Mats-Olas Fanclub

Enginn sér, á bak við orðin tóm býr alltaf eitthvað

U2:s texter

Publicerad 2005-10-24 01:39:06 i Musik

För ett par dagar sedan gjorde jag ett chock-påhopp (för att leka kvällstidning) på Lasse Winnerbäck, och jag tänkte att först ska jag motivera det. Ett av problemen med Lasses senare skivor är kompbandet Hovet, som förvandlar alla låtar till gubbrock och tappar därmed bort nyanserna. De tidigare skivorna har långt mycket intressantare arrangemang, trots (eller är det tack vare?) att musikerna där inte är lika skickliga som Hovet. Ett annat problem är texterna. Tidiga Lasse är lite naiv och dessutom osäker, både på vem han är och på vad han ska göra med livet. Den senare Lasse vet betydligt bättre vem han är, och i mitt tycke blir texterna bara ointressanta av det. Jag har lättare att känna igen mig i den tidiga Lasse och tycker nog rent allmänt att trubadurer och singer/songwriters ska vara olyckliga. Det hör liksom till.

Nåja, till mitt huvudämne för det här inlägget. Precis som med Lasses texter har jag blivit besviken på Bonos senaste alster. I det här fallet handlar det nog inte så mycket om osäkerhet eller naivitet, eftersom han skrev sina bästa texter i trettioårs-åldern. Kanske är det så enkelt att om Bono varit tvungen att välja mellan att rädda världen eller att jobba lite till på texterna, och då föga överraskande valt världen. Sedan ska jag väl också erkänna, även om det bär emot, att Bono nog bara är en medelmåtta när det kommer till texter.

90-talet är min favoritperiod när det gäller U2, och det gäller inte minst texterna. Visst finns det tidigare låtar med bra texter, som oftast då är väldigt målande och beskrivande. Exempel på sådana låtar är Running to stand still och Heartland. I och med Achtung Baby, som kom ut -91, så blev texterna mer personliga och skildrade snarare Bonos svagheter än politikernas. En bland fans vanlig åsikt är att hela Achtung Baby berättar en och samma berättelse. I låt efter låt slits huvudpersonen mellan det trygga familjelivet tillsammans med frun, representerad av solen, och det vilda livet på nattklubbarna med diverse älskarinnor, representerade av månen. Samma ramberättelse finns även på uppföljarna Zooropa (-93) och Pop (-97). Det är alltså många låtar om problematiska relationer, och en allmänt accepterad tolkning är att the Edge's skiljsmässa (tidigt 90-tal) har haft en stor inverkan.

2000-talets U2-texter är betydligt mer rättframma och mer direkta och har inte samma tolkningsutrymme som 90-talstexterna. En låt som One är så ospecifik att man kan tolka in det mesta i den, vilket gör det lätt att känna igen sig. Texten berättar lika mycket om mig som om Bono. På senare år är texterna så direkta att man fattar precis vad Bono vill ha sagt direkt, och även om texterna kan kännas bra i början så tröttnar jag snabbt på dem. Det finns ingen plats för mig i dem. Så även om de senare texterna tar upp intressanta (och tunga) ämnen har de svårt att beröra mig. Dessutom är det alltid kul med texter som kan tolkas på flera sätt, som Until the end of the world.

Som ett exempel på skillnaderna kan väl "So cruel" och "A man and a woman" fungera, då de har likartade teman.

Från So Cruel:

Desparation is a tender trap
It gets you every time
You put your lips to her lips
To stop the lie

Her skin is pale like God's only dove
Screams like an angel for your love
Then she makes you watch her from above
And you need her like a drug


Från A man and a woman:

True love never can rent
But only true love can keep beauty innocent

I could never take a chance
Of losing love to find romance
In the mysterious distance
'Cos I could never understand
The mysterious distance
Between a man and a woman


Mot slutet av 90-talet blev texterna allt luddigare, se till exempel Last night on earth. Den som kan ge en sammanhängande tolking får fett med internet-kredd från mig. Trots det tycker jag att den texten är bättre än i princip allt som U2 gett ut efteråt. Och allt är inte så luddigt, Gone hade jag svårt att få grepp om till dess jag applicerade månen/solen-tolkningen. Efter det så får jag det till att Bono slutligen valt familjelivet framför rockstjärnelivet. Jag tror dessutom att den säger mer om Bono än vad de senare, mer direkta texterna gör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela