Om skadeglädje och annat elände
(Det här inlägget må handla lite om fotboll, men kan nog vara läsvärt även för den som inte bryr sig om denna ädla sport.)
Som den fotbollsnörd jag är så såg jag givetsvis AIK-Helsingborg i eftermiddags, och som den blåvittsupporter jag är så jublade jag högt när AIK-spelaren Arnefjord gjorde självmål i slutsekunderna. (Borde förresten inte Fredrik Björck få en assist för sitt inkast? Det verkar inte så på den här sidan, men jag tycker att han vore värd det. Speciellt med tanke på vad publiken skrek om honom.) Jag har kanske sagt det tidigare, men det viktigaste nu i avslutningen av serien är att AIK inte vinner. Näst viktigast är att Häcken eller Örgryte (helst båda) åker ur, och tredje viktigast är att blåvitt i alla fall avslutar hyfsat.
Men åter till självmålet. Jag blev verkligen lycklig av det, jag satt och skrattade för mig själv i soffan ett ganska bra tag efteråt. För att det var orättvist och för att det drabbade AIK hårt. Ren och skär skadeglädje alltså. Jag jublade inte för att jag tycker om Helsingborg, för det gör jag inte. Jag stör mig på all Henke-hysteri. Jag tycker inte om den här skadeglada sidan av mig. (Skadeglädje är inte alls den enda sanna glädjen, och definitivt inte den bästa.) Det är en sak att hoppas på ett visst resultat när det kan gynna ens eget lag, men det var det ju inte frågan om här. En AIK-seger hade passat IFK bättre i kampen om tredjeplatsen.
Det största problemet är inte att jag tycker illa om AIK, det är att jag tycker illa om nästan alla andra lag än IFK Göteborg. Det är enklare att räkna upp lagen i allsvenskan som jag tycker är okej, det är Halmstad och Öster. Antagligen beroende på att jag såg dem ibland i min ungdom. Sedan är det sämre. Jag tycker inte om AIK för att de är AIK, inte Hammarby för mediagullandet kring deras fantastiska spel och publik, inte Djurgården för att fansen tror att de uppfann den moderna fotbollen och 4-3-3, inte Gefle för att de spelar på konstgräs och för att blåvitt har lite svårt för dem (det samma gällde GIF Sundsvall). Jag ogillar Helsingborg eftersom ondskan själv (TV4) älskar Henke.
Kalmar är urtråkiga och gnälliga. Örgryte, Häcken och Gais är från samma stad som blåvitt och snor sponsorpengar och publik (inte så mycket kanske, men lite), jag stör mig på att Malmöfansen hävdar att 15 SM-guld är fler än 17 och att det är bättre att förlora stora finaler än att vinna dem. Jag ogillar Elfsborg för att de alltid tar poäng av oss, hur orättvist det än må vara (även om det varit rättvist just i år). Fast jag tycker i alla fall inte så här illa om dem.
Som ni ser blir det en hel del ogillande (och då har jag inte ens nämnt domarna), och sådan vill jag ju inte vara. Hur kan något som jag tycker så mycket om som fotboll väcka så mycket negativa känslor? Antagligen för att de står i vägen för något annat som jag gillar starkt, nämligen IFK Göteborg. (Hur mycket gillar jag blåvitt? Tja, senast jag köpte tacosås så valde jag ICA-s, styrka Mild, enbart på grund av de dubbla blåvittkopplingarna.) Lag som gör allt de kan för att slå mitt favoritlag måste ju vara onda.
Ska jag se det positivt så hatar jag i alla fall inte något lag. (Mer än möjligen någon enstaka gång under en viktig match som går fel.) Den rationella delen av mig inser att det finns gott om välskötta och trevliga föreningar i allsvenskan. Hade de bara spelat i en annan serie så...
Jag önskar att jag kunde vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar, men det är svårt. Jag ska försöka att jobba på det i alla fall. Under tiden får jag trösta mig med att det är helt säkert att AIK eller Elfsborg (eller möjligen båda) kommer att missa guldet, och att det nog kommer att svida en del hos de som gör det!
Som den fotbollsnörd jag är så såg jag givetsvis AIK-Helsingborg i eftermiddags, och som den blåvittsupporter jag är så jublade jag högt när AIK-spelaren Arnefjord gjorde självmål i slutsekunderna. (Borde förresten inte Fredrik Björck få en assist för sitt inkast? Det verkar inte så på den här sidan, men jag tycker att han vore värd det. Speciellt med tanke på vad publiken skrek om honom.) Jag har kanske sagt det tidigare, men det viktigaste nu i avslutningen av serien är att AIK inte vinner. Näst viktigast är att Häcken eller Örgryte (helst båda) åker ur, och tredje viktigast är att blåvitt i alla fall avslutar hyfsat.
Men åter till självmålet. Jag blev verkligen lycklig av det, jag satt och skrattade för mig själv i soffan ett ganska bra tag efteråt. För att det var orättvist och för att det drabbade AIK hårt. Ren och skär skadeglädje alltså. Jag jublade inte för att jag tycker om Helsingborg, för det gör jag inte. Jag stör mig på all Henke-hysteri. Jag tycker inte om den här skadeglada sidan av mig. (Skadeglädje är inte alls den enda sanna glädjen, och definitivt inte den bästa.) Det är en sak att hoppas på ett visst resultat när det kan gynna ens eget lag, men det var det ju inte frågan om här. En AIK-seger hade passat IFK bättre i kampen om tredjeplatsen.
Det största problemet är inte att jag tycker illa om AIK, det är att jag tycker illa om nästan alla andra lag än IFK Göteborg. Det är enklare att räkna upp lagen i allsvenskan som jag tycker är okej, det är Halmstad och Öster. Antagligen beroende på att jag såg dem ibland i min ungdom. Sedan är det sämre. Jag tycker inte om AIK för att de är AIK, inte Hammarby för mediagullandet kring deras fantastiska spel och publik, inte Djurgården för att fansen tror att de uppfann den moderna fotbollen och 4-3-3, inte Gefle för att de spelar på konstgräs och för att blåvitt har lite svårt för dem (det samma gällde GIF Sundsvall). Jag ogillar Helsingborg eftersom ondskan själv (TV4) älskar Henke.
Kalmar är urtråkiga och gnälliga. Örgryte, Häcken och Gais är från samma stad som blåvitt och snor sponsorpengar och publik (inte så mycket kanske, men lite), jag stör mig på att Malmöfansen hävdar att 15 SM-guld är fler än 17 och att det är bättre att förlora stora finaler än att vinna dem. Jag ogillar Elfsborg för att de alltid tar poäng av oss, hur orättvist det än må vara (även om det varit rättvist just i år). Fast jag tycker i alla fall inte så här illa om dem.
Som ni ser blir det en hel del ogillande (och då har jag inte ens nämnt domarna), och sådan vill jag ju inte vara. Hur kan något som jag tycker så mycket om som fotboll väcka så mycket negativa känslor? Antagligen för att de står i vägen för något annat som jag gillar starkt, nämligen IFK Göteborg. (Hur mycket gillar jag blåvitt? Tja, senast jag köpte tacosås så valde jag ICA-s, styrka Mild, enbart på grund av de dubbla blåvittkopplingarna.) Lag som gör allt de kan för att slå mitt favoritlag måste ju vara onda.
Ska jag se det positivt så hatar jag i alla fall inte något lag. (Mer än möjligen någon enstaka gång under en viktig match som går fel.) Den rationella delen av mig inser att det finns gott om välskötta och trevliga föreningar i allsvenskan. Hade de bara spelat i en annan serie så...
Jag önskar att jag kunde vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar, men det är svårt. Jag ska försöka att jobba på det i alla fall. Under tiden får jag trösta mig med att det är helt säkert att AIK eller Elfsborg (eller möjligen båda) kommer att missa guldet, och att det nog kommer att svida en del hos de som gör det!
