Den linje du gör med din tyngd där du går
Ni tappra som står ut med mina små försök ska nu bli belönade. Idag blir det två mästerverk, av riktiga författare, ett av Oscar Wilde och ett av Harry Martinson. Eftersom gammal är äldst kommer Oscar Wilde först med en dikt från samlingen Poems (1881).
Requiescat
Tread lightly, she is near
Under the snow,
Speak gently, she can hear
The daisies grow.
All her bright golden hair
Tarnished with rust,
She that was young and fair
Fallen to dust.
Lily-like, white as snow,
She hardly knew
She was a woman, so
Sweetly she grew.
Coffin-board, heavy stone,
Lie on her breast,
I vex my heart alone
She is at rest.
Peace, Peace, she cannot hear
Lyre or sonnet,
All my life’s buried here,
Heap earth upon it.
Jag tycker det är helt fantastiskt att det går att få in så mycket i så korta rader. Och ord som tread, vex och heap är små mirakel, jag tycker verkligen om dem!
Nu till Harry Martinson, en litet stycke från Cikada (1953).
Det mesta av allt -
Det mesta av allt
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne.
Det mesta ser du förbi.
Den linje du gör med din tyngd där du går
blir med åren en gångstig.
Men någonting finns som uppehåller sig i allt
och sysslar med allt.
Det behärskar varje labyrint som är.
Det blir inte bara en gångstig i dig.
Jag tycker väldigt mycket om den här dikten också, speciellt raden som fick bli rubrik.
Requiescat
Tread lightly, she is near
Under the snow,
Speak gently, she can hear
The daisies grow.
All her bright golden hair
Tarnished with rust,
She that was young and fair
Fallen to dust.
Lily-like, white as snow,
She hardly knew
She was a woman, so
Sweetly she grew.
Coffin-board, heavy stone,
Lie on her breast,
I vex my heart alone
She is at rest.
Peace, Peace, she cannot hear
Lyre or sonnet,
All my life’s buried here,
Heap earth upon it.
Jag tycker det är helt fantastiskt att det går att få in så mycket i så korta rader. Och ord som tread, vex och heap är små mirakel, jag tycker verkligen om dem!
Nu till Harry Martinson, en litet stycke från Cikada (1953).
Det mesta av allt -
Det mesta av allt
som finnes på äng och i skog
finner ej rum i tanke och minne.
Det mesta ser du förbi.
Den linje du gör med din tyngd där du går
blir med åren en gångstig.
Men någonting finns som uppehåller sig i allt
och sysslar med allt.
Det behärskar varje labyrint som är.
Det blir inte bara en gångstig i dig.
Jag tycker väldigt mycket om den här dikten också, speciellt raden som fick bli rubrik.
