Mats-Olas Fanclub

(Det här inlägget må handla lite om fotboll, men kan nog vara läsvärt även för den som inte bryr sig om denna ädla sport.)

Som den fotbollsnörd jag är så såg jag givetsvis AIK-Helsingborg i eftermiddags, och som den blåvittsupporter jag är så jublade jag högt när AIK-spelaren Arnefjord gjorde självmål i slutsekunderna. (Borde förresten inte Fredrik Björck få en assist för sitt inkast? Det verkar inte så på den här sidan, men jag tycker att han vore värd det. Speciellt med tanke på vad publiken skrek om honom.) Jag har kanske sagt det tidigare, men det viktigaste nu i avslutningen av serien är att AIK inte vinner. Näst viktigast är att Häcken eller Örgryte (helst båda) åker ur, och tredje viktigast är att blåvitt i alla fall avslutar hyfsat.

Men åter till självmålet. Jag blev verkligen lycklig av det, jag satt och skrattade för mig själv i soffan ett ganska bra tag efteråt. För att det var orättvist och för att det drabbade AIK hårt. Ren och skär skadeglädje alltså. Jag jublade inte för att jag tycker om Helsingborg, för det gör jag inte. Jag stör mig på all Henke-hysteri. Jag tycker inte om den här skadeglada sidan av mig. (Skadeglädje är inte alls den enda sanna glädjen, och definitivt inte den bästa.) Det är en sak att hoppas på ett visst resultat när det kan gynna ens eget lag, men det var det ju inte frågan om här. En AIK-seger hade passat IFK bättre i kampen om tredjeplatsen.

Det största problemet är inte att jag tycker illa om AIK, det är att jag tycker illa om nästan alla andra lag än IFK Göteborg. Det är enklare att räkna upp lagen i allsvenskan som jag tycker är okej, det är Halmstad och Öster. Antagligen beroende på att jag såg dem ibland i min ungdom. Sedan är det sämre. Jag tycker inte om AIK för att de är AIK, inte Hammarby för mediagullandet kring deras fantastiska spel och publik, inte Djurgården för att fansen tror att de uppfann den moderna fotbollen och 4-3-3, inte Gefle för att de spelar på konstgräs och för att blåvitt har lite svårt för dem (det samma gällde GIF Sundsvall). Jag ogillar Helsingborg eftersom ondskan själv (TV4) älskar Henke.

Kalmar är urtråkiga och gnälliga. Örgryte, Häcken och Gais är från samma stad som blåvitt och snor sponsorpengar och publik (inte så mycket kanske, men lite), jag stör mig på att Malmöfansen hävdar att 15 SM-guld är fler än 17 och att det är bättre att förlora stora finaler än att vinna dem. Jag ogillar Elfsborg för att de alltid tar poäng av oss, hur orättvist det än må vara (även om det varit rättvist just i år). Fast jag tycker i alla fall inte så här illa om dem.

Som ni ser blir det en hel del ogillande (och då har jag inte ens nämnt domarna), och sådan vill jag ju inte vara. Hur kan något som jag tycker så mycket om som fotboll väcka så mycket negativa känslor? Antagligen för att de står i vägen för något annat som jag gillar starkt, nämligen IFK Göteborg. (Hur mycket gillar jag blåvitt? Tja, senast jag köpte tacosås så valde jag ICA-s, styrka Mild, enbart på grund av de dubbla blåvittkopplingarna.) Lag som gör allt de kan för att slå mitt favoritlag måste ju vara onda.

Ska jag se det positivt så hatar jag i alla fall inte något lag. (Mer än möjligen någon enstaka gång under en viktig match som går fel.) Den rationella delen av mig inser att det finns gott om välskötta och trevliga föreningar i allsvenskan. Hade de bara spelat i en annan serie så...

Jag önskar att jag kunde vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar, men det är svårt. Jag ska försöka att jobba på det i alla fall. Under tiden får jag trösta mig med att det är helt säkert att AIK eller Elfsborg (eller möjligen båda) kommer att missa guldet, och att det nog kommer att svida en del hos de som gör det!

Vintern närmar sig, och med den kommer en massa utmärkelser. Nobelpris, MTV-galor och, kanske framför allt, bragdguld. Naturligtvis är det idrotten det här kommer att handla om. (Ni som inte är idrottsintresserade kan hoppa ner till de skojsiga länkarna i slutet av inlägget.) Traditionellt sett väger ett OS-guld väldigt tungt när bragdguldet ska utses, och konstigt vore väl annars. OS är ju, som man brukar säga, ändå OS.

Men vad är de svenska OS-gulden egentligen värda? Sju medaljer av ädlaste sort blev det, vilket är det bästa på mycket länge. Men, så här i eftertankens kranka blekhet, vill jag nervärdera prestationen en aning. Faktum är att om programmet sett ut som det gjorde i Lillehammer -94 hade vi bara tagit två guld. Herrhockeyn och damernas slalom fanns naturligtvis med för tolv år sedan, det är ju två tunga titlar. (Intressant detalj: 1994 tog vi guld i herrhockeyn och damernas alpina, fast den gången var det Pernilla Wiberg i kombinationen.) Sprintstafetterna i längd var med för första gången i år, vanliga sprinten gjorde sitt andra OS, masstarten i skidskyttet var med för första gången och damernas curling kom med i Nagano 1998. Så var Turin verkligen bättre än Lillehammer?

Jo, Turin är ändå strået vassare. Rensar man bort grenar som tillkommit efter 1994 så ryker även damernas hockeysilver och Thobias Fredrikssons sprintbrons, men kvar blir ändå två guld, ett silver och fyra brons. Klart bättre än två guld och ett silver. Dessutom är det väl tveksamt att ta bort nya grenar, även om till exempel ett guld i sprintstafett känns mindre värt än ett i vanlig stafett så är det ett guld. Alla har varit medvetna om att grenen finns och att det delas ut OS-medaljer i den. Ett OS-guld är ju, som man brukar säga, ändå ett OS-guld.

Vem som tar bragdguldet? Tre kronor så klart, det är nog rätt givet.


Jag är svag för manipulerade djurbilder.


Hur gör man om man vill bli huligan? (Nej, jag hänger inte på flashback, jag fick länken skickad till mig. Vill jag ha lösa rykten och annat som är moraliskt tveksamt så läser jag kvällstidningarna.)

The Johanssons

Tränare: Bosse (fd Dansk förbundskapten, IFK, mm)

------------------------------ Conny (HBK) -------------------------------------------

Adam (IFK) - Magnus (IFK) ------ Nils-Eric (1) --------- David (Bajen)

Erik (Bajen) - Sebastian (2) ---- Andreas (HBK) ------- Lasse (KFF)

------------- Jonathan (MFF) ------- Andreas (Wigan) -----------------------

Reserver: Per "Texas" (HBK), Joel (HBK)

1) Leicester City
2) Malatyaspor, Turkiet

Kommentar: Mittbacken Magnus från IFK är kanske mer känd under smeknamnet Ölme.


The Anderssons

Tränare: Janne (HBK)

--------------------------------- Bengt (IFK) ------------------------------------------

Martin (IFE) --- Daniel (MFF) ---- Thomas (ÖSK) ----- Christoffer (1)

Magnus (HBK) - Anders (MFF) - Petter (Bajen) ------ Johan (LBois)

------------- Gustaf (HIF) ----------- Patric (BKH) ------------------------------

Reserv: Daniel (HIF), Micke (Sandefjord)

1) Hannover

Kommentar: Alex Andersson godkänns naturligtvis inte som särskrivning av Alexandersson! Här har jag varit tvungen att hämta två spelare från superettan för att fylla laget.


Vilka skulle vinna om det spelades en match mellan Anderssons och Johanssons? Jag tror att Johanssons skulle ta hem det, men jag är inte säker. Johanssons har definitivt bättre anfallare. Anderssons har å sin sida tappat ett par riktigt bra spelare på grund av skador de senaste åren, som Patrik "Bjärred" och Andreas. För att få vara med måste spelarna fortfarande vara aktiva, tränarna behöver inte vara det.

Fast om man går efter antalet landslagsspelare så vinner Anderssons, fyra spelare (Daniel, Christoffer, Petter och Anders) har spelat landskamper relativt nyligen (typ de två senaste åren), och Bengt borde ha gjort det. I Johanssons är det nästan bara Jonathan som har spelat i landslaget (i hans fall det finska). Andreas (Wigan) har iofs också gjort några matcher för inte alltför länge sedan, och Nils-Eric har provat på han med (om än bara några få matcher för typ fyra år sedan).


Som en liten bonus kommer även:

The Svenssons

Tränare: Tommy

------------------------------- Håkan (MFF) ------------------------------

Gustaf (IFK) - Kalle (Rangers) - Michael (1) -

Magnus (HBK) - Anders (IFE) - Daniel (ÖIF) -

-------------------- Mathias (IFE) -


1) Southhampton, eller kanske snarare deras medicinska team. Stackarn är ordentligt skadedrabbad.

Kommentar: Här saknas det tre spelare, är det någon som har några bra förslag? Värt att notera är kanske att sex av de åtta spelarna ovan har spelat i landslaget, så om det gick att få ihop ett fullt lag skulle det kunna bli riktigt bra!



Om jag har för lite vettigt att fylla mitt liv med? Går väl inte att svara annat än ja på det, efter det här inlägget!

Egentligen har jag inte nog att säga för att skriva ett inlägg, men den av blåvitt betalda reklamkampanjen Gais bonito är så fruktansvärt rolig att jag måste skriva om den. Nu. Bara namnet är lysande, Gais bonito låter ju som en äkta självmotsägelse. Om kampanjen är riktigt lika bra som oddset-reklamen där Lagerbäck och Söderberg dribblade runt på Råsunda vet jag ännu inte, de ska komma två nya filmer på onsdag. Först då faller den slutgiltiga domen! (Än så länge är "omklädningsrummet" min favorit.)

Om inte länken ovan funkar så finns filmerna även här.

Och avslutningsvis en beskrivning av hur filmerna spelades in.


Borde det inte funnits ett "anti" i den här rubriken?


Snygga bilder.


Och så den verkliga förklaringen till varför Sverige hade så svårt med Liechtenstein. (Notera att texten skrevs innan matchen.)

Här är en samling tankar kring matchen mellan Sverige och Lettland. Icke fotbollsintresserade kan med fördel strunta i det här inlägget.

* Skönt med tre poäng och ett på det stora hela taget okej spel.

* Elmander gjorde en jättebra match och Zlatan en godkänd, även om han var långt från toppform. De känns som ett välkomponerat anfallspar, utom på en punkt. Båda är målsumpare. Det var nog inte en slump att det enda målet gjordes av en mittfältare.

* Om Mikael Nilsson hade varit lika dålig som Erik Edman hade morgondagens tidningar varit fulla med krigsrubriker om högerbackskrisen. Edman kommer antagligen komma undan med ett godkänt betyg, för han har ett högt anseende. Lite väl högt kan jag tycka, bland annat pratas det om vilka bra inlägg han slår. Konstigt då att han bara har slagit ett (ok robodan, två) bra inlägg i hela sin landslagskarriär. Nu ska det till Eriks försvar sägas att han varit skadad, och därmed saknar matchtempo. Han har rent allmänt haft många skador på sistone, vilket kanske kan förklara att hans tillbakagång de senaste åren.

* Den enda allsvenska spelaren från start, Niclas Alexandersson, gjorde en riktigt bra match. Bra för landslaget, men kanske framför allt för blåvitt. Det bär emot att säga det, men Alex är nog det som skiljer IFK från att vara ett mittenlag. Den senaste månaden har han varit i en formsvacka, och vips har blåvitts spel börjat hacka. Dock sägs han ha varit på gång i andra halvlek mot Elfsborg senast, och i kväll var han ju utmärkt. Formsvackan kan ha berott på trötthet efter VM (han hamnade i en liknande efter VM 2002), eller kanske troligare på grund av den skada (på Klüftska "känning") han har haft i höften. Under två veckor kunde han inte träna alls, och vad gjorde han direkt efter det? Jo han åkte och spelade 90 minuter i en träningslandskamp. Resten av spelarna i laget tackar nej till sådana på grund av en blånagel, men Alex åkte. Hur som helst, skönt att se att formen var tillbaka.

* Ett glatt taktiskt besked. Nej, jag syftar inte på att långbollarna försvunnit, det tror jag bara berodde på att Lettland lät oss spela efter backen. Jag syftar på Roland Anderssons analys efter matchen. Han konstaterade att Sverige nästan alltid har ett för långt lag, och att detta kan bero på Linderoths position. Han ligger så långt ner att han nästan blir som en egen lagdel, och för att få in denna lagdel har försvaret sjunkit för långt. Att försvaret har fallit för mycket har jag tyckt länge, och det kan nog bero på Linderoths väl tillbakadragna roll. Om han kommer längre upp så borde det dessutom underlätta för den andre innermittfältaren, länge har både Anders Svensson och Kim Källström haft nära nog hopplösa uppgifter. Upp med Lindertoh (och därmed backlinjen) högre i plan!

Jag tycker om fotboll. Jag tycker väldigt mycket om fotboll, kanske lite för mycket för att det ska vara riktigt hälsosamt. Jag tycker så mycket om själva spelet att jag kan fastna i nära nog vilken match som helst på tv, jag har sett U17-mästerskap på eurosport, Champions League-repriser från 90-talet på samma kanal och en gång i tiden engelska division 1-matcher på lördagarna. Under förra Serie A-säsongen såg jag skrämmande många bottenmatcher med Lecce och Cagliari.

Jag tycker dessutom väldigt mycket om IFK Göteborg. Så mycket så att jag har järnkoll på A-truppen och halva U-truppen. Jag vågar knappt säga det, men jag följde med glädje p16-lagets seger i sommarens Gothia Cup, och jag kan nog några namn även i det laget. Jag blir glad av att läsa nätbaserade träningsrapporter från A-lagets slitande.

Men jag vet inte om jag vill kalla mig fotbollsfan. Det finns på tok för många på fotbollsläktarna som jag absolut inte vill identifiera mig med. Fan-världen är full med stora och små idioter, både i verkligheten och på nätet. Visst finns det vettiga supportrar, men de drunknar lätt i ett hav av hat, dynga och dravel. Det finns inte längre något blåvittforum som jag orkar skriva i eller ens läsa, det är bara gnäll och krav på avgång hit och dit och hat mot alla andra lags supportrar.

Just nu är medierna fyllda till brädden med det senaste skandalderbyt, och det är ska de väl vara. (Även om jag nog tycker att Laul går aningen för långt i sina förslag på sin blogg. Men hade jag varit på plats hade jag kanske tyckt likadant.) Det pratas nu om hårda straff (poängavdrag, matcher utan publik), men jag tror inte att det hjälper. Tanken verkar vara att om vi straffar klubbarna tillräckligt hårt så kommer inte fansen att göra något, för de vill inte sin klubb illa. En enkel och rationell lösning, men tyvärr tror jag att många fans är för dumma (eller för orationella) för att tänka så.

Eller så bryr de sig inte så mycket om sin klubb som de vill ge sken av. I blåvitts klack (som så många andra) tänds det bengaler i så gott som varje match. Alla supportrar vet att en tänd bengal ger 5-10 000 kr i böter till förbundet, men ändå eldar de på. Blåvitt har de senaste säsongerna fått betala någonstans mellan 100 000 och 250 000 i böter per säsong på grund av sina supportras beteende. Böter hjälper inte, och jag tror som sagt inte att några andra kollektiva straff gör det heller.

De senaste åren har en omsvängning skett från en mer brittisk-influerad supporterkulter till en sydeuropeisk. Dock finns de brittiskimporterade firmorna kvar, samtidigt som ultrasgrupperna växer. Jag är långt ifrån någon ultras-expert, men jag har fått intrycket att det är de grupperna som står för de flesta bötesorsakande förseelserna. De verkar ha ett otroligt behov av att uttrycka hur mycket de älskar sin klubb (eller bara att synas?), och det tar allt som oftast sitt uttryck i att vifta med den egna gruppens flagga (som sällan har så mycket med föreningen att göra) eller att tända bengaler. Blåvittflaggorna är i klar minoritet i blåvittklacken.

I blåvitts fall är bengalerna särskilt korkade eftersom eldandet sker på en 90 år gammal träläktare som knappast är designad med tanke på brandsäkerhet och utrymningsvägar. För bengaler är farliga, de blir 800 grader varma och är inte helt lätta att sköta. Vilket visade sig i matchen mot AIK i somras då någon inte kunde hantera sin bengal utan kastade in den på plan så att den höll på att träffa en egen spelare.

Vad ska man göra åt problemen? Straffa individerna naturligtvis! En stenhård lagstiftning som möjliggör stränga straff (helst borde många av förseelserna ge fängelse, men i alla fall dryga böter) och livslånga avstängningar från alla Sveriges fotbollsarenor. Om det finns brister i föreningarnas säkerhetsarbete (vakter som missköter sig, bristande visitation eller sånt) så är böter ett rimligt straff, men huvuddelen av straffet bör hamna på de "fans" som beter sig illa.


Lite fotboll till slut. I gårdagens match mot Elfsborg spelade IFK de 30 sista minuterna med fem spelare födda 1986 eller senare, unga nog för att var med i U21-EM 2009, om nu Sverige skulle gå dit!

Tillhör du den stora skara som är oroad över svensk fotbolls framtid? Är du missnöjd med landslagets senaste matcher mot Tyskland och de svenska klubblagens misslyckanden i de europeiska cuperna? I så fall kan du numera vara lugn. Svensk fotbolls räddare, Djurgårdens IF FF har bestämt sig för att åtgärda problemen.

I alla fall om man ska tro dagens expressen. Svensk fotboll ska räddas med en bolagiserad fotbollsakademi! Här hade det kanske varit värt att nämna att det redan finns ett antal fotbollsakademier i Sverige, bland annat har Landskrona och IFK Göteborg var sin. I det sistnämnda fallet är till och med en friskola på gång.

Visst är det lite ironiskt. Djurgården, laget där inte en enda junior har tagit en fast plats i laget de senaste sex åren, är de stora hjältarna. Visst har dif lyckats med mycket under 2000-talet, men att utveckla juniorer är de snarast sämst på. Duktiga är de däremot på att värva utländska spelare, just nu har de tio i truppen. Mest i allsvenskan, skulle jag tro.

Nej, det är andra klubbar som är bäst på att få fram unga spelare. Tittar man på truppen till den senaste U21-matchen, ser man att det är gott om spelare från Elfsborg, Hammarby, Halmstad och IFK Göteborg. IFK har med fyra spelare, förutom Oscar Wendt och Kalle Svensson som sålts (och i Kalles fall även hamnat i A-landslaget).

Att kvällstidningarna inte håller så hög kvalitet är väl sin sak, anledningen till att jag blir lite lätt sur är den här. Först sluter tidningen och klubbarna samarbetsavtal, och sedan börjar tidningen producera propagandamaterial. Inte så imponerande.






Uppdatering: En bonuslänk, att se och beundra. (Har inget med det ovan att göra.)

Så har den hänt igen, Skandalen som överskuggar idrotten. Den här gången handlar det förstås om de narkotikamisstänkta före detta friidrottarna, som fått tidningarnas krönikörer att gå upp i falsett. De går igång med den vanliga ramsan om att det skulle varit en så rolig fest, men så blir allt förstört av dessa hemska människor. Nu kommer ingen längre att minnas idrotten, utan bara Skandalen. Se här vad den kroniskt magsura härdsmältan på gp skriver, för att förstå vad jag menar.

Vet ni vad, kära journalister? Jag tror inte alls att Patrik Sjöbergs kokaininnehav kommer vara det längst bestående minnet hos särskilt många. Det kommer faktiskt idrotten att vara. Höjdfinalerna, Olssons comeback och Kallurs finallopp. Fast vilken av Klüfts alla segrar det var kommer det kanske vara svårare att komma ihåg. Det är möjligt att journalisterna främst kommer att minnas skandalerna, men det beror väl snarast på att de möjligen är större rent journalistiskt. De gör sig bättre på löpsedeln.

Vad grundar jag detta på? Erfarenheten från tidigare mästerskap, naturligtvis. På ett mina videoband finns OS-krönikan från 2004 inspelad, och den är väl ett tydligt exempel på detta. Albert Svanberg och Peter Jihde minns OS, och säger att den största grejen var den grekiska dopinghärvan. Och på ett sätt har de rätt, under mästerskapet var det den största händelsen. Men så här i efterhand, vad är det man minns? I varje fall för min del är det J-O Waldner och friidrottsgulden, speciellt Stefan Holms.

Journalister har en tendens att övervärdera journalistiken. Naturligtvis, alla övervärderar vi väl vikten av det vi håller på med. I nämnda OS-krönika ägnas en hel del tid åt kommentatorernas insats, om Paolo Roberto och skrikaren som kommenterade kanotfinalen. Kul kanske, men inte särskilt bestående minnen hos mig. Själva idrotten har, snarast inbyggt i sig, en fantastisk dramaturgi, en förmåga att fängsla som är större och starkare än de skandaler som journalisterna gräver fram. (Eller får serverade på siverfat, som den senaste.)

I det här fallet är jag övertygad om att knarkskandalen snart är glömd. Före detta stjärnor, som än så länge bara är misstänkta för ett brott som inte ens hamnar i domstol. Enda stället som det här är en stor händelse är på löpsedlarna.

Och ärligt talat, hade det inte varit mer överraskande om Sjöberg hade hållit sig till reglerna?

Gränsen mellan att vara rolig eller patetisk är tunn, och ibland kan det vara svårt att veta vilket. Eller vad ska man säga om den sjungande herren i det här klippet?

Fast det här är otvetydigt roligt. Och det här har sina poänger.


Aftonbladet har skrivit sin bästa artikel på över ett år. Fantastisk nyhet, verkligen. Fast riktigt upp till den här dubbeln når den inte.


Jag har gjort slag i saken och bränt ut en skiva med min musik. Något omslag blir det dock inte, mest beroende på att skrivaren har lagt av. Att paint är det bästa bildbehandlingsprogramet på datorn är också ett litet hinder. Annars var det en spännande upplevelse att höra sin musik i högtalare i stället för i hörlurar, det lät ganska annorlunda. Jag borde nog mixa om en del låtar, egentligen.


Var blåvitt verkligen tvunget att börja vinna? Nu ligger de så nära täten att jag har börjat hoppas på ett SM-guld i år på allvar, vilket i sin tur gjort har gjort mig nervös inför varje match. Jobbigt.

Jag har inte skrivit så mycket om vad jag har hittat på den senaste tiden, vilket nog snarast beror på att det inte har hänt så mycket spännande.

Fast jag kan berätta att jag var i Göteborg i lördags och hjälpte min bror att flytta. Han och hans nyblivna sambo har hittat en riktigt trevlig lägenhet som visade sig ligga i Örgryte! Eller i alla fall i Örgrytes stadsdelsförvaltning, kanske ligger det utanför det "egentliga" Örgryte. Lite snobbigt hur som helst. Utsikten över bland annat Ullevi och Älvsborgsbron från balkongen var ganska bra.

Efter flyttandet blev det en vända till Liseberg, där Balder var kvällens höjdpunkt och andraplatsen i femkampen, en poäng efter segraren, var kvällens missräkning. Men trevligt var det.

Nu får det vara nog om mig och vad jag gör, till Hjálmar Jónsson! Blåvitt fortsätter att gå bra, och nära nog bäst av alla efter vm-uppehållet har Hjálmar Jónsson varit. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att han gjorde mål i matchen jag såg (mot Halmstad), och det blev nog någon slags lidnersk knäpp. För under sina tidigare fyra år i blåvitt har han fått mycket skit av majoriteten av de egna supportrarna. Oförtjänt gnäll anser jag, men mer om det senare.

Här är vi inne på något som jag inte riktigt begriper, nämligen behovet som många "fans" verkar ha av att klaga på sina egna spelare. Kanske är det så enkelt att en del använder fotbollsmatcher för att få utlopp för sina aggressioner, och för det syftet skaffar sig hackkycklingar. Och Hjálmar har varit en av de värst drabbade. Själv kan jag inte förstå hur man kan klaga så mycket på en spelare i ett eget lag, så länge spelaren gör så gott han kan. Om en spelare inte gör sitt bästa så kanske, men aldrig annars.

Inte nog med att Hjálmar har varit en hackkyckling, det har dessutom varit oförtjänt. I mitt tycke i alla fall. Jag kommer ihåg att jag såg honom i en match mot Trelleborg 2004, och tyckte att han var en av de tre-fyra bästa spelarna på plan. Alltså blev jag mycket förvånad när det mesta som skrevs om honom på supportersajter efter matchen var negativt.

Och så har det fortsatt. I de matcher jag har sett med honom (främst på teve i Royal League) har jag tyckt att han har skött sig bra, men han har ändå fått dålig kritik för de matcherna från många. Inte alla ska väl sägas, han har alltid haft sina förespråkare också.

Våren 2005 drog han på sig en ljumskskada, och det är först nu i sommar som han har kommit tillbaka. (Om man bortser från att han plötsligt var "frisk" nog att sitta på bänken ett tag i höstas, lämpligt nog när blåvitt hade backkris.) Under tiden slog Oscar Wendt igenom, men eftersom han nyligen blev såld till FC Köpenhamn så fick Hjálmar chansen. Det konstiga är väl att han var bättre än någonsin i comebacken, efter ett års skada, men så är det.

Visst är det skönt när en av ens favoriter verkligen lyckas och får sin revansch!


(Undrar bara vad hans flickvän anser om att han rankar sin soffa högre än henne.)

Det har kanske redan märkts, men nu kommer det i så fall igen. Jag tycker om youtube. Den här gången är det fotbollssnuttar som jag har fastnat för. Speciellt den här, som är bland det roligaste jag sett, tror jag. Men det finns fler.


För övrigt känns det skönt att blåvitt är borträknat från guldstriden, trots att vi tagit 19 poäng av 21 möjliga i de sju senaste matcherna. Fast det är klart, vi borde ju kanske ha klarat 21 poäng. Själv är jag toknöjd med tre poäng borta mot Kalmar, till exempel fick serieledande Hammarby stryk med 4-1 i sin match på Fredriksskans.

Fast vad betyder medias skriverier egentligen?

Det här är inget scoop, utan en historia som redan har blivit berättad ett antal gånger. Dock tycker jag att den är så intressant att jag tänker ge mig på den igen.

Under ett par år (framför allt 2004 och 2005) var Olof Lundh en av de mest framträdande svenska fotbollsjournalisterna. Han hade så hög status att han ofta skrev krönikor i expressen, och fick även skriva nämnda tidnings fotbollsblogg. En av Lundhs förtjänster var att han ofta lyckades avslöja övergångarna innan de var officiella. Speciellt duktig var han på övergångar där spelare representerade av fotbollsagenten Kent Carlzon var inblandade. Blåvittfans noterade snabbt detta, antagligen beroende på att Carlzon representerade många blåvita spelare.

I mars uppdagades det att Lundh tagit emot svarta pengar från Carlzon. Avslöjandet kom i samband med ekobrottsutredningen kring IFK Göteborg och Stefan Selakovic-övergången. Olof Lundh hade tagit emot 70 000 kr (svart) från Carlzon, officiellt för att översätta texter till Carlzons hemsida från svenska till engelska. Tar man en snabb titt på den engelskspråkiga delen av hemsidan verkar detta dock ganska otroligt.

Det är här det konstiga kommer. Det verkar inte som om någon tidning har uppmärksammat det orimliga i att en fotbollsagent (ett släkte som annars beskrivs som väldigt pengahungriga) betalar 70 000 till en journalist för ingenting. Eller jo, det är klart att de har insett det, men ingen verkar vilja skriva om det. De här artiklarna är de enda jag hittar hos aftonbladet under mitt googlande.

En stund googlande avslöjar annars tveklöst vad det är som Lundh fått pengar för. Spelarna på länken representeras av Carlzon (fast det ska väl tilläggas att transfermarkt.de är långt ifrån felfri, så allt på sidan kanske inte stämmer), och när jag sökte på artiklar om dessa spelare skrivna av Lundh så fann jag att i princip alla var positiva. Eller vad sägs om artiklarna om Stefan Selakovic, Petter Hansson, Dusan Djuric och Mikael Nilsson. Speciellt den om Mikael Nilsson spreds snabbt i supporterkretsar efter avslöjandet om svarta pengar.

Att journalister och agenter har sina samarbeten är kanske inte så överraskande, men att det har gått så långt att agenterna betalar journalisterna för att skriva rätt saker om spelarna hade jag inte trott. Men tydligen är det så, någon annan förklaring till de 70 000 är knappast rimlig.

Men för att återvända till frågan i rubriken. Varför har inte övrig media varit så intresserade? Jag tycker att det är speciellt konstigt att inte aftonbladet har gått igång på historien, nu när de fått ett sånt här öppet mål. En skandal som handlar om expressens journalister borde väl vara en dröm för dem? Är de rädda för att det ska avslöjas att även de har liknande skandaler i garderoberna?

Ska man tro google så är ordet chock aningen mer förekommande än ordet kupp på aftonbladets hemsida. Det är nästan lite imponernade.


Henke Larsson gör visst debut i Helsingborg i kväll, i en dräkt som är fullständigt översållad med reklam. Anant var det i Barcelona.


Peter Crouch kan visst göra vad som helst.


Dagens onödiga (men lite roliga) pryl är de här ballongerna.


Nu är den här bloggens mest meningslösa inlägg någonsin slut!

I februari tippade jag att Tyskland och Brasilien skulle mötas i VM-finalen, men efter Brasiliens förlust igår så står det klart att jag hade fel. Jag hade även ett resonemang om att Tyskland, Italien, Brasilien och Argentina var de lag som tog sig ända till final, men i år kommer det bara att stämma till hälften. Dock är jag lite nöjd med att ha prickat in Tysklands framfart i mina tips.

Fast så här i efterhand är Brasiliens förlust kanske inte så konstig. Roberto Carlos, Cafú och Emerson är gamla och klart sämre än vad de har varit, Ronaldo och Adriano har haft varsin dålig säsong bakom sig och Ronaldinho tappade formen lagom till Champions League-finalen. Inte ens Brasilien är så bra att de kan vinna VM utan att vara i bra form.

Årets turnering kan nog vara den mest europadominerade på länge. Av de fjorton europeiska lag som kvalificerat tog sig tio vidare från gruppspelet, sex till kvartsfinal och fyra till semifinal. Faktum är att i slutspelet så har inte ett enda europiskt lag förlorat mot något lag från en annan världsdel, utan bara åkt ut i interna uppgörelser. Lite märkligt.

För någon dag sedan började jag fundera på hur VM-s drömlag så här långt borde se ut, och här är vad jag har kommit fram till.

-------------------------------------- Buffon ---------------------------------------

Sagnol ---------- Cannavaro ----------- Ayala ------------ Zambrotta

Kaká ---------------- Zidane ------------ Maniche ----------- C. Ronaldo

------------------ Klose -------------------------- Sjevtjenko ------------------

Kommentarer kring laget: Lite offensivt kanske, men efter gårdagens uppvisning av Zidane var jag tvungen att ta med honom. Det känns hårt att inte ha med tyske Lahm, men jag ville få med Sagnol som är fantastiskt bra defensivt, vilket sällan ger så mycket beröm som det borde. Att Christiano Ronaldo kommer med beror på att jag har svårt att komma på något bra alternativ, samt att Portugal förtjänar att få med ett par spelare i laget nu när de har tagit sig till semifinal.

Zidane ska få ett par rader till. Igår spelade han som han gjorde för en sisådär fem år sedan, lekfullt och svårt. Det som är så fantastiskt med honom är att han ändå lyckas. Aldrig en bredsida, utan bara yttersidor och klackar. Vanligtvis brukar jag gnälla på sånt, men om man, som Zidane, lyckas med allt man gör så kan inte ens jag gnälla.


Nytt ämne. Här är en bild som jag känner att jag är tvungen att länka till. Undrar om blåvitts marknadsavdelning är hyfsat nöjda med den?

Det är inte så många dagar sedan jag skrev det här, men redan nu måste jag erkänna att jag hade fel. Jag hävdade att jag inte bryr mig så mycket om idrott längre, men om någon hade hört mig skrika på domaren i slutet av matchen mot Trinidad & Tobago så hade den personen hört att det inte stämmer. Tur att ingen var nära mig då.

Ett mera korrekt påstående är kanske att jag inte bryr mig så mycket om annan idrott än fotboll längre.

Smällen mot Trinidad & Tobago tog hårt på mig, och ganska länge var jag förbannad på en hel hög med saker. Framför allt störde jag mig på alla motståndarnas fejkade skador, och att domaren bara la till tre (3!) minuter i andra halvlek. Obegripligt. En väldigt irriterande sak var att resten av världen höll på T&T, och gladde sig åt deras skräll. Själv tyckte jag inte det var värda det, bland annat på grund av allt sitt maskande. Jag hoppas nog fortfarande att de åker på storstryk i kommande matcher, för ännu är inte såret helt läkt. Skulle det dessutom visa sig att poängförlusten blir avgörande kommer det att ta väldigt lång tid innan jag har kommit över eländet.

Jag var på väg att posta ett inlägg här på bloggen direkt efter matchen om att jag inte skulle bry mig mer om fotbolls-vm, men så här i efterhand känns det bra att jag valde att inte trycka på Spara & publicera. För nu har jag kommit en bra bit med mitt bearbetande. Idag var det återigen roligt att titta på matcherna, och jag måste säga att Tjeckien imponerar otroligt mycket. Tänk om Sverige kunde spela lika bra som de gör, det hade varit underbart. Kanske är det bäst att poängtera att Tjeckiens fotbollslandslag inte är någon ny förälskelse, de var riktigt bra redan i förra EM. Då var de turneringens klart bästa lag och vann turneringens bästa match (mot Holland i gruppspelet), men rök tyvärr orättvist i semin mot Grekland.