Unos, dos, tres, catorce!
Jag hade tänkt skriva om fotbollen i morgon, och sova nu, men för att hinna före tidningskrönikörer så får det bli nu. Sveriges 2-0-seger över Spanien förtjänar en hel del rader.
Jag börjar med känslan före match, när laguppställningarna kom. I det svenska laget kom nästan hälften (fem av elva) från skandinaviska klubbar, i Spanien platsade inte spelare som Raúl, Morientes, Xabi Alonso, Luis Garcia, Joaquin eller Iniesta. Rimligen borde Sverige ha varit chanslöst, dueller som Petter Hansson mot David Villa och Mikael Nilsson mot Cesc Fàbregas lovade knappast gott för vår del.
Men fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där en enskilds prestation inte är något värd om den inte är anpassad efter de tio med och elva motspelarna. Jag tror att just detta är en av de största anledningarna till att jag är så fascinerad av sporten. Sverige gjorde en grym laginsats, man hade ett så kompakt lag att spelarna hann med att hjälpa varandra.
Det var några av de mest kritiserade och ifrågasatta spelarna som imponerade mest. Petter Hansson var grym i mittförsvaret, Mikael Nilsson visade att pratet om högerbackskris borde vara över och Anders Svensson gjorde en sagolik insats defensivt. En av anledningarna till Anders starka försvarsspel tror jag var att avståndet mellan honom och Linderoth var betydligt kortare än vanligt. På TV-bilderna såg det ut som att Sverrige spelade med ett mycket rakare mittfält än brukligt, och jag tror att det var en av förklaringarna till att Sverige kunde hålla laget så kort. Om det raka mittfältet berodde på att Tobias var mer offensiv än vanligt eller att de övriga mittfältarna var ovanligt defensiva låter jag var osagt, men jag misstänker att det var det senare.
Micke Nilsson gjorde som sagt en riktigt stark insats, och jag tycker mig ha märkt att han presterar betydligt bättre då han har Niclas Alexandersson framför sig än annars. Mot Spanien var deras samarbete formidabelt, som taget från en instruktionsfilm om press och understöd. Så att Alex inte presterade något alls framåt får kanske vara förlåtet för den här gången. Att så många spelare överträffade sig själva säger en del om hur viktigt lagspelet är. Petter Hansson är knappast en bättre spelare än Puyol, men om hans lag fungerar bättre så kan Norrlands-Petter överglänsa Barcelona-Carles i en match. Som igår.
Jag är tveksam till om man verkligen ska ge betyg till enskilda spelare, eftersom vad som krävs av dem kan skifta så otroligt mycket från match till match. Och hur ska man kunna bedöma vad som är spelarens egen förtjänst och vad som är hans lagkamraters? Till exempel, hur sätter man betyg på Alexandersson i Spanienmatchen? Jag tror att han gjorde en väldig nytta för laget, men det är svårt att bevisa.
Laget som Sverige ställde upp med måste vara ett av de äldre i fotbollsvärlden. Om jag har räknat rätt hamnar starelvans medelålder på nästan 30 år (29,55 närmare bestämt). Yngst är 25-årige Johan Elmander, som var enda 80-talist i laget när Källström var petad, Isaksson skadad och Zlatan tjurade i Milano. (Däremot var fem av sju på bänken födda på 80-talet.) På ett sätt är kanske Spanien-segern även en seger för en gammal inställning, ett gammalt sätt att tänka fotboll. Följer man blåvitt så hör man allt som oftast Håkan Mild gnälla på att dagens unga spelare bryr sig mer om sig själva än om laget. Kanske är det så, jag har i alla fall tyckt mig märka att äldre spelare hellre pratar om laget än sig själva.
Som Petter Hansson efter matchen. Första frågan besvarade han med att laget spelat utmärkt defensivt. Reportern frågade då hur Petter såg på sin egen insats, och Hansson svarade med att berömma lagets spel igen. Sedan kom en kort kommentar att det gått bra även individuellt, men att det i mångt och mycket berodde på lagets insats. Jag kan inte låta bli att älska den synen på lagspel!
Jag tror att det finns en brytpunkt någonstans kring 1979 eller 1980. Jag tror att om man skulle ställa en öppen fråga om hur det gått till en spelare efter en match så kommer de flesta spelare födda innan denna brytpunkt att först kommentera lagets insats, medans de som är födda efter börjar med sin egen. Så segern igår var kanske även en seger för ett gammeldags lagtänk som håller på att försvinna. Kanske var det detta som gjorde mig extra glad. (Eller så är det bara att jag är en gammal försvarare som njuter av vackert och effektivt försvarsspel.) Riktigt bra var det i alla fall.
Jag börjar med känslan före match, när laguppställningarna kom. I det svenska laget kom nästan hälften (fem av elva) från skandinaviska klubbar, i Spanien platsade inte spelare som Raúl, Morientes, Xabi Alonso, Luis Garcia, Joaquin eller Iniesta. Rimligen borde Sverige ha varit chanslöst, dueller som Petter Hansson mot David Villa och Mikael Nilsson mot Cesc Fàbregas lovade knappast gott för vår del.
Men fotboll är ett lagspel. Ett lagspel där en enskilds prestation inte är något värd om den inte är anpassad efter de tio med och elva motspelarna. Jag tror att just detta är en av de största anledningarna till att jag är så fascinerad av sporten. Sverige gjorde en grym laginsats, man hade ett så kompakt lag att spelarna hann med att hjälpa varandra.
Det var några av de mest kritiserade och ifrågasatta spelarna som imponerade mest. Petter Hansson var grym i mittförsvaret, Mikael Nilsson visade att pratet om högerbackskris borde vara över och Anders Svensson gjorde en sagolik insats defensivt. En av anledningarna till Anders starka försvarsspel tror jag var att avståndet mellan honom och Linderoth var betydligt kortare än vanligt. På TV-bilderna såg det ut som att Sverrige spelade med ett mycket rakare mittfält än brukligt, och jag tror att det var en av förklaringarna till att Sverige kunde hålla laget så kort. Om det raka mittfältet berodde på att Tobias var mer offensiv än vanligt eller att de övriga mittfältarna var ovanligt defensiva låter jag var osagt, men jag misstänker att det var det senare.
Micke Nilsson gjorde som sagt en riktigt stark insats, och jag tycker mig ha märkt att han presterar betydligt bättre då han har Niclas Alexandersson framför sig än annars. Mot Spanien var deras samarbete formidabelt, som taget från en instruktionsfilm om press och understöd. Så att Alex inte presterade något alls framåt får kanske vara förlåtet för den här gången. Att så många spelare överträffade sig själva säger en del om hur viktigt lagspelet är. Petter Hansson är knappast en bättre spelare än Puyol, men om hans lag fungerar bättre så kan Norrlands-Petter överglänsa Barcelona-Carles i en match. Som igår.
Jag är tveksam till om man verkligen ska ge betyg till enskilda spelare, eftersom vad som krävs av dem kan skifta så otroligt mycket från match till match. Och hur ska man kunna bedöma vad som är spelarens egen förtjänst och vad som är hans lagkamraters? Till exempel, hur sätter man betyg på Alexandersson i Spanienmatchen? Jag tror att han gjorde en väldig nytta för laget, men det är svårt att bevisa.
Laget som Sverige ställde upp med måste vara ett av de äldre i fotbollsvärlden. Om jag har räknat rätt hamnar starelvans medelålder på nästan 30 år (29,55 närmare bestämt). Yngst är 25-årige Johan Elmander, som var enda 80-talist i laget när Källström var petad, Isaksson skadad och Zlatan tjurade i Milano. (Däremot var fem av sju på bänken födda på 80-talet.) På ett sätt är kanske Spanien-segern även en seger för en gammal inställning, ett gammalt sätt att tänka fotboll. Följer man blåvitt så hör man allt som oftast Håkan Mild gnälla på att dagens unga spelare bryr sig mer om sig själva än om laget. Kanske är det så, jag har i alla fall tyckt mig märka att äldre spelare hellre pratar om laget än sig själva.
Som Petter Hansson efter matchen. Första frågan besvarade han med att laget spelat utmärkt defensivt. Reportern frågade då hur Petter såg på sin egen insats, och Hansson svarade med att berömma lagets spel igen. Sedan kom en kort kommentar att det gått bra även individuellt, men att det i mångt och mycket berodde på lagets insats. Jag kan inte låta bli att älska den synen på lagspel!
Jag tror att det finns en brytpunkt någonstans kring 1979 eller 1980. Jag tror att om man skulle ställa en öppen fråga om hur det gått till en spelare efter en match så kommer de flesta spelare födda innan denna brytpunkt att först kommentera lagets insats, medans de som är födda efter börjar med sin egen. Så segern igår var kanske även en seger för ett gammeldags lagtänk som håller på att försvinna. Kanske var det detta som gjorde mig extra glad. (Eller så är det bara att jag är en gammal försvarare som njuter av vackert och effektivt försvarsspel.) Riktigt bra var det i alla fall.
