VM-feber?
För någon dag sedan tittade jag (som en del av min VM-uppladdning) igenom SVT-s EM-krönika från 2004 (kanske inte igenom, om sanningen ska fram tröttnade jag under semifinalerna, när Sverige åkt ut) och det slog mig att jag har glömt ganska mycket om den turneringen. Den sitter inte alls som till exempel VM 1994 gör, och det finns nog ett par anledningar till det. Det gick ju inte lika bra, men den viktigaste anledningen är nog att jag är äldre nu. Dels är minnet inte lika bra som när jag var 14 år, och dels är mina idrottsminnen från den tiden starkare. De första minnena sätter sig hårdare, helt enkelt. (Jag måste få nämna att jag klarade 27 poäng av 40 möjliga på Offsides svåra frågesport om VM -94 härom veckan.)
Visst kan jag bli tokengagerad i idrott även nu, men i de allra flesta fallen går det över mycket snabbare. Jag är nära nog dubbelt så gammal, och glömmer dubbelt så snabbt. Eller för att tala fysikerspråk, minnets halveringstid är halverad. Det är något speciellt med första gången, och tänk vilken tur jag hade som fick uppleva -94 i en ålder då jag uppskattade det som mest. (Nu ska det väl sägas att jag redan 1990 följde VM väl, bland annat samlade min farmor på "idolbilder" åt mig, någon av tidningarna som hon prenumerarade på skickade med sådana. Så någonstans i mina gömmor finns en fylld bok med iklistrade idolkort.Dock var det nästan bara var lagbilder, så jag tror inte det var mer än 30-40 bilder sammanlagt. Det är annat än dagens album som säkert har över 500 kort. Min systerson undrar förresten varför spelarna i lag som Iran och Ecuador är två på varje bild, vilket inte är så lätt att svara på. De är inte så bra? De kommer från konstiga länder långt bort som vi inte bryr oss så mycket om?)
Jag har svårt att uppbåda riktigt samma entusiasm för idrott numera, möjligen med undantag för blåvitt. (Nu protesterar kanske de som känner mig och hävdar att jag är bra fanatisk även idag. Sant, men jag var än värre förr.) Visst finns det fortfarande svindlande ögonblick, men kan de inte komma oftare? Min senaste riktigt starka upplevelse är damernas längdstafett i OS. Inför pratades det om att det fanns en liten medaljchans, men det gav jag inte mycket för. Bara för att under loppet allt tydligare få se att den visst fanns. I sista backen släpper tyskan och det är bara tre lag kvar. Ryskan gör ett ryck och italienskan släpper, varvid svenskan (Anna-Karin Strömstedt) går om och försöker följa med ryskan. I just det ögonblicket slår det mig att det kan faktiskt bli guld, en närmast obegriplig tanke. Laget som jag trodde var chanslöst på medalj i OS-längdstafetten (som jag anser vara en av idrottsvärldens höjdpunkter) slåss om guldet!
Hur det gick? Ryskan fick en lucka, italienskan hängde med Strömstedt och precis på slutet kom tyskan tillbaka och det blev bara en fjärdeplats, vilket ännu retar mig något enormt. Fast känslan när svenskan tog sig upp på andra plats och körde för guldet, den sitter kvar.
Det finns en tendens att tycka att allt var bättre när man själv var ung (även om Mark Levengoods farmor brukade svara sin make att det inte alls var bättre förr, det var bara han som var det), och den är nog inte så konstig. Tidiga minnen sitter hårdare än senare, och intrycken är starkare. Jag börjar så sakta acceptera att jag knappast kommer att uppleva någon idrottsinsats lika fantastisk som fotbollslandslagets -94. Inte för att det inte går att göra mer fantastiska saker, utan för att jag ändå inte skulle bli lika hänförd. Så även om jag ser fram emot VM väldigt mycket, så börjar även jag tröttna lite lätt på den myckna bevakningen inför turneringen. Kan vi inte få lite mer fotboll och lite mindre intervjuer snart, snälla?
Fast det är klart, skulle Sverige ta VM-guld så...
Och så en solnedgångsbild som omväxling.
Visst kan jag bli tokengagerad i idrott även nu, men i de allra flesta fallen går det över mycket snabbare. Jag är nära nog dubbelt så gammal, och glömmer dubbelt så snabbt. Eller för att tala fysikerspråk, minnets halveringstid är halverad. Det är något speciellt med första gången, och tänk vilken tur jag hade som fick uppleva -94 i en ålder då jag uppskattade det som mest. (Nu ska det väl sägas att jag redan 1990 följde VM väl, bland annat samlade min farmor på "idolbilder" åt mig, någon av tidningarna som hon prenumerarade på skickade med sådana. Så någonstans i mina gömmor finns en fylld bok med iklistrade idolkort.Dock var det nästan bara var lagbilder, så jag tror inte det var mer än 30-40 bilder sammanlagt. Det är annat än dagens album som säkert har över 500 kort. Min systerson undrar förresten varför spelarna i lag som Iran och Ecuador är två på varje bild, vilket inte är så lätt att svara på. De är inte så bra? De kommer från konstiga länder långt bort som vi inte bryr oss så mycket om?)
Jag har svårt att uppbåda riktigt samma entusiasm för idrott numera, möjligen med undantag för blåvitt. (Nu protesterar kanske de som känner mig och hävdar att jag är bra fanatisk även idag. Sant, men jag var än värre förr.) Visst finns det fortfarande svindlande ögonblick, men kan de inte komma oftare? Min senaste riktigt starka upplevelse är damernas längdstafett i OS. Inför pratades det om att det fanns en liten medaljchans, men det gav jag inte mycket för. Bara för att under loppet allt tydligare få se att den visst fanns. I sista backen släpper tyskan och det är bara tre lag kvar. Ryskan gör ett ryck och italienskan släpper, varvid svenskan (Anna-Karin Strömstedt) går om och försöker följa med ryskan. I just det ögonblicket slår det mig att det kan faktiskt bli guld, en närmast obegriplig tanke. Laget som jag trodde var chanslöst på medalj i OS-längdstafetten (som jag anser vara en av idrottsvärldens höjdpunkter) slåss om guldet!
Hur det gick? Ryskan fick en lucka, italienskan hängde med Strömstedt och precis på slutet kom tyskan tillbaka och det blev bara en fjärdeplats, vilket ännu retar mig något enormt. Fast känslan när svenskan tog sig upp på andra plats och körde för guldet, den sitter kvar.
Det finns en tendens att tycka att allt var bättre när man själv var ung (även om Mark Levengoods farmor brukade svara sin make att det inte alls var bättre förr, det var bara han som var det), och den är nog inte så konstig. Tidiga minnen sitter hårdare än senare, och intrycken är starkare. Jag börjar så sakta acceptera att jag knappast kommer att uppleva någon idrottsinsats lika fantastisk som fotbollslandslagets -94. Inte för att det inte går att göra mer fantastiska saker, utan för att jag ändå inte skulle bli lika hänförd. Så även om jag ser fram emot VM väldigt mycket, så börjar även jag tröttna lite lätt på den myckna bevakningen inför turneringen. Kan vi inte få lite mer fotboll och lite mindre intervjuer snart, snälla?
Fast det är klart, skulle Sverige ta VM-guld så...
Och så en solnedgångsbild som omväxling.
