Mats-Olas Fanclub

Ett blandat inlägg idag. Först fotboll.

Snart är allsvenskan över. Eller ja, för IFK-s del är den redan slut. Det är inte roligt att vara ett mittenlag, men det kunde faktiskt ha varit ännu värre. Hade vi inte tagit 22 poäng (av 24 möjliga) under omgång 6 till 13 så hade vi varit ett bottenlag, under de övriga 17 matcherna har vi tagit 13 poäng. Tar man inte mer än 0,76 poäng per match under en hel säsong så får man svårt att hänga kvar. Jag hoppas på en hel del förändringar till nästa säsong, bland annat behöver vi en bättre tränare. En frisk Alexandersson vore också toppen.

Det som var bra idag var att AIK inte vann. Nu tror (och hoppas) jag att Elfsborg tar guldet, det får inte hamna i Solna. Kan dessutom Öster ta kvalplatsen så är jag nöjd.

Det finns ju, som sagt, de som har det värre. Som assyriskafansen, de verkar vara lite arga.


Jag har fyllt år ganska nyligen, och firade hos min syster och hennes barn. De båda sönerna hade med sig var sin kompis hem från skola respektive dagis, så det blev fem barn (sex år eller yngre) kring fikabordet. Det kändes som ett smärre dagis, tur att det inte alltid är så när man ska äta.


Idrott igen, skidsäsongen har börjat. Visserligen bara med sprint, men ändå. Det är inte världens största eller viktigaste sport, den har varit (och är?) hårt drabbad av doping och det kommer nya regler som bara försämrar varje år. Men det är ändå något speciellt med skidåkning. Speciellt svag är jag för femmilar med intervallstart, men de är tyvärr sällsynta numera. Holmenkollen är väl den enda som är kvar. Det bästa sättet att följa en femmil är via både radio och teve, så att man kan få dubbelt så många mellantider. Ett stort pappersark med en lista på favoriterna och alla deras mellantider krävs också, så att man inte behöver förlita sig på att kommentatorerna ska märka alla tendenser. (Dessutom behövs det några tomma rader för överraskningar, det är nämligen alltid ett par namn med i toppstriden som ingen räknat med.)

Femmilen är nog den distans som drabbats hårdast av masstarten. Numera blir det i princip alltid 47 kilometers sällskapsresa innan det hela avgörs, och hur roligt är det? Nej, tacka vet jag intervallstart. Fem mil är så långt att åkarna kommer att ha starkare och svagare delar, och risken finns alltid för en gundesvansk genomklappning (även om han på något sätt brukade kunna ta sig i mål ganska snabbt ändå.)

Det var bättre förr, när jag var ung!


Som avslutning måste bara jag ta med en bild på en glad systerdotter.

Från Hannie och Stina.

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn't make sense.
NO CHEATING!

Will it be ok? Love is blindness - U2
How are you feeling today? Cabrón - Red hot chili peppers (Ojdå!)
How do your friends see you? Truth - Wakers
Will you get married? Jolene - Dolly Parton (Inte bara om utan även med vem!)
What is your best friend's theme song? Sommaren 77 - Tomas Andersson Wij
What is the story of your life? Lady Stardust - Lisa Miskovsky
What was high school like? Walk on the wild side - Lou Reed (Nja)
How can you get ahead in life? Vänta - Lars Winnerbäck (Hmm...)
What is the best thing about your friends? Wallace Courts Murron - Braveheart Soundtrack
What is tonight going to be like? My winding wheel - Ryan Adams
What is in store for the remainder of this weekend? Nu tar vi dom - Ishockeylandslaget
What song describes you? Dauðalagið (the death song) - Sigur Rós (Är det så illa?)
To describe your grandparents? Anna begins - Counting Crows (Både mormor och farmor hette Anna!)
How is your life going? Dreams - Cranberries
What song will they play at your funeral? Álafoss - Sigur Rós
How does the world see you? Now she sleeps in a box in the good soil of Denmark - David & the citizens
Will you have a happy life? Graceland - Kashmir
What do your friends really think of you? Känn ingen sorg för mig Göteborg - Håkan Hellström
Do people secretly lust after you? This is the year - Marit Bergman
How can I make myself happy? In the name of the father - Gavin Friday och Bono
What should you do with your life? Don't look back in anger - Oasis (Smart)
Will you ever have children? God only knows - Beach boys (Så sant så)

Jag har haft problem med att komma på vettiga saker att skriva om här på bloggen de senaste veckorna, och det är lika tomt i kväll. Jag har svårt att hitta roliga länkar nuförtiden, tidigare har det ju varit lite av huvudinnehåll här. Så det får bli lite nytagna bilder.











Fler bilder?

Det är inte enbart religioner som orsakar världens alla krig och konflikter. Ibland är det fotbollen. I alla fall är det fotbollen som är skyldig till att några öar i Indonesien har blivit ovänner med varandra. Historien berättas av Emelie Wellfelt på två sidor i det senaste numret av offside, så jag ska inte skriva för mycket. Men en sammanfattning blir det.

På en liten indonesisk ö, Ternate, finns det två bosättningar, en kristen och en muslimsk. Det fungerar utmärkt, om inte annat så innebär det dubbelt så mycket fester. Och det är ju trevligt. Hade det inte varit för fotbollen hade allt nog varit frid och fröjd. Några av öarna i trakten brukar mötas i en årlig fotbollsturnering, vilket ju verkar mysigt. Men resultatet är långt ifrån lysande. Årets matcher har väckt så heta känslor att åskådarna allt som oftast stormat planerna och startat stora slagsmål. Bråken har gjort att öarna blivit fiender, all handel och annat utbyte har avstannat. Beväpnade vakter har satts ut på en del stränder för att hålla inkräktare borta. (En som försökte ta sig i land blev skjuten i baken.) Situationen var allvarlig eftersom öarna är för små för att klara sig själva, en av grannöarna (de som bråkat värst) saknar färskvatten så de var illa ute och på Ternate började maten tryta. Hur det hela slutade förtäljer inte historien.

Allt för en fotbollsturnerings skull! (Hela berättelsen finns som sagt i Offside, nr sju 2006, men jag kunde inte låta bli att sprida tragikomiken vidare.)


Lite länkar kanske? En sorglig (notera stavningen) och en, ja, jag vet inte vad jag ska säga? En söt får det bli, inte illa att framträda på rikstäckande teve när man är 16-17 år och bara har varit ett band i ett drygt år. Mer gammalt U2 här och här, men av sämre kvalitet.


Kanske att jag har länkat till den här filmen innan, men det gör inte så mycket i så fall. Jag säger bara: Håkan Mild!


Jag har klippt mig idag och ser därmed ett par år yngre ut (brukar bli så för mig), men numera känns det okej att se yngre ut. Jag har nog passerat någon slags gräns de senaste åren. Jag har tagit några självporträtt men eftersom det här är en anonym (nåja) blogg så vågar jag inte lägga upp dem. Men håret blev bra, om någon nu undrar.

Jag hade först tänkt skriva ett riktigt inlägg, men det blir bilder istället. Texten om indonesisk fotboll kommer kanske i morgon, tillsammans med en massa länkar.

Det är höst om någon nu skulle ha missat det, och därmed gott om fotoobjekt. (Stina har det inte missat detta, dn-s namn och nyttsida håller däremot på och letar vårtecken såsom jordgubbskart och blommande kaprifol!) Så jag gav mig ut på jakt efter vackra höstträd att ta bilder på, men upptäckte att ljuset inte passade något vidare. Så det blev mest annat. Men eftersom hösten är förgängelsens tid så passar skrotbilar och nedlagda vägar ändå in ganska bra på något sätt.












När jag satt och skrev detta såg jag att ljuset hade blivit bättre för trädfotografering, så jag sprang ut och tog den här bilden (och några till). Jag fick mina träd till slut!



Fler bilder?


Tillägg: Precis efter att jag postat inlägget såg jag att det pågick en sevärd solnedgång utanför, så givetvis rusade jag ut och tog några bilder. (22 bilder på tre minuter!) Här är ett litet smakprov:

(Det här inlägget må handla lite om fotboll, men kan nog vara läsvärt även för den som inte bryr sig om denna ädla sport.)

Som den fotbollsnörd jag är så såg jag givetsvis AIK-Helsingborg i eftermiddags, och som den blåvittsupporter jag är så jublade jag högt när AIK-spelaren Arnefjord gjorde självmål i slutsekunderna. (Borde förresten inte Fredrik Björck få en assist för sitt inkast? Det verkar inte så på den här sidan, men jag tycker att han vore värd det. Speciellt med tanke på vad publiken skrek om honom.) Jag har kanske sagt det tidigare, men det viktigaste nu i avslutningen av serien är att AIK inte vinner. Näst viktigast är att Häcken eller Örgryte (helst båda) åker ur, och tredje viktigast är att blåvitt i alla fall avslutar hyfsat.

Men åter till självmålet. Jag blev verkligen lycklig av det, jag satt och skrattade för mig själv i soffan ett ganska bra tag efteråt. För att det var orättvist och för att det drabbade AIK hårt. Ren och skär skadeglädje alltså. Jag jublade inte för att jag tycker om Helsingborg, för det gör jag inte. Jag stör mig på all Henke-hysteri. Jag tycker inte om den här skadeglada sidan av mig. (Skadeglädje är inte alls den enda sanna glädjen, och definitivt inte den bästa.) Det är en sak att hoppas på ett visst resultat när det kan gynna ens eget lag, men det var det ju inte frågan om här. En AIK-seger hade passat IFK bättre i kampen om tredjeplatsen.

Det största problemet är inte att jag tycker illa om AIK, det är att jag tycker illa om nästan alla andra lag än IFK Göteborg. Det är enklare att räkna upp lagen i allsvenskan som jag tycker är okej, det är Halmstad och Öster. Antagligen beroende på att jag såg dem ibland i min ungdom. Sedan är det sämre. Jag tycker inte om AIK för att de är AIK, inte Hammarby för mediagullandet kring deras fantastiska spel och publik, inte Djurgården för att fansen tror att de uppfann den moderna fotbollen och 4-3-3, inte Gefle för att de spelar på konstgräs och för att blåvitt har lite svårt för dem (det samma gällde GIF Sundsvall). Jag ogillar Helsingborg eftersom ondskan själv (TV4) älskar Henke.

Kalmar är urtråkiga och gnälliga. Örgryte, Häcken och Gais är från samma stad som blåvitt och snor sponsorpengar och publik (inte så mycket kanske, men lite), jag stör mig på att Malmöfansen hävdar att 15 SM-guld är fler än 17 och att det är bättre att förlora stora finaler än att vinna dem. Jag ogillar Elfsborg för att de alltid tar poäng av oss, hur orättvist det än må vara (även om det varit rättvist just i år). Fast jag tycker i alla fall inte så här illa om dem.

Som ni ser blir det en hel del ogillande (och då har jag inte ens nämnt domarna), och sådan vill jag ju inte vara. Hur kan något som jag tycker så mycket om som fotboll väcka så mycket negativa känslor? Antagligen för att de står i vägen för något annat som jag gillar starkt, nämligen IFK Göteborg. (Hur mycket gillar jag blåvitt? Tja, senast jag köpte tacosås så valde jag ICA-s, styrka Mild, enbart på grund av de dubbla blåvittkopplingarna.) Lag som gör allt de kan för att slå mitt favoritlag måste ju vara onda.

Ska jag se det positivt så hatar jag i alla fall inte något lag. (Mer än möjligen någon enstaka gång under en viktig match som går fel.) Den rationella delen av mig inser att det finns gott om välskötta och trevliga föreningar i allsvenskan. Hade de bara spelat i en annan serie så...

Jag önskar att jag kunde vara en god sportsman och glädjas åt andras framgångar, men det är svårt. Jag ska försöka att jobba på det i alla fall. Under tiden får jag trösta mig med att det är helt säkert att AIK eller Elfsborg (eller möjligen båda) kommer att missa guldet, och att det nog kommer att svida en del hos de som gör det!

Fast jag måste väl erkänna att allt inte är vårlikt, så här kommer några bilder med höstkänsla.











Så som inläggen i bloggen har sett ut den senaste veckan borde jag kanske börja kalla den bilderblogg. Men många bilder gör ju texten lättläst, så det är nog av godo. Ännu fler (och bättre) bilder här.


Om ni inte står ut med alla mina bilder så får ni protestera!

Efter fem timmars inspelning i sträck under kvällen är äntligen min senaste låt färdig. Synder och stölder heter den, är instrumental och finns att lyssna på här.


Här kan man lägga ihop två och två och komma fram till att jag inte såg Islandsmatchen, och det är helt korrekt. Jag hittade inte någon lämplig person att bjuda in mig till den här gången, så det blev till att följa matchen via aftonbladets direktrapportering. Radio orkar jag inte lyssna på, det är alldeles för jobbigt att följa en match så. Så det fick bli musikinspelande istället, med en paus då och då för att kolla in ställningen.


Vilket är det bästa namnet på en skiva av Allt efter och Allt efteråt? Jag lutar nog åt det första alternativet. Om jag skulle göra en skiva (till) så skulle den nog få heta så.

Fler bilder av högre kvalitet finns här. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sagt detta, men jag känner att jag måste göra det varje gång. Det känns nämligen hemskt att beskära och krympa bilderna som ska läggas upp på här på bloggen, i de allra flesta fallen är de klart bättre från början. Så jag kommer att fortsätta att lägga upp (hela!) bilderna på flickr.


Lite länkar kanske? Den här "bilden" är lite lustig, tycker jag. Och är vi ändå inne på roliga saker så måste jag få länka till galenskaparnas idrottssketcher. Så titta gärna på Curling-PS, inomhus-VM i fotboll för kubblag och lite gymnastik. Bonusen blir en fagott. Curlingen kan vara det roligaste jag någonsin sett.

Vill man se fler och större bilder så görs det här. För övrigt har nog ingen av mina tidigare rubriker känts så given, när jag tog bilden överst så förstod jag vad textraden (från Tomas Andersson Wijs låt Blå berg) egentligen beskriver. Tror jag.

Jag hade tänkt skriva om fotbollen i morgon, och sova nu, men för att hinna före tidningskrönikörer så får det bli nu. Sveriges 2-0-seger över Spanien förtjänar en hel del rader.

Jag börjar med känslan före match, när laguppställningarna kom. I det svenska laget kom nästan hälften (fem av elva) från skandinaviska klubbar, i Spanien platsade inte spelare som Raúl, Morientes, Xabi Alonso, Luis Garcia, Joaquin eller Iniesta. Rimligen borde Sverige ha varit chanslöst, dueller som Petter Hansson mot David Villa och Mikael Nilsson mot Cesc Fàbregas lovade knappast gott för vår del.

Men fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där en enskilds prestation inte är något värd om den inte är anpassad efter de tio med och elva motspelarna. Jag tror att just detta är en av de största anledningarna till att jag är så fascinerad av sporten. Sverige gjorde en grym laginsats, man hade ett så kompakt lag att spelarna hann med att hjälpa varandra.

Det var några av de mest kritiserade och ifrågasatta spelarna som imponerade mest. Petter Hansson var grym i mittförsvaret, Mikael Nilsson visade att pratet om högerbackskris borde vara över och Anders Svensson gjorde en sagolik insats defensivt. En av anledningarna till Anders starka försvarsspel tror jag var att avståndet mellan honom och Linderoth var betydligt kortare än vanligt. På TV-bilderna såg det ut som att Sverrige spelade med ett mycket rakare mittfält än brukligt, och jag tror att det var en av förklaringarna till att Sverige kunde hålla laget så kort. Om det raka mittfältet berodde på att Tobias var mer offensiv än vanligt eller att de övriga mittfältarna var ovanligt defensiva låter jag var osagt, men jag misstänker att det var det senare.

Micke Nilsson gjorde som sagt en riktigt stark insats, och jag tycker mig ha märkt att han presterar betydligt bättre då han har Niclas Alexandersson framför sig än annars. Mot Spanien var deras samarbete formidabelt, som taget från en instruktionsfilm om press och understöd. Så att Alex inte presterade något alls framåt får kanske vara förlåtet för den här gången. Att så många spelare överträffade sig själva säger en del om hur viktigt lagspelet är. Petter Hansson är knappast en bättre spelare än Puyol, men om hans lag fungerar bättre så kan Norrlands-Petter överglänsa Barcelona-Carles i en match. Som igår.

Jag är tveksam till om man verkligen ska ge betyg till enskilda spelare, eftersom vad som krävs av dem kan skifta så otroligt mycket från match till match. Och hur ska man kunna bedöma vad som är spelarens egen förtjänst och vad som är hans lagkamraters? Till exempel, hur sätter man betyg på Alexandersson i Spanienmatchen? Jag tror att han gjorde en väldig nytta för laget, men det är svårt att bevisa.


Laget som Sverige ställde upp med måste vara ett av de äldre i fotbollsvärlden. Om jag har räknat rätt hamnar starelvans medelålder på nästan 30 år (29,55 närmare bestämt). Yngst är 25-årige Johan Elmander, som var enda 80-talist i laget när Källström var petad, Isaksson skadad och Zlatan tjurade i Milano. (Däremot var fem av sju på bänken födda på 80-talet.)  På ett sätt är kanske Spanien-segern även en seger för en gammal inställning, ett gammalt sätt att tänka fotboll. Följer man blåvitt så hör man allt som oftast Håkan Mild gnälla på att dagens unga spelare bryr sig mer om sig själva än om laget. Kanske är det så, jag har i alla fall tyckt mig märka att äldre spelare hellre pratar om laget än sig själva.

Som Petter Hansson efter matchen. Första frågan besvarade han med att laget spelat utmärkt defensivt. Reportern frågade då hur Petter såg på sin egen insats, och Hansson svarade med att berömma lagets spel igen. Sedan kom en kort kommentar att det gått bra även individuellt, men att det i mångt och mycket berodde på lagets insats. Jag kan inte låta bli att älska den synen på lagspel!

Jag tror att det finns en brytpunkt någonstans kring 1979 eller 1980. Jag tror att om man skulle ställa en öppen fråga om hur det gått till en spelare efter en match så kommer de flesta spelare födda innan denna brytpunkt att först kommentera lagets insats, medans de som är födda efter börjar med sin egen. Så segern igår var kanske även en seger för ett gammeldags lagtänk som håller på att försvinna. Kanske var det detta som gjorde mig extra glad. (Eller så är det bara att jag är en gammal försvarare som njuter av vackert och effektivt försvarsspel.) Riktigt bra var det i alla fall.

Vad gör ni när ni har fått en låt på hjärnan? Min lösning brukar, om det är möjligt, vara att lära mig den på gitarr eller piano. Är låten riktigt bra så händer det att jag även spelar in min egen version. Den senaste veckan har Kashmirs Gorgeous fastnat så pass att den numera finns inspelad av mig.

Vilket för mig till dagens andra ämne, som är hur svårt det är att sätta en låt. Alltid är det något som blir fel i inspelningen, även om man spelar in varje stämma för sig. Felsjungningar (dvs fel ord) brukar jag släppa igenom om de inte är alltför tydliga. Felspelningar, grov falsksång (lite falskt blir det ju så länge som det är jag som sjunger) och puffar i mikrofonen är alldeles för vanliga för att jag ska orka fixa med detaljer. Men jag ska inte klaga, det är roligt att spela in så det gör inte så mycket att det tar lite tid.


Jag borde ha lärt mig vid det här laget, men jag blir lite glad varje gång system notice börja blinka på icq-n. Tänk om det är någon jag känner som har letat upp mig? Men det är det ju aldrig. Jag borde verkligen ha lärt mig att det bara är spam efter många års användande, men ibland kan jag vara lite trögtänkt. Tydligen.


Fotboll! Landskamp mot Spanien i morgon, och det utrymme som blir över i media när alla skandalrapporter om Chippen och gänget är berättade (var han ute på en restaurang där det fanns alkohol ända till klockan halv elva? Skandal!) ägnas åt skador. I eftermiddags kom beskedet att Allbäck nog kan vara med, och jag blev besviken. Återigen lite korkat av mig kan det tyckas, men den här gången kan jag motivera det. Om Allbäck inte kan spela tror jag nämligen att Lagerbäck väljer att spela 4-5-1, och det tror jag vore bättre än 4-4-2 i morgon. Får vi 0-0 är jag nöjd, så jag vill ha en defensiv taktik. Mitt förslag till lag blir Shaaban - Nilsson, Hansson, Mellberg, Edman - Linderoth, Källström - Alexandersson, Ljungberg, Wilhelmsson - Elmander. Alltså Ljungberg som central, offensiv mittfältare.

Det kom ett nytt nummer av Offside idag, vilket förvandlar mig till ett barn på julafton. Jag har inte läst så mycket i det ännu, så jag får återkomma om det innehåller något intressant.

IFK Göteborgs egenproducerade, webbsända teveprogram är förvånansvärt bra. Fast det krävs nog ändå att man är supporter till laget för att uppskatta det. Men för oss som är det så.

Grymt starkt av U21 att slå Serbien med 3-0 borta. Men så innehåller truppen fyra blåvita spelare, och ytterligare två som lämnade i somras. Klart att det går bra då!

Eftersom klockan nu har passerat midnatt så är det dags att fira en födelsedag. Vilken? Jo, den här bloggens! För alldeles precis ett år sedan startade jag min bloggarkarriär, som varit både rolig och givande. Förhoppningsvis fortsätter den att vara så.

Den här bloggen firar inte bara sin ettårsdag, för 8-9 timmar sedan inträffade ett jubileum. Det tog nämligen strax under ett år för tusen ip-nummer att besöka sidan. Jag skriver ip-nummer, för tusen unika "riktiga" besökare har det inte varit. Modem och billighetsbredband kan ge olika ip-nummer varje gång, och det är nog det som är förklaringen till huvuddelen av träffarna. Skulle jag gissa på hur många som verkligen har besökt sidan så är det snarare någonstans mellan 100 och 200. Kanske. Men det är inte så illa det heller.



Lite fotbollsfunderingar. Jag kan inte begripa varför så många hellre vill se Brasilien-Ecuador än Sverige-Spanien. Båda matcherna spelas på Råsunda, det är inte så många dagar emellan och biljetterna kostar lika mycket, så det är lätt att jämföra. Och faktum är att biljettrycket på Brasilienmatchen har varit mycket högre än det har varit på EM-kvalmatchen. Har folk gått på Nikes reklam totalt eller vad är anledningen? Visst gick Brasilien ett steg längre än Spanien i VM, men de åkte ut mot samma motståndare. Sveriges match är dessutom en tävlingsmatch, till skillnad från Brasilienmatchen. Jag skulle aldrig någonsin betala 400-500 kronor för en träningsmatch!


Andra fotbollstokigheter. Delar (de mindre begåvade delarna misstänker jag) av blåvittfansen tänker marschera till Kamratgården och under träning där protestera mot ... att det går dåligt för blåvitt. Marschen kommer nog att hjälpa väldigt mycket, det enda det ger är väl dålig mediauppmärksamhet och sura spelare. Tack så mycket för det!

(En liten sak till, marschsträckan är knappt en kilometer och består av vägen mellan Kamratgården och närmaste spårvagnshållplats. En sannerligen imponerande marsch måste jag säga!)



Kartan är snodd från hitta.se, men fulländad av mig själv.

Den 31 december 1989 spelade U2 i Dublin, för att fira det nya decenniet. Konserten sändes ut över europeisk radio, och blev snabbt ett av de mest spridda bootlegen. En gång i tiden, före en hjärtslitande grym hårddiskkrasch, hade jag den konserten på datorn. Mitt i Bullet the blue sky sjunger Bono en snutt av Money makes the world go around från Cabaret, men kontrar genast med: Not my world, mister. Och med tanke på att det var 80-tals-Bono som sa det så känns uttalandet fullt trovärdigt.

Tänk om det fortfarande hade gjort det!

Bäst att vara försiktig nu, för vi närmar oss ett minerat fält. Om man, som jag, följer något eller några U2-forum vet man att det med jämna mellanrum händer att någon skriker att U2 har sålt sig (sell out är den tekniska, engelska termen), och så bryter det ut en häftig och oftast grov diskussion med mängder av förolämpningar åt båda håll. Så jag ska inte använda s-ordet mer. Jag nöjer mig med att konstatera att betydligt fler av bandets beslut verkar vara tagna av ekonomiska anledningar nu än för tio-tjugo år sedan.

Inte så att jag har något emot att de tjänar pengar, det får/bör de göra. Jag stör mig heller inte så mycket på deras medverkan i ipod-reklamerna, men det beror kanske på att filmerna bara visats i USA. Inte heller på att biljettpriserna har stigit med mer än 100 % på mindre än tio år. Nej, det handlar mest om singlar och best of-skivor. När det gäller singlarna så stör jag mig på det dåliga urvalet av b-sidor. Under bandets första 15-20 år var det kotym lägga låtarna som inte platsade på skivan på singlarna (b-sidor helt enkelt), men under 90-talet blev det fler och fler remixer och mindre "riktiga" b-sidor. Till de två senaste skivorna har sammanlagt fyra riktiga b-sidor getts ut, vilket kan jämföras med sju stycken bara till The Joshua Tree. Istället fylls (nåja, de innehåller dessutom färre låtar nu jämfört med innan) singlarna med otaliga remixer.

Det är inte det att material saknas, låtar som borde ha blivit b-sidor hamnade istället på The Complete U2, en samling med 446 låtar som såldes via iTunes. Denna samling bestod av alla skivor och b-sidor, två välspridda bootlegs och fem outgivna låtar, och kostade "bara" 150 dollar. Låtarna gick inte att köpa seperat. Jag skäms inte det minsta för att jag laddade ner dem på ett annat, billigare, ställe än iTunes (som för övrigt inte fanns i Sverige vid den här tidpunkten, så vad hade jag för val?).

Best of-skivor vad det också. Jag är rent allmänt inte så förtjust i sådana, och jag tycker riktigt illa om tricket att lägga in några nya låtar på dem för att få fansen, som redan har orginalskivorna, att köpa samma musik igen. U2 använde det här tricket på både 80 och 90-talssamlingarna, men eftersom det i båda fallen såldes en bara marginellt dyrare dubbel-cd som även innehöll en skiva med b-sidor så kändes det ok för mig som hade väldigt få av dem innan.

Men nu så. Idag tillkännagavs att det kommer att släppas en definitive best of, en enkel-cd med de 16 största hittarna. Och två nya låtar. U2 tycker alltså att jag ska köpa 16 låtar för en tredje gång, för att två nya. Hade det rört sig om någon annan branch hade konsumentverket nog slagit till. En av de nya låtarna ska visst vara covern som U2 spelade in tillsammans med Green Day, The saints are coming. Undrar förresten vad Green Day tycker om att låten som de spelade in för välgörenhet nu hamnar som dragplåster på en best of-skiva? Men U2 är nog nöjda och hoppas säkert att de ska sälja fler skivor till Green Day-fans.

Skivbolaget då, är det inte deras fel? Det brukar det ju vara? Argumentet har kommit upp på diverse forum, men jag tycker knappast att det håller. U2 har ett självbestämmande som inget annat band har eller har haft, vilket Bono har konstaterat själv:

Yeah, we have had to deal with some bullies at a corporate level in the music business, but in the end I don’t have “Slave” written on my face, like Prince did in the early nineties. U2 is in charge of its own destiny. We own our master tapes, we own our copyrights, we run our own show, the music business does not own us.

^{Från Bono on Bono - Conversations with Michka Assayas}

U2 äger, på alla sätt, sin egen musik, de hyr bara ut rätten att ge ut den till skivbolaget. Det är U2 som bestämmer vad som ska vara med på best of-skivorna, så de borde lätt kunnat stoppa nya låtar från att komma med. Hade skivan bestått av 18 gamla låtar hade jag inte varit det minsta sur. Men som det är nu så känner jag att jag måste avsluta med att utropa:


Nedrans mög-U2!!!

Kan någon förklara för mig varför jag blir tokinspirerad (och vill skriva en massa) av att läsa Peter Nilson, när jag blir alldeles knäckt av att lyssna på Ryan Adams och därmed glömmer varje tanke på att skriva mer musik? Jag tycker att båda är grymma på det de gör, så vad är skillnaden? Jag har ingen förklaring till det.

Tvivlet fick mig att undra varför jag bemödar mig med att spela in musik, så igår lyssnade jag på mina alster för första gången på drygt en månad. Som tur väl är lät det fortfarande okej, visst är kvalitén bitvis usel men det finns även en del idéer som inte är så dåliga. Och dessutom är det ju ganska roligt att spela in musik.

Jag tog även en återblick på min flickr-sida, och jag tycker nog att det finns en hel del bra bilder där. Så därför har jag lagt upp tio bilder ytterligare i kväll. (Smakprov längst ner i inlägget.)


Två länkar får det bli också, idag är det Helsingborgs dagblad som gäller. Sågningar är alltid roliga, och Christels fråga

Hej Björck! Du är ju ofta ute och cyklar, skulle du kunna klämma på mina tutor någon gång?

på den här chatten är ju värd att uppmärksammas. Hur ont om frågor var det egentligen om moderatorn släppte igenom den?