If I don't let myself be happy now then when?
Undrar när jag senast uppdaterade bloggen två dagar i rad? Hur som så är det dags nu, det vore synd att inte passa på när inspirationen väl finns där.
Jag har tagit några rejäla promenader i dag och i går, och det har jag bilder som bevis för. (Jag har även en illröd nacke som bevis, men den är närmast en årlig vårtradition för mig. Varför blir jag bara solbränd i nacken egentligen?) Men till bilderna.
Många gula blommor blir det.
Löven har nu erövrat min stad, hustaken får kämpa för att synas.
Några bilder till.
(Varning för klyschor och floskler framöver. Är du känslig för sånt så är det nog bäst att sluta läsa här.) Även en så analytisk person som jag (kanske speciellt jag?) måste även förstå saker rent känslomässigt. Saker som är rationellt självklara kan ta många år att sjunka in. Det senaste halvåret ungefär så har jag fått några sådana aha-upplevelser. Jag vet inte om det är ett tecken på vuxenhet, lillgammalhet eller på att jag bara är korkad som inte har tänkt på det innan, men jag har till exempel insett att alternativet till att bli gammal inte är att förbli ung utan att inte finnas alls. Att tiden går oavsett om man försöker att göra något åt det eller inte. Att jag oundvikligen bara kommer att bli äldre. Att det faktiskt är livet som pågår, just nu. Ingen övning, ingen träning, inget pröva på-test, utan mitt enda liv. Fast det är inte en så jobbig känsla som det nog låter som.
Det som är skrämmande är att vad som händer mig faktiskt i väldigt mångt och mycket beror på vad jag gör, att det är upp till mig att göra något bra av det.
Det är kanske är just det här som kallas ålderskris?
Jag har tagit några rejäla promenader i dag och i går, och det har jag bilder som bevis för. (Jag har även en illröd nacke som bevis, men den är närmast en årlig vårtradition för mig. Varför blir jag bara solbränd i nacken egentligen?) Men till bilderna.
Många gula blommor blir det.
Löven har nu erövrat min stad, hustaken får kämpa för att synas.
Några bilder till.
(Varning för klyschor och floskler framöver. Är du känslig för sånt så är det nog bäst att sluta läsa här.) Även en så analytisk person som jag (kanske speciellt jag?) måste även förstå saker rent känslomässigt. Saker som är rationellt självklara kan ta många år att sjunka in. Det senaste halvåret ungefär så har jag fått några sådana aha-upplevelser. Jag vet inte om det är ett tecken på vuxenhet, lillgammalhet eller på att jag bara är korkad som inte har tänkt på det innan, men jag har till exempel insett att alternativet till att bli gammal inte är att förbli ung utan att inte finnas alls. Att tiden går oavsett om man försöker att göra något åt det eller inte. Att jag oundvikligen bara kommer att bli äldre. Att det faktiskt är livet som pågår, just nu. Ingen övning, ingen träning, inget pröva på-test, utan mitt enda liv. Fast det är inte en så jobbig känsla som det nog låter som.
Det som är skrämmande är att vad som händer mig faktiskt i väldigt mångt och mycket beror på vad jag gör, att det är upp till mig att göra något bra av det.
Det är kanske är just det här som kallas ålderskris?
