kommer att ha starkare och svagare delar, och risken finns alltid för en gundesvansk genomklappning (även om han på något sätt brukade kunna ta sig i mål ganska snabbt ändå.)
Det var bättre förr, när jag var ung!
Som avslutning måste bara jag ta med en bild på en glad systerdotter.
Across the fields of mourning to a light that’s in the distance
Det är inte enbart religioner som orsakar världens alla krig och konflikter. Ibland är det fotbollen. I alla fall är det fotbollen som är skyldig till att några öar i Indonesien har blivit ovänner med varandra. Historien berättas av Emelie Wellfelt på två sidor i det senaste numret av offside, så jag ska inte skriva för mycket. Men en sammanfattning blir det.
På en liten indonesisk ö, Ternate, finns det två bosättningar, en kristen och en muslimsk. Det fungerar utmärkt, om inte annat så innebär det dubbelt så mycket fester. Och det är ju trevligt. Hade det inte varit för fotbollen hade allt nog varit frid och fröjd. Några av öarna i trakten brukar mötas i en årlig fotbollsturnering, vilket ju verkar mysigt. Men resultatet är långt ifrån lysande. Årets matcher har väckt så heta känslor att åskådarna allt som oftast stormat planerna och startat stora slagsmål. Bråken har gjort att öarna blivit fiender, all handel och annat utbyte har avstannat. Beväpnade vakter har satts ut på en del stränder för att hålla inkräktare borta. (En som försökte ta sig i land blev skjuten i baken.) Situationen var allvarlig eftersom öarna är för små för att klara sig själva, en av grannöarna (de som bråkat värst) saknar färskvatten så de var illa ute och på Ternate började maten tryta. Hur det hela slutade förtäljer inte historien.
Allt för en fotbollsturnerings skull! (Hela berättelsen finns som sagt i Offside, nr sju 2006, men jag kunde inte låta bli att sprida tragikomiken vidare.)
Lite länkar kanske? En sorglig (notera stavningen) och en, ja, jag vet inte vad jag ska säga? En söt får det bli, inte illa att framträda på rikstäckande teve när man är 16-17 år och bara har varit ett band i ett drygt år. Mer gammalt U2 här och här, men av sämre kvalitet.
Kanske att jag har länkat till den här filmen innan, men det gör inte så mycket i så fall. Jag säger bara: Håkan Mild!
Jag har klippt mig idag och ser därmed ett par år yngre ut (brukar bli så för mig), men numera känns det okej att se yngre ut. Jag har nog passerat någon slags gräns de senaste åren. Jag har tagit några självporträtt men eftersom det här är en anonym (nåja) blogg så vågar jag inte lägga upp dem. Men håret blev bra, om någon nu undrar.
På en liten indonesisk ö, Ternate, finns det två bosättningar, en kristen och en muslimsk. Det fungerar utmärkt, om inte annat så innebär det dubbelt så mycket fester. Och det är ju trevligt. Hade det inte varit för fotbollen hade allt nog varit frid och fröjd. Några av öarna i trakten brukar mötas i en årlig fotbollsturnering, vilket ju verkar mysigt. Men resultatet är långt ifrån lysande. Årets matcher har väckt så heta känslor att åskådarna allt som oftast stormat planerna och startat stora slagsmål. Bråken har gjort att öarna blivit fiender, all handel och annat utbyte har avstannat. Beväpnade vakter har satts ut på en del stränder för att hålla inkräktare borta. (En som försökte ta sig i land blev skjuten i baken.) Situationen var allvarlig eftersom öarna är för små för att klara sig själva, en av grannöarna (de som bråkat värst) saknar färskvatten så de var illa ute och på Ternate började maten tryta. Hur det hela slutade förtäljer inte historien.
Allt för en fotbollsturnerings skull! (Hela berättelsen finns som sagt i Offside, nr sju 2006, men jag kunde inte låta bli att sprida tragikomiken vidare.)
Lite länkar kanske? En sorglig (notera stavningen) och en, ja, jag vet inte vad jag ska säga? En söt får det bli, inte illa att framträda på rikstäckande teve när man är 16-17 år och bara har varit ett band i ett drygt år. Mer gammalt U2 här och här, men av sämre kvalitet.
Kanske att jag har länkat till den här filmen innan, men det gör inte så mycket i så fall. Jag säger bara: Håkan Mild!
Jag har klippt mig idag och ser därmed ett par år yngre ut (brukar bli så för mig), men numera känns det okej att se yngre ut. Jag har nog passerat någon slags gräns de senaste åren. Jag har tagit några självporträtt men eftersom det här är en anonym (nåja) blogg så vågar jag inte lägga upp dem. Men håret blev bra, om någon nu undrar.
Om skadeglädje och annat elände
(Det här inlägget må handla lite om fotboll, men kan nog vara läsvärt även för den som inte bryr sig om denna ädla sport.)
Som den fotbollsnörd jag är så såg jag givetsvis AIK-Helsingborg i eftermiddags, och som den blåvittsupporter jag är så jublade jag högt när AIK-spelaren Arnefjord gjorde självmål i slutsekunderna. (Borde förresten inte Fredrik Björck få en assist för sitt inkast? Det verkar inte så på den här sidan, men jag tycker att han vore värd det. Speciellt med tanke på vad publiken skrek om honom.) Jag har kanske sagt det tidigare, men det viktigaste nu i avslutningen av serien är att AIK inte vinner. Näst viktigast är att Häcken eller Örgryte (helst båda) åker ur, och tredje viktigast är att blåvitt i alla fall avslutar hyfsat.
Men åter till självmålet. Jag blev verkligen lycklig av det, jag satt och skrattade för mig själv i soffan ett ganska bra tag efteråt. För att det var orättvist och för att det drabbade AIK hårt. Ren och skär skadeglädje alltså. Jag jublade inte för att jag tycker om Helsingborg, för det gör jag inte. Jag stör mig på all Henke-hysteri. Jag tycker inte om den här skadeglada sidan av mig. (Skadeglädje är inte alls den enda sanna glädjen, och definitivt inte den bästa.) Det är en sak att hoppas på ett visst resultat när det kan gynna ens eget lag, men det var det ju inte frågan om här. En AIK-seger hade passat IFK bättre i kampen om tredjeplatsen.
Det största problemet är inte att jag tycker illa om AIK, det är att jag tycker illa om nästan alla andra lag än IFK Göteborg. Det är enklare att räkna upp lagen i allsvenskan som jag tycker är okej, det är Halmstad och Öster. Antagligen beroende på att jag såg dem ibland i min ungdom. Sedan är det sämre. Jag tycker inte om AIK för att de är AIK, inte Hammarby för mediagullandet kring deras fantastiska spel och publik, inte Djurgården för att fansen tror att de uppfann den moderna fotbollen och 4-3-3, inte Gefle för att de spelar på konstgräs och för att blåvitt har lite svårt för dem (det samma gällde GIF Sundsvall). Jag ogillar Helsingborg eftersom ondskan själv (TV4) älskar Henke.
Kalmar är urtråkiga och gnälliga. Örgryte, Häcken och Gais är från samma stad som blåvitt och snor sponsorpengar och publik (inte så mycket kanske, men lite), jag stör mig på att Malmöfansen hävdar att 15 SM-guld är fler än 17 och att det är bättre att förlora stora finaler än att vinna dem. Jag ogillar Elfsborg för att de alltid tar poäng av oss, hur orättvist det än må vara (även om det varit rättvist just i år). Fast jag tycker i alla fall inte så här illa om dem.
Som ni ser blir det en hel del ogillande (och då har jag inte ens nämnt domarna), och sådan vill jag ju inte vara. Hur kan något som jag tycker så mycket om som fotboll väcka så mycket negativa känslor? Antagligen för att de står i vägen för något annat som jag gillar starkt, nämligen IFK Göteborg. (Hur mycket gillar jag blåvitt? Tja, senast jag köpte tacosås så valde jag ICA-s, styrka Mild, enbart på grund av de dubbla blåvittkopplingarna.) Lag som gör allt de kan för att slå mitt favoritlag måste ju vara onda.
Ska jag se det positivt så hatar jag i alla fall inte något lag. (Mer än möjligen någon enstaka gång under en viktig match som går fel.) Den rationella delen av mig inser att det finns gott om välskötta och trevliga föreningar i allsvenskan. Hade de bara spelat i en annan serie så...
Jag önskar att jag kunde vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar, men det är svårt. Jag ska försöka att jobba på det i alla fall. Under tiden får jag trösta mig med att det är helt säkert att AIK eller Elfsborg (eller möjligen båda) kommer att missa guldet, och att det nog kommer att svida en del hos de som gör det!
Som den fotbollsnörd jag är så såg jag givetsvis AIK-Helsingborg i eftermiddags, och som den blåvittsupporter jag är så jublade jag högt när AIK-spelaren Arnefjord gjorde självmål i slutsekunderna. (Borde förresten inte Fredrik Björck få en assist för sitt inkast? Det verkar inte så på den här sidan, men jag tycker att han vore värd det. Speciellt med tanke på vad publiken skrek om honom.) Jag har kanske sagt det tidigare, men det viktigaste nu i avslutningen av serien är att AIK inte vinner. Näst viktigast är att Häcken eller Örgryte (helst båda) åker ur, och tredje viktigast är att blåvitt i alla fall avslutar hyfsat.
Men åter till självmålet. Jag blev verkligen lycklig av det, jag satt och skrattade för mig själv i soffan ett ganska bra tag efteråt. För att det var orättvist och för att det drabbade AIK hårt. Ren och skär skadeglädje alltså. Jag jublade inte för att jag tycker om Helsingborg, för det gör jag inte. Jag stör mig på all Henke-hysteri. Jag tycker inte om den här skadeglada sidan av mig. (Skadeglädje är inte alls den enda sanna glädjen, och definitivt inte den bästa.) Det är en sak att hoppas på ett visst resultat när det kan gynna ens eget lag, men det var det ju inte frågan om här. En AIK-seger hade passat IFK bättre i kampen om tredjeplatsen.
Det största problemet är inte att jag tycker illa om AIK, det är att jag tycker illa om nästan alla andra lag än IFK Göteborg. Det är enklare att räkna upp lagen i allsvenskan som jag tycker är okej, det är Halmstad och Öster. Antagligen beroende på att jag såg dem ibland i min ungdom. Sedan är det sämre. Jag tycker inte om AIK för att de är AIK, inte Hammarby för mediagullandet kring deras fantastiska spel och publik, inte Djurgården för att fansen tror att de uppfann den moderna fotbollen och 4-3-3, inte Gefle för att de spelar på konstgräs och för att blåvitt har lite svårt för dem (det samma gällde GIF Sundsvall). Jag ogillar Helsingborg eftersom ondskan själv (TV4) älskar Henke.
Kalmar är urtråkiga och gnälliga. Örgryte, Häcken och Gais är från samma stad som blåvitt och snor sponsorpengar och publik (inte så mycket kanske, men lite), jag stör mig på att Malmöfansen hävdar att 15 SM-guld är fler än 17 och att det är bättre att förlora stora finaler än att vinna dem. Jag ogillar Elfsborg för att de alltid tar poäng av oss, hur orättvist det än må vara (även om det varit rättvist just i år). Fast jag tycker i alla fall inte så här illa om dem.
Som ni ser blir det en hel del ogillande (och då har jag inte ens nämnt domarna), och sådan vill jag ju inte vara. Hur kan något som jag tycker så mycket om som fotboll väcka så mycket negativa känslor? Antagligen för att de står i vägen för något annat som jag gillar starkt, nämligen IFK Göteborg. (Hur mycket gillar jag blåvitt? Tja, senast jag köpte tacosås så valde jag ICA-s, styrka Mild, enbart på grund av de dubbla blåvittkopplingarna.) Lag som gör allt de kan för att slå mitt favoritlag måste ju vara onda.
Ska jag se det positivt så hatar jag i alla fall inte något lag. (Mer än möjligen någon enstaka gång under en viktig match som går fel.) Den rationella delen av mig inser att det finns gott om välskötta och trevliga föreningar i allsvenskan. Hade de bara spelat i en annan serie så...
Jag önskar att jag kunde vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar, men det är svårt. Jag ska försöka att jobba på det i alla fall. Under tiden får jag trösta mig med att det är helt säkert att AIK eller Elfsborg (eller möjligen båda) kommer att missa guldet, och att det nog kommer att svida en del hos de som gör det!
Is it so gorgeous?
Vintern närmar sig, och med den kommer en massa utmärkelser. Nobelpris, MTV-galor och, kanske framför allt, bragdguld. Naturligtvis är det idrotten det här kommer att handla om. (Ni som inte är idrottsintresserade kan hoppa ner till de skojsiga länkarna i slutet av inlägget.) Traditionellt sett väger ett OS-guld väldigt tungt när bragdguldet ska utses, och konstigt vore väl annars. OS är ju, som man brukar säga, ändå OS.
Men vad är de svenska OS-gulden egentligen värda? Sju medaljer av ädlaste sort blev det, vilket är det bästa på mycket länge. Men, så här i eftertankens kranka blekhet, vill jag nervärdera prestationen en aning. Faktum är att om programmet sett ut som det gjorde i Lillehammer -94 hade vi bara tagit två guld. Herrhockeyn och damernas slalom fanns naturligtvis med för tolv år sedan, det är ju två tunga titlar. (Intressant detalj: 1994 tog vi guld i herrhockeyn och damernas alpina, fast den gången var det Pernilla Wiberg i kombinationen.) Sprintstafetterna i längd var med för första gången i år, vanliga sprinten gjorde sitt andra OS, masstarten i skidskyttet var med för första gången och damernas curling kom med i Nagano 1998. Så var Turin verkligen bättre än Lillehammer?
Jo, Turin är ändå strået vassare. Rensar man bort grenar som tillkommit efter 1994 så ryker även damernas hockeysilver och Thobias Fredrikssons sprintbrons, men kvar blir ändå två guld, ett silver och fyra brons. Klart bättre än två guld och ett silver. Dessutom är det väl tveksamt att ta bort nya grenar, även om till exempel ett guld i sprintstafett känns mindre värt än ett i vanlig stafett så är det ett guld. Alla har varit medvetna om att grenen finns och att det delas ut OS-medaljer i den. Ett OS-guld är ju, som man brukar säga, ändå ett OS-guld.
Vem som tar bragdguldet? Tre kronor så klart, det är nog rätt givet.
Jag är svag för manipulerade djurbilder.
Hur gör man om man vill bli huligan? (Nej, jag hänger inte på flashback, jag fick länken skickad till mig. Vill jag ha lösa rykten och annat som är moraliskt tveksamt så läser jag kvällstidningarna.)
Men vad är de svenska OS-gulden egentligen värda? Sju medaljer av ädlaste sort blev det, vilket är det bästa på mycket länge. Men, så här i eftertankens kranka blekhet, vill jag nervärdera prestationen en aning. Faktum är att om programmet sett ut som det gjorde i Lillehammer -94 hade vi bara tagit två guld. Herrhockeyn och damernas slalom fanns naturligtvis med för tolv år sedan, det är ju två tunga titlar. (Intressant detalj: 1994 tog vi guld i herrhockeyn och damernas alpina, fast den gången var det Pernilla Wiberg i kombinationen.) Sprintstafetterna i längd var med för första gången i år, vanliga sprinten gjorde sitt andra OS, masstarten i skidskyttet var med för första gången och damernas curling kom med i Nagano 1998. Så var Turin verkligen bättre än Lillehammer?
Jo, Turin är ändå strået vassare. Rensar man bort grenar som tillkommit efter 1994 så ryker även damernas hockeysilver och Thobias Fredrikssons sprintbrons, men kvar blir ändå två guld, ett silver och fyra brons. Klart bättre än två guld och ett silver. Dessutom är det väl tveksamt att ta bort nya grenar, även om till exempel ett guld i sprintstafett känns mindre värt än ett i vanlig stafett så är det ett guld. Alla har varit medvetna om att grenen finns och att det delas ut OS-medaljer i den. Ett OS-guld är ju, som man brukar säga, ändå ett OS-guld.
Vem som tar bragdguldet? Tre kronor så klart, det är nog rätt givet.
Jag är svag för manipulerade djurbilder.
Hur gör man om man vill bli huligan? (Nej, jag hänger inte på flashback, jag fick länken skickad till mig. Vill jag ha lösa rykten och annat som är moraliskt tveksamt så läser jag kvällstidningarna.)
Johansson mot Andersson
The Johanssons
Tränare: Bosse (fd Dansk förbundskapten, IFK, mm)
------------------------------ Conny (HBK) -------------------------------------------
Adam (IFK) - Magnus (IFK) ------ Nils-Eric (1) --------- David (Bajen)
Erik (Bajen) - Sebastian (2) ---- Andreas (HBK) ------- Lasse (KFF)
------------- Jonathan (MFF) ------- Andreas (Wigan) -----------------------
Reserver: Per "Texas" (HBK), Joel (HBK)
1) Leicester City
2) Malatyaspor, Turkiet
Kommentar: Mittbacken Magnus från IFK är kanske mer känd under smeknamnet Ölme.
The Anderssons
Tränare: Janne (HBK)
--------------------------------- Bengt (IFK) ------------------------------------------
Martin (IFE) --- Daniel (MFF) ---- Thomas (ÖSK) ----- Christoffer (1)
Magnus (HBK) - Anders (MFF) - Petter (Bajen) ------ Johan (LBois)
------------- Gustaf (HIF) ----------- Patric (BKH) ------------------------------
Reserv: Daniel (HIF), Micke (Sandefjord)
1) Hannover
Kommentar: Alex Andersson godkänns naturligtvis inte som särskrivning av Alexandersson! Här har jag varit tvungen att hämta två spelare från superettan för att fylla laget.
Vilka skulle vinna om det spelades en match mellan Anderssons och Johanssons? Jag tror att Johanssons skulle ta hem det, men jag är inte säker. Johanssons har definitivt bättre anfallare. Anderssons har å sin sida tappat ett par riktigt bra spelare på grund av skador de senaste åren, som Patrik "Bjärred" och Andreas. För att få vara med måste spelarna fortfarande vara aktiva, tränarna behöver inte vara det.
Fast om man går efter antalet landslagsspelare så vinner Anderssons, fyra spelare (Daniel, Christoffer, Petter och Anders) har spelat landskamper relativt nyligen (typ de två senaste åren), och Bengt borde ha gjort det. I Johanssons är det nästan bara Jonathan som har spelat i landslaget (i hans fall det finska). Andreas (Wigan) har iofs också gjort några matcher för inte alltför länge sedan, och Nils-Eric har provat på han med (om än bara några få matcher för typ fyra år sedan).
Som en liten bonus kommer även:
The Svenssons
Tränare: Tommy
------------------------------- Håkan (MFF) ------------------------------
Gustaf (IFK) - Kalle (Rangers) - Michael (1) -
Magnus (HBK) - Anders (IFE) - Daniel (ÖIF) -
-------------------- Mathias (IFE) -
1) Southhampton, eller kanske snarare deras medicinska team. Stackarn är ordentligt skadedrabbad.
Kommentar: Här saknas det tre spelare, är det någon som har några bra förslag? Värt att notera är kanske att sex av de åtta spelarna ovan har spelat i landslaget, så om det gick att få ihop ett fullt lag skulle det kunna bli riktigt bra!
Om jag har för lite vettigt att fylla mitt liv med? Går väl inte att svara annat än ja på det, efter det här inlägget!
Tränare: Bosse (fd Dansk förbundskapten, IFK, mm)
------------------------------ Conny (HBK) -------------------------------------------
Adam (IFK) - Magnus (IFK) ------ Nils-Eric (1) --------- David (Bajen)
Erik (Bajen) - Sebastian (2) ---- Andreas (HBK) ------- Lasse (KFF)
------------- Jonathan (MFF) ------- Andreas (Wigan) -----------------------
Reserver: Per "Texas" (HBK), Joel (HBK)
1) Leicester City
2) Malatyaspor, Turkiet
Kommentar: Mittbacken Magnus från IFK är kanske mer känd under smeknamnet Ölme.
The Anderssons
Tränare: Janne (HBK)
--------------------------------- Bengt (IFK) ------------------------------------------
Martin (IFE) --- Daniel (MFF) ---- Thomas (ÖSK) ----- Christoffer (1)
Magnus (HBK) - Anders (MFF) - Petter (Bajen) ------ Johan (LBois)
------------- Gustaf (HIF) ----------- Patric (BKH) ------------------------------
Reserv: Daniel (HIF), Micke (Sandefjord)
1) Hannover
Kommentar: Alex Andersson godkänns naturligtvis inte som särskrivning av Alexandersson! Här har jag varit tvungen att hämta två spelare från superettan för att fylla laget.
Vilka skulle vinna om det spelades en match mellan Anderssons och Johanssons? Jag tror att Johanssons skulle ta hem det, men jag är inte säker. Johanssons har definitivt bättre anfallare. Anderssons har å sin sida tappat ett par riktigt bra spelare på grund av skador de senaste åren, som Patrik "Bjärred" och Andreas. För att få vara med måste spelarna fortfarande vara aktiva, tränarna behöver inte vara det.
Fast om man går efter antalet landslagsspelare så vinner Anderssons, fyra spelare (Daniel, Christoffer, Petter och Anders) har spelat landskamper relativt nyligen (typ de två senaste åren), och Bengt borde ha gjort det. I Johanssons är det nästan bara Jonathan som har spelat i landslaget (i hans fall det finska). Andreas (Wigan) har iofs också gjort några matcher för inte alltför länge sedan, och Nils-Eric har provat på han med (om än bara några få matcher för typ fyra år sedan).
Som en liten bonus kommer även:
The Svenssons
Tränare: Tommy
------------------------------- Håkan (MFF) ------------------------------
Gustaf (IFK) - Kalle (Rangers) - Michael (1) -
Magnus (HBK) - Anders (IFE) - Daniel (ÖIF) -
-------------------- Mathias (IFE) -
1) Southhampton, eller kanske snarare deras medicinska team. Stackarn är ordentligt skadedrabbad.
Kommentar: Här saknas det tre spelare, är det någon som har några bra förslag? Värt att notera är kanske att sex av de åtta spelarna ovan har spelat i landslaget, så om det gick att få ihop ett fullt lag skulle det kunna bli riktigt bra!
Om jag har för lite vettigt att fylla mitt liv med? Går väl inte att svara annat än ja på det, efter det här inlägget!
Gais bonito!
Egentligen har jag inte nog att säga för att skriva ett inlägg, men den av blåvitt betalda reklamkampanjen Gais bonito är så fruktansvärt rolig att jag måste skriva om den. Nu. Bara namnet är lysande, Gais bonito låter ju som en äkta självmotsägelse. Om kampanjen är riktigt lika bra som oddset-reklamen där Lagerbäck och Söderberg dribblade runt på Råsunda vet jag ännu inte, de ska komma två nya filmer på onsdag. Först då faller den slutgiltiga domen! (Än så länge är "omklädningsrummet" min favorit.)
Om inte länken ovan funkar så finns filmerna även här.
Och avslutningsvis en beskrivning av hur filmerna spelades in.
Borde det inte funnits ett "anti" i den här rubriken?
Snygga bilder.
Och så den verkliga förklaringen till varför Sverige hade så svårt med Liechtenstein. (Notera att texten skrevs innan matchen.)
Om inte länken ovan funkar så finns filmerna även här.
Och avslutningsvis en beskrivning av hur filmerna spelades in.
Borde det inte funnits ett "anti" i den här rubriken?
Snygga bilder.
Och så den verkliga förklaringen till varför Sverige hade så svårt med Liechtenstein. (Notera att texten skrevs innan matchen.)
Tell me your my victory
Här är en samling tankar kring matchen mellan Sverige och Lettland. Icke fotbollsintresserade kan med fördel strunta i det här inlägget.
* Skönt med tre poäng och ett på det stora hela taget okej spel.
* Elmander gjorde en jättebra match och Zlatan en godkänd, även om han var långt från toppform. De känns som ett välkomponerat anfallspar, utom på en punkt. Båda är målsumpare. Det var nog inte en slump att det enda målet gjordes av en mittfältare.
* Om Mikael Nilsson hade varit lika dålig som Erik Edman hade morgondagens tidningar varit fulla med krigsrubriker om högerbackskrisen. Edman kommer antagligen komma undan med ett godkänt betyg, för han har ett högt anseende. Lite väl högt kan jag tycka, bland annat pratas det om vilka bra inlägg han slår. Konstigt då att han bara har slagit ett (ok robodan, två) bra inlägg i hela sin landslagskarriär. Nu ska det till Eriks försvar sägas att han varit skadad, och därmed saknar matchtempo. Han har rent allmänt haft många skador på sistone, vilket kanske kan förklara att hans tillbakagång de senaste åren.
* Den enda allsvenska spelaren från start, Niclas Alexandersson, gjorde en riktigt bra match. Bra för landslaget, men kanske framför allt för blåvitt. Det bär emot att säga det, men Alex är nog det som skiljer IFK från att vara ett mittenlag. Den senaste månaden har han varit i en formsvacka, och vips har blåvitts spel börjat hacka. Dock sägs han ha varit på gång i andra halvlek mot Elfsborg senast, och i kväll var han ju utmärkt. Formsvackan kan ha berott på trötthet efter VM (han hamnade i en liknande efter VM 2002), eller kanske troligare på grund av den skada (på Klüftska "känning") han har haft i höften. Under två veckor kunde han inte träna alls, och vad gjorde han direkt efter det? Jo han åkte och spelade 90 minuter i en träningslandskamp. Resten av spelarna i laget tackar nej till sådana på grund av en blånagel, men Alex åkte. Hur som helst, skönt att se att formen var tillbaka.
* Ett glatt taktiskt besked. Nej, jag syftar inte på att långbollarna försvunnit, det tror jag bara berodde på att Lettland lät oss spela efter backen. Jag syftar på Roland Anderssons analys efter matchen. Han konstaterade att Sverige nästan alltid har ett för långt lag, och att detta kan bero på Linderoths position. Han ligger så långt ner att han nästan blir som en egen lagdel, och för att få in denna lagdel har försvaret sjunkit för långt. Att försvaret har fallit för mycket har jag tyckt länge, och det kan nog bero på Linderoths väl tillbakadragna roll. Om han kommer längre upp så borde det dessutom underlätta för den andre innermittfältaren, länge har både Anders Svensson och Kim Källström haft nära nog hopplösa uppgifter. Upp med Lindertoh (och därmed backlinjen) högre i plan!
* Skönt med tre poäng och ett på det stora hela taget okej spel.
* Elmander gjorde en jättebra match och Zlatan en godkänd, även om han var långt från toppform. De känns som ett välkomponerat anfallspar, utom på en punkt. Båda är målsumpare. Det var nog inte en slump att det enda målet gjordes av en mittfältare.
* Om Mikael Nilsson hade varit lika dålig som Erik Edman hade morgondagens tidningar varit fulla med krigsrubriker om högerbackskrisen. Edman kommer antagligen komma undan med ett godkänt betyg, för han har ett högt anseende. Lite väl högt kan jag tycka, bland annat pratas det om vilka bra inlägg han slår. Konstigt då att han bara har slagit ett (ok robodan, två) bra inlägg i hela sin landslagskarriär. Nu ska det till Eriks försvar sägas att han varit skadad, och därmed saknar matchtempo. Han har rent allmänt haft många skador på sistone, vilket kanske kan förklara att hans tillbakagång de senaste åren.
* Den enda allsvenska spelaren från start, Niclas Alexandersson, gjorde en riktigt bra match. Bra för landslaget, men kanske framför allt för blåvitt. Det bär emot att säga det, men Alex är nog det som skiljer IFK från att vara ett mittenlag. Den senaste månaden har han varit i en formsvacka, och vips har blåvitts spel börjat hacka. Dock sägs han ha varit på gång i andra halvlek mot Elfsborg senast, och i kväll var han ju utmärkt. Formsvackan kan ha berott på trötthet efter VM (han hamnade i en liknande efter VM 2002), eller kanske troligare på grund av den skada (på Klüftska "känning") han har haft i höften. Under två veckor kunde han inte träna alls, och vad gjorde han direkt efter det? Jo han åkte och spelade 90 minuter i en träningslandskamp. Resten av spelarna i laget tackar nej till sådana på grund av en blånagel, men Alex åkte. Hur som helst, skönt att se att formen var tillbaka.
* Ett glatt taktiskt besked. Nej, jag syftar inte på att långbollarna försvunnit, det tror jag bara berodde på att Lettland lät oss spela efter backen. Jag syftar på Roland Anderssons analys efter matchen. Han konstaterade att Sverige nästan alltid har ett för långt lag, och att detta kan bero på Linderoths position. Han ligger så långt ner att han nästan blir som en egen lagdel, och för att få in denna lagdel har försvaret sjunkit för långt. Att försvaret har fallit för mycket har jag tyckt länge, och det kan nog bero på Linderoths väl tillbakadragna roll. Om han kommer längre upp så borde det dessutom underlätta för den andre innermittfältaren, länge har både Anders Svensson och Kim Källström haft nära nog hopplösa uppgifter. Upp med Lindertoh (och därmed backlinjen) högre i plan!