Carnival, the wheels fly and the colours spin
Ett blandat inlägg idag. Först fotboll.
Snart är allsvenskan över. Eller ja, för IFK-s del är den redan slut. Det är inte roligt att vara ett mittenlag, men det kunde faktiskt ha varit ännu värre. Hade vi inte tagit 22 poäng (av 24 möjliga) under omgång 6 till 13 så hade vi varit ett bottenlag, under de övriga 17 matcherna har vi tagit 13 poäng. Tar man inte mer än 0,76 poäng per match under en hel säsong så får man svårt att hänga kvar. Jag hoppas på en hel del förändringar till nästa säsong, bland annat behöver vi en bättre tränare. En frisk Alexandersson vore också toppen.
Det som var bra idag var att AIK inte vann. Nu tror (och hoppas) jag att Elfsborg tar guldet, det får inte hamna i Solna. Kan dessutom Öster ta kvalplatsen så är jag nöjd.
Det finns ju, som sagt, de som har det värre. Som assyriskafansen, de verkar vara lite arga.
Jag har fyllt år ganska nyligen, och firade hos min syster och hennes barn. De båda sönerna hade med sig var sin kompis hem från skola respektive dagis, så det blev fem barn (sex år eller yngre) kring fikabordet. Det kändes som ett smärre dagis, tur att det inte alltid är så när man ska äta.
Idrott igen, skidsäsongen har börjat. Visserligen bara med sprint, men ändå. Det är inte världens största eller viktigaste sport, den har varit (och är?) hårt drabbad av doping och det kommer nya regler som bara försämrar varje år. Men det är ändå något speciellt med skidåkning. Speciellt svag är jag för femmilar med intervallstart, men de är tyvärr sällsynta numera. Holmenkollen är väl den enda som är kvar. Det bästa sättet att följa en femmil är via både radio och teve, så att man kan få dubbelt så många mellantider. Ett stort pappersark med en lista på favoriterna och alla deras mellantider krävs också, så att man inte behöver förlita sig på att kommentatorerna ska märka alla tendenser. (Dessutom behövs det några tomma rader för överraskningar, det är nämligen alltid ett par namn med i toppstriden som ingen räknat med.)
Femmilen är nog den distans som drabbats hårdast av masstarten. Numera blir det i princip alltid 47 kilometers sällskapsresa innan det hela avgörs, och hur roligt är det? Nej, tacka vet jag intervallstart. Fem mil är så långt att åkarna kommer att ha starkare och svagare delar, och risken finns alltid för en gundesvansk genomklappning (även om han på något sätt brukade kunna ta sig i mål ganska snabbt ändå.)
Det var bättre förr, när jag var ung!
Som avslutning måste bara jag ta med en bild på en glad systerdotter.
Snart är allsvenskan över. Eller ja, för IFK-s del är den redan slut. Det är inte roligt att vara ett mittenlag, men det kunde faktiskt ha varit ännu värre. Hade vi inte tagit 22 poäng (av 24 möjliga) under omgång 6 till 13 så hade vi varit ett bottenlag, under de övriga 17 matcherna har vi tagit 13 poäng. Tar man inte mer än 0,76 poäng per match under en hel säsong så får man svårt att hänga kvar. Jag hoppas på en hel del förändringar till nästa säsong, bland annat behöver vi en bättre tränare. En frisk Alexandersson vore också toppen.
Det som var bra idag var att AIK inte vann. Nu tror (och hoppas) jag att Elfsborg tar guldet, det får inte hamna i Solna. Kan dessutom Öster ta kvalplatsen så är jag nöjd.
Det finns ju, som sagt, de som har det värre. Som assyriskafansen, de verkar vara lite arga.
Jag har fyllt år ganska nyligen, och firade hos min syster och hennes barn. De båda sönerna hade med sig var sin kompis hem från skola respektive dagis, så det blev fem barn (sex år eller yngre) kring fikabordet. Det kändes som ett smärre dagis, tur att det inte alltid är så när man ska äta.
Idrott igen, skidsäsongen har börjat. Visserligen bara med sprint, men ändå. Det är inte världens största eller viktigaste sport, den har varit (och är?) hårt drabbad av doping och det kommer nya regler som bara försämrar varje år. Men det är ändå något speciellt med skidåkning. Speciellt svag är jag för femmilar med intervallstart, men de är tyvärr sällsynta numera. Holmenkollen är väl den enda som är kvar. Det bästa sättet att följa en femmil är via både radio och teve, så att man kan få dubbelt så många mellantider. Ett stort pappersark med en lista på favoriterna och alla deras mellantider krävs också, så att man inte behöver förlita sig på att kommentatorerna ska märka alla tendenser. (Dessutom behövs det några tomma rader för överraskningar, det är nämligen alltid ett par namn med i toppstriden som ingen räknat med.)
Femmilen är nog den distans som drabbats hårdast av masstarten. Numera blir det i princip alltid 47 kilometers sällskapsresa innan det hela avgörs, och hur roligt är det? Nej, tacka vet jag intervallstart. Fem mil är så långt att åkarna kommer att ha starkare och svagare delar, och risken finns alltid för en gundesvansk genomklappning (även om han på något sätt brukade kunna ta sig i mål ganska snabbt ändå.)
Det var bättre förr, när jag var ung!
Som avslutning måste bara jag ta med en bild på en glad systerdotter.
