Go build yourself another dream, this choice isn't mine
Jag har inte skrivit så mycket om vad jag har hittat på den senaste tiden, vilket nog snarast beror på att det inte har hänt så mycket spännande.
Fast jag kan berätta att jag var i Göteborg i lördags och hjälpte min bror att flytta. Han och hans nyblivna sambo har hittat en riktigt trevlig lägenhet som visade sig ligga i Örgryte! Eller i alla fall i Örgrytes stadsdelsförvaltning, kanske ligger det utanför det "egentliga" Örgryte. Lite snobbigt hur som helst. Utsikten över bland annat Ullevi och Älvsborgsbron från balkongen var ganska bra.
Efter flyttandet blev det en vända till Liseberg, där Balder var kvällens höjdpunkt och andraplatsen i femkampen, en poäng efter segraren, var kvällens missräkning. Men trevligt var det.
Nu får det vara nog om mig och vad jag gör, till Hjálmar Jónsson! Blåvitt fortsätter att gå bra, och nära nog bäst av alla efter vm-uppehållet har Hjálmar Jónsson varit. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att han gjorde mål i matchen jag såg (mot Halmstad), och det blev nog någon slags lidnersk knäpp. För under sina tidigare fyra år i blåvitt har han fått mycket skit av majoriteten av de egna supportrarna. Oförtjänt gnäll anser jag, men mer om det senare.
Här är vi inne på något som jag inte riktigt begriper, nämligen behovet som många "fans" verkar ha av att klaga på sina egna spelare. Kanske är det så enkelt att en del använder fotbollsmatcher för att få utlopp för sina aggressioner, och för det syftet skaffar sig hackkycklingar. Och Hjálmar har varit en av de värst drabbade. Själv kan jag inte förstå hur man kan klaga så mycket på en spelare i ett eget lag, så länge spelaren gör så gott han kan. Om en spelare inte gör sitt bästa så kanske, men aldrig annars.
Inte nog med att Hjálmar har varit en hackkyckling, det har dessutom varit oförtjänt. I mitt tycke i alla fall. Jag kommer ihåg att jag såg honom i en match mot Trelleborg 2004, och tyckte att han var en av de tre-fyra bästa spelarna på plan. Alltså blev jag mycket förvånad när det mesta som skrevs om honom på supportersajter efter matchen var negativt.
Och så har det fortsatt. I de matcher jag har sett med honom (främst på teve i Royal League) har jag tyckt att han har skött sig bra, men han har ändå fått dålig kritik för de matcherna från många. Inte alla ska väl sägas, han har alltid haft sina förespråkare också.
Våren 2005 drog han på sig en ljumskskada, och det är först nu i sommar som han har kommit tillbaka. (Om man bortser från att han plötsligt var "frisk" nog att sitta på bänken ett tag i höstas, lämpligt nog när blåvitt hade backkris.) Under tiden slog Oscar Wendt igenom, men eftersom han nyligen blev såld till FC Köpenhamn så fick Hjálmar chansen. Det konstiga är väl att han var bättre än någonsin i comebacken, efter ett års skada, men så är det.
Visst är det skönt när en av ens favoriter verkligen lyckas och får sin revansch!
(Undrar bara vad hans flickvän anser om att han rankar sin soffa högre än henne.)
Fast jag kan berätta att jag var i Göteborg i lördags och hjälpte min bror att flytta. Han och hans nyblivna sambo har hittat en riktigt trevlig lägenhet som visade sig ligga i Örgryte! Eller i alla fall i Örgrytes stadsdelsförvaltning, kanske ligger det utanför det "egentliga" Örgryte. Lite snobbigt hur som helst. Utsikten över bland annat Ullevi och Älvsborgsbron från balkongen var ganska bra.
Efter flyttandet blev det en vända till Liseberg, där Balder var kvällens höjdpunkt och andraplatsen i femkampen, en poäng efter segraren, var kvällens missräkning. Men trevligt var det.
Nu får det vara nog om mig och vad jag gör, till Hjálmar Jónsson! Blåvitt fortsätter att gå bra, och nära nog bäst av alla efter vm-uppehållet har Hjálmar Jónsson varit. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att han gjorde mål i matchen jag såg (mot Halmstad), och det blev nog någon slags lidnersk knäpp. För under sina tidigare fyra år i blåvitt har han fått mycket skit av majoriteten av de egna supportrarna. Oförtjänt gnäll anser jag, men mer om det senare.
Här är vi inne på något som jag inte riktigt begriper, nämligen behovet som många "fans" verkar ha av att klaga på sina egna spelare. Kanske är det så enkelt att en del använder fotbollsmatcher för att få utlopp för sina aggressioner, och för det syftet skaffar sig hackkycklingar. Och Hjálmar har varit en av de värst drabbade. Själv kan jag inte förstå hur man kan klaga så mycket på en spelare i ett eget lag, så länge spelaren gör så gott han kan. Om en spelare inte gör sitt bästa så kanske, men aldrig annars.
Inte nog med att Hjálmar har varit en hackkyckling, det har dessutom varit oförtjänt. I mitt tycke i alla fall. Jag kommer ihåg att jag såg honom i en match mot Trelleborg 2004, och tyckte att han var en av de tre-fyra bästa spelarna på plan. Alltså blev jag mycket förvånad när det mesta som skrevs om honom på supportersajter efter matchen var negativt.
Och så har det fortsatt. I de matcher jag har sett med honom (främst på teve i Royal League) har jag tyckt att han har skött sig bra, men han har ändå fått dålig kritik för de matcherna från många. Inte alla ska väl sägas, han har alltid haft sina förespråkare också.
Våren 2005 drog han på sig en ljumskskada, och det är först nu i sommar som han har kommit tillbaka. (Om man bortser från att han plötsligt var "frisk" nog att sitta på bänken ett tag i höstas, lämpligt nog när blåvitt hade backkris.) Under tiden slog Oscar Wendt igenom, men eftersom han nyligen blev såld till FC Köpenhamn så fick Hjálmar chansen. Det konstiga är väl att han var bättre än någonsin i comebacken, efter ett års skada, men så är det.
Visst är det skönt när en av ens favoriter verkligen lyckas och får sin revansch!
(Undrar bara vad hans flickvän anser om att han rankar sin soffa högre än henne.)
