Faraway, so close!
Ett dygn efter att allsvenskan avgjordes känns det fortfarande väldigt tungt med blåvitts andraplats, men lite perspektiv har jag fått. En titt på OS-krönikan 2004 fick mig att inse att det finns värre exempel på att någon eller några varit nära att göra något otroligt, men inte nått ändå fram. Här kommer en lista över dem.
För att få vara med måste man antingen varit så otroligt nära att det egentligen borde varit klart, eller varit nära att göra något som hade varit en av de främsta prestationerna inom svensk idrott. Det gör att OS-hockeyn 2002 inte kommer med eftersom det bara var kvartsfinal, trots att förlusten mot Vitryssland sved otroligt mycket. Alla på listan har gjort något som man på förhand skulle tyckt var bra, men som i efterhand känns lite snöpligt. Listan är klart subjektiv och tittar man på årtalen ser man att det är de senaste åren som dominerar, antagligen för att dessa minnen är minst bearbetade.
5. Stafetten i längdskidåknings-VM 2003
Den här kommer med för att det var så nära ett efterlängtat guld. Nog för att Sverige tagit flera stafettguld tidigare, men de ligger alla en bra bit tillbaka i tiden. Vad som hände behöver jag nog inte påminna om, Jörgen Brinks genomklappning glömmer man inte i första taget.
4. Sven Nylander OS 1996
Sven Nylander hade tagit sig till final i de flesta mästerskapen sedan VM 1983. Bortsett från EM (Två silvermedaljer -90 och -94, en bronsmedalj -86) hade det dock blivit fjärdeplatser som bäst. Det hade gått så långt att han blivit känd som den eviga fyran. OS i Atlanta var Svens sista mästerskap och han tillhörde medaljkandidaterna. Kval och semi gick bra, och i finalen gjorde han karriärens bästa lopp. 47.98 innebar svenskt rekord, och tiden hade räckt till medalj i flera av de tidigare mästerskapen. Men inte den här gången, för tre löpare var snabbare vilken gav en fjärdeplats. I sin sista stora final var Sven Nylander bara 2 hundradelar från ett brons, men närmare en medalj än så kom han aldrig.
3. Fotbollslandslaget EM 2004
Fotbollslandslaget har många tunga förluster bakom sig, men den här turneringen är den enda man åkt ut på straffsparkar. Att åka ut på just straffar (till och med extrastraffar) efter att ha haft en boll i ribban och en i stolpen under förlängningen är nog nästan den knappaste förlust man kan tänka sig. Att det dessutom var i kvartsfinalen gör det lite extra jobbigt, en semifinalplats hade räckt för att placera turneringen bland Sveriges finaste, väl värd att jämföra med OS -48, VM -58 och VM -94. Nu blev det bara en bra prestation och turneringen kommer i varje fall jag att minnas för straffavgörandet, inte för 5-0 mot Bulgarien, Henkes nick, Zlatans klackmål eller 2-2 matchen mot Danmark.
2. Jan-Ove Waldner OS 2004
Om J-O inte tillhörde favoriterna 2000 (då han tog silver) var han nu närmast utskrattad. SOK var tveksamma till att ens låta honom åka, hans resultat inför OS var inte tillräckligt bra för att de skulle tro att han kunde komma bland de åtta bästa. Väl på plats visade J-O sitt klart bästa spel sedan OS 2000, och tog sig mycket överraskande till semifinal, 22 år efter hans första stora final (förlust mot "äpplet" i EM 1982). Tyvärr blev det förlust i de två sista matcherna vilket innebar att J-O "bara" blev fyra. Jag tror att en medalj här hade räknats som en av J-O:s största bedrifter, och det säger inte lite. Nu blev det en försmädlig fjärdeplats.
1. IFK Göteborg Europacupen 1985-86
Blåvitt hade tagit sig till semi efter segrar mot Botev, Fenerbahçe och Aberdeen och skulle nu möta Barcelona. IFK började hemma, och efter 2 mål av Torbjörn Nilsson och ett av Tommy Holmgren blev det en överraskande seger med 3-0. Man hade alltså ett lysnade läge att ta sig till final, det enda som krävdes var en bra insats i returen. Ett mål skulle vara otroligt viktigt, för det skulle tvinga Barcelona att göra fem. Blåvitt gjorde också ett mål (Johnny Ekström), men det dömdes felaktigt bort för offside. Barcelona gjorde tre och efter en mållös förlängning blev det straffar. Roland Nilsson hade chansen att avgöra, men missade. Efter att Per-Edmund Mordt missat Göteborgs sista straff var de utslagna.
Så här i efterhand är kan man säga att blåvitt hade en bra chans att ta hem hela cupen, och bara en finalplats hade varit en stor framgång. (Se hur glada Malmö FF är för sin finalförlust -79.) Någon ny chans av den här kalibern lär aldrig komma. IFK Göteborgs laguppställning detta år är nog Sveriges bästa klubblag någonsin. I mål stog Thomas Wernersson, backlinjen bestod av Roland Nillson, Glenn Hysén, Peter Larsson och Stig Fredriksson. Mittfältare var Michael Andersson, Stefan Pettersson, Tord Holmgren och Tommy Holmgren, och i anfallet spelade Torbjörn Nilsson och Johnny Ekström. Till nästa år hade man förlorat Johnny Ekström och Torbjörn Nilsson, men vann ändå Uefa-cupen. Det säger en hel del om 86:ornas kvalitet.
För att få vara med måste man antingen varit så otroligt nära att det egentligen borde varit klart, eller varit nära att göra något som hade varit en av de främsta prestationerna inom svensk idrott. Det gör att OS-hockeyn 2002 inte kommer med eftersom det bara var kvartsfinal, trots att förlusten mot Vitryssland sved otroligt mycket. Alla på listan har gjort något som man på förhand skulle tyckt var bra, men som i efterhand känns lite snöpligt. Listan är klart subjektiv och tittar man på årtalen ser man att det är de senaste åren som dominerar, antagligen för att dessa minnen är minst bearbetade.
5. Stafetten i längdskidåknings-VM 2003
Den här kommer med för att det var så nära ett efterlängtat guld. Nog för att Sverige tagit flera stafettguld tidigare, men de ligger alla en bra bit tillbaka i tiden. Vad som hände behöver jag nog inte påminna om, Jörgen Brinks genomklappning glömmer man inte i första taget.
4. Sven Nylander OS 1996
Sven Nylander hade tagit sig till final i de flesta mästerskapen sedan VM 1983. Bortsett från EM (Två silvermedaljer -90 och -94, en bronsmedalj -86) hade det dock blivit fjärdeplatser som bäst. Det hade gått så långt att han blivit känd som den eviga fyran. OS i Atlanta var Svens sista mästerskap och han tillhörde medaljkandidaterna. Kval och semi gick bra, och i finalen gjorde han karriärens bästa lopp. 47.98 innebar svenskt rekord, och tiden hade räckt till medalj i flera av de tidigare mästerskapen. Men inte den här gången, för tre löpare var snabbare vilken gav en fjärdeplats. I sin sista stora final var Sven Nylander bara 2 hundradelar från ett brons, men närmare en medalj än så kom han aldrig.
3. Fotbollslandslaget EM 2004
Fotbollslandslaget har många tunga förluster bakom sig, men den här turneringen är den enda man åkt ut på straffsparkar. Att åka ut på just straffar (till och med extrastraffar) efter att ha haft en boll i ribban och en i stolpen under förlängningen är nog nästan den knappaste förlust man kan tänka sig. Att det dessutom var i kvartsfinalen gör det lite extra jobbigt, en semifinalplats hade räckt för att placera turneringen bland Sveriges finaste, väl värd att jämföra med OS -48, VM -58 och VM -94. Nu blev det bara en bra prestation och turneringen kommer i varje fall jag att minnas för straffavgörandet, inte för 5-0 mot Bulgarien, Henkes nick, Zlatans klackmål eller 2-2 matchen mot Danmark.
2. Jan-Ove Waldner OS 2004
Om J-O inte tillhörde favoriterna 2000 (då han tog silver) var han nu närmast utskrattad. SOK var tveksamma till att ens låta honom åka, hans resultat inför OS var inte tillräckligt bra för att de skulle tro att han kunde komma bland de åtta bästa. Väl på plats visade J-O sitt klart bästa spel sedan OS 2000, och tog sig mycket överraskande till semifinal, 22 år efter hans första stora final (förlust mot "äpplet" i EM 1982). Tyvärr blev det förlust i de två sista matcherna vilket innebar att J-O "bara" blev fyra. Jag tror att en medalj här hade räknats som en av J-O:s största bedrifter, och det säger inte lite. Nu blev det en försmädlig fjärdeplats.
1. IFK Göteborg Europacupen 1985-86
Blåvitt hade tagit sig till semi efter segrar mot Botev, Fenerbahçe och Aberdeen och skulle nu möta Barcelona. IFK började hemma, och efter 2 mål av Torbjörn Nilsson och ett av Tommy Holmgren blev det en överraskande seger med 3-0. Man hade alltså ett lysnade läge att ta sig till final, det enda som krävdes var en bra insats i returen. Ett mål skulle vara otroligt viktigt, för det skulle tvinga Barcelona att göra fem. Blåvitt gjorde också ett mål (Johnny Ekström), men det dömdes felaktigt bort för offside. Barcelona gjorde tre och efter en mållös förlängning blev det straffar. Roland Nilsson hade chansen att avgöra, men missade. Efter att Per-Edmund Mordt missat Göteborgs sista straff var de utslagna.
Så här i efterhand är kan man säga att blåvitt hade en bra chans att ta hem hela cupen, och bara en finalplats hade varit en stor framgång. (Se hur glada Malmö FF är för sin finalförlust -79.) Någon ny chans av den här kalibern lär aldrig komma. IFK Göteborgs laguppställning detta år är nog Sveriges bästa klubblag någonsin. I mål stog Thomas Wernersson, backlinjen bestod av Roland Nillson, Glenn Hysén, Peter Larsson och Stig Fredriksson. Mittfältare var Michael Andersson, Stefan Pettersson, Tord Holmgren och Tommy Holmgren, och i anfallet spelade Torbjörn Nilsson och Johnny Ekström. Till nästa år hade man förlorat Johnny Ekström och Torbjörn Nilsson, men vann ändå Uefa-cupen. Det säger en hel del om 86:ornas kvalitet.
