Mög-U2!
Den 31 december 1989 spelade U2 i Dublin, för att fira det nya decenniet. Konserten sändes ut över europeisk radio, och blev snabbt ett av de mest spridda bootlegen. En gång i tiden, före en hjärtslitande grym hårddiskkrasch, hade jag den konserten på datorn. Mitt i Bullet the blue sky sjunger Bono en snutt av Money makes the world go around från Cabaret, men kontrar genast med: Not my world, mister. Och med tanke på att det var 80-tals-Bono som sa det så känns uttalandet fullt trovärdigt.
Tänk om det fortfarande hade gjort det!
Bäst att vara försiktig nu, för vi närmar oss ett minerat fält. Om man, som jag, följer något eller några U2-forum vet man att det med jämna mellanrum händer att någon skriker att U2 har sålt sig (sell out är den tekniska, engelska termen), och så bryter det ut en häftig och oftast grov diskussion med mängder av förolämpningar åt båda håll. Så jag ska inte använda s-ordet mer. Jag nöjer mig med att konstatera att betydligt fler av bandets beslut verkar vara tagna av ekonomiska anledningar nu än för tio-tjugo år sedan.
Inte så att jag har något emot att de tjänar pengar, det får/bör de göra. Jag stör mig heller inte så mycket på deras medverkan i ipod-reklamerna, men det beror kanske på att filmerna bara visats i USA. Inte heller på att biljettpriserna har stigit med mer än 100 % på mindre än tio år. Nej, det handlar mest om singlar och best of-skivor. När det gäller singlarna så stör jag mig på det dåliga urvalet av b-sidor. Under bandets första 15-20 år var det kotym lägga låtarna som inte platsade på skivan på singlarna (b-sidor helt enkelt), men under 90-talet blev det fler och fler remixer och mindre "riktiga" b-sidor. Till de två senaste skivorna har sammanlagt fyra riktiga b-sidor getts ut, vilket kan jämföras med sju stycken bara till The Joshua Tree. Istället fylls (nåja, de innehåller dessutom färre låtar nu jämfört med innan) singlarna med otaliga remixer.
Det är inte det att material saknas, låtar som borde ha blivit b-sidor hamnade istället på The Complete U2, en samling med 446 låtar som såldes via iTunes. Denna samling bestod av alla skivor och b-sidor, två välspridda bootlegs och fem outgivna låtar, och kostade "bara" 150 dollar. Låtarna gick inte att köpa seperat. Jag skäms inte det minsta för att jag laddade ner dem på ett annat, billigare, ställe än iTunes (som för övrigt inte fanns i Sverige vid den här tidpunkten, så vad hade jag för val?).
Best of-skivor vad det också. Jag är rent allmänt inte så förtjust i sådana, och jag tycker riktigt illa om tricket att lägga in några nya låtar på dem för att få fansen, som redan har orginalskivorna, att köpa samma musik igen. U2 använde det här tricket på både 80 och 90-talssamlingarna, men eftersom det i båda fallen såldes en bara marginellt dyrare dubbel-cd som även innehöll en skiva med b-sidor så kändes det ok för mig som hade väldigt få av dem innan.
Men nu så. Idag tillkännagavs att det kommer att släppas en definitive best of, en enkel-cd med de 16 största hittarna. Och två nya låtar. U2 tycker alltså att jag ska köpa 16 låtar för en tredje gång, för att två nya. Hade det rört sig om någon annan branch hade konsumentverket nog slagit till. En av de nya låtarna ska visst vara covern som U2 spelade in tillsammans med Green Day, The saints are coming. Undrar förresten vad Green Day tycker om att låten som de spelade in för välgörenhet nu hamnar som dragplåster på en best of-skiva? Men U2 är nog nöjda och hoppas säkert att de ska sälja fler skivor till Green Day-fans.
Skivbolaget då, är det inte deras fel? Det brukar det ju vara? Argumentet har kommit upp på diverse forum, men jag tycker knappast att det håller. U2 har ett självbestämmande som inget annat band har eller har haft, vilket Bono har konstaterat själv:
Yeah, we have had to deal with some bullies at a corporate level in the music business, but in the end I don’t have “Slave” written on my face, like Prince did in the early nineties. U2 is in charge of its own destiny. We own our master tapes, we own our copyrights, we run our own show, the music business does not own us.
Från Bono on Bono - Conversations with Michka Assayas
U2 äger, på alla sätt, sin egen musik, de hyr bara ut rätten att ge ut den till skivbolaget. Det är U2 som bestämmer vad som ska vara med på best of-skivorna, så de borde lätt kunnat stoppa nya låtar från att komma med. Hade skivan bestått av 18 gamla låtar hade jag inte varit det minsta sur. Men som det är nu så känner jag att jag måste avsluta med att utropa:
Nedrans mög-U2!!!
Tänk om det fortfarande hade gjort det!
Bäst att vara försiktig nu, för vi närmar oss ett minerat fält. Om man, som jag, följer något eller några U2-forum vet man att det med jämna mellanrum händer att någon skriker att U2 har sålt sig (sell out är den tekniska, engelska termen), och så bryter det ut en häftig och oftast grov diskussion med mängder av förolämpningar åt båda håll. Så jag ska inte använda s-ordet mer. Jag nöjer mig med att konstatera att betydligt fler av bandets beslut verkar vara tagna av ekonomiska anledningar nu än för tio-tjugo år sedan.
Inte så att jag har något emot att de tjänar pengar, det får/bör de göra. Jag stör mig heller inte så mycket på deras medverkan i ipod-reklamerna, men det beror kanske på att filmerna bara visats i USA. Inte heller på att biljettpriserna har stigit med mer än 100 % på mindre än tio år. Nej, det handlar mest om singlar och best of-skivor. När det gäller singlarna så stör jag mig på det dåliga urvalet av b-sidor. Under bandets första 15-20 år var det kotym lägga låtarna som inte platsade på skivan på singlarna (b-sidor helt enkelt), men under 90-talet blev det fler och fler remixer och mindre "riktiga" b-sidor. Till de två senaste skivorna har sammanlagt fyra riktiga b-sidor getts ut, vilket kan jämföras med sju stycken bara till The Joshua Tree. Istället fylls (nåja, de innehåller dessutom färre låtar nu jämfört med innan) singlarna med otaliga remixer.
Det är inte det att material saknas, låtar som borde ha blivit b-sidor hamnade istället på The Complete U2, en samling med 446 låtar som såldes via iTunes. Denna samling bestod av alla skivor och b-sidor, två välspridda bootlegs och fem outgivna låtar, och kostade "bara" 150 dollar. Låtarna gick inte att köpa seperat. Jag skäms inte det minsta för att jag laddade ner dem på ett annat, billigare, ställe än iTunes (som för övrigt inte fanns i Sverige vid den här tidpunkten, så vad hade jag för val?).
Best of-skivor vad det också. Jag är rent allmänt inte så förtjust i sådana, och jag tycker riktigt illa om tricket att lägga in några nya låtar på dem för att få fansen, som redan har orginalskivorna, att köpa samma musik igen. U2 använde det här tricket på både 80 och 90-talssamlingarna, men eftersom det i båda fallen såldes en bara marginellt dyrare dubbel-cd som även innehöll en skiva med b-sidor så kändes det ok för mig som hade väldigt få av dem innan.
Men nu så. Idag tillkännagavs att det kommer att släppas en definitive best of, en enkel-cd med de 16 största hittarna. Och två nya låtar. U2 tycker alltså att jag ska köpa 16 låtar för en tredje gång, för att två nya. Hade det rört sig om någon annan branch hade konsumentverket nog slagit till. En av de nya låtarna ska visst vara covern som U2 spelade in tillsammans med Green Day, The saints are coming. Undrar förresten vad Green Day tycker om att låten som de spelade in för välgörenhet nu hamnar som dragplåster på en best of-skiva? Men U2 är nog nöjda och hoppas säkert att de ska sälja fler skivor till Green Day-fans.
Skivbolaget då, är det inte deras fel? Det brukar det ju vara? Argumentet har kommit upp på diverse forum, men jag tycker knappast att det håller. U2 har ett självbestämmande som inget annat band har eller har haft, vilket Bono har konstaterat själv:
Yeah, we have had to deal with some bullies at a corporate level in the music business, but in the end I don’t have “Slave” written on my face, like Prince did in the early nineties. U2 is in charge of its own destiny. We own our master tapes, we own our copyrights, we run our own show, the music business does not own us.
Från Bono on Bono - Conversations with Michka Assayas
U2 äger, på alla sätt, sin egen musik, de hyr bara ut rätten att ge ut den till skivbolaget. Det är U2 som bestämmer vad som ska vara med på best of-skivorna, så de borde lätt kunnat stoppa nya låtar från att komma med. Hade skivan bestått av 18 gamla låtar hade jag inte varit det minsta sur. Men som det är nu så känner jag att jag måste avsluta med att utropa:
Nedrans mög-U2!!!
