Mats-Olas Fanclub

Enginn sér, á bak við orðin tóm býr alltaf eitthvað

He said: I am but one small instrument

Publicerad 2007-01-26 23:40:58 i Musik

Vanligtvis brukar jag hitta på rubriken efter att jag har skrivit inlägget, men idag är det tvärtom. Inlägget är en följd av rubriken. Omväxlande, eller hur?

Jag måste kommentera låten som rubrikraden kommer ifrån. Raden är tagen från en Jimmy Eat World-låt som heter Goodbye sky harbor. Den är över 16 minuter lång, duktigt repetitiv och långsamt byggande. Texten är utmärkt, trummaskinen och basen på slutet är svängiga. Och jag gillar symboliken i att crescendot på slutet kommer från en myriad av små instrument och röster. Men allra bäst är förmågan att försätta mig i ett slags nästan transliknande tillstånd. Det är bara att gunga med och känna hur hjärnan vandrar bort på söndagsutflykt. Ett säkrare, enklare, försiktigare och billigare alternativ till droger skulle man kanske kunna säga. Nu är det bäst att säga att jag aldrig har provat några droger, men jag skulle tro att det känns ungefär som att lyssna på Goodbye sky harbor.


Ett litet instrument var det ja. Jag har (som jag tidigare har nämnt) nyligen gått med i en musikkår, men redan nu har jag tröttnat på den. Kanske inte tröttnat helt, men i går var jag sur både under och efter övningen. Sur för att vi på fem(?) träningar har spelat i runda slängar 25 låtar, vilket blir mycket nya noter på en gång för mig om man säger så. Det är klart frustrerande att lägga tid på att öva in en låt bara för att sedan inte spela den på nästa övning, utan istället få en ny hög med noter. Fast till viss del måste det nog vara så när man är ny. Dessutom var jag ensam förstaklarinett igår, och eftersom vi inte hade någon flöjt så var jag själv i den översta oktaven. Det gjorde det inte enklare.

Men det stora problemet är nog egentligen att ganska många i orkestern har svårt att hänga med. Jag tror att jag var den klarinettist som träffade flest toner igår, trots att mycket var nytt för mig. De andra två hade det ännu tuffare. Nu är det svårt att bedöma när man spelar själv, men det känns som att uppemot halva orkestern har problem att hänga med. Och i en orkester som på sin höjd består av 20 personer så märks ju sånt.

Det stora antalet låtar gör det ju inte bättre. Jag hade helt klart fördragit att vi hade spelat hälften så många låtar men lagt ner jobb på att få dem att låta bra. Som det är nu så är det knappt någon som bryr sig om sånt "trams" som till exempel styrkegradsbeteckningar, och det känns ju lite trist. Sedan så är en del av våra låtval alldeles för svåra. Vi ägnade till exempel ganska mycket tid igår åt ett potpurri från A chorus line, och jag kan inte tänka mig att vi någonsin kommer att kunna framföra det arrangemanget.

Så jag funderar på att sluta, men innan jag bestämmer något ska jag gå på nästa övning och se hur det känns då.


Nu ska jag ut på en ny Goodbye sky Harbor-tripp, och då det blir inget mer skrivet. Möjligen kan jag tillägga att jag har läst att en del påstår att Beatles psykadeliska Tomorrow never knows ger en känsla av LSD-rus, och det kan kanske stämma. Fast beatleslåten känns lite otäck tycker jag, otäck men ändå väldigt bra. Själv föredrar jag GSH-trippen.

Kommentarer

Postat av: stina

Publicerad 2007-01-27 10:12:54

förstår din frustration. borde inte alla tycka att det är bättre att lägga krutet på några få låtar? det är ju så man lär sig något och lyckas bli samspelta... å det är ju faktiskt först då det blir roligt. tragglandet innan är inte alltid allt för skoj.

lycka till.

Postat av: Robodan

Publicerad 2007-01-28 10:09:41

Goodbye Sky Harbour är asgrym! Den börjar som en vanlig, riktigt bra, låt och går över i mantrat!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela