Mats-Olas Fanclub

Tänk om kvällstidningarnas och fyrans “sportjournalister” hade haft en anings självdistans. Okej om Lagerbäck är sur på dem, men hur intressant är det för befolkningen i övrigt? Om det hade handlat om bråk inom gruppen, eller att spelare hade kritiserat varandra offentligt så är det klart att det måste rapporteras, Men nu handlar det bara om förbundskaptenens åsikter om “journalisterna”, något som i mitt tycke är lika intressant som vad Lagerbäck säger till sina blommor när han vattnar dem. (Vad tror ni han berättar för blommorna förresten, om hur man gör perfekta överflyttningar och offsidefällor?)

Det som är intressant med idrott är, i alla fall för mig, i första hand själva idrottandet. Sedan kan idrottsupplevelsen förstärkas genom att man har mer bakgrundsfakta, genom att en skicklig journalist kan skildra stämningar som inte går fram genom rutan. Sportjournalism är i första hand stödjande, utan själva tävlandet vore den ju absolut ingenting.

Så efter en landskamp, mindre än två veckor innan ett stort mästerskap, så borde fokus naturligtvis ligga på spelet och spelarna. Inte för att matchen gav särskilt mycket, eller var så intressant, men rimligen måste det ändå vara den som är huvudsaken. Inte att ett gäng uppblåsta egon kissar i byxorna eftersom en riktig kändis bemödar sig med att ha en åsikt om något de har sagt. En riktig kändis, som faktiskt är intresserad av annat än att synas, och som har fått ett kvalificerat jobb på grund av sina stora kunskaper. (Här protesterar väl halva Sveriges befolkning, konstigt nog.)

Själva matchen sa nog inte så mycket nej. Från det jag såg på min relativt lilla teve så har Linderoth en bra bit kvar, jag tycker nog att Daniel Andersson var bättre i första halvlek utan att han för den skull glänste. Och Anders Svensson var definitivt bättre, jag är bra övertygad om att det kommer att bli SvenssonKällström från start mot Grekland. Att Daniel Andersson fick ligga kvar som “offensiv” mittfältare tyder på det, för hade Lagerbäck räknat med Linderoth så hade det väl varit naturligare att spela Svensson offensivt?

I övrigt så tycker jag att Sebastian Larsson var aningen bättre än Chippen, och att det är fördel Larsson inför premiären. (Att Ljungberg startar utgår jag ifrån.) På topp så hoppas jag på Henke tillsammans med Zlatan, om Zlatan är frisk nog.

En liten reflektion över den allsvenska våren och blåvitt. Jag är faktiskt nöjd sammantagen, inte med spelet alltid men definitivt med poängen. Klart att jag hade hoppats på mer, men någonstans så får man komma ihåg att IFK fick ut väldigt mycket av sitt material i höstas. Mer än vad man kan räkna med egentligen. För om man försöker att analysera de allsvenska trupperna med något sånär neutrala ögon så är dt ju knappast så att blåvitt sticker ut. Vi har haft en mer normal utdelning i vår, helt enkelt.

Att vi ändå tar våra poäng beror nog på just spelartypssammansättningen. De allra flesta allsvenska spelarna har sina svagheter, annars hade de inte spelat här. Så när Håkan och de andra sportcheferna sätter ihop sina lag så handlar det i mångt och mycket om vilka svagheter som gör minst skada. Taskig bollbehandling, dålig karaktär eller långsam som Shavar Thomas, vad går att leva med? Väljer man att satsa på karaktärsspelare så är det lätt hänt att man väljer bort sånt som bollkänslan. När det då inte går så bra så ser spelet illa ut, men man kan få med sig poäng ändå. Alternativet (tänk Hammarby) är att satsa på individuell skicklighet, spela riktigt bra när det väl går bra, men dippa ordentligt däremellan. Jag tror att blåvitt, rent cyniskt, har valt rätt trots allt.

För några dagar sedan flyttade jag till det nya bloggverktyget, ni vet det som det har pratats om i ett år eller så. Den första, mest konkreta effekten är att länkar till gamla inlägg har slutat att fungera, och plötsligt så är nästan alla mina besökare borta. Jag har länge misstänkt att det har varit något lurt med besöksstatistiken, och nu har jag det svart på vitt. Lite sorgligt känns det allt, att det snarare är fyra, fem personer per dag än 30 som är intresserade av vad jag skriver.

Lite jobbprat kanske? Knappast vad ni helst vill läsa om, men nu när jag vet att ni är mindre än en handfull så bryr jag mig inte. Ni har tappat makten över mig!

Det går bra på jobbet. Inte bara som en fras, utan det gör faktiskt det. Allt gnetande sedan nyår börjar betala av sig. Projektet är snart i mål (eller ja, en månad kvar är det säkert kvar) och vi ska nog vara klara två månader före deadline. Bara det är ju bra, men det finns även annan bekräftelse att få. Ett par personer har precis varit inne och gjort lite småsaker och jag ser att de har lika svårt att ta sig in i projektet som jag hade i början, trots att de ändå betydligt mer rutinerade än vad jag är. Dessutom har jag fått ordentligt med beröm av en person som tydligen inte brukar slösa med det vanligtvis.

Jag tycker att jag börjar kunna mitt jobb hyfsat, och jag tror att jag nog kan bli rätt bra på det om några år. De insikterna har fått känslan av att vara en stor bluff att krympa ordentligt, och just bluffkänslan har nog stört mig mer än jag riktigt velat erkänna. Så nu går jag runt glad och med ett större självförtroende än på länge. (Kanske är det därför som jag skriver så mycket om jobbet just nu.) Men nånstans är det bra sorgligt att så mycket att mitt humör och självförtroende ska behöva bero så mycket på något så oväsentligt som jobbet. Att arbetet är en stor del av identiteten.

Jag tror att det är självförtroendet som får mig att känna mig lyckligare än på länge, eller så är det bara vårhormonerna. Bra känns det i alla fall, även om jag fortfarande är lite orolig för att ballongen ska spricka.

Det är väl inte helt officiellt, men företaget har den senaste veckan eller så vunnit jobb som sammanlagt är värda ungefär fyra gånger förra årets omsättning. Nu har vi ett antal år på oss med de här projekten, men redan nu så har vi uppbokat för en fyra, fem år framåt. Jag behöver alltså knappast vara orolig för mitt jobb på ett tag. Jag kom in i företaget i rätt tid, tror jag. Vi kommer nog att expandera lite (misstänker jag) och då blir det nykomlingarna som för göra det värsta tråkgörat, medan jag nog kan få ganska så roliga uppgifter.

Sen så är det ju alltid skönt att inte vara nyast på jobbet, (det är jag förresten ändå inte längre) och kunna vara den som säger hur det brukar vara. Sedan så är jag på en arbetsplats som nog faktiskt mår bra av att få in lite nytt folk, det är många som har jobbat där länge, länge.

Under den senaste månaden har jag börjat tro att det skulle kunna gå riktigt bra i EM i sommar. Inte så att jag har gjort några djupsinniga analyser, utan mer bara en känsla. Spelarna har varit lagom skadade innan EM (undantaget Linderoth), de har haft halvdana säsonger och har mer att bevisa. Många har spelat lagom mycket, de är inte utslitna men har matchvana (inte Isaksson, men målvakter får gärna vara lite ifrågasatta innan mästerskapet, Lex 1994). Spelarna vet vad ska göra vid det här laget och jag har haft en bild av att de kommer att tända till mer än någonsin när det väl gäller. Att landslaget numera kan fisa sig igenom träningsmatcher bara för att tända till när det verkligen gäller.

Men den senaste veckan så har fler och fler tyckare börjat bli allt positivare, och då har jag svängt. Så numera tror jag att Sverige kommer att åka ut i gruppspelet, men jag blir mer än gärna motbevisad.

The Wire i kväll, IKEA i morgon och sol mest hela tiden. Det här ska nog bli en bra helg.

Då var jag ute igen, ja till och med hemma i lägenheten. Än så länge har jag bara sölat bort helgen, och det är nog risk för att det fortsätter så. Men jag slipper Moria nästa vecka, så jag kommer att ha en massa fritid på kvällarna. Det ser jag helt klart fram emot.

Jobbet i veckan gick bra, jag fick en hel del gjort och en hel del beröm. Känns, kort och gott, bra. Jag hade en hyrbil nu den senaste vändan, en golf, och man inser att man har en liten bil när en golf känns stor och nästan otymplig att parkera. Å andra sidan så kändes motorn i min bil klen igår när jag var ute en kort sväng. Men så har den väl ungefär hälften så många hästar också.

En finess som jag inte begriper mig på hos golfen var att den låste sig när man passerade 20 km/h. Okej att man kan vilja att bilen låser sig vid rödljus om man bor i Johannesburg eller så, men varför vill man sitta i en låst bil när man väl kör? Jag är inte så säker på att det tjusiga elektriska låssystemet fungerar så bra efter en krasch, så risken är väl överhängande att man inte kommer ut då. Och det verkar ju korkat.

En sak som var bra var farthållaren, och en sak som var dålig var att jag upptäckte den när det bara var tio mil kvar att köra, av veckans nästan hundra. Väl gömd ute på kanten av en liten spak som satt dold bakom ratten fanns den, men visst, hade jag letat så.

EM-truppen ser väl bra ut.

Bara tre avsnitt kvar av The Wire, och även om denna säsongen har varit svagare än den förra så ser jag verkligen fram emot dem. Kritiken mot den här säsongen, hittills, är att det är lite för mycket skjutande och lite för lite socialrealism. Det vill säga, den har blivit mer som vanliga serier. Förra säsongen så låg fokus främst på skolorna, och då blev det automatiskt lite mindre skjutande. Fast storyn den här säsongen är fantastisk, så osannolik att den nästan måste vara sann. Det ska bli spännande att se hur det ska sluta, för det är verkligen vidöppet fortfarande.

Lite bilder som avslutning.

Undrar när jag senast uppdaterade bloggen två dagar i rad? Hur som så är det dags nu, det vore synd att inte passa på när inspirationen väl finns där.

 Jag har tagit några rejäla promenader i dag och i går, och det har jag bilder som bevis för. (Jag har även en illröd nacke som bevis, men den är närmast en årlig vårtradition för mig. Varför blir jag bara solbränd i nacken egentligen?) Men till bilderna.

Många gula blommor blir det.











Löven har nu erövrat min stad, hustaken får kämpa för att synas.





Några bilder till.









(Varning för klyschor och floskler framöver. Är du känslig för sånt så är det nog bäst att sluta läsa här.) Även en så analytisk person som jag (kanske speciellt jag?) måste även förstå saker rent känslomässigt. Saker som är rationellt självklara kan ta många år att sjunka in. Det senaste halvåret ungefär så har jag fått några sådana aha-upplevelser. Jag vet inte om det är ett tecken på vuxenhet, lillgammalhet eller på att jag bara är korkad som inte har tänkt på det innan, men jag har till exempel insett att alternativet till att bli gammal inte är att förbli ung utan att inte finnas alls. Att tiden går oavsett om man försöker att göra något åt det eller inte. Att jag oundvikligen bara kommer att bli äldre. Att det faktiskt är livet som pågår, just nu. Ingen övning, ingen träning, inget pröva på-test, utan mitt enda liv. Fast det är inte en så jobbig känsla som det nog låter som.

Det som är skrämmande är att vad som händer mig faktiskt i väldigt mångt och mycket beror på vad jag gör, att det är upp till mig att göra något bra av det.

Det är kanske är just det här som kallas ålderskris?

Jag tror att jag nu känner mig ungefär som ringens brödraskap när de äntligen kommer ut ur Moria, ja minus den där Gandalf-incidenten då. I två (arbets-)veckor har jag, på grund av jobbet, befunnit mig inne i ett berg. Ett berg med några riktigt stora uthuggna hallar och en myriad av svårorienterade gångar, klart värdiga Khazad-Dûm. (Okej, jag överdriver lite, men ett imponerande berg är det i alla fall.) Hur som helst, det är skönt att komma ut och hem nu under helgen.

Lite oturligt känns det väl att jag ska hamna inne i berget under årets finaste veckor, för det är inte riktigt samma sak att följa temperaturutvecklingen via SMHI-s hemsida som att se sommarvädret inifrån ett fönster som de flesta vanliga människor gör. Fast jag har haft luncherna och kvällarna på mig att njuta, även om det inte blivit så mycket av kvällarna. Det har blivit många timmars arbete de senaste veckorna, och det börjar kännas. Jag var riktigt seg i går morse, men jag räknade efter och kom fram till att jag redan innan fredagen hade passerat 40 timmar med viss marginal, och då kändes det trots allt ganska rimligt att jag hade klara problem med att komma ur sängen.

En intressant sak är hur påverkad man blir av ljus. Runt fem, sex på kvällen släcks de stora hallarna nästan ner helt, och då börjar kroppen att säga ifrån för att det är natt. När jag väl har tagit mig ut i friska luften ett par timmar senare så är det fortfarande ljust ute, och då är det som om kroppen slår knut på sig själv. Men två kilometers promenad i kvällssol och lite vårhormoner kan väcka även den segaste kropp, verkar det som.

Ni kanske undrar var jag har varit mer precist? Eftersom det här är en anonym blogg så kan jag inte skriva ut det, men det bör vara den svenska stad som har flest meter skorsten per capita. Till och med berget har rejäla skorstenar. Knappast i Tolkiens smak, förresten.

Efter helgen ska jag in i Moria igen, men eftersom den här delen av jobbet är den roligaste så klagar jag inte. (Eller jo, det är väl det jag har gjort ovanför, men jag borde nog inte göra det.) Dessutom så kommer jag snart att ha nog med flex för att kunna sluta vid tretiden under hela hösten, och det låter ju ganska trevligt.

Jag kan omöjligt komma ihåg när blåvitt senast hade 19 poäng efter de tio första matcherna i allsvenskan. Det var definitivt inte i fjol.

Det är alldeles otroligt hur mycket vackrare allt blir när löven och blommorna kommer, och det är lika otroligt att man kan vänja síg vid det så snabbt. En vecka eller två så är man blind.

Mer jobbprat. Det är kanske inte det roligaste att läsa om, men det är vad mitt liv har kretsat runt nu på sistone. (Därav den taskiga uppdateringsfrekvensen.) Nästa vecka är det bara jag från mitt företag som är i berget, så då ligger det genast lite mer ansvar på mig. Chefen såg lite tveksam ut när hon hörde att min betydligt mer erfarne kollega tänkte skicka ner mig själv, men för min del känns det ganska bra trots allt. (Man skulle kunna tro att det är chefen som skulle fatta ett sådant beslut, men icke.) Jag tror nog att jag ska klara mig, och det finns ju telefoner. Men visst är blir lite av en fågelunge som testar sina vingar för första gången nästa vecka. Men om det går bra, vilket jag tror att det kommer att göra, så tar det bort en del av känslan av bara vara en bluff. Och den skulle jag gärna bli av med.