Och man stöpte den nya sköna världen, i cement och glömska
Kom inte hösten väldigt fort? Det känns på något sätt fel att träden redan börjar bli höstfärgade, att solen bländar mig på väg hem från jobbet och att mörkret redan har kommit när jag skriver det här. Det känns som om jag hade semester alldeles nyss, men så räknar jag efter och kommer fram till att jag är inne på min åttonde arbetsvecka efter ledigheten. Tiden går fort.
Höst är det, och idag är den tveklöst vacker. Så efter jobbet gav jag mig iväg för att fota ledsna höstlöv. Jag har förresten börjat efterbearbeta mina bilder, det känns som fusk, men bilderna blir så mycket bättre så jag kan inte låta bli. Här är dagens skörd, tillsammans med söndagens solnedgång.
I lördags blev det en vända till IKEA i Linköping, på något konstigt sätt så finns det alltid mer där att köpa. Men det blev en rätt försiktig vända den här gången. När jag ändå var i en riktig stad så passade jag även på att handla livets övriga nödtorft, såsom skor, kläder och reaskivor. En riktig skivaffär är nog det jag saknar mest i Nyköping. Möjligen efter vänner.
Efter att allt handlande var klart så tog jag en nostalgisk promenad i Vallaskogen. Lördagen var ändå hyfsat fin, så det kändes fel att behöva tillbringa en av dagens sista ljusa timmar i bilen. En bit in i skogen fick jag för mig att jag även skulle passera universitetsområdet, och det var lite konstigt att gå där. Det kändes som om jag gick i en parallell värld, allt är bekant och jag tyckte lite synd om teknologerna som försvann in i datasalerna på lördagskvällen. För några år sedan hade det varit jag eller någon av mina klasskamrater, men nu finns ingen av oss kvar. Samma sak om jag hade tagit en vända förbi min gamla korridor.
Våra hjärnor har lyckats fixa ett sätt att hantera att tiden går. Så länge som det inte sker för stora omvälvningar så klarar hjärnan att ta in förändringarna och bearbeta dem. Åker jag till byn där jag växte upp så är så pass mycket oförändrat att tidens gång lyckas gömma sig. På jobbet rinner månaderna iväg men de såpass lika varandra att jag har svårt att hålla isär dem. Men under ett besök i den gamla studentstaden så är förändringarna så stora att de inte går att dölja, hjärnan inser att det är tiden som har bytt ut alla människor. På några minuter blev jag flera år äldre.
Tiden går verkligen fort.
Höst är det, och idag är den tveklöst vacker. Så efter jobbet gav jag mig iväg för att fota ledsna höstlöv. Jag har förresten börjat efterbearbeta mina bilder, det känns som fusk, men bilderna blir så mycket bättre så jag kan inte låta bli. Här är dagens skörd, tillsammans med söndagens solnedgång.
I lördags blev det en vända till IKEA i Linköping, på något konstigt sätt så finns det alltid mer där att köpa. Men det blev en rätt försiktig vända den här gången. När jag ändå var i en riktig stad så passade jag även på att handla livets övriga nödtorft, såsom skor, kläder och reaskivor. En riktig skivaffär är nog det jag saknar mest i Nyköping. Möjligen efter vänner.
Efter att allt handlande var klart så tog jag en nostalgisk promenad i Vallaskogen. Lördagen var ändå hyfsat fin, så det kändes fel att behöva tillbringa en av dagens sista ljusa timmar i bilen. En bit in i skogen fick jag för mig att jag även skulle passera universitetsområdet, och det var lite konstigt att gå där. Det kändes som om jag gick i en parallell värld, allt är bekant och jag tyckte lite synd om teknologerna som försvann in i datasalerna på lördagskvällen. För några år sedan hade det varit jag eller någon av mina klasskamrater, men nu finns ingen av oss kvar. Samma sak om jag hade tagit en vända förbi min gamla korridor.
Våra hjärnor har lyckats fixa ett sätt att hantera att tiden går. Så länge som det inte sker för stora omvälvningar så klarar hjärnan att ta in förändringarna och bearbeta dem. Åker jag till byn där jag växte upp så är så pass mycket oförändrat att tidens gång lyckas gömma sig. På jobbet rinner månaderna iväg men de såpass lika varandra att jag har svårt att hålla isär dem. Men under ett besök i den gamla studentstaden så är förändringarna så stora att de inte går att dölja, hjärnan inser att det är tiden som har bytt ut alla människor. På några minuter blev jag flera år äldre.
Tiden går verkligen fort.
