But summer sings to me no more
För några månader sedan debatterades polisernas nykterhetskontroller, och jag börjar förstå varför. I måndags morse fick jag, för första gången, göra ett nykterhetstest. Jag klarade mig förstås, och började efteråt fundera på om jag någonsin har varit full eller bakfull på en måndagsmorgon. Jag tror inte det. (Gå in här och klicka på Fördelningen dygnsvis av alkoholrelaterade trafikolyckor så kan ni se att det rent allmänt verkar väldig osannolikt att man ska ta fast någon klockan kvart i åtta på en måndagsmorgon.)
Missförstå mig inte, jag tycker att det är jättebra att polisen är ute och testar bilister, men visst vore det rimligare att välja andra tidpunkter? Fast det är klart, är målsättningen att ta så många prover som möjligt på kort tid, och därmed få statistiken att se bättre ut, så är kanske måndag morgon perfekt.
Jag försöker att jobba mig igenom julklappsböckerna, och har hunnit halvvägs genom Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. (Recension här.) Titeln är väl sådär, men boken är bra. Det kan vara lite rörigt med 19 parallella berättelser, men på något skumt sätt fungerar helheten bra ändå.
Jag vet inte varför jag började räkna på det igår, men snart är det jag som är medianen för hur länge ingenjörerna på min "avdelning" har jobbat. Det vill säga, det finns lika många som har jobbat där längre än vad jag gjort som det finns som har jobbat kortare. Lägger man till inlånade personer från andra kontor och konsulter, med ungefär samma uppgifter som jag har, så tillhör jag den rutinerade delen. Lite sjukt, kan man tycka. Jag är ju inte ens uppe i två år än.
Missförstå mig inte, jag tycker att det är jättebra att polisen är ute och testar bilister, men visst vore det rimligare att välja andra tidpunkter? Fast det är klart, är målsättningen att ta så många prover som möjligt på kort tid, och därmed få statistiken att se bättre ut, så är kanske måndag morgon perfekt.
Jag försöker att jobba mig igenom julklappsböckerna, och har hunnit halvvägs genom Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. (Recension här.) Titeln är väl sådär, men boken är bra. Det kan vara lite rörigt med 19 parallella berättelser, men på något skumt sätt fungerar helheten bra ändå.
Jag vet inte varför jag började räkna på det igår, men snart är det jag som är medianen för hur länge ingenjörerna på min "avdelning" har jobbat. Det vill säga, det finns lika många som har jobbat där längre än vad jag gjort som det finns som har jobbat kortare. Lägger man till inlånade personer från andra kontor och konsulter, med ungefär samma uppgifter som jag har, så tillhör jag den rutinerade delen. Lite sjukt, kan man tycka. Jag är ju inte ens uppe i två år än.
