Mats-Olas Fanclub

Idag blir det fyra nya bilder. Eller ja, de är tagna igår. De tre första är nerifrån stugan, den sista är från vägen dit.








Vill ni se fler? Titta i så fall hit.

En ny låt finns att lyssna på här, undet det preliminära namnet elegi i folkviseton. Så om någon undrar vad jag gjorde i lördags kväll så är svaret att jag skrev och spelade in musik. Egentligen skulle det ha varit pianokomp, men jag det föll på att pianot är för långt från datorn. Retsamt.


Skidsprintar kan vara bra frustrerande ibland. Lina Andersson får kanske skylla sig själv (hon borde gått på utsidan), men Emil Jönsson var oskyldig. Måste vara synnerligen irriterande att helt plötsligt bli fälld och inte kunna göra något åt det. Avslutningsvis så måste jag hålla med Anders Blomquist om att sex åkare är för många, fyra var bättre!

Tänk vad mycket skidor det blir på teve i februari!


Vill man se blåvittgodis så finns det mängder av det här. Tittar man riktigt noga på alla klippen så kan man kanske till och med klura ut varifrån namnet på den här bloggen kommer ifrån!

Vanligtvis brukar jag hitta på rubriken efter att jag har skrivit inlägget, men idag är det tvärtom. Inlägget är en följd av rubriken. Omväxlande, eller hur?

Jag måste kommentera låten som rubrikraden kommer ifrån. Raden är tagen från en Jimmy Eat World-låt som heter Goodbye sky harbor. Den är över 16 minuter lång, duktigt repetitiv och långsamt byggande. Texten är utmärkt, trummaskinen och basen på slutet är svängiga. Och jag gillar symboliken i att crescendot på slutet kommer från en myriad av små instrument och röster. Men allra bäst är förmågan att försätta mig i ett slags nästan transliknande tillstånd. Det är bara att gunga med och känna hur hjärnan vandrar bort på söndagsutflykt. Ett säkrare, enklare, försiktigare och billigare alternativ till droger skulle man kanske kunna säga. Nu är det bäst att säga att jag aldrig har provat några droger, men jag skulle tro att det känns ungefär som att lyssna på Goodbye sky harbor.


Ett litet instrument var det ja. Jag har (som jag tidigare har nämnt) nyligen gått med i en musikkår, men redan nu har jag tröttnat på den. Kanske inte tröttnat helt, men i går var jag sur både under och efter övningen. Sur för att vi på fem(?) träningar har spelat i runda slängar 25 låtar, vilket blir mycket nya noter på en gång för mig om man säger så. Det är klart frustrerande att lägga tid på att öva in en låt bara för att sedan inte spela den på nästa övning, utan istället få en ny hög med noter. Fast till viss del måste det nog vara så när man är ny. Dessutom var jag ensam förstaklarinett igår, och eftersom vi inte hade någon flöjt så var jag själv i den översta oktaven. Det gjorde det inte enklare.

Men det stora problemet är nog egentligen att ganska många i orkestern har svårt att hänga med. Jag tror att jag var den klarinettist som träffade flest toner igår, trots att mycket var nytt för mig. De andra två hade det ännu tuffare. Nu är det svårt att bedöma när man spelar själv, men det känns som att uppemot halva orkestern har problem att hänga med. Och i en orkester som på sin höjd består av 20 personer så märks ju sånt.

Det stora antalet låtar gör det ju inte bättre. Jag hade helt klart fördragit att vi hade spelat hälften så många låtar men lagt ner jobb på att få dem att låta bra. Som det är nu så är det knappt någon som bryr sig om sånt "trams" som till exempel styrkegradsbeteckningar, och det känns ju lite trist. Sedan så är en del av våra låtval alldeles för svåra. Vi ägnade till exempel ganska mycket tid igår åt ett potpurri från A chorus line, och jag kan inte tänka mig att vi någonsin kommer att kunna framföra det arrangemanget.

Så jag funderar på att sluta, men innan jag bestämmer något ska jag gå på nästa övning och se hur det känns då.


Nu ska jag ut på en ny Goodbye sky Harbor-tripp, och då det blir inget mer skrivet. Möjligen kan jag tillägga att jag har läst att en del påstår att Beatles psykadeliska Tomorrow never knows ger en känsla av LSD-rus, och det kan kanske stämma. Fast beatleslåten känns lite otäck tycker jag, otäck men ändå väldigt bra. Själv föredrar jag GSH-trippen.

Januarisnö och vinterkyla, nu är tiden inne för att spela eller lyssna på Lasse Winnerbäcks Psalm i januari. Ruskigt bra är den.


Jag känner att jag måste berätta om en sak jag såg för några dagar sedan. Det handlar om könsroller skulle jag tro. Jag var ute och gick och en bit framför mig på cykelvägen småspringer en kille i 10-årsåldern. Jag hör att han ropar något till en kamrat om att han ska mula någon, och jag ser att han ger sig av mot pulkabacken. Jag ska samma väg och går en bit bakom. Framme vid backen så går han fram till två tjejer (även de i 10-årsåldern) och mular mycket riktigt den ena. Hon blir förvånad och ryggar tillbaka, men gör inget motstånd. Efter det går killen vidare till nästa tjej och kastar lite snö i ansiktet på henne innan han springer iväg. Även den andra tjejen låtsas som om inget har hänt. Hon plockar upp en vante och de två börjar gå hemåt. Eftersom jag nu nästan har hunnit ifatt dem hör jag hur de säger hej då och vi syns i morgon, innan de skiljs åt.

Själv kunde jag inte förstå varför de inte hade gjort något åt det, de var ju trots allt två stycken. Och eftersom ingen av dem kommit in i puberteten så var killen knappast starkare än dem. För min del hade det känts bättre om de hade brottat ner honom i snön, men de valde att vara helt passiva. Antagligen har det väl hänt saker innan som jag inte har någon aning om. Kanske har killen ett gäng kompisar som tjejerna inte ville stöta sig med. En del av mig tycker att jag nog borde ha gjort något åt det hela, men det är som de sa på kvällens avsnitt av Världens modernaste land: Handlar man inte direkt så blir det konstigt att göra det efter ett tag. Kanske inte någon vidare ursäkt, men ändå.


En liten reflektion till slut. Det här är inlägg nummer 300 på matsolabloggen. Om man antar att ett inlägg i snitt tar 20 minuter att skriva så har jag lagt ner två och en halv arbetsvecka på att skriva blogginlägg. Fast så kan man nog inte tänka.

Snö och minusgrader är en bra kombination. Hade det dessutom varit vindstilla och sol hade det varit perfekt. Sånär som på att det bara är ett par centimeter snö, det är lite för lite egentligen. Men man kan inte få allt. Det är så skönt att bara vara ute och gå när det är ordentligt vinterväder, som man ändå får säga att det var idag. Visst biter vinden och de sju minusgraderna i kinderna, men det är ändå inte störande kallt. Jag vet inte varför, men det känns inte alls jobbigt att promenera när det är vinterväder.


Jag tror att jag har kommit på varför jag tröttnar så snabbt på Smashing Pumpkins Tonight, tonight. Det beror nog på att inledningen av låten är betydligt bättre än slutet. I början av låten blir jag kär, men jag hinner tröttna på den innan den tar slut. Tur att jag vanligtvis inte tröttnar på allt och alla jag tycker om på mindre än fem minuter.


Med tanke på hur den halva av ansiktet som Hans Olsson visat upp ser ut så vågar jag inte tänka på vad som har hänt med resten. Stackare.


Jag kan väl inte påstå att det är så särskilt vanligt (ännu), men det finns några fotbollspelare som bloggar. Klart bäst av dem är nog Adam Johanssons, även om den nästan aldrig uppdateras. Till hans försvar kan det sägas att det nog var länge sedan någon allsvensk fotbollsspelare gick en heltids skrivarkurs vid sidan om sitt bollsparkande. Tre före detta blåvita spelare är igång, nämligen Dennis Jonsson, Fredrik Risp och John Alvbåge. Kalmars Henrik Rydström har gått ett steg längre och skaffat sig en hel hemsida. Ett sammanfattande omdöme av de ovan nämnda bloggarna får bli att de nog har gjort klokt i att satsa på fotbollen.


Fotbollslandslaget har avslutat sin vinterturné, och för min del gav den ingenting. Det kan kanske möjligen bero på att jag inte såg någon av matcherna, men nog även på bakslagen för de blåvita spelarna. Alex fick bara en landskamp i sin jakt på att bli fjärde svensk till 100 landskamper, och Pontus Wernbloom fick 50 minuter på en position där han inte ens håller allsvensk klass (högerytter). Varför var han med? Han var ganska svag under andra halvan av allsvenskan, och Lagerbäck tyckte uppenbarligen att han inte dög ens som nödlösning på innermittfältet. I sista matchen fick högerbacken Concha spela vänsterytter och Anders Svensson defensiv mittfältare efter att Holmén gått ut. Två spelare på klart ovana platser istället för att ta in Wernbloom på hans naturliga. Om Lagerbäcks förtroende inte är större än så hade det varit betydligt bättre för Pontus att stanna i Sverige och träna med blåvitt.

Dessutom var det lite synd om Anders Svensson som först fick en stämpling just där det gör som ondast och sedan ett obegripligt rött kort. Världen (eller mer bestämt domaren) är bra orättvis ibland.

Äntligen snö. En sådär 5-10 cm har det väl kommit idag, trevligt nog. Hoppas att den stannar ett tag nu när den väl är här.


Annars var gårdagen en riktig skitdag. Det kvittade nästan vad jag tog mig för, det blev ändå inget bra. Jag var ute och gick ett par timmar för att ta lite bilder, och tyckte att fotograferandet gick bra. Bara för att sedan komma hem och upptäcka att i princip varenda bild var dålig. Jag tror att jag slängde ungefär 90 % av bilderna direkt, och värst är nog att de sista 10 procenten på sin höjd var medelmåttiga. Det enda bestående resultatet från promenaden är nog att förkylningen kom tillbaka, om än bara i en väldigt mild form.

Jag spelade lite på klarinetten i går, och även det gick dåligt. Låtar som jag klarat tidigare i veckan blev det bara pannkaka av. Slutligen gick gårdagskvällens försök till diktskrivning så dåligt att resultatet inte ens går att lägga ut på den här sidan.


Idag har saker fungerat bättre, som tur är. Inte så att jag har gett mig på några stora projekt, men jag har lyckats ta ut en hyfsad version av Stina Nordenstams Soon after christmas på gitarr. Jag har även återupptäckt R.E.M.-s Country feedback, och kommit fram till att det kan vara en av världens tio bästa låtar. I alla fall liveversionen från Grand Hotel i Stockholm 1998. Att jag återupptäckte Country Feedback beror på att jag förde över delar av just den konserten från mitt slitna videoband till mp3-or på datorn, och då slog det mig igen hur bra den är. Även versionen av Perfect circle är riktigt bra.

Men klarinetten har jag inte vågat röra ännu idag...

Jag hade en väldigt skum dröm i natt. Eller snarare på morgonen, jag låg och småslumrade i väntan på att väckarklockan skulle ringa när drömmen kom. Nu är ju drömmar ofta svåra att berätta i ord, och den här är inget undantag. Fast den var lång, så lång att handlingen hann ändras ett par gånger. I början handlade den om utförsåkning, något som jag konstigt nog drömmer om allt som oftast. Som vanligt i mina drömmar (och verkligheten för den delen) så var det dåligt med snö att åka på, men det gick.

Drömmen fortsatte med tågåkning på ett gammeldags tåg, som det var något konstigt. Bland annat åkte det inte dit det skulle enligt kartan. Konstiga tunnlar var det också, har jag för mig. Och personalen var ännu konstigare. Sedan kom det en bit av drömmen som jag nästan har glömt, men det följdes av det stora avslöjandet. Jag insåg att flera av människorna (bland annat de på tåget) var robotar som inte riktigt var färdiglärda, jag tog det på att de inte reagera när jag skrek dem rakt i ansiktet. Någon hade tydligen glömt att programmera in en lämplig reaktion för det. Tågbanan visade sig försvinna in i en parallell dimension, in i någon slags dröm eller spökvärld. Men allt slutade i alla fall lyckligt.

Visst är det fascinerande vad en egen hjärna kan koka ihop, även när den går på lågvarv. Det säger något om vår kreativitet och vår mänskliga skaparförmåga. Fast helt nya är ju sällan drömmarna, i mitt fall är nog det mesta snott från dåliga skräckfilmer.


Jag hade en jobbig dröm för ett par nätter sedan. Datorns hårddisk pajade, och ett års bilder och musikskapande var utplånat. Fast det var kanske en bra dröm egentligen, för den fick mig att ta backup på bilder och musik som jag inte vill förlora. Jag hade slarvat med det innan, men nu skulle en hårddiskkrasch inte vara någon katastrof.


Det tog ett par månader att få fart på klarinetten, men nu går det bra att spela. Och det är riktigt roligt, så roligt att jag inte kan förstå att jag slutade spela. Så korkat av mig.

Jerringpriset delades ut igår, och jag blev överraskad över att Kallur vann. Jag tycker ju inte att ett EM-guld borde räcka, men jerringpriset handlar ju inte så mycket om prestationen som om hur populär idrottaren är. Så det var kanske inte så förvånande trots allt, och absolut inget att hetsa upp sig över. En liten reflektion bara. Christian Olsson kom inte ens topp 10 trots att han hade samma meriter som Kallur, ja snarare bättre. Olsson var trots allt världsetta 2006, och konkurrensen i Europa är hårdare i tresteg än i 100 häck.


Jag har kommenterat fördelarna med silly season innan, och idag kom det äntligen en ordentlig träningsrapport. Det tråkigaste med den var väl att den provspelande reggaepojken "Bling Dawg" (Shavar Thomas) inte var något vidare (missa inte legoliknelsen), men under försäsongen kan man fokusera på allt det som är positivt. Som orden om 16-åringen Jakob Johansson, som av en annan rapportör liknades vid Kim Källström. Kanske är det vi som har "näste Kim Källström" trots allt!

Vill man vara negativ så kan man förstås tolka Johanssons och den från division 2 värvade Ranegies framfart som att resten av vårt lag knappt håller division 1-klass, men jag väljer givetvis att se det som att vi har ett par blivande landslagsspelare på gång!

En liten parantes. Ölme har skrivit på ett kontrakt för 2007, och är därmed lagkamrat med Jakob Johansson. Vad är poängen? Jo, att Ölme hann debutera i allsvenskan för IFK innan Jakob föddes, det ni! (Debuten skedde våren 1990, Jakob är född i juni det året.)


Jag har sökt på youtube efter filmer med svenska framgångar i OS, men bara hittat ett sammandrag från hockeyfinalen och en skakig version av herrarnas sprintfinal. Men det är kanske bättre än inget, trots allt.

Idag behöver jag era åsikter, kära läsare. Men först lite bakgrundsfakta. För ett par månader sedan återupptog jag tutandet i klarinetten, genom att gå med i en liten musikkår. Den består väl av 20 personer, varav de flesta spelar hellre än bra. Eller nej, det var lite elakt sagt, det finns en hel del som är duktiga på sina instrument. Man kan kanske säga att det inte är den mest ambitiösa musikkåren som finns.

Ni som har hängt på den här sidan innan vet att jag skriver lite musik ibland, och det har hänt nu igen. Fast den här gången kunde jag inte förstå hur jag skulle kunna spela in mitt senaste verk, så jag skaffade snikversionen av finale (notepad) och skrev ett arrangemang för en liten musikkår. Precis en sådan som den jag är med i. Eftersom notprogramet kan spela upp det som skrivits (i midiformat), så finns nu låten upplagd på min myspace-sida, under arbetsnamnet Oklar. Jag har alltså gjort en mp3-a från en midifil, så det är därför som flera av instrumenten (klarinett, flöjt) låter ganska illa.

Så frågan är om jag vågar föreslå för kåren att vi ska spela min låt? Är den något att ha, eller gör jag bort mig om jag spelar upp midifilen? Jag vill gärna ha synpunkter kring detta. (Själv är jag klart nöjd med sista halvminuten, men osäker på resten.)


Lite nytagna bilder också, fler och bättre finns som vanligt här.

Idag blir det bilder. Eftersom vädret är urttåkigt så blir det bara inomhusbilder, tyvärr. Fast först en sorglig historia.

En klart irriterande sak hände igår. Jag plockade ner adventsljusstaken från mitt fönster, och för att göra det flyttade jag min gamla orkidé. Men mitt under flytten hände en oförklarlig olycka, och den enda grenen som bar knoppar bröts av. Så helt plötsligt låg det en gren med nästan utslagna knoppar på golvet. I ett tappert försök att rädda det som räddas kunda ställde jag grenen i en vas, och vattnet fick faktiskt en av knopparna att slå ut. Så helt i onödan var inte blommandet, och för att få ut så mycket glädje som möjligt så kommer här tre bilder på den enda utslagna blomman.








Ett arkivfynd, eller snarare två. VM 1990 är det första fotbollsmästerskap som jag riktigt kommer ihåg. Jag var tio år när det spelades och följde det ordentligt. Bland annat genom min farmor, som dels skickade upp en lagbild som hon klippt ut ur en tidning, och dels ett VM-album och tillhörande samlarkort som kom med Hemmets Journal! Jag blev en liten aning nostalgisk när jag hittade dessa gamla klenoder, och jag kan inte motstå frestelsen att lägga ut lite bilder på dem.








Det var nog allt för idag, tror jag.

Innan jag ger mig in på dagens sporttankar så blir det en länk till tidernas snyggaste frisyr, bortsett från Håkan Milds munkfrilla då förstås. Bilden är kanske inte helt ny, men så bra att den förtjänar att spridas ändå.


Trots att jag riskerar att låta som Gert Fylking så säger jag ändå: Äntligen! Klockan 11.15 idag satte grävskoporna igång med rivningen av gamla ullevi, vilket inte en dag försent om ni frågar mig. Visst hade gamla en viss öststatscharm och som publik kom man nära spelarna, men det märktes att den var 90 år. Att en näraliggande stadion från 1958 fortfarande har epitetet "nya" säger väl det mesta om hur sliten gamla egentligen är/var.

Det har varit en hel del diskussioner om att den nya arenan inte kommer att bli bra, men just nu är det svårt att inte vara glad. Och bilderna ser ju klart lockande ut. Kanske borde jag känt något slags vemod för att gamla nu rivs, men jag kan inte göra det. Nu ska det väl erkännas att jag bara sett tre matcher på gamla, hade jag sett hundratals hade det nog känts mer. De tre matcherna är en 0-2-förlust mot Västra Frölunda 2001, en 2-0-seger mot Trelleborg 2004 (Ijehs två första mål i rätt tröja) och 1-0-segern mot Häcken 2005. Hoppas att jag får se många vinster på den nya arenan!


En kort fundering mitt i all Henke-hysteri. Vad är egentligen störst, att som 35-åring slåss om att vara första inhoppare i anfallet i Man U eller att som 25-åring vara förstaval i anfallet i Inter? Inte så att jag tycker att det skrivs för lite om Zlatan, men så särskilt många hyllningskrönikor får han inte. I alla fall inga som försöker förklara för oss hur stort det är att Crespo, Adriano, Cruz och Recoba slåss om att få spela jämte honom. Nåja, det finns ju bra saker med Henkehysterin också. Till exempel slipper vi att dagligen behöva höra hur det går för Hedman i Chelsea.

Bara sport, bara massor utav sport!

Tour de ski tog slut idag, och jag måste säga att jag är klart positivt överraskad av tävlingen. I princip alla deltävlingarna dominerades av offensiv åkning, och dagens bergklättring var underbar. Att se på i alla fall, den verkade jobbig att genomföra. Möjligen hade det varit ännu bättre med en längre med inte fullt så brant backe, men det vore synd att klaga. Ett par invändningar har jag dock till tävlingen. Dels att sprinttävlingarna inte riktigt passade in. Det vore nog ännu bättre om det bara vore traditionella distanser. Och så borde det ha gått bättre för svenskarna.


Silly season är en konstig företeelse på många sätt. Bland annat för att den så gott som alltid känns bra. De nya spelarna kommer att göra succé, och de gamla var ju inte så bra egentligen. För blåvitts del har en helt ordinarie spelare (Magnus Kihlberg) lämnat och ytterligare tre spelare som alla startade hyfsat många matcher (Wowoah, Dennis Jonsson och Alejandro Lago) har försvunnit. Vår andramålvakt är på väg till Örebro och ersättaren är 17 år och kommer från juniorlaget. Våra nyförvärv har inte några större meriter, det är väl tveksamt om någon av dem tar en plats i startelvan när allsvenskan sätter igång. Senaste nykomlingen är till exempel 16 år. Att det finns fler rykten om att viktiga spelare ska lämna är konstigt nog knappt skrämmande alls, och att Håkan Mild unnar sig lite semester mitt under den viktigaste värvningsperioden gör nog inte så mycket.

För jag tror ändå (dumt nog?) att det kommer gå bra. Inte så att jag räknar med guld redan nästa år, men hoppas kan man ju. Och om ett par år så, tänk vad bra vi kan vara då! Den rationella delen av mig inser att det är orimliga att varenda talang är "nästa Kim Källström", men tänk om. Och tänk om Alex kan vara hel och frisk några år till, om Bengan lyckas arbeta bort sin höstsvacka, om Antonsson, Hysén och övriga proffs med blåvittanknytning tar sig samman och kommer hem, om Bärkoth eller Jakob Johansson verkligen är nästa Kimpa och om...

Silly season är bra, för då lever alla drömmarna fortfarande.


Och angående silly season så dök just följande rykte upp.


Annars är den stora snackisen i supportervärlden att Dulee Johnson har lanserat en egen, rosa hemsida. En synnerligen rolig sådan, för självinsikt är nog inte hans starkaste sida. Höjdpunkterna är så många att jag har svårt att peka ut någon speciell, men missa för allt i världen inte Dulee and Samir.


Från en jag avskyr till en jag verkligen beundrar. Kjetil André Aamodt slutar, och jag måste hylla honom. Det är synnerligen imponerande att vara både den äldste och yngste OS-guldmedaljören i alpin skidåkning genom tiderna. För säkerhets skull har han även flest OS-guld inom utförsåkningen.


Ett par länkar här på slutet. Missade målchanser och lite perfekta brytningar av Glenn Hysén får det bli.

Det påstås att det har blivit 2007, men jag är tveksam. Borde inte 2006 ha varit lite längre?

Det enda 2007 har fört med sig för min del är en förkylning, vilket är irriterande. Inte jobbigt utan irriterande. Men nog om min onda hals.

Nytt år är det ja, och jag väljer att titta bakåt. Jag har suttit och läst i bloggarkivet, och upptäckt att jag var imponerande ambitiös i mitt bloggande i början. Nästan ett inlägg om dagen i snitt, och många av dem är dessutom ganska innehållsrika. Inte som mina nuvarande, utan med genomtänkta tankar och väl presenterade teorier. Inte bara en massa trivialt tyckande. Det skumma är att jag har betydligt fler dagliga träffar på bloggen nu än för ett år sedan. Jag misstänker att statistiken nu inte är så sann, för varför skulle en massa typer som jag inte känner läsa mitt dravel? För ett år sedan kunde jag kanske ha förstått det, men nu? Jaja, det gör absolut inget, det är ju inte ett problem direkt.

Hur som helst så tänkte jag försöka göra något åt förslappningen, så här är en lite ambitiösare tanke. Ambitiös och konturlös är nog en bra beskrivning. Jag tänkte flumma lite om promenader och platser.

Jag har länge tyckt om att promenera, och ännu mer så under de senaste åren. (Eller så är det bara det att jag har fått mer tid till det.) Och jag tycker mig märka ett mönster. När jag är ny på ett ställe blir det väldigt olika rundor, som för att jag ska kunna lära mig omgivningen. Så olika så att jag lär känna alla vägarna, cykelbanorna och stigarna inom de närmaste kilometrarna. Kanske är det orienteraren i mig som tycker om att hitta och som vill ha kontroll över omgivningen. I min ungdom kunde jag namnen på alla gatorna i min uppväxtort, vilket i och för sig bitvis berodde på att jag delade ut tidningar ibland. Men att lära sig över hundra gator är nog ändå lite konstigt.

Men konstigast är den fas kom kommer sedan. Efter att jag har lärt mig hitta ordentligt i omgivningen så börjar mina rundor stelna. Framför allt blir det en del platser som jag återvänder till gång på gång. Inte nödvändigtvis märkvärdiga platser, de kan vara undangömda eller välbefolkade, de kan ligga nära eller långt bort. Men jag börjar få "egna" platser. Jag tror att det är ett försök från min sida att känna mig mer hemma där jag bor, ett försök att få fler fasta platser än lägenheten. Kanske är det ett försök att skaffa något slags revir, som en kvarleva av de hundratusentals år som gått sedan vi våra förfäder valde att bli bofasta.

Hur som helst så behöver jag mina fasta platser.


Om ni vill veta vad det egentligen är som är så irriterande med min förkylning så är det att jag inte kan gå ut och gå!