I have heard the mermaids singing, each to each. I do not think that they will sing to me.
En av mina arbetskamrater räknade ut att vi har elva (11!) tyskar på kontoret just nu. Någon morgon snart kommer det att sitta en tysk flagga på entrén, företag kommer att vara uppköpt och jag kommer att behöva stå i givakt och säga Herr till alla mina chefer. (Det sägs att fem av dem snart ska hem igen, men tror jag inte förrän jag ser det.)
Jag är fast i spotify. Jag var lite skeptisk innan jag testade (som jag är mot allt jag inte är van vid), men efter en halvtimme var jag såld. Redan efter en dag började allt fler låtar som jag redan har på skiva smyga sig in, och när jag nu tänker efter så har nog cd-spelaren stått orörd ända sedan jag installerade spotify. Det är ett rätt bra betyg.
Spotify är farligt, eftersom det är så svårt att slita sig från att jag hittar på allt sämre ursäkter för att sitta vid datorn. Om det här inlägget blir oförsvarbart långt så vet ni varför.
Jag skulle gärna vilja berätta om alla nya musikalska upptäckter som jag har gjort, men tyvärr är de inte så många. Det är tveksamt om The Paul Simon Songbook räknas riktigt, låtarna är bekanta från den första Simon & Garfunkel-skivan. Fast jag gillar verkligen stilen. Paul Simon med en akustisk gitarr, och varje sång inspelat i en tagning. Låtarna håller verkligen. Det är lite konstigt att skivan inte slog.
För er som inte kan historien, här är en kort sammanfattning. Simon & Garfunkel spelade in sin debut Wednesday morning, 3 A.M. 1964, men ingen brydde sig så de splittrades. Paul Simon flyttade till England och spelade in i mångt och mycket samma låtar en gång till. Där har vi The Paul Simon Songbook. Strax därefter valde en producent i USA att göra en "remix" av The Sounds of Silence, med ostämd elgitarr. Av någon obegriplig anledning blev den nya, slaktade, versionen en succé, och så återförenades S&G och blev stora. Och Wednesday Morning, 3 A.M. blev populär ett par år efter att den släpptes, medan Simons soloskiva "försvann". (Jag har aldrig sett den i någon skivaffär.) Men den har sina styrkor, inte minst i de politiska texterna.
Jag är fast i spotify. Jag var lite skeptisk innan jag testade (som jag är mot allt jag inte är van vid), men efter en halvtimme var jag såld. Redan efter en dag började allt fler låtar som jag redan har på skiva smyga sig in, och när jag nu tänker efter så har nog cd-spelaren stått orörd ända sedan jag installerade spotify. Det är ett rätt bra betyg.
Spotify är farligt, eftersom det är så svårt att slita sig från att jag hittar på allt sämre ursäkter för att sitta vid datorn. Om det här inlägget blir oförsvarbart långt så vet ni varför.
Jag skulle gärna vilja berätta om alla nya musikalska upptäckter som jag har gjort, men tyvärr är de inte så många. Det är tveksamt om The Paul Simon Songbook räknas riktigt, låtarna är bekanta från den första Simon & Garfunkel-skivan. Fast jag gillar verkligen stilen. Paul Simon med en akustisk gitarr, och varje sång inspelat i en tagning. Låtarna håller verkligen. Det är lite konstigt att skivan inte slog.
För er som inte kan historien, här är en kort sammanfattning. Simon & Garfunkel spelade in sin debut Wednesday morning, 3 A.M. 1964, men ingen brydde sig så de splittrades. Paul Simon flyttade till England och spelade in i mångt och mycket samma låtar en gång till. Där har vi The Paul Simon Songbook. Strax därefter valde en producent i USA att göra en "remix" av The Sounds of Silence, med ostämd elgitarr. Av någon obegriplig anledning blev den nya, slaktade, versionen en succé, och så återförenades S&G och blev stora. Och Wednesday Morning, 3 A.M. blev populär ett par år efter att den släpptes, medan Simons soloskiva "försvann". (Jag har aldrig sett den i någon skivaffär.) Men den har sina styrkor, inte minst i de politiska texterna.
