Mats-Olas Fanclub

Nu är det äntligen dags för Ljungbyreferatet. Fast först lite annat.

För en vecka sedan monterade jag äntligen upp min "nyinköpta" billybokhylla, och började fylla den med böcker från flyttkartongerna. En av böckerna jag hittade heter Författarnas fotbollsbok, en bok som gavs ut på våren 1994. Det vill säga inför VM i USA. Namnet är missvisande eftersom majoriteten av skribenterna är kulturjournalister och inte författare, men det får man väl ta. Dessutom har Torbjörn Fälldin lyckats komma med, trots att i alla fall jag snarare känner honom som före detta statsminister än som författare.

Nåväl. En av texterna handlar om författarens (journalistens) egna karriär som ungdomsspelare, och hur den slutade när han blev högerytter. Han, som hade varit den store målskytten, tappade självförtroendet och la av. Mot slutet av texten undrar författaren (kulturjournalisten!) om det inte är detta som har hänt med Brolin. De korkade italienarna i Parma har gjort högerytter av Brolin, som därmed har knäckts. Brolin är ju en stor målskytt och nu har hela hans identitet förstörts. Som en avslutande knorr konstaterar författaren (kulturjou...) att fotbollen kanske inte var bättre förr, men att då fanns det i alla fall inte någon idiot som ville skola om Gunnar Nordahl till vänsterhalv.

Ni kommer nog ihåg vad som hände några månader senare. Brolin fick spela högerytter i VM, och var bäste spelare i det lag som tog brons. Ja, jag vågar nog påstå att han var en av VM-s fem bästa spelare. Tomas Brolin - Kultureliten 1-0.

Nej, ljungbymatchen var det ju det här skulle handla om. Eftersom det nu är 10 dagar sedan matchen spelades så kommer jag inte att gå igenom alla detaljer, utan mer nämna ett och annat som slog mig under matchen.

Det var trevligt att se att blåvitt verkligen har ändrat spelsätt till i år. Nu ska man väl inte dra för stora växlar på en match mot ett lag som ligger tre divisioner under, men det syntes att mittfältarna ville ha boll hela tiden. Ofta var båda innermittfältarna långt ner i banan för att möta uppspel, till skillnad från hur det såg ut under Arnes tid då Wernbloom försvann högt upp i banan för att nickskarva uppspelen vidare mot anfallarna. Att matchen blev så ojämn som den blev (trots att blåvitt var bra omotiverade) berodde nog på att Ljungby tränas av Zorans sista lärjunge. Det var 4-3-3 trots att laget var ordentligt underlägsna individuellt. Inte så smart kanske.

En rolig detalj var de små klackarna. Ljungby hade väl 20 "högljudda" supportrar som redan innan matchstart hunnit med "Hata Göteborg", "Alla rensar fisk i Göteborg" och "Alla heter Glenn i Göteborg". Fast de kan inte ha hörts så väl, för lokaltidningen ondgjorde sig bara över blåvittfansens "Var är bönderna från ljungby"-ramsa, som kom som svar på "Var är änglarna från götet?". Rent allmänt så är 20-personersklackar mer söta och roande än imponerande, ja kanske till och med lite charmiga.

Jämte mig på läktaren satt en riktig blåvit internetsupporter. (Som väl även jag är för den delen.) Han lyckades gnälla på de rätta syndabockarna (Hjálmar och Sella) och odugligförklarade dem (på en fin och ordentlig småländska) direkt. Det är lite intressant det där med syndabockar. Vår isländske vänsterback Hjálmar Jónsson har väl varit en av dem under alla sina (5?) år i klubben, medans vår högerback Adam Johansson anses vara landslagsaktuell. Tittar man på aftonbladets betyg under de sju första allsvenska matcherna i år så har Hjalle ett aningen högre snitt än Adam. Nu är väl inte aftonbladet den främsta källan till fotbollskunskap, men lite intressant är det i alla fall.

Och Sella gjorde hattrick, trots att han brände några lägen i första halvlek.

Den rutinerade ytterbacken Ölme blandade och gav lite i passningsspelet, ungefär som vanligt alltså. Fast han fick till en fin assist, så det var inte bara negativt. Han gjorde även en riktig Ölmeinsats då han först petade bollen alldeles för långt ifrån sig, för att sedan gå i alldeles för hårt i duellen, skada en motståndare, och få inkast med sig. Det är svårt att inte gilla Ölme.

En som jag blev lite besviken på var Jonathan Berg. Han gjorde några bra matcher under försäsongen, men mot Ljungby lyckades han inte med så mycket. Jag tror inte att han tog sig förbi sin back en enda gång, vilket han nog borde ha lyckats med. Men han satte ett snyggt skott i alla fall, och han klarade sig (precis) ifrån att bryta ljumsken. Det såg illa ut en gång när han halkade till och gick ner i en ofrivillig spagat, men det gick som sagt bra.

I mål stod vårt 18-åriga framtidslöfte Erik Dahlin, som inte hade någon enkel match. Eller jo, det hade han ju på sitt sätt, men ändå inte. Jag tror inte att han gjorde en enda räddning, utan att Ljungbys enda skott på mål gick i mål. Fast han gjorde ett par hyfsade utrusningar i alla fall.

Hur matchen slutade? 6-1 till blåvitt!

Det har visst gått ett tag sedan jag skrev något här, så det måste jag åtgärda. Kan jag skylla mitt låga tempo på att jag saknar egen dator? Jag tycker att jag kan det.

Jag har haft tur med vädret. Torsdagen och lördagen regnade bort, men de dagarna tillbringade jag mest på bussar hur som helst. Jag har varit nere i stugan en vända, och när jag var där var vädret fantastiskt. Så även om visiten blev kort, så kändes det som att det var värt att åka. Tidigare år så har jag knappt varit i stugan under maj, och det har nog varit lite av ett misstag. För det var fantastiskt vackert där nu. Ekarna hade fortfarande den där klara, ljusgröna vårfärgen på löven som det riktigt lyser om. Speciellt i kvällsljuset var de makalösa. Det enda som retar mig är att min kamera inte var med, men det berodde på att jag saknar dator. Och det är ju bra att ha en sådan om man ska kunna spara sina bilder.

Jag var även på fotboll i torsdags och fick se mitt kära IFK vinna med 6-1, men mer om det i ett kommande inlägg.

Jag är även lite nöjd med att jag lyckades starta ett samtal med min granne på bussen på vägen upp. Det var lite låst ett tag, men efter att jag bjudit på en marianne så ordnade det sig. Resorna går fortare om man kan prata bort lite av tiden.

Jobbveckan var bara tre dagar lång, vilket kändes ganska lagom. Varför slåss för fyra dagars arbetsvecka när man kan få tre?

Fast nu blir det femdagarsveckor framöver. Dock bara två sådana innan det blir till att flyga över Atlanten och hamna i ett amerikanskt kontorslandskap. Det ser visst ut som kontoren alltid gör i amerikanska serier och filmer. Jag börjar bli lite nervös för resan redan nu.

Något mer att berätta? Ja, att det var go-cartkörning och mat efteråt med jobbet i tisdags. Åkandet resulterade i en tredje plats för min del, vilket väl får anses vara godkänt. Roligt var det hur som helst. Och maten var god. Och ölen.

Jag måste gnälla på Nyköping. Det verkar inte finnas någon skivaffär alls här, vilket innebär att Åhlens är typ de enda som säljer skivor. Och jag tycker inte om Åhlens skivavdelningar. De brukar vara dyra och svåra att hitta i, och här i Nyköping är sortimentet dessutom ännu sämre än vanligt. Inte så att jag hade några högre förväntningar, men att artister som Sigur Rós och Stina Nordenstam helt saknas är riktigt uselt. Jag lyckades i alla fall hitta en Kristofer Åström-skiva som jag ska hem och lyssna på snart.

Det var allt för den här veckan, men om en dag eller två kommer det ett referat från matchen mellan Ljungby och IFK Göteborg!

Nu är jag tillbaka igen på jobbet, efter en trevlig helg med ett väldigt roligt bröllop. Det känns lite konstigt att Stina och Daniel numera är Herr och Fru Löfgren, men jag vänjer mig nog så småningom. Annars är Nyköping vackert grönt och trevligt, men lite ensamt. Jag känner ju egentligen inte en människa här, mer än jobbarkompisarna som jag i alla fall vet vad de heter. Det känns dessutom lite konstigt att åka till en egen, tom lägenhet. Tidigare har jag ju bott i korridor, kollektiv och i villa med familjen, så det har alltid funnits någon att prata strunt med på kvällen. Eller allvar för den delen. Nu gör det inte det, men jag får väl skriva desto mer här kanske.

Jag har ännu inte kommit igång med att göra och ha med mig matlådor, men jag ska! I morgon så...

När det väl gäller mat och så så har jag fått reda på att jag kommer att få ett helt ok traktamente under tiden i USA, vilket känns bra. Nu borde det kunna finnas en del pengar kvar på kontot när jag kommer tillbaka från sommarens äventyr.

Det finns även små stunder som livar upp här på jobbet. Som när en av japanerna kom med släkt och vänner och hälsade, då blev det många bockningar och bugningar. Det är inte så lätt att veta vad man ska göra när en skock japaner hälsar på en, men jag försökte att buga tillbaka på ett så artigt sätt som möjligt. Den nya kaffemaskinen som kom i fredags fick också upp stämningen ordentligt. Det finns nog ingen bättre personalvård än en bra kaffemaskin.

Andrés Vasquez mål igår var hyfsat snyggt.