There's a black car parked at the side of the road, don't go to the door, don’t go to the door
Det har trillat in en hög med svenska VM-guld sedan jag skrev här senast, och det måste jag ju kommentera. Skidskyttestafetten var en höjdare och jag bryr mig inte så mycket om att en del andra lag ställde över åkare. Guld är guld och det går bara att slå de motståndare som är med. Uppe i Åre är Anja suverän, vilket jag knappast trodde innan mästerskapet. (Hon fick nog bragdguldet ett år för tidigt, insatserna nu i VM är större än de hon gjorde i OS. Tycker jag i alla fall.) Dessutom verkar det som att mitt gnäll på Årevädret har gjort susen, för nu flyter tävlingarna på bra. Lite kallt möjligen, men det går ju att leva med.
Tyvärr har jag missat det mesta av Anjas guldlopp på grund av lekande med syskonbarn. Jag såg störtloppsdelen idag, och lyckades även se Anjas slalomåk live. Mer tålamod än så har inte mina systersöner med skidtävlingar på teven, även om de blev lite glada när vi sa att en svenska just hade vunnit guld. (4-åringen gjorde en kullerbytta i soffan av glädje när det blev svenskt guld, men det är ändå en ganska försiktig känsloyttring jämfört med hans tårar då fel lag vann energikampen för några månader sedan.)
Super-G såg jag ingenting av, och nu tänkte jag gnälla lite. Jag missade även VM-sändnigen vid 6-tiden, men tänkte ta igen det genom att se sportnytt på kvällen. Problemet var att jag knappt fick se något av Anjas åkning alls då, bara två sekunder i starten och några sekunder innan målgången. Betydligt mer tid ägnades åt intervjuer (vilket väl är okej) och långa slow motion-montage av allt från sälar till hopp. Jag må vara gammelmodig, men jag tycker att själva guldåket är betydligt mer spännande, givande och intressant än svt-sportens försök att visa hur häftiga Anjas hopp är.
Det var visst en fotbollslandskamp i onsdags. Jag kan väl inte säga att den gav så mycket, men att det var så dåligt som det framställdes i tidningarna dagen efter håller jag inte med om. Sverige gjorde en fullt godkänd första halvlek, och hade vi fått den straff som vi givetvis skulle ha haft så hade det nog gått bättre. Tänk vad små marginalerna kan vara ibland. Hade vi fått straffen och gjort mål på den kunde vi kanske ha fått oavgjort, och då hade det nog inte gnällts alls så mycket på matchen.
Jag tycker alltså att första halvlek var okej, att andra halvlek var sämre men att andrahalvlekar i träningslandskamper är tämligen oviktiga. Det finns alltså ingen anledning till oro inför EM-kvalet, i alla fall ingen oro grundad på Egyptenmatchen. Om det finns något att lära sig av tre kronors insatser under våren 2006 så är det väl att det gäller att prestera i rätt matcher, och träningslandskamper mot Egypten räknas inte till dem.
Tyvärr har jag missat det mesta av Anjas guldlopp på grund av lekande med syskonbarn. Jag såg störtloppsdelen idag, och lyckades även se Anjas slalomåk live. Mer tålamod än så har inte mina systersöner med skidtävlingar på teven, även om de blev lite glada när vi sa att en svenska just hade vunnit guld. (4-åringen gjorde en kullerbytta i soffan av glädje när det blev svenskt guld, men det är ändå en ganska försiktig känsloyttring jämfört med hans tårar då fel lag vann energikampen för några månader sedan.)
Super-G såg jag ingenting av, och nu tänkte jag gnälla lite. Jag missade även VM-sändnigen vid 6-tiden, men tänkte ta igen det genom att se sportnytt på kvällen. Problemet var att jag knappt fick se något av Anjas åkning alls då, bara två sekunder i starten och några sekunder innan målgången. Betydligt mer tid ägnades åt intervjuer (vilket väl är okej) och långa slow motion-montage av allt från sälar till hopp. Jag må vara gammelmodig, men jag tycker att själva guldåket är betydligt mer spännande, givande och intressant än svt-sportens försök att visa hur häftiga Anjas hopp är.
Det var visst en fotbollslandskamp i onsdags. Jag kan väl inte säga att den gav så mycket, men att det var så dåligt som det framställdes i tidningarna dagen efter håller jag inte med om. Sverige gjorde en fullt godkänd första halvlek, och hade vi fått den straff som vi givetvis skulle ha haft så hade det nog gått bättre. Tänk vad små marginalerna kan vara ibland. Hade vi fått straffen och gjort mål på den kunde vi kanske ha fått oavgjort, och då hade det nog inte gnällts alls så mycket på matchen.
Jag tycker alltså att första halvlek var okej, att andra halvlek var sämre men att andrahalvlekar i träningslandskamper är tämligen oviktiga. Det finns alltså ingen anledning till oro inför EM-kvalet, i alla fall ingen oro grundad på Egyptenmatchen. Om det finns något att lära sig av tre kronors insatser under våren 2006 så är det väl att det gäller att prestera i rätt matcher, och träningslandskamper mot Egypten räknas inte till dem.
