Att vara eller inte vara ett fotbollsfan
Jag tycker om fotboll. Jag tycker väldigt mycket om fotboll, kanske lite för mycket för att det ska vara riktigt hälsosamt. Jag tycker så mycket om själva spelet att jag kan fastna i nära nog vilken match som helst på tv, jag har sett U17-mästerskap på eurosport, Champions League-repriser från 90-talet på samma kanal och en gång i tiden engelska division 1-matcher på lördagarna. Under förra Serie A-säsongen såg jag skrämmande många bottenmatcher med Lecce och Cagliari.
Jag tycker dessutom väldigt mycket om IFK Göteborg. Så mycket så att jag har järnkoll på A-truppen och halva U-truppen. Jag vågar knappt säga det, men jag följde med glädje p16-lagets seger i sommarens Gothia Cup, och jag kan nog några namn även i det laget. Jag blir glad av att läsa nätbaserade träningsrapporter från A-lagets slitande.
Men jag vet inte om jag vill kalla mig fotbollsfan. Det finns på tok för många på fotbollsläktarna som jag absolut inte vill identifiera mig med. Fan-världen är full med stora och små idioter, både i verkligheten och på nätet. Visst finns det vettiga supportrar, men de drunknar lätt i ett hav av hat, dynga och dravel. Det finns inte längre något blåvittforum som jag orkar skriva i eller ens läsa, det är bara gnäll och krav på avgång hit och dit och hat mot alla andra lags supportrar.
Just nu är medierna fyllda till brädden med det senaste skandalderbyt, och det är ska de väl vara. (Även om jag nog tycker att Laul går aningen för långt i sina förslag på sin blogg. Men hade jag varit på plats hade jag kanske tyckt likadant.) Det pratas nu om hårda straff (poängavdrag, matcher utan publik), men jag tror inte att det hjälper. Tanken verkar vara att om vi straffar klubbarna tillräckligt hårt så kommer inte fansen att göra något, för de vill inte sin klubb illa. En enkel och rationell lösning, men tyvärr tror jag att många fans är för dumma (eller för orationella) för att tänka så.
Eller så bryr de sig inte så mycket om sin klubb som de vill ge sken av. I blåvitts klack (som så många andra) tänds det bengaler i så gott som varje match. Alla supportrar vet att en tänd bengal ger 5-10 000 kr i böter till förbundet, men ändå eldar de på. Blåvitt har de senaste säsongerna fått betala någonstans mellan 100 000 och 250 000 i böter per säsong på grund av sina supportras beteende. Böter hjälper inte, och jag tror som sagt inte att några andra kollektiva straff gör det heller.
De senaste åren har en omsvängning skett från en mer brittisk-influerad supporterkulter till en sydeuropeisk. Dock finns de brittiskimporterade firmorna kvar, samtidigt som ultrasgrupperna växer. Jag är långt ifrån någon ultras-expert, men jag har fått intrycket att det är de grupperna som står för de flesta bötesorsakande förseelserna. De verkar ha ett otroligt behov av att uttrycka hur mycket de älskar sin klubb (eller bara att synas?), och det tar allt som oftast sitt uttryck i att vifta med den egna gruppens flagga (som sällan har så mycket med föreningen att göra) eller att tända bengaler. Blåvittflaggorna är i klar minoritet i blåvittklacken.
I blåvitts fall är bengalerna särskilt korkade eftersom eldandet sker på en 90 år gammal träläktare som knappast är designad med tanke på brandsäkerhet och utrymningsvägar. För bengaler är farliga, de blir 800 grader varma och är inte helt lätta att sköta. Vilket visade sig i matchen mot AIK i somras då någon inte kunde hantera sin bengal utan kastade in den på plan så att den höll på att träffa en egen spelare.
Vad ska man göra åt problemen? Straffa individerna naturligtvis! En stenhård lagstiftning som möjliggör stränga straff (helst borde många av förseelserna ge fängelse, men i alla fall dryga böter) och livslånga avstängningar från alla Sveriges fotbollsarenor. Om det finns brister i föreningarnas säkerhetsarbete (vakter som missköter sig, bristande visitation eller sånt) så är böter ett rimligt straff, men huvuddelen av straffet bör hamna på de "fans" som beter sig illa.
Lite fotboll till slut. I gårdagens match mot Elfsborg spelade IFK de 30 sista minuterna med fem spelare födda 1986 eller senare, unga nog för att var med i U21-EM 2009, om nu Sverige skulle gå dit!
Jag tycker dessutom väldigt mycket om IFK Göteborg. Så mycket så att jag har järnkoll på A-truppen och halva U-truppen. Jag vågar knappt säga det, men jag följde med glädje p16-lagets seger i sommarens Gothia Cup, och jag kan nog några namn även i det laget. Jag blir glad av att läsa nätbaserade träningsrapporter från A-lagets slitande.
Men jag vet inte om jag vill kalla mig fotbollsfan. Det finns på tok för många på fotbollsläktarna som jag absolut inte vill identifiera mig med. Fan-världen är full med stora och små idioter, både i verkligheten och på nätet. Visst finns det vettiga supportrar, men de drunknar lätt i ett hav av hat, dynga och dravel. Det finns inte längre något blåvittforum som jag orkar skriva i eller ens läsa, det är bara gnäll och krav på avgång hit och dit och hat mot alla andra lags supportrar.
Just nu är medierna fyllda till brädden med det senaste skandalderbyt, och det är ska de väl vara. (Även om jag nog tycker att Laul går aningen för långt i sina förslag på sin blogg. Men hade jag varit på plats hade jag kanske tyckt likadant.) Det pratas nu om hårda straff (poängavdrag, matcher utan publik), men jag tror inte att det hjälper. Tanken verkar vara att om vi straffar klubbarna tillräckligt hårt så kommer inte fansen att göra något, för de vill inte sin klubb illa. En enkel och rationell lösning, men tyvärr tror jag att många fans är för dumma (eller för orationella) för att tänka så.
Eller så bryr de sig inte så mycket om sin klubb som de vill ge sken av. I blåvitts klack (som så många andra) tänds det bengaler i så gott som varje match. Alla supportrar vet att en tänd bengal ger 5-10 000 kr i böter till förbundet, men ändå eldar de på. Blåvitt har de senaste säsongerna fått betala någonstans mellan 100 000 och 250 000 i böter per säsong på grund av sina supportras beteende. Böter hjälper inte, och jag tror som sagt inte att några andra kollektiva straff gör det heller.
De senaste åren har en omsvängning skett från en mer brittisk-influerad supporterkulter till en sydeuropeisk. Dock finns de brittiskimporterade firmorna kvar, samtidigt som ultrasgrupperna växer. Jag är långt ifrån någon ultras-expert, men jag har fått intrycket att det är de grupperna som står för de flesta bötesorsakande förseelserna. De verkar ha ett otroligt behov av att uttrycka hur mycket de älskar sin klubb (eller bara att synas?), och det tar allt som oftast sitt uttryck i att vifta med den egna gruppens flagga (som sällan har så mycket med föreningen att göra) eller att tända bengaler. Blåvittflaggorna är i klar minoritet i blåvittklacken.
I blåvitts fall är bengalerna särskilt korkade eftersom eldandet sker på en 90 år gammal träläktare som knappast är designad med tanke på brandsäkerhet och utrymningsvägar. För bengaler är farliga, de blir 800 grader varma och är inte helt lätta att sköta. Vilket visade sig i matchen mot AIK i somras då någon inte kunde hantera sin bengal utan kastade in den på plan så att den höll på att träffa en egen spelare.
Vad ska man göra åt problemen? Straffa individerna naturligtvis! En stenhård lagstiftning som möjliggör stränga straff (helst borde många av förseelserna ge fängelse, men i alla fall dryga böter) och livslånga avstängningar från alla Sveriges fotbollsarenor. Om det finns brister i föreningarnas säkerhetsarbete (vakter som missköter sig, bristande visitation eller sånt) så är böter ett rimligt straff, men huvuddelen av straffet bör hamna på de "fans" som beter sig illa.
Lite fotboll till slut. I gårdagens match mot Elfsborg spelade IFK de 30 sista minuterna med fem spelare födda 1986 eller senare, unga nog för att var med i U21-EM 2009, om nu Sverige skulle gå dit!
