Mats-Olas Fanclub

Lite notiser (igen):

Jag har varit i Jönköping idag och sett Narnia tillsammans med min yngre syster. Den var bättre än vad jag förväntat mig, men så hade jag också jobbat på att hålla förväntningarna nere. Väligt snyggt gjord bortsett från 15 sekunder mitt i som ser hopplöst dåliga ut, en bluescreen-scen som ser ut som om den vore gjord på 60-talet.

Passade även på att köpa en tröja på H&M på rean, en tröja på 15 minuters shoppande är jag nöjd med. Jag tillhör inte dem som vill trängas med halva stan i en klädesbutik, så mellandagsrean är trots de låga priserna inte min favorit.

Lampshadeskivan (ett himla tjat om den här, jag vet) klarade nattkörningstestet galant. Jag hävdar att det bästa sättet att lyssna på en skiva, och verkligen kunna avgöra hur bra den är, är att lyssna på den på hög volym när man kör bil nattetid. På något sätt är jag som mest mottaglig för musiken då. Fast det krävs att musiken har "substans", att den har en viss (känslomässig) tyngd, musik som bara är catchig håller inte för nattlig bilkörning.

Fast jag är lite tveksam till låtordningen på Let's away, så jag har gjort en egen. Speciellt tycker jag att Come closer passar dåligt som öppningslåt. Fast det är inte helt uppenbart vilken låt som ska inleda skivan. New legs skulle kanske fungera, men jag vill ha en låt som är mer representativ för skivan först, så det får bli It's OK. Jag tycker om att gå ut hårt. Och så tycker jag att silver borde ligga längre bak på skivan.

Så här ser min låtordning ut:

1. It's OK
2. By and by I come
3. New legs
4. In the woods
5. Come closer
6. We'll be fine
7. Joy
8. Disse fugle
9. Fjäril
10. Feather of lead
11. Silver
12. Tonight I will retire

Eventuellt ska Feather of lead och Silver byta plats, jag har inte riktigt bestämt hur jag vill ha det ännu.




Några små allmänna kommentarer om min kära blogg.

Bloggen börjar mer och mer bli en oambitiös dagbok, det som jag inte ville att den skulle vara (eller för den delen bli) när jag började. Fast nu känns det som att det inte gör så mycket. Det är klart mycket enklare att skriva vad jag har hittat på än att skriva något eftertänksamt som är mer allmängiltigt.

Dessutom blir det fler och fler notiser. Vilket inte är så konstigt, väldigt lite händer numera i mitt liv som inte kan sammanfattas ganska väl på tre rader. Det hänger alltså ihop med min ökande självcentrering.

Meningarna har blivit kortare. Fast det säger de ju är bra för läsbarheten. Så det kommer jag att fortsätta med. Undrar hur korta de kan bli? Såhär korta kanske? Eller ännu kortare. Såhär?

Efter mer Peter Englund-läsande har jag hittat ett nytt favoritcitat. Jag har nu kommit till Den oövervinnerlige som är fortsättningen på Ofredsår, och där beskrivs hur den då 16-åriga Hedvig Eleonora kommer till Sverige för att gifta sig med Karl Gustav, som kort därefter kröns och därmed blir Karl X Gustav. Karl Gustav har dittills bara sett ett porträtt av henne, och då beskrivit henne som ett behagligt och täckt fruntimmer. Att just Hedvig Eleonora blivit vald till gemål och inte någon av hennes äldre systrar berodde på hennes utseende (Karl Gustav hade fått tavlor på alla tre systrarna) och hennes ålder(!), hon var som sagt 16 och han var 31. När den blivande drottningen anlänt beskrev en av hovmännen henne som en

skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa.

Undrar om den harangen funkar som raggningsreplik, jag måste prova den framöver.





Lite notiser.

Julen har varit bra, full med familj, mat, klappar och must. Lyckat.

Jag och Robodan behöll vår jultradition att vinna i På spåret-spelet och har nu 11 raka segrar. Känns skönt.

Jag har lyssnat på Lampshades ny skiva Let's Away ganska många gånger och kan redan nu konstatera att den är minst ett snäpp bättre än debuten Because trees can fly, och att den blir bättre för varje lyssning. Fast ännu är ingen låt lika bra som The Hug på förra skivan. Men det hade kanske varit för mycket att begära. Läs mer om Lampshade här.

TV-bolagen är snälla mot mig, på mindre än en vecka går tre av mina favoritfilmer. Döda poeters sällskap precis innan jul, Monty Python and the Holy Grail i kväll och Gökboet i morgon. Snällt.

Nu dröjer det nog till nästa uppdatering, för man kan ju inte sitta uppkopplad hur som helst när det är jul.

Så det enda som återstår nu är väl att önska:

En riktigt god jul till er alla!

Det var alldeles för länge sedan jag hade en lista, så det tänkte jag åtgärda nu med en lista på de tio sorgligaste låtarna. Kanske hade det med tanke på årstiden varit lämpligare att lista de bästa jullåtarna, men den här gången blev det inte så. Det är väl inte så mycket mer att säga, här är de:

10. Eric Clapton - Tears in heaven

9. Kent - Berg&dalvana

8. Lars Winnerbäck - Fria vägar ut

7. Nine Inch Nails - Hurt

6. U2 - Tomorrow

5. Kristofer Åström - Where were you

4. Nick Cave - Into my arms

3. R.E.M. -Country feedback

2. Stina Nordenstam - Little star

1. Counting Crows - Chelsea

Till att börja med. Jag har gjort lite uppdateringar av min blogg, såsom att lägga in "person"-uppgifter och att lägga till nya länkar. Ta gärna en titt på mina bilder-länken, jag har laddat upp 18 nya bilder i kväll. Att det blev så många beror på att jag hittat ett program på datorn som kan skala ner bildernas storlek. När de är 1024*768 pixlar stora tar bilderna bara typ 150-200 kB:s plats, vilket är mer modemvänligt än den vanliga stoleken på ca 1 MB. Tyvärr är det bara 60 dagars prövotid på programmet.

Så till lite fotbollsfunderingar. (Ni som inte bryr er om fotboll kan sluta läsa här.) Eftersom det är mindre än 6 månader till VM har jag funderat en del på hur Sveriges laguppställning ska se ut. I Anfallet är Zlatan och Henke givna och som målvakt är Andreas Isaksson lika given. I backlinjen är Olof Mellberg, Teddy Lucic och Erik Edman givna, och på högerbacken ser jag helst Mikael Nilsson. MiNi har fått mycket speltid i Grekland som högerback, men skulle det förändras fram till VM så kan det hända att jag hellre ser Alexander Östlund på plan.

Det är mittfältet som känns öppnas. Anders Svensson har inte haft en lysande höst, men skulle han komma i form under våren så ser mitt mittfält ut som följer: Tobias Linderoth som defensiv miffältare och, från höger till vänster, Niclas Alexandersson, Anders Svensson och Fredrik Ljungberg. "Chippen" Wilhelmsson har i mitt tycke inte alls varit bra i landslaget det senaste halvåret, och Alexandersson behövs för att balansera upp laget i tuffa VM-matcher.

Skulle däremot Anders Svenssons form svikta, eller Chippen komma tillbaka till formen han hade i samband med EM, så kan jag tänka mig att spela med honom på högerkanten och Alexandersson i mitten. (Alex är defensivt starkare än både Anders Svensson och Kim Källström, och det kan behövas med Ljungberg och Wilhlemsson på kanterna. Och nu kommer min revolutionerande tanke. Jag undrar om det i så fall inte är bättre att spela med Alex som defensiv och Linderoth som offensiv innermittfältare, och då låta Linderoth få en "Mild-roll". Jag tror nämligen att han skulle kunna få ut ännu mer av sin kondition där, samtidigt som Niclas får sköta mer uppspel vilket jag tror att han skulle göra något bättre än Tobias. Funkar inte det så kan det även funka med Alex som offensiv och Linderoth som defensiv.

Tänk om man hade levt för 350 år sedan! Visserligen var väl inte 1600-talet något av de ljusare eller mer välmående seklerna, det var gott om krig, sjukdomar och svält. Den genomsnittliga människan hade det nog bättre på 1500-talet till exempel, för att bara inte tala om dagens välstånd.

Men.

Vuxna lekte mycket mer då än idag. Rubriken består av 1600-talslekar och namnen är hämtade från Uppsalaprofessorn Olof Rudbecks bok Atlantica. I Peter Englunds Ofredsår, som jag just nu läser (om), återges Rudbecks lista, hela listan på vuxenlekar av ett mer våldsamt slag lyder:

Nappa stek, Blindbock, Mussla sko, Tämja stutar, Torka malt, Rida till kungs, Sko blacka, Draga gränia, Spänna kyrka, Mig möter med hundra stötar, Markus vill du ha dask, Segla till Tyskland, Stå i så, Krypa till krysse.

Är inte namnen underbara? Det är svårt att inte undra på vad de gick ut på eftersom nästan alla är bortglömda idag, det är väl bara blindbock som levt vidare. Om det finns någon läxa att lära? Kanske är det nyttigt att inse att även om det fanns gott om bekymmer var människorna långt ifrån gravallvarliga. Alla problemen till trots så ska man nog akta sig för att tänka på historien som allt för mörk eller för den delen allvarlig.

Jag hävdar bestämt att en av de absolut bästa sakerna med juletiden är julmusten. Om man som jag inte dricker kaffe så blir det lätt en del Cola under året, och då är musten trevlig som omväxling. Frågan är om den inte till och med är lite godare än Cola, lite rundare och fylligare i smaken och inte fullt så sockerbaserad som annan läsk. Känns det som i alla fall.

Nu till dagens fundering. Tänk er att man bytt marknadsföringsbudgetar för Coca Cola och must, och att man hade gjort det sedan lång tid tillbaka. Hade det då musten blivit storsäljaren, den som hade funnits i alla länder? Det är väl ingen hemlighet att Coca Colas framgång till stor del beror på lyckad marknadsföring, men är det hela skillnaden?
Kanske inte. Kanske är det så att den sötare Colan har lättare att slå. Kanske är det även så att musten inte varit så god om man druckit den året om, utan att en del av grejen är att man dricker den så sällan.

Nej, nu ska jag sluta med mina tungsinta grubblerier och gå och ta en must! Och det tycker jag att även du ska göra.





Ps. Helt orelaterat, men det här är en riktigt snygg bild.

Från och med nu blir det nog inte så många bilder på bloggen, av den enkla anledningen att jag skapat ett konto på flickr. Så det är där mina bilder kommer att hamna framöver, eftersom de då kan vara bredare än de 400 pixlar som gränsen här på bloggen. Om jag inte hade suttit med min modemuppkoppling så hade jag nog lagt upp ganska många bilder, nu blir det lite färre. Än så länge finns det bara fyra bilder, vill ni se dem så finns de här. Vill ni se större versioner av bilderna är det bara till att klicka på dem.

Min kamera har fått arbeta hårt på sistone, och inte bara med att ta kort. I tisdags använde jag den som usb-minne för att flytta 2,5 GB med musik och annat från min gamla dator till den jag sitter vid nu. (Den gamla har ingen CD-brännare, så gammal är den.) Eftersom jag bara har ett 128 MB minneskort så blev det många vänder och det tog några timmar, men det vara det värt. Det fanns en del musik som är närmast unik på den gamla datorn som nu är räddad, bland annat två konserter med den gamla supergruppen Wakers. Tänk vad hemskt om de hade varit förlorade för evigt!

Om ni läser aftonbladets sportsidor någon gång ibland har ni säkert läst hyllningarna av Peter Forsberg. Värst brukar Mats Wennerholm vara. I Söndags slog han till igen, med en rankning av NHL:s 50 bästa spelare. Och han har god hjälp av sina medarbetare, den här artikeln är från idag. Då kan det vara lite intressant att jämföra med tre stjärnor-ligan, som bygger på att tre spelare blir utsedda av NHL till matchens lirare. Här ligger Foppa bara 36:a, precis före Fredrik Modin och på samma poäng som Mikael Samuelsson. Daniel Alfredsson och Henrik Zetterberg är långt före.

Nu är väl inte utmärkelser till matchens spelare helt säkra som bedömningsgrunder, för att få dem ska man vara målvakt eller göra mycket poäng. Fast det senare är ju knappast någon nackdel för en offensivspecialist som Forsberg. Om han ens varit i närheten av världens bäste spelare hade han legat mycket högre. Sen är det ju lite intressant att han aldrig blivit utsedd till bäst på plan, vilket gör rubriken i dagens aftonbladet lite rolig.

Man kan ju undra var foppahypen kommer ifrån, det är ju inte så att det saknas bra svenska spelare i övrigt. Varför bosätter sig inte kvällstidningarna hos Alfredsson eller Zetterberg istället? Jag tror att Foppa har någon hållhake på aftonbladet. Antingen känner han till några av Wennerholms hemska hemligheter, eller så tvättar han Wennerholms bil och lagar frukost till "journalisterna", som "Chippen" gör i reklamfilmen. Men om detta kan jag naturligtvis bara spekulera.

Istället blir det två dagsfärska bilder helt utan människor. Inte de bästa jag tagit, men jag är i alla fall hyfsat nöjd. (Uppdaterad 13/12 med tre nya bilder!)







Uppdatering

Tre nya bilder från idag (13/12), från samma ställen som igår. Ljuset var dock bättre idag, vilket nog syns.

Håkan Mild har slutat. Idag spelade han sin sista match på ett ödligt ullevi. Dessutom blev det förlust med 1-3, vilket inte alls känns som ett värdigt slut. Thåströms Fan, fan, fan sammanfattar nog det rätt bra.

Även om den här matchen inte var någon höjdare, finns det ju mycket annat som Håkan Mild kommer att bli ihågkommen för. Som hans stora hjärta till föreningen till exempel. Eller min favoritlegend, som handlar om en annan sida av Håkans stora hjärta. Här kommer en snabb version av Legenden om beep-testet.

För alla som inte drabbats av det kan jag berätta att det är ett konditionstest som går ut på att springa fram och tillbaka över en badmintonplan (tror jag det är i alla fall). Med jämna mellanrum kommer ett pip, och då ska man ha hunnit vända. Allt eftersom kommer pipen snabbare, och det går helt enkelt ut på att orka springa så länge som möjligt. Det speciella med Håkan är att när han gjorde det tog bandet med pipen slut innan han själv gjorde det. Den som hade konstruerat testet hade inte räknat med att någon skulle kunna ha så bra kondition som Mild hade.

Naturligtvis finns det massvis mer att hylla Håkan för, men det här får bli mitt bidrag i kväll.



Lite övriga notiser:

Den svensk-danska poporkestern Lampshade kommer med en ny skiva nästa år. Därför gör jag som min vän Stina och skickar med en länk där man kan få höra den första singeln, new legs. En bra låt tycker jag, även om jag hittills bara har hört en väldigt ryckig version (det är jobbigt att ha modemuppkoppling ibland).


I fredags var jag i Jönköping och köpte en hel massa julklappar. Jag har nu bara någon enstaka kvar, vilket känns skönt. Så här tidigt ute har jag inte varit på många år!


Nu står det klart att alla de tre innebandy/fotbolls-lag som jag spelade i förra säsongen har blivit bättre efter det att jag slutat. En ganska tydlig trend tyvärr.

Det här är en lista (det var alldeles för länge sedan den senaste) med tillbakablickande låtar. (Titeln på inlägget borde kanske varit Topp 5 mest återblickande låtar, men jag ville inte bryta min svit med rubriker från låttexter.)
Sen är det väl säkrast att tillägga att jag (oftast) tycker om låtarna på listan.


Topp 5-listan för de mest återblickande låtarna.

5. Bryan Adams - Summer of 69. Modigt (nästan dödsföraktande faktiskt) kliver jag nu fram och erkänner att jag äger tre Bryan Adams-skivor. Så, nu var det gjort, ett lik mindre i garderoben. Mitt försvar är att det var länge sedan jag tyckte om dem.

4. Christian Kjellvander - Allelujah. Jag förstår inte riktigt var titeln kommer ifrån, men låten är utmärkt. Och handlar om gammal kärlek och skolbyten, så den får vara med här.

3. Beatles - In my life. Jag fortsätter att hylla John Lennon, idag får han och hans gamla band en tredjeplats.

2. Lars Winnerbäck - Söndermarken. Eftersom Lasse får in hela uppväxten i en låt får man väl acceptera att den har 12 verser.

1. Kent - En hel hög med låtar. Jocke Berg her tveklöst en stor begåvning när det gäller att skriva texter. Men ett problem tycker jag nog att han har. Han har fastnat i sin tonårstid. På senaste skivan (Du & jag döden) är han nog värre än någonsin. Vad det beror på vet inte jag, kan det vara så att tonårstiden satte så djupa spår i honom att han ännu inte kommit över sina snart 20 år gamla problem? För det kan väl inte vara så att han insett att de flesta lyssnarna är 17-18 år och att han därmed väljer sina ämnen för att kunna sälja så många skivor som möjligt?

Idealist med stort inflytande, brilliant musiker och lysande självutlämnande texter. Geni är nog det mest passande ordet. Nej, det är inte mig själv jag pratar om, utan naturligtvis John Lennon. Idag är det 25 år sedan han mördades utanför sitt hem i New York av Mark Chapman, så jag tycker att det passar med en hyllning.

John Lennon var nog den viktigaste medlemmen i Beatles. Jag tycker om många av Paul McCartneys låtar, som Let it be och framförallt The long and winding road, men det är ändå Lennon som har gjort gruppen till den odiskutabelt största genom tiderna. Ett sätt att jämföra Lennon och McCartney är väl att se vad de gjort efter Beatlestiden, och då vinner Lennon på knock-out.

Fast även Lennon var som bäst under Beatles-eran. Help, In my life, Strawberry fields forever, A day in life och Across the universe är nog mina favoriter. Utöver det så har Lennon kommit på tidernas bästa låttitel, som fick bli rubrik till det här inlägget.

Jag avslutar med första versen till In my life:

There are places I’ll remember
All my life though some have changed
Some forever not for better
Some have gone and some remain

All these places have their moments
With lovers and friends I still can recall
Some are dead and some are living
In my life I’ve loved them all






Ps. Lennons gamle trätobroder Paul har idag blivit nominerad till ett antal Grammys, bland annat till årets album. Fast prestationen att bli nominerad känns inte så mycket värd med tanke på att det finns 108 kategorier. Bland dem finns till exempel "Best New Age Album", "Best Latin Jazz Album", "Best Native American Music Album", "Best Hawaiian Music Album", "Best Polka Album", "Best Album Notes" och "Best Surround Sound Album". Hela listan finns här.

I helgen var jag tillbaka i Linköping igen, staden som jag nyligen har pluggat i. 6 år bodde jag där, och det är en ganska stor del av mitt liv trots allt. Allt kändes bekant, men själv hörde jag inte hemma. Känslan när jag gick på gamla bekanta gator var väldigt drömlik, jag kände igen allt och hittade vart jag än skulle. Byggnaderna såg ut som de brukar och ett antal människor kände igen mig och hälsade. Och ändå var det inte riktigt verkligt. Jag hörde helt enkelt inte hemma där. Sen blev inte upplevelsen mindre drömlikt av det skimmer som nostalgin har sänkt över staden.

Efter några dagar så har den världen försvunnit igen, in i minnets dimbankar. Jag har "vaknat" igen, och Linköping tillhör åter det förflutnas, ja nästan sagornas, värld. Så som det ju måste vara. Tiden går och vi kan (som tur är) inte göra något åt det. För även om mycket var sig likt, var det ändå mycket som förändrats och försvunnit. Människor framförallt. Det är ju egentligen inte alls konstigt att de flesta jag lärde känna när jag flyttade till Linköping nu är färdigpluggade och har flyttat vidare på jakt efter de jobb som flytt. Så "mitt" Linköping finns inte längre.

Inget konstigt i det, det är bara att acceptera. Det som jag inte tycker om är känslan av hur grått allting blivit. En av de stora förtjänsterna i Sagan om ringen-böckerna är hur Tolkien beskriven en värld som bleknar. Själva historien handlar om att undvika en katastrof, men trots att de lyckas kan de inte hindra att magin försvinner. Allt märkvärdigt och sällsamt bleknar bort, och kvar blir en simpel värld i gråskala. Även om det lyckliga slutet skjuter upp bleknandet lite, kan det inte förhindra det.

Det känns som om i alla fall mitt liv utvecklas på det sättet. Färgprakten försvinner och det som är kvar kan beskrivas med fyra nyanser av grått. Det som när man var barn kändes som ett oändligt liv i en oändlig värld finns inte längre. Möjligheterna minskas, kraven ökar och det är dags att acceptera den man blivit. Den stora utvecklingen har på många sätt stannat av, som om en lång, snabb resa har saktat in. Linköping, det ligger redan bakom mig.

Det är mycket jag inte begriper. Igår hade jag 20 (!) unika besökare på bloggen, trots att jag bara skrivit ett inlägg på tre dagar eller så. Konstigt. Måste ha varit någon som lagt in en länk hit från en mer välbesökt sida, vilket jag inte alls har något emot i så fall. Det är snarare så att jag vill ge en bamsekram till den personen.

Nu är det nog bäst att jag inte skriver mer för då kommer nog läsarna försvinna.

Uppdatering: Fast en ny bild kan jag inte undanhålla er. Jag skrev ju tidigare om en orkidé, och nu har första blomman kommit. Så här ser den ut.

Nu är jag lite stolt. En av mina orkidéer som är över två år har fått ett antal knoppar, så det finns en möjlighet att den blommar om!  För säkerhets skull bifogar jag bildbevis.