Mats-Olas Fanclub

Det är så länge sedan jag skrev här att jag inte riktigt är säker på vad som har hänt sedan dess. Veckorna flyter liksom ihop. Men en kort sammanfattning ska jag försöka ge.

Fotbollen först. Sverige har kvalificerat sig till EM, vilket är bra gjort. Om man som jag hänger lite på diverse fotbollsforum så stöter man allt som oftast på åsikten att kvalificeringen bara är en formsak. Lagerbäck är en dålig förbundskapten som borde sparkas eftersom Sverige bara går till utslagsmatcherna i slutspelen, och inte längre. Eller kanske för att han petar Kim Källström, jag vet inte vilket brott som brukar ses som värst. Själv tycker jag att Lettlandsmatchen var ett bra bevis på varför Svensson går före, men alla håller tydligen inte med. (Källström bättre betyg än Svensson?) Jag är gammal nog för att komma ihåg uppståndelsen inför VM -90, som var Sveriges första mästerskap på över tio år. Dessutom är det ju alltid något eller några klart större lag som misslyckas, så helt enkelt kan det inte vara.

Sedan kan jag väl hålla med om att höstens spel inte har varit lysande, men fotboll går ut på att ta så många poäng som möjligt, och det är Sverige fortfarande bra på. När det gäller den allsvenska fronten så är det skönt med lite uppbyggnadssäsong nu, det behövs även för min del. Slutet av allsvenskan var väl nervöst, nästa år hoppas jag att vi har avgjort med några matcher kvar. (Låter jag dryg nu? Då skulle ni läsa Stefan Andreassons kommentarer i senaste numret av offside. Fast det är väl bra att det i alla fall finns en person som ser Elfsborg som svensk fotbolls giganter.)

Det sägs vara december snart. Är inte det smått orimligt eftersom november väl har börjat precis? Det känns konstigt att det bara är lite drygt tre arbetsveckor kvar till julen, för det är mycket som ska hinnas med innan dess på jobbet. Jag som för någon vecka sedan trodde att jag snart skulle få det lugnt mot slutet. Jag nog kan hinna göra allt det jag ursprungligen skulle göra inom två veckor ungefär, men dum som jag är så öppnade jag min stora mun och sa att jag nog skulle hinna med lite mer innan jul. Så jag fick mer jobb lastat på mig. Jag ska nog hinna med extrauppgifterna också, men alla mina små marginaler är borta. Fast någon var ju tvungen att ta på sig det som hade blivit bortglömt, det är ju inte så att mina arbetskamrater sitter och rullar tummarna direkt.

Tidsplanen på jobbet ser fortfarande väldigt tight ut, det ska nog mycket till för att den ska hålla. De värsta smällarna om den inte håller kommer nog att komma efter nyår, och då drabbar det inte mig. Så jag ska inte klaga. Annars så har jag fått lite feedback från min tillfälliga chef. Snällt nog så hade hon bara positiva saker att säga, men med tanke på att jag är rätt ny på fältet så hade det varit lite hårt annars. Fast jag tycker nog att jag är värd berömmet.

Lite musik kanske? Det har blivit några nya skivor under hösten, men ingen som har gjort något sådär riktigt djupt intryck. Fast jag har upptäckt en skiva som stått i mitt ställ ett år eller så, American III av Johnny Cash. Jag är svag för Johnnys röst, så när väl låtmaterialet är bra så fungerar det verkligen. Den skivan kan rekommenderas. Christian Kjellvanders nya är helt okej, men ändå så har jag inte lyssnat så mycket på den. Jag ska ge den några chanser till snart. Även Sigur Rós har släppt nytt, men den känns lite som utfyllnad. De elektriska låtarna är bra, men Sigur Rós känns inte riktigt som ett band som tjänar på att spela in akustiska versioner av sina låtar. Det blir på sin höjd intressant.

Det börjar bli dags för mig att ta mig samman och åka till Ikea. Jag handlade så pass mycket där i våras att jag fick ett kampanjkort att handla för senare under året, och på något konstigt sätt så börjar ju faktiskt 2007 att närma sig sitt slut. Jag får se om jag orkat ta tag i det till helgen. Dessutom måste jag börja köpa julklappar, än så länge har jag inte köpt en enda. Fast jag brukar vara sent ute, så det kan nog lösa sig i år också.

Något mer som har hänt? Det är det säkert, men det får jag ta en annan gång.

Dags att uppdatera igen. Det blir inte så ofta som jag egentligen skulle vilja, och jag skyller på arbetet. Att behöva gå upp klockan sex på morgonen förstör mig nästan. Jag känner mig jättevuxen som går och lägger mig vid nio, halv tio-tiden, men ändå är det röda ögon med påsar under när jag vaknar. På jobbet är det bråttom, förseningar på minst en månad ska nu köras in. På grund av att allt vi gör ska in på samma dator, och att det tar tid att få in det, så blir det kvälls och helgarbete framöver. Inte så ofta, det borde inte bli mer än 4-5 kvällar för min del, men det känns ändå lite surt. Speciellt som den nya tidsplanen är väldigt optimistisk, och riskerar att spricka när som helst. Det gör att det inte går att vara riktigt säker på när kvällarna/helgerna blir. Tur att jag inte har så mycket planerat framöver. Tvätta på tisdag, julbord om en dryg månad, ett besök på Ikea (lämpligen i Linköping) och julfirande är vad jag har inbokat under resten av år.

I början kändes det surt att vi skulle behöva slita för att någon annan någon helt annanstans har missat med underlag, men så insåg jag att det hade varit värre om allt hade berott på ett fel från mig. Då hade det varit jobbigt på allvar.

Det känns lite speciellt att jobba i ett projekt som bara måste bli färdigt i tid, trots att det verkar smått omöjligt. I början trodde jag, och mina medkonsulter, att det nog skulle bli så att vårt projekt skulle anses hopplöst snart, och att det därför skulle senareläggas. Men det har visat sig att det är en massa saker som blir försenade om inte vi blir klara i tid, och vipps så rör det sig om stora pengar. Riktigt stora, så stora att det kanske till och med syns i någon decimal på vinsten som det Stora moderföretaget kommer att göra. Kanske till och med att någon chef hade fått en aningens mindre bonus!

Men jag är inte så stressad trots allt. Jag ska nog hinna göra min lilla bit i tid, och om jag inte gör det så är det nog ändå inte mitt fel.

Lite fotboll såhär på slutet. Jag har tänkt skriva följande ett tag, så det är inte helt aktuellt. Det handlar om landslaget, och om matchen mot Nordirland. Jag störde mig ordentligt på hur enkel matchen framställdes i media innan, det var som om vi skulle möta Andorra. Så jag köper heller inte domedagsrubrikerna dagen efter. Jämför med matchen mot Danmark nu i höstas. Sverige möter ett dugligt lag som inte är alldeles i världstoppen, vi slår mest långbollar hela tiden och får oavgjort efter att ha varit närmast segern i båda matcherna. Skillnaden är att Danmarksmatchen hyllades ordentligt, medans nordirlandsmatchen sågades. Jag vågar nog snarast påstå att Nordirland är en svårare motståndare.

Begrunda följande interna tabell, som innehåller matcherna mellan de fyra topplagen i gruppen.

1.      Nordirland (2 segrar, två oavgjorda) 8 poäng

2.      Sverige (2 segrar, två oavgjorda, en förlust) 8 poäng

3.      Spanien (2 segrar, två förluster) 6 poäng

4.      Danmark (2 oavgjorda, 3 förluster) 2 poäng

Nordirland påminner om blåvitt under tidigt nittiotal. Svårt att föra spelet, men jobbar hårt, kontrar bra och är vassa på fasta. Det kommer man långt på, även om "experterna" blir förvånade varje gång. Det finns statistik som säger att 75-80 % av alla mål görs på fasta situationer eller kontringar. Nordirland faller på att de tappat nio poäng mot Island och Lettland, inte på sina resultat mot topplagen. Mot bra lag som de kan kontra mot är de livsfarliga, vilket också gör att jag tycker att Sveriges långbollar var okej. Kunde Milan anno 1993 (då världens bästa klubblag) byta spelsätt helt i bortamatchen mot IFK Göteborg och slå långt så måste det väl vara okej för Sverige att göra detsamma mot Nordirland. Visst att man inte får så många chanser själv, men man tar samtidigt bort motståndarens. Sedan kunde det kanske ha varit lite bättre adress på bollarna, men eftersom jag såg matchen på teve så vet jag inte om det var backarnas eller de offensiva spelarnas fel.

Det var allt, gonatt!

(Skrivet i söndags, bortglömt tills idag.)

Nu är det äntligen dags för inlägget om själva resan till New York, och tankarna kring den. Ett antal månader för sent kanske, men här kommer det i alla fall.

Just nu sitter jag på bussen och skriver, jag har varit hos familjen och blivit firad. (Jag fyllde visst år för ett tag sedan.) Jag vet inte om det var bussresan i sig som fick mig att tänka på bussen Baltimore-New York, eller om det var synen av Jönköping i mörkret (från E4-an norrut) som påminde mig om när jag flög över det stora äpplet nattetid som fick igång mig. Men hur som helst, här kommer lite tankar från en bussresa i USA.

Jag åkte alltså buss mellan Baltimore och New York i somras. Jag vet inte om ni är bekanta med Simon & Garfunkels utmärkta låt America, om ni inte är det så kommer här lite bakgrundsfakta. Låten handlar (åtminstone på det direkta planet) om ett par som åker buss från Minnesota någonstans till New York. Ja först liftar de, men i Pittsburgh blir det en Greyhound. Allt eftersom färden går blir berättaren allt mer osäker på vart han är på väg, i sin "jakt efter amerika". Och på slutet räknar han bilarna som är på väg in till staden, och konstaterar att de är lika vilse som han själv.

Vad har då det här att göra med mig? Inte så mycket kanske, mer än att även jag har suttit i en greyhound på samma väg (the new jersey turnpike) och räknat bilar. Fast i mitt fall räknade jag mest för att det står så i låten, någon annan anledning hade jag inte. Själva vägen (som är en betalväg som går genom hela delstaten) var till en början en besvikelse.

Jag hade i första hand förväntat mig något som såg mer mellanvästern ut. Inte för att New Jersey borde ser ut så, utan för att det var så jag tänkte mig det den första gången jag hörde låten. (Då hade jag inte koll på att han var på väg till New York.) Andra tanken var att det skulle vara en motorväg med många filer, men även på den punkten blev jag besviken. I alla fall i början. För det var två filer i varje riktning, och lummiga träd vid sidan om som påminde om norra Tyskland. Men det ordnade till sig, för när vi närmade oss målet var det uppe i sju filer i varje riktning. Mer lagom för en av de största infarterna till den största staden i landet där allting ska vara störst.

Det var en häftig känsla att sedan se Manhattans skyskrapor närma sig när bussen passerade sumpmarken som  syns i Sopranos-introt. Hela New York var väldigt häftigt, men jag vet fortfarande inte om det var för att New York är en så fantastisk stad, eller för att det är så häftig att vara i just New York. Första dygnet kunde jag bli alldeles lycklig bara av att tänka på att jag faktiskt var på Manhattan. Lite speciellt är det ju att en europé som jag kan gå igång så på en stad i en annan världsdel. Men det beror väl på alla filmer och alla serier, som gjorde att jag faktiskt kände igen mig på något konstigt sätt. Inte så att jag kände igen enskilda hus, men ändå.

När jag väl är inne på amerikansk kultur och igenkänning så tänkte jag nämna att den enda serie jag följer på teve (för sportspegeln räknas väl inte?) är the wire på svt. Och ja, anledningen till att jag såg det första avsnittet är att den utspelar sig i Baltimore. Jag måste säga att jag är en aning besviken på att jag inte känner igen fler hus och miljöer, det enda som jag har kunnat placera riktigt är ett par scener från hamnen och dominos sugar skylten i introt. Men serien är bra, så numera ser jag den av den anledningen.

I övrigt så har jag fört över bilder från en gammal dator nu i helgen, och det var fullt nog för att få mig sentimental. Visserligen var bilderna på sin höjd två år gamla, men ändå. Det kändes väldigt avlägset, samtidigt som det känns som att det inte hänt mycket sedan dess. Men det har det nog ändå. Det fanns bilder som idag mest känns sorgliga. Inte för att det var något fel på bilderna i sig, (eller jo, det är det ibland också) utan mer för att de påminner mig om var jag befann mig. Men som tur är har mitt liv gått i rätt riktning sedan dess.

Nej, nu ska jag stirra ut i mörkret ett tag till.