Thirty dollars pays your rent
Holmenkollen! Femmil med intervallstart! Svensk utklassningsseger! Vad mer kan man önska av en idrottstävling? Redan i Falun visade Södergren att formen var på gång, men att han skulle kunna göra det så här bra hade jag inte kunnat ana. Att han kunde vinna är väl en sak, men att det skulle bli den största segermarginalen i kollens femmil sedan Tomas Magnussons dagar (Magnusson vann med över fem minuter 1977!) är fantastiskt. Tänk bara om Södergren hade varit en 10-15 år äldre så att han hade tävlat på tiden innan masstarterna. Då hade han nog fått betydligt bättre betalt för sin åkning.
Eller kanske inte, för då hade han väl hamnat mitt i EPO-dopningens tidevarv. Såhär i efterhand är det svårt att inte tycka synd om de svenska skidåkare som sågades konstant under stora delar av nittiotalet. Norrmännen hade upptäckt stenslipningen och kunde ibland ha skidor som gjorde en halvminuts åktid per mil, och jag är övertygad om att en hel del konkurrenter tryckte i sig bra med epo under den här tiden. För ingen kan få mig att tro att Myllylä tog tre guld och ett silver som odopad i VM 1999 för att sedan ta epo under VM 2001.
Holmenkollen var det ja. Även Charlotte Kalla gjorde en strålande insats. Det är lätt att glömma att hon inte var uppe på pallen alls under den förra säsongen (utom i stafett). I det perspektivet är tre pallplatser i världscupen ett bra framsteg bara det. Det är inte resten av säsongen som har varit speciell egentligen, det är fullt normalt att resultaten svänger en del för en 20-årig längdskidåkare. Nej, det är Tour de Ski som sticker ut.
På mindre än två veckor gick Kalla från lovande till bäst, från talang till stjärna. Vann en sprint och kom tvåa i ett klassiskt lopp. I och med att allt hände så snabbt så var det svårt att riktigt ta in, mot slutet kändes det fullt naturligt, ja nästan givet, at hon skulle ta det. I efterhand så känns det inte alls konstigt, men som exempel på vilken överraskning det faktiskt var kan det väl nämnas att hon inte fanns med bland de nio utmanare som tourens officiella hemsida tog fram innan tävlingen startade.
Så efter Holmenkollen-tävlingarna igår så tog jag mig in på svt-s hemsida och såg om Tour de Ski. Där ligger sammandrag från alla deltävlingarna och till och med hela den sista etappen. Och nu äntligen börjar jag riktigt att inse vilken prestation det var. Direkt efter verkade allt så självkart, men ett par månader senare med blandade resultat för Kalla känns det ännu större nu. En kul sak med den sista etappen är hur säker Anders Blomquist är på att Kalla skulle vinna. Även när avståndet fram till Kuitunen växte så är han lugn, medan Jacob Hård är betydligt mer tveksam. Blomquist enda antydan till tvekan kommer sekunderna innan rycket, men inte ens då är han särskilt orolig.
Lite ickesport också. I veckan som kommer nu så får jag min nya bil! Nu börjar jag att känna mig lite som ett barn kvällen innan julafton, tidigare har det inte känts alls. Fast lite förväntan är nog bara normalt. Bilder kommer när jag har fått den.
En annan sak som har hänt de senaste veckorna är att jag har återupptäckt Simon & Garfunkel. Så bra, och ändå så har jag lyssnat så lite de senaste åren. Nu får det bli bättring.
Jag har tidigare nämnt att jag brukar se morden i Midsomer, men i somras missade jag dem på grund av USA-resan. Tur att det går gamla avsnitt på 24-an nu under vintern så att jag kan ta igen det. En annan sak som jag missade när jag var på andra sidan av atlanten var Robyns With every heartbeat, men har jag tagit igen nu. En klockren hit, jag kan första att den gjorde det bra på listorna Europa över. Men till USA nådde den inte, för där lyssnar de bara på amerikansk musik.
En sak till bara. Konstigt att man lägger ett av de bästa programmen just nu i kunskapskanalen, klockan åtta på fredagskvällar dessutom. Jag brukar tyvärr missa vad är en människa med Fredrik Lindström, men det lilla jag har sett har varit riktigt bra. Seriöst, roligt, lärorikt och med lysande infallsvinklar. Varför gömmer man programmet på ett ställe där ingen kommer att se det? Mer än jag någon gång ibland då.
Eller kanske inte, för då hade han väl hamnat mitt i EPO-dopningens tidevarv. Såhär i efterhand är det svårt att inte tycka synd om de svenska skidåkare som sågades konstant under stora delar av nittiotalet. Norrmännen hade upptäckt stenslipningen och kunde ibland ha skidor som gjorde en halvminuts åktid per mil, och jag är övertygad om att en hel del konkurrenter tryckte i sig bra med epo under den här tiden. För ingen kan få mig att tro att Myllylä tog tre guld och ett silver som odopad i VM 1999 för att sedan ta epo under VM 2001.
Holmenkollen var det ja. Även Charlotte Kalla gjorde en strålande insats. Det är lätt att glömma att hon inte var uppe på pallen alls under den förra säsongen (utom i stafett). I det perspektivet är tre pallplatser i världscupen ett bra framsteg bara det. Det är inte resten av säsongen som har varit speciell egentligen, det är fullt normalt att resultaten svänger en del för en 20-årig längdskidåkare. Nej, det är Tour de Ski som sticker ut.
På mindre än två veckor gick Kalla från lovande till bäst, från talang till stjärna. Vann en sprint och kom tvåa i ett klassiskt lopp. I och med att allt hände så snabbt så var det svårt att riktigt ta in, mot slutet kändes det fullt naturligt, ja nästan givet, at hon skulle ta det. I efterhand så känns det inte alls konstigt, men som exempel på vilken överraskning det faktiskt var kan det väl nämnas att hon inte fanns med bland de nio utmanare som tourens officiella hemsida tog fram innan tävlingen startade.
Så efter Holmenkollen-tävlingarna igår så tog jag mig in på svt-s hemsida och såg om Tour de Ski. Där ligger sammandrag från alla deltävlingarna och till och med hela den sista etappen. Och nu äntligen börjar jag riktigt att inse vilken prestation det var. Direkt efter verkade allt så självkart, men ett par månader senare med blandade resultat för Kalla känns det ännu större nu. En kul sak med den sista etappen är hur säker Anders Blomquist är på att Kalla skulle vinna. Även när avståndet fram till Kuitunen växte så är han lugn, medan Jacob Hård är betydligt mer tveksam. Blomquist enda antydan till tvekan kommer sekunderna innan rycket, men inte ens då är han särskilt orolig.
Lite ickesport också. I veckan som kommer nu så får jag min nya bil! Nu börjar jag att känna mig lite som ett barn kvällen innan julafton, tidigare har det inte känts alls. Fast lite förväntan är nog bara normalt. Bilder kommer när jag har fått den.
En annan sak som har hänt de senaste veckorna är att jag har återupptäckt Simon & Garfunkel. Så bra, och ändå så har jag lyssnat så lite de senaste åren. Nu får det bli bättring.
Jag har tidigare nämnt att jag brukar se morden i Midsomer, men i somras missade jag dem på grund av USA-resan. Tur att det går gamla avsnitt på 24-an nu under vintern så att jag kan ta igen det. En annan sak som jag missade när jag var på andra sidan av atlanten var Robyns With every heartbeat, men har jag tagit igen nu. En klockren hit, jag kan första att den gjorde det bra på listorna Europa över. Men till USA nådde den inte, för där lyssnar de bara på amerikansk musik.
En sak till bara. Konstigt att man lägger ett av de bästa programmen just nu i kunskapskanalen, klockan åtta på fredagskvällar dessutom. Jag brukar tyvärr missa vad är en människa med Fredrik Lindström, men det lilla jag har sett har varit riktigt bra. Seriöst, roligt, lärorikt och med lysande infallsvinklar. Varför gömmer man programmet på ett ställe där ingen kommer att se det? Mer än jag någon gång ibland då.
