Vårt liv smälter bort såsom snö, när gudarnas somrar börja
Februari, och vacker sådan. I alla fall helgen som gick. Och äntligen så orkar solen upp högt nog för att värma. Högt nog för att smälta isen på vindrutan, högt nog för att för att det ska gå att sitta på balkongen, i lä, utan ytterkläder. Ja, nästan så att det hade gått att sitta i t-shirt. Men bara nästan än så länge.
Nog är det vinter fortfarande, trottoarerna är bitvis blankhala och det är minus ute hela dygnet. Och ändå kan jag inte låta bli att känna den allra, allra första lilla känslan av vår. Eller kanske bara den lilla extra energin som kommer när man är ute och går på våren.
Om en vecka är det Japan igen, en 17-dagars resa den här gången. Mycket bättre än fyra veckor, men ändå långt nog för att det kännas lite jobbigt. Dessutom missar jag större delen av månadens olika VM, men som kompensation tänkte jag ta igen det med att vara ledig under längdsstafetterna. Som jag precis hinner hem till. Och så dags kan det då faktiskt vara lite vår på gång, på riktigt. Om inte så kommer jag i alla fall att få lite extra solljus i Japan.
En bild från eftermiddagen:
