Mats-Olas Fanclub

Håkan Mild!

Någon slags reklamfilm finns här, och eftersom den innehåller Klas Ingesson så är den värd att se. Dagens hederspris går till den som kan gissa vad det är reklam för, jag har i alla fall ingen aning.

En bild som valsar runt i blåvittkretsar är den här, som sägs vara från ett sommarläger som IFK ordnade 1997. Notera blivande storspelare som Johan Elmander, Stefan Ishizaki, Mikael Antonsson, John Alvbåge, Babis Stefanidis och för all del även Daniel Nicklasson, trots att han numera är gaisare. Inte illa.

Matchen på fyran i kväll var ganska seg, den stora behållningen var manglingarna av bojan djordjic. Speciellt Håkan Milds. Inte så att jag har något särskilt emot bojan (eller jo, det har jag, men det är inte därför) utan för att han hade ett par riktigt fula glidtacklingar innan han själv fick smaka på gräset. Fast hans var värre, hade hans dobbar träffat kunde motståndarna blivit allvarligt skadade (han gick in med hög fart och dobbarna före mot vristerna), men turligt nog var bojan så dålig på att glidtackla så att han missade. Håkan däremot fick en fin spark på smalbenet som möjligen gav ett litet sår (bojan hävdade det) men inga allvarliga skador. Man kan lita på Håkan.




and it came to me then
that every plan
is a tiny prayer to father time

Idag blir det bara små notiser.

För någon dag sedan passerade jag 5 000 sidvisningar av min blogg, vilket i mitt fall motsvarar 21,35 visningar per dag. Inte så illa.

Den smöriga låt som jag nämnde i går är redan klar, den gick snabbt att spela in efter som den är instrumental. Jag undrar om inte just instrumentala låtar är en genre att satsa på, det är väldigt praktiskt att slippa skriva texter.

En uppföljning till. Det börjar att se lovande ut med Mikael Antonsson.

Jag har lagt ut 8 nya bilder på flickr, men för att ni, mina kära läsare, inte ska behöva klicka på så många länkar så får ni ett smakprov här.

Jag har (trots mitt starka ogillande av TV4) fastnat lite lätt i fotbollssåpan Matchen, den är klart mer underhållande än vad jag väntat mig. Till exempel är det kul att se när idol-Ola inte vet vem Thomas Bodström är.

Och så får man ju se Johnny Bråttom igen, vilket det ju annars var ett tag sedan. Men när det gäller Johnny så är det turligt nog så att en av universums bästa sajter är tillägnad honom. (Det kan vara så att jag länkat dit tidigare, men jag orkar inte kolla om så är fallet. Och även om jag skulle ha gjort det så förtjänar den en länk till.)

Jag är lite förväntansfull just nu, eftersom ryktena i blåvittkretsarna säger att Mikael Antonsson är nära att skriva på för oss. Fast det är inte klart än, så än så länge är det bara till att vänta och hoppas.

Jag måste bara slänga med en länk till den här namninsamlingen. Alla heter Glenn i Göteborg!

Flera av mina kära läsare är kanske okunniga kring namninsamlingarnas roll inom fotbollen. Sedan några är är det populärt med insamlingar för att försöka övertyga spelare att välja rätt klubb, även om de kanske inte alltid är så framgångsrika. Exempelvis valde Jesper Blomqvist Djurgården trots flera tusen blåvita underskrifter, vilket har fått en del att tvivla på deras effekt. Sedan dess har det nog funnits fler oseriösa namninsamlingar än seriösa. Fast de seriösa finns kvar, här är en för att få hem just Mikael Antonsson.

Eller så kan man skriva på namninsamlingen för att stoppa namninsamlingar.


För övrigt blev det inget av låten jag nämnde för några dagar sedan. Den var för dålig. I stället har jag en ny, riktigt smörig, på gång.

Jag har tidigare gnällt på Bonos textskrivande den senaste tiden (dvs 2000-talet), och nu verkar det ha blivit ännu värre. Jag har en misstanke om att det kan ha och göra med Bonos i övrigt utmärkta engagemang för Afrika. Tidigare hade hans texter ofta flera möjliga tolkningar, flera lager och en viss mystik som gjorde dem intressanta. Numera är texterna väldigt rättframma och, i mitt tycke, övertydliga. Vilket gör dem tråkiga.

Som tur är verkar det som att de andra tre medlemarna i U2 stoppar Bonos värsta alster, till exempel har American prayer aldrig getts ut på skiva. Lovad vare Herren för det. Nu verkar det bli ytterligare ett steg värre, eller vad sägs om den här textsnutten som Bono läste upp för en journalist för en vecka sedan?

There's no midnight please.
You're just on your knees.
There is a harbor in a safe port.
What was is now not.
There was no price to pay.
Thank you for the day.

Texten är tagen från den här sidan (publicerad den 23:e maj under rubriken Bono says he's writing).

Efter att kneel knappt fått stryk av soul i kampen om vanligaste ord på senaste skivan (se längst ned på den här sidan) så har Bono nu utvecklats så mycket att han även kan använda knees i sina texter. Inte för att det är något större fel på något av orden, men eftersom Bono använde kneel/knees i fyra av elva låtar på senaste skivan så börjar det bli lite lätt tjatigt.



Och nej, jag sover inte på nätterna, det gör jag på förmiddagarna. Vad finns det för vettigt att annars göra på en förmiddag?

Lite upp och lite ner. Och lite mittemellan kanske, eller vad ska man säga om den ändrade reklamen här på blogg.se? Den verkar ha blivit mindre men färggladare, och har än så länge varit bättre på att fånga min uppmärksamhet än den gamla. Lite dåligt alltså.

Till det som är bra hör att spelaren med ett av fotbollsvärldens tuffaste namn numera finns i Häcken, eller vad ska man säga om efternamnet Mambo Mumbo?

En lite dålig sak kan vara att först börja skriva en ny låt på kvällen (ackorden är hyfsat klara), för att sedan på morgonen (dvs nu) ha ont i halsen och inte alls vara sugen på att sjunga. Låten blir nog inte färdig på ett tag.

Dagens absolut bästa nyhet (eller vad det nu är, rykte hade kanske varit ett mer passande ord) kommer överraskande nog från Borås av alla ställen. Mikael Antonsson hamnar knappast i Elfsborg, och det känns otroligt bra. Allra bäst vore det förstås om han hamnade i blåvitt, men så länge han inte hamnar i något annat allsvenskt lag så mår jag bra. Skulle han däremot hamna i Elfsborg (förhoppningsvis inte så troligt längre) eller Malmö (känns tyvärr fortfarande som en risk) så skulle det vara lika jobbigt som när Jesper Blomqvist valde Djurgården när han flyttade hem.

Varför jag bryr mig så mycket om honom? Det är för att Mikael Antonsson inte är vem som helst, jag har redan kommenterat (i en parantes) att han är en väldigt duktig fotbollsspelare. Men det handlar också om hans historia, att han kom till blåvitt som 16-åring men strax därefter fick hjärtproblem, men att han lyckades ta sig tillbaka från de besvären. Dessutom är han sorgligt undervärderad av i princip alla som inte håller på IFK. (För det kan väl inte vara så att vi övervärderar honom? Nej, jag tycker faktiskt inte det.) Hade han inte haft sina skadeproblem det sista året hade Anton varit ordinarie i landslaget nu.





Uppdatering:

Först Antonsson. Vips var det inte bara önskvärt utan högst behövligt att Anton kommer till blåvitt, eftersom Kalle Svensson har skrivit på för Glasgow Rangers. Nu skulle man kunna tro att Kalle inbrignat en massa pengar till IFK som kan läggas på Anton, men inte. Enligt alla med "insyn" i blåvitt har priset för Kalle varit en pizza och en öl (eller på den nivån) eftersom den gamle bilhandlarn Mats Persson (må han ruttna i fängelset) kände sig tvingad att få in en klausul även i Kalles kontrakt. Blåvitt har nu på två år sålt tre mittbackar av landslagsklass eller strax därunder för (gissningsvis) ungefär 10 miljoner. Bra jobbat!

Eller för att ta ut svängarna, vi har sålt mer än ett halvt lag av högsta allsvensk klass (Alvbåge, Risp, Antonsson, Kalle Svensson, Martin Ericsson och Peter Ijeh) för sammanlagt ca 18 miljoner, vilket är mindre än hälften av vad MFF lyckats kränga Afonso för (om man ska tro kvälltidningarna), och ungefär en tiondel av vad Malmö sammanlagt fått för Zlatan, Rosenberg och Afonso.


Nu till något helt annat. När det gäller sjungandet så har rösten tagit sig, så nu finns det en väldigt grov demo till. Snart har jag nog med låtar för att släppa en cd! Synd bara att det inte bara handlar om antal utan om hur bra låtarna är...

Det tog ett tag, men nu har även jag sett Bono riktigt arg. Under en konsert i San Francisco 1987 fick han ett riktigt utbrott, och det fångades i den här videon (3:10 in och framåt). Bono får syn på en flagga med texten SF U2, och som den irländare han är tolkar han naturligtvis SF som Sinn Fein (IRA:s politiska gren). Eftersom konserten hålls tre dagar efter ett av IRA:s värre bombdåd (det i Enniskillen) så får flagghållaren frågan hur han kan supporta sådana mördare, Bono kallar honom bastard och får även in ett fuck freedom.

En liten sak bara. Frågar du någon i San Francisco vad förkortningen SF står för så är svaret knappast Sinn Fein, utan ... just det, San Francisco.

Oj då Bono, som det kan gå!

Bonusfakta: Innan den här konserten hade U2 spelat i SF nio gånger, efter den här konserten har de inte spelat där på 19 år. Beror det på flaggan?


Jag undrar var jag har hittat mina senaste läsare någonstans. Sedan en vecka är antalet unika träffar per dag nästan fördubblat, i och för sig bara upp till 10-12 per dag, men jag begriper inte hur det har gått till. Det gör absolut inget, det är bara trevligt med fler läsare, men det gör mig nyfiken.

Eller har någon frekvent läsare bytt från bredband till modem, vilket ju också kan generera fler unika träffar eftersom man då tilldelas olika IP-nummer varje gång man kopplar upp sig. Skulle nästan tro att det är detta som skett.


Undrar hur sur Bono blir när han ser svenskproducerad film?

I fredags dök årets femte nummer av Offside ner i brevlådan, och efter en helgs läsning så måste jag säga att det är det bästa på länge. 196 sidor (jag har inte hunnit läsa alla än!) inför VM, bland dem en ganska intetsägande intervju med Fredrik Ljungberg, ett betydligt bättre reportage om Kim Källström, en redogörelse för hur tyskarna blev snälla och sympatiska (och dåliga) och ett underbart uppslag om holländskt straffskytte (Holland åkte ut fyra mästerskap av fem möjliga 1992-2000 på straffar). Bland mycket annat.

Fast allra bäst var en smått fantastisk konspriationsteori kring VM-pokalen (som dessutom innehöll en del sanning!) och ett reportage kring Henke, Zlatan, Chippen och Lucic. Dessa fyra herrar har en sak gemensamt (mer än att de är uttagna till VM), alla stod nämligen i skuggan av en stor talang i sina ungdomslag . Själva hade de till och med svårt att platsa (inte Lucic, men de andra tre) i sina pojklag vid 15 års ålder. Den här artikeln har Offside lagt ut som provläsning, om ni vill läsa så kan ni göra det här. Jag måste säga att artikeln ytterligare stärker min tro på att den allt tidigare elitsatsningen bland unga spelare är felaktig.

Zlatan ja, det i mitt tycke klart bästa reportaget om honom är gjort av (surprise!) Offside och ligger även det ute som provläsning. Tyvärr är fem år gammalt nu, men vill man få veta något om var Zlatan kommer ifrån (och kanske även vem han egentligen är) så är det här synnerligen rekommenderad läsning.

Vill man däremot inte hålla på och läsa långa texter på nätet så kan man i stället titta på Lampshades video till New Legs. Sägs det i alla fall, men jag har inte fått bilden att funka i någon av alla mina
mediespelare. Vill ni försöka kan ni ta vägen via hemsidan eller klicka på den här direktlänken.

Och så måste jag tipsa om den här sajten.

Det sägs att det är den stora melodifestivalen i kväll, och det är antagligen sant. Får väl se om jag ser den, jag såg delar av semin och påmindes om att den klart roligaste delen av melodifestivalen är när man får se vilka grannländer som tycker om varandra, det vill säga omröstningen. Nu hade inte semin någon riktig omröstning, vilket gjorde att jag inte orkade se så mycket av den.

Lite melodifestival till. Det sägs ju att Carola är bra, men låten sämre. Lantz i P3, med programledaren Kristian Luuk i spetsen, valde att testa detta i går genom att låta Tomas Andersson Wij få göra en cover av Evighet. Vill ni höra hur det blev kan ni göra det genom att klicka på den här länken och hoppa fram 28 minuter in i klippet. (Real Player krävs för att lyssna på klippet, samt att ni inte dröjer för länge. Jag tror att SR låter webbklippen ligga ute i ungefär en vecka, men jag är inte säker.)

Vill man hellre höra om hur blåvitts Kalle Svensson ser fram mot att få se Fredrik Ljungberg naken i duschen så kan man lyssna vid 17 minuter på samma klipp.


Har ni som jag mycket tid men lite av vikt att fylla den med? I så fall är Bubbels (notera stavningen) ett utmärkt tidsfördriv, och om ni undrar hur jag fastnade i det så är allt Stinas fel.


Ett par bilder som avslutning blir det, på en somrig solnedgång och en ensam vitsippa. Håll till godo!

Jag har tröttnat på allt prat om hur bra den svenska elitserien i hockey är och hur dålig fotbollsallsvenskan är! Det gnälls mest hela tiden på fotbollen, senast idag gjorde aftonbladets Anrell det (även om det handlar om landslag och champions league i hans fall, och inte våra egna serier).

Han lyckas jämföra champions league (med på sin höjd en svensk spelare) med hockeylandslaget (med bara svenska spelare), vilket knappast är så rättvisande. Jämför hellre Champions League-finalen med en Stanley Cup-final, så får vi se hur det är med intresset på riktigt.

Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen.

Nej, jag tänkte bevisa att fotbollsallsvenskan är bättre än elitserien i hockey. Att den håller högre klass.

Steg ett: Ungefär lika många av de bästa svenska fotbolls- som hockeyspelarna spelar utanför Sverige, i runda slängar är det ca 50 av vardera som finns i andra (oftast bättre) ligor. Här kan det även vara värt att notera att allsvenskan fick med 6 spelare i den svenska VM-truppen i fotboll, elitserien 4 (om jag räknat rätt) spelare i OS-truppen.

Steg två: Båda serierna har gott om utländska importer. I allsvenskan håller de flesta god klass, i elitserien är det väl lite mer blandat då fler grovjobbare tas in utifrån inom hockeyn. Jämför man toppen av skytteligorna är det antagligen lika stor andel utlänningar i båda.

Steg tre: Både hockey och fotboll är väl etablerade sporter i Sverige. Organisationerna är väl utbyggda och klubbarna välorganiserade, och kan antagligen ta hand om talanger väl. Eller med andra ord, oavsett om en talang finns i hockeyn eller fotbollen är chansen lika stor att de utvecklas till bra spelare.

Steg fyra: Nu kommer det. Det finns många mer fotbollsspelare än hockeyspelare i Sverige. På alla nivåer, både bland vuxna och barn. Vilket ju gör att många fler talanger kommer till fotbollen än till hockeyn. Utan att ha kollat upp siffrorna ordentligt kan jag nog säga att det finns ungefär 10 gånger så många fotbollsspelare som hockeyspelare i Sverige.

Slutsats: Eftersom skillnaderna inom steg ett, två och tre är små (försumbara), så är det skillnaderna i steg fyra som blir avgörande. Allsvenskan håller högre klass eftersom så många fler svenskar spelar fotboll än hockey. Nu protesterar kanske en del och börjar prata om världens andra bästa liga och annat. Struntprat! Till och börja med bevisade Frölunda att elitserien abslout inte är bäst i Europa i början av året då de åkte på storstryk i någon mästarturnering, men det är inte det avgörande.

Det avgörande är att Hockeyn är en jätteliten sport jämfört med fotboll. Och på vilket sätt blir hockeyn i Sverige roligare att se på bara för att resten (nästan) av världens länder är usla på det?

Är gotländska mästerskapet i varpa mer intressant bara för att restan av jordens befolkning struntar i den sporten?

Hur många av Sveriges VM-spelare är från Stockholm? Min lilla undersökning visar att det bara är Rami Shaaban. Här är en sammanställning av var landslagstruppen kommer ifrån/växt upp, och ibland har även lite geografikunskaper smugit sig in.

Alvbåge, John Torslanda (Utanför Göteborg)
Isaksson, Andreas Smygehamn (Utanför Trelleborg)
Shaaban, Rami Stockholm
Edman, Erik Habo (Utanför Jönköping)
Lucic, Teddy Göteborg
Mellberg, Olof Gullspång (Mitt i Västergötland typ)
Nilsson, Mikael Kristiansstad
Hansson, Petter Söderhamn (Enda norrlänningen i truppen!)
Stenman, Fredrik Munktorp (Utanför Köping)
Svensson, Karl Jönköping
Alexandersson, Niclas Vessigebro (Halland)
Allbäck, Marcus Göteborg
Andersson, Daniel Bjärred (Utanför Malmö)
Elmander, Johan Alingsås (Utanför Göteborg, men det vet åtminstone en av mina läsare redan)
Ibrahimovic, Zlatan Malmö
Jonson, Mattias Kumla
Källström, Kim Göteborg
Larsson, Henrik Högaborg (Utanför Helsingborg)
Linderoth, Tobias Född utomlands, men slog igenom i Elfsborg (Borås)
Ljungberg, Fredrik Vittsjö (Flyttade till Halmstad som femåring)
Rosenberg, Markus Malmö
Svensson, Anders Göteborg
Wilhelmsson, Christian Sölvesborg (eller någonstans där i alla fall)

Som synes dominerar Malmö och Göteborg ganska klart, och rent allmänt är det södra Sverige som gäller. Men varför är det så få från Stockholm? En förklaring kan ju vara att träningsmöjligheterna är dåliga där (få gräsplaner), men är det verkligen så mycket bättre i Göteborg?

Det har ju varit en hel del diskussion om ungdomsfotbollen i Stockholm och att en del klubbar (främst Brommapojkarna) har värvat unga spelare (så unga som tio år) och ännu tidigare delat upp lagen efter hur duktiga spelarna är. Men deras rekordtidiga elitsatsning inte verkar fungera så särskilt bra. Visst är deras ungdomslag bra, men så spelciellt många klasspelare har de inte fått fram. (Den enda BP-produkten som blivit bofast i landslaget är Anders Limpar.) Tittar man på VM-truppen så är det däremot förvånansvärt många spelare som kommer ifrån småklubbar. Andreas Isaksson spelade i Östra Torp tills han var 16 år (ett halvår senare debuterade han i allsvenskan) och praktexemplet är Mikael Nilsson, som spelade division 6-fotboll som 19-åring.

Vad jag vill ha sagt? Jag tror inte alls att det är farligt för spelare att vara kvar i småklubbar, definitivt inte fram till de är 15-16 år. Och att Brommapojkarnas värvande och laguppdelningar redan bland smågrabbar är direkt osmaklig.


När jag ändå är inne på det här med ungdomsfotboll kan jag inte låta bli att länka till P19-truppen. Notera födelsedatumen. Bara två av arton spelare är födda under andra halvan av året! (I VM-truppen är 14 av 23 födda någon gång under perioden Juli-December som jämförelse.) Kanske är det läge att skapa ett pojklandslag för spelarna som är födda under första halvan av året och ett för de som är födda under andra halvan av året?

Jag har blivit morbror igen. I torsdags kväll fick den äldre av mina systrar en flicka, så igår och idag har jag varit och hälsat på. Det är sanslöst vad små bebisar är, och hur söta de är. Jag är helt klart charmad.

För att helt byta ämne. Jag har ju tjatat en del om låtarna som jag har lagt upp, och nu blir det lite mer tjat. Jag tror jag är lite för snabb med att lägga upp dem. Jag lägger upp dem, och kommer strax efter på hur jag borde ändra dem. Den här gången handlar det om att jag gjort ett par synth-pålägg på Bli hos mig. Det står en gammal leksakssynth här hemma, och i gårkväll lekte jag lite med den. Den har inte normalstora tangenter (därav namnet leksakssynth) och den låter inte alls som den borde, men jag upptäckte att fiolljudet låter lite som en Hammond-orgel. Så jag gjorde in några pålägg till, och kom med det upp i 21 spår sammanlagt. Det ni!

Vill ni lyssna på hur det blev så kan ni (som vanligt) göra det här.

Stanna hos mig, nu i kväll
jag förstår att du vill vidare
jag förstår om du vill ut

Men har jag betytt nånting för dig
har du någonsin älskat mig
så stanna för en stund
Har du nånsin trott på mig
om du någonsin har älskat mig
så kan du väl bli hos mig nu

Kan du inte ta min hand
jag vill värma dina kalla fingrar
och få spela en roll för dig

Men har jag betytt nånting för dig
har du någonsin älskat mig
så stanna för en stund
Har du nånsin trott på mig
om du någonsin har älskad mig
så snälla, bli hos mig nu

Sätt dig lite närmre
och lägg din arm om mig
inte för lust eller fägring
utan för min skull

Jag behöver din värme
jag behöver allt ditt stöd
jag behöver din närhet
jag behöver dig

Så bli hos mig
bli hos mig





Uppdatering: Den här låten (för det är en låt) finns numera (efter lite ommöbleringar) upplagd på min myspace-sida. Det är fritt fram att lyssna om man vill.

Jag är en av alla dom som skriver låtar, läser dikt och sjunger sånger.
Jag är en av alla dom som skrivit ner sin hemlighet för många gånger,
minst hundra gånger om.

Inte nog med att jag skriver låtar och sedan sjunger dom, för ett par månader sedan började jag även spela in dem. Och i går kväll tog jag det sista steget, jag la ut tre låtar på nätet! Vill man lyssna på dem, eller kanske den fjärde låten som jag la ut tidigare i kväll, så kan man klicka på den här länken. (Eller länken i högerkanten, den funkar lika bra.)




Nu till dagens huvudämne, VM-truppen. Den bjöd på ett par överraskningar, och jag tänkte skriv några rader om en av dem. Fast först vill jag säga att jag tycker truppen är bra, möjligen borde det ha varit med en högerback mer och en anfallare mindre. Bort med Allbäck och in med Christoffer Andersson eller Alexander Östlund. Sedan är jag även tveksam till målvakterna, men något mer om det sedan.

För det här ska handla om Kalle Svensson. Som det blåvitt-fan jag är blev jag riktigt glad när jag såg att han kom med, vilket ju var en liten skräll. För om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog inte att Kalle är en av Sveriges fyra bästa mittbackar (till exempel är Mikael Antonsson bättre), fast det innebär inte att jag tycker det är fel att han är med. Han är trots allt bara 22 år och förhoppningsvis kan han vara ett alternativ i EM om två år (om Sverige nu tar sig dit). (Det var väl det där med åldern som gjorde att Bengt Andersson inte kom med, jag anser att han är Sveriges näst bästa målvakt. Men om bara Isaksson håller sig hel så kvittar det ju vem som är reserv.)

Att jag blev så glad för Kalles plats beror nog till en viss del på att han verkar vara så mogen och ha en så bra, nästan lite gammeldags, inställning. När lagkamraterna skaffar sig nya bilar väljer han att köpa pappas gamla 740, och han skulle nog aldrig få för sig att sätta upp ett signerat idolfoto på sin ytterdörr (som en annan av blåvitts unga talanger har gjort). Att Kalle sedan är osedvanligt ambitiös (det går rykten om att han tränar en del extra) gör det bara bättre.

Fast här är jag lite tveksam. Jag misstänker att Kalle (precis som en annan väldigt ambitiös spelare, Kim Källström) verkar mer lovande än vad han är bara för att han är så ambitiös och har tränat så hårt. Han har antagligen kommit närmare sin fulla kapacitet än vad en normal 22-årig mittback har gjort. (Jag tror att det är det här som har hänt med Kim Källström. Han tränade så hårt och mycket i sin ungdom att han redan som 17-åring var relativt färdigutvecklad. Men alla journalister verkade tro att hans utveckling skulle fortsätta i full fart i många år till.)

Jag har sett Kalle live vid tre tillfällen. Första gången var annandag påsk 2003 i Växjö. Kalle var ny i klubben och fick hoppa in på innermittfältet när Bosse Johansson bytte spelsystem från 4-3-2-1 till 4-4-2 mitt under andra halvlek. Inte ens med bästa vilja kan jag säga att han utmärkte sig, mer än möjligen att han som precis fyllt nitton och lyckades komma direkt från division 2 till allsvenkskan och få speltid.

Andra gången däremot. Nu är vi framme i augusti 2004, och höstderbyt mot Öis. Några omgångar tidigare hade Mikael Antonsson försvunnit till Österrike och Kalle hade äntligen tagit en ordinarie mittbacksplats. Matchen blev en höjdare (med blåvita ögon i alla fall) och slutade med seger 4-0. Det jag bäst kommer ihåg av Kalles insats var en löpduell mot Ailton i andra halvlek. Vid det här laget hade IFK en betryggande ledning när en boll slogs ned mot hörnflaggan. Kalle kunde valt att bara skära av vinkeln och vänta in Ailton (som är en snabb rackare) vid straffområdeskanten, men valde att ta en löpduell. På något sätt lyckades han hänga med, och genom två glidtacklingar vann han bollen. För detta fick han välförtjänt en av dagens största ovationer. Efteråt var jag och mina medåskådare mycket imponerande av honom, och sa att honom kommer det nog bli något stort av.

Tredje gången jag såg honom var nästan precis ett år senare, den andra (?) augusti 2005 mot Häcken. På ett år hade Kalle gått från nykomling till veteran i backlinjen, i den här matchen var han den klart mest rutinerade (Ölme var avstängd). Trots att medelåldern i backlinjen var precis över 20 år gjorde försvaret en utmärkt insats, och blåvitt vann en välspelad metch med 1-0. Kalle var briljant, det var i den här vevan som DN hade med honom i veckans allsvenska lag fyra gånger i rad. Den sviten bröts inte förrän han blev skadad i en U21-match, och därmed missade hela hösten. Nu under våren har Kalle återigen närmat sig formen från i somras, och jag hoppas att han lyckas hålla den även under VM. Det ska bli spännande att se om det blir någon speltid där (dock inte troligt), om det blir det så tror jag att han klarar det galant.

Idag blir det lite bilder. (Eftersom jag numera har så mycket plats på bloggen så hamnar de här.)













För säkerhets skull ska jag väl säga att det inte är några bin på bilderna, utan snarare humlor (tror jag). Men rubriken vill jag inte ändra på för det.


Lite fotbollslänkar. Först tre som i tur och ordning ger sig på Örgryte, Gais och Häcken. Speciellt den om Örgryte är riktigt rolig.

Och dessutom en länk om fotbolls-VM. Här är den.

För ett ganska bra tag sedan började jag spela in lite låtar på datorn. Inte med någon direkt baktanke, utan snarast för att jag ska kunna komma ihåg hur mina små försök till låtar egentligen går. Efter ett tag började jag få ordning på mikrofonplacering och annat som gjort att resultatet åtminstone varit lyssningsbart. För några dagar sedan gav jag mig ut på jakt efter ett program som kan komprimera wave-filer till mp3, men alla jag hittade kostade pengar. Elakt. Efter lite efterforskningar fick jag för mig att leta efter program som kan skapa ogg-filer, eftersom de verkade vara ungefär jämnbra med mp3-or.

Men idag hittade jag något bättre, nämligen ett enkelt (gratis) inspelningsprogram vid namn audacity. Så nu kan jag spela in musiken i flera omgångar, vilket gör det hela mycket lättare. Innan har jag varit tvungen att sätta sång och gitarr samtidigt, och det är inte så enkelt. Nu kan jag dessutom ha flera gitarrstämmor samtidigt, vilket sannerligen fyller upp ljudbilden på ett trevligt sätt. Att audacity dessutom kan skapa både ogg och mp3-filer är bara ett extra plus. (En nackdel är att mp3-orna bara är 128 kbit/s, det är lite lite.)

Så nu finns ett par nyinspelade låtar på datorn, och det känns mer aktuellt än någonsin att lägga ut dem på nätet någonstans. Fast ännu har jag inte gjort det.

Rubriken? Jo, att spela in låtar var så roligt att jag glömde äta. När jag väl ställde mig för att laga mat var det säkert fyra timmar senare än jag borde ha gjort det. Internet är farligt!

I've conquered my past
The future is here at last
I stand at the entrance
To a new world I can see
The ruins to the right of me
Will soon have lost sight of me
Love rescue me





_{(Texten är snodd härifrån)}



Och lite vitsippor:

I morgon är det dags. Dags för min första allvarliga jobbintervju, och jag har gått från att var nervös till rädd. Senaste natten sov jag väldigt oroligt och i dag har jag mest gått och väntat. Det släppte lite när jag ringde och pratade med intervjuaren (om när och var intervjun ska vara), men nu blir det bara värre framåt natten igen. Ska bli skönt att ha det gjort, och även om det inte blir något jobb av det hela så är det bra träning på att bli intervjuad.

Trevligt med en blåvit seger i GAIS-derbyt, den var viktig. Nu behöver jag inte låtsas som att allsvenskan inte finns, utan kan vara lite glad ett par dagar. Fast om det blir förlust mot Häcken på lördag så blir det till att deppa igen. För övrigt är det lite skönt att höra och läsa medias kampanjande för att få in Bengan och (i sportnytt i kväll) Kalle Svensson i VM-truppen. Att få med tre spelare i truppen (Alexandersson är given) hade varit något för ett lag på den undre halvan i allsvenskan!

Några "nya" bilder finns att beskåda på mitt flickr-konto. Jag skriver "nya" för att det är rätt länge sedan de togs, men jag har inte blivit färdig till att lägga upp dem förrän i går.