Det är svårt att bli nöjd när man väntar mirakel
I helgen var jag tillbaka i Linköping igen, staden som jag nyligen har pluggat i. 6 år bodde jag där, och det är en ganska stor del av mitt liv trots allt. Allt kändes bekant, men själv hörde jag inte hemma. Känslan när jag gick på gamla bekanta gator var väldigt drömlik, jag kände igen allt och hittade vart jag än skulle. Byggnaderna såg ut som de brukar och ett antal människor kände igen mig och hälsade. Och ändå var det inte riktigt verkligt. Jag hörde helt enkelt inte hemma där. Sen blev inte upplevelsen mindre drömlikt av det skimmer som nostalgin har sänkt över staden.
Efter några dagar så har den världen försvunnit igen, in i minnets dimbankar. Jag har "vaknat" igen, och Linköping tillhör åter det förflutnas, ja nästan sagornas, värld. Så som det ju måste vara. Tiden går och vi kan (som tur är) inte göra något åt det. För även om mycket var sig likt, var det ändå mycket som förändrats och försvunnit. Människor framförallt. Det är ju egentligen inte alls konstigt att de flesta jag lärde känna när jag flyttade till Linköping nu är färdigpluggade och har flyttat vidare på jakt efter de jobb som flytt. Så "mitt" Linköping finns inte längre.
Inget konstigt i det, det är bara att acceptera. Det som jag inte tycker om är känslan av hur grått allting blivit. En av de stora förtjänsterna i Sagan om ringen-böckerna är hur Tolkien beskriven en värld som bleknar. Själva historien handlar om att undvika en katastrof, men trots att de lyckas kan de inte hindra att magin försvinner. Allt märkvärdigt och sällsamt bleknar bort, och kvar blir en simpel värld i gråskala. Även om det lyckliga slutet skjuter upp bleknandet lite, kan det inte förhindra det.
Det känns som om i alla fall mitt liv utvecklas på det sättet. Färgprakten försvinner och det som är kvar kan beskrivas med fyra nyanser av grått. Det som när man var barn kändes som ett oändligt liv i en oändlig värld finns inte längre. Möjligheterna minskas, kraven ökar och det är dags att acceptera den man blivit. Den stora utvecklingen har på många sätt stannat av, som om en lång, snabb resa har saktat in. Linköping, det ligger redan bakom mig.
Efter några dagar så har den världen försvunnit igen, in i minnets dimbankar. Jag har "vaknat" igen, och Linköping tillhör åter det förflutnas, ja nästan sagornas, värld. Så som det ju måste vara. Tiden går och vi kan (som tur är) inte göra något åt det. För även om mycket var sig likt, var det ändå mycket som förändrats och försvunnit. Människor framförallt. Det är ju egentligen inte alls konstigt att de flesta jag lärde känna när jag flyttade till Linköping nu är färdigpluggade och har flyttat vidare på jakt efter de jobb som flytt. Så "mitt" Linköping finns inte längre.
Inget konstigt i det, det är bara att acceptera. Det som jag inte tycker om är känslan av hur grått allting blivit. En av de stora förtjänsterna i Sagan om ringen-böckerna är hur Tolkien beskriven en värld som bleknar. Själva historien handlar om att undvika en katastrof, men trots att de lyckas kan de inte hindra att magin försvinner. Allt märkvärdigt och sällsamt bleknar bort, och kvar blir en simpel värld i gråskala. Även om det lyckliga slutet skjuter upp bleknandet lite, kan det inte förhindra det.
Det känns som om i alla fall mitt liv utvecklas på det sättet. Färgprakten försvinner och det som är kvar kan beskrivas med fyra nyanser av grått. Det som när man var barn kändes som ett oändligt liv i en oändlig värld finns inte längre. Möjligheterna minskas, kraven ökar och det är dags att acceptera den man blivit. Den stora utvecklingen har på många sätt stannat av, som om en lång, snabb resa har saktat in. Linköping, det ligger redan bakom mig.
