Prestationsångest
I onsdags kväll fick jag en chock när jag loggade in på bloggen. På bara en timme hade jag haft mer än 10 unika besökare, trots att jag inte skrivit något inlägg på ett bra tag. Under den närmaste timmen fortsatte det att trilla in besökare, totalt blev det 25 på en dag varav 20 de sista två timmarna. För att vara min blogg är det otroligt många, så jag undrade nyfiket vad som hade hänt. Hade någon välbesökt sida lagt upp en länk till mig? Varför skulle någon i så fall göra det?
Efter ett litet tag fann jag svaret. Jag hade länkat till några låtar som ett antal medlemmar på ett engelskspråkigt U2-forum spelat in, och de hade sett min länkat och reagerat på att de var omnämnda (och kända!) i Sverige! Tyvärr för deras del är ju bloggen på svenska, men en av dem försökte i alla fall skriva något med hjälp av en weböversättare, se snows kommentar. Hade bara översättningsprogramet valt fans i stället för fläktar som svensk översättning av fans hade nog kommentaren varit begriplig. (För övrigt är jag lite rädd för versionen av Where the streets have no name som kommer att släppas på måndag. Det visade sig att bas och gitarr spelar i live-tonarten, medan de flesta försöker sjunga i albumversionens tonart. Fast den som klipper ihop sångsnuttarna tyckte inte att det hade så stor betydelse.)
Nu till poängen med dagens inlägg. Jag tycker att det är rätt så skönt att de nya besökarna knappast blir så långvariga. För tillfället har jag någonstans mellan fem och tio läsare, och det känns lagom. Nog många för att det ska vara lönt att skriva, inte så många att det jag skriver måste vara bra. (Just den här helgen är flera är bortresta, idag har jag bara haft två besökare och det är nog i minsta laget.) Skulle det komma för många läsare skulle jag nog få prestationsångest, och det vill jag ju inte ha.
Apropå prestationsångest, så håller jag på att skriva en låt. Ackordföljderna blev ganska bra, och melodin är inte heller den så tokig. Just melodierna på de låtar jag skriver brukar jag annars ha svårt att komma ihåg, vilket är ett rätt tydligt tecken på att de inte är så värst bra. Men den här gången funkar melodin nog. Det har tyvärr den negativa effekten att texten känns värre att skriva, nu vill jag ju inte att den ska sänka låten. Det blir inte heller lättare av att musiken är ganska glad, jag har fått in fem olika dur-ackord (A, D, E, G och F) i låten! Jag tycker det är betydligt svårare att skriva glada och lyckliga texter, de får lätt lite melodifestival över sig, och det är kanske inte vad jag är ute efter.
Kort och gott så ger texten mig lite prestationsångest. Jag ängnade två och en halv timma åt den i går kväll, och fick ihop en vers och två refränger (104 ord). Och till råga på allt är jag inte helt nöjd med det jag skrivit. Jobbigt.
Nåväl. När jag, i en avlägsen framtid, blir färdig med texten lägger jag nog upp här.
Efter ett litet tag fann jag svaret. Jag hade länkat till några låtar som ett antal medlemmar på ett engelskspråkigt U2-forum spelat in, och de hade sett min länkat och reagerat på att de var omnämnda (och kända!) i Sverige! Tyvärr för deras del är ju bloggen på svenska, men en av dem försökte i alla fall skriva något med hjälp av en weböversättare, se snows kommentar. Hade bara översättningsprogramet valt fans i stället för fläktar som svensk översättning av fans hade nog kommentaren varit begriplig. (För övrigt är jag lite rädd för versionen av Where the streets have no name som kommer att släppas på måndag. Det visade sig att bas och gitarr spelar i live-tonarten, medan de flesta försöker sjunga i albumversionens tonart. Fast den som klipper ihop sångsnuttarna tyckte inte att det hade så stor betydelse.)
Nu till poängen med dagens inlägg. Jag tycker att det är rätt så skönt att de nya besökarna knappast blir så långvariga. För tillfället har jag någonstans mellan fem och tio läsare, och det känns lagom. Nog många för att det ska vara lönt att skriva, inte så många att det jag skriver måste vara bra. (Just den här helgen är flera är bortresta, idag har jag bara haft två besökare och det är nog i minsta laget.) Skulle det komma för många läsare skulle jag nog få prestationsångest, och det vill jag ju inte ha.
Apropå prestationsångest, så håller jag på att skriva en låt. Ackordföljderna blev ganska bra, och melodin är inte heller den så tokig. Just melodierna på de låtar jag skriver brukar jag annars ha svårt att komma ihåg, vilket är ett rätt tydligt tecken på att de inte är så värst bra. Men den här gången funkar melodin nog. Det har tyvärr den negativa effekten att texten känns värre att skriva, nu vill jag ju inte att den ska sänka låten. Det blir inte heller lättare av att musiken är ganska glad, jag har fått in fem olika dur-ackord (A, D, E, G och F) i låten! Jag tycker det är betydligt svårare att skriva glada och lyckliga texter, de får lätt lite melodifestival över sig, och det är kanske inte vad jag är ute efter.
Kort och gott så ger texten mig lite prestationsångest. Jag ängnade två och en halv timma åt den i går kväll, och fick ihop en vers och två refränger (104 ord). Och till råga på allt är jag inte helt nöjd med det jag skrivit. Jobbigt.
Nåväl. När jag, i en avlägsen framtid, blir färdig med texten lägger jag nog upp här.
