Dagen går, det mörknar strax, jag tror att det är dags att gå på fest
Och man stöpte den nya sköna världen, i cement och glömska
Kom inte hösten väldigt fort? Det känns på något sätt fel att träden redan börjar bli höstfärgade, att solen bländar mig på väg hem från jobbet och att mörkret redan har kommit när jag skriver det här. Det känns som om jag hade semester alldeles nyss, men så räknar jag efter och kommer fram till att jag är inne på min åttonde arbetsvecka efter ledigheten. Tiden går fort.
Höst är det, och idag är den tveklöst vacker. Så efter jobbet gav jag mig iväg för att fota ledsna höstlöv. Jag har förresten börjat efterbearbeta mina bilder, det känns som fusk, men bilderna blir så mycket bättre så jag kan inte låta bli. Här är dagens skörd, tillsammans med söndagens solnedgång.
I lördags blev det en vända till IKEA i Linköping, på något konstigt sätt så finns det alltid mer där att köpa. Men det blev en rätt försiktig vända den här gången. När jag ändå var i en riktig stad så passade jag även på att handla livets övriga nödtorft, såsom skor, kläder och reaskivor. En riktig skivaffär är nog det jag saknar mest i Nyköping. Möjligen efter vänner.
Efter att allt handlande var klart så tog jag en nostalgisk promenad i Vallaskogen. Lördagen var ändå hyfsat fin, så det kändes fel att behöva tillbringa en av dagens sista ljusa timmar i bilen. En bit in i skogen fick jag för mig att jag även skulle passera universitetsområdet, och det var lite konstigt att gå där. Det kändes som om jag gick i en parallell värld, allt är bekant och jag tyckte lite synd om teknologerna som försvann in i datasalerna på lördagskvällen. För några år sedan hade det varit jag eller någon av mina klasskamrater, men nu finns ingen av oss kvar. Samma sak om jag hade tagit en vända förbi min gamla korridor.
Våra hjärnor har lyckats fixa ett sätt att hantera att tiden går. Så länge som det inte sker för stora omvälvningar så klarar hjärnan att ta in förändringarna och bearbeta dem. Åker jag till byn där jag växte upp så är så pass mycket oförändrat att tidens gång lyckas gömma sig. På jobbet rinner månaderna iväg men de såpass lika varandra att jag har svårt att hålla isär dem. Men under ett besök i den gamla studentstaden så är förändringarna så stora att de inte går att dölja, hjärnan inser att det är tiden som har bytt ut alla människor. På några minuter blev jag flera år äldre.
Tiden går verkligen fort.
Höst är det, och idag är den tveklöst vacker. Så efter jobbet gav jag mig iväg för att fota ledsna höstlöv. Jag har förresten börjat efterbearbeta mina bilder, det känns som fusk, men bilderna blir så mycket bättre så jag kan inte låta bli. Här är dagens skörd, tillsammans med söndagens solnedgång.
I lördags blev det en vända till IKEA i Linköping, på något konstigt sätt så finns det alltid mer där att köpa. Men det blev en rätt försiktig vända den här gången. När jag ändå var i en riktig stad så passade jag även på att handla livets övriga nödtorft, såsom skor, kläder och reaskivor. En riktig skivaffär är nog det jag saknar mest i Nyköping. Möjligen efter vänner.
Efter att allt handlande var klart så tog jag en nostalgisk promenad i Vallaskogen. Lördagen var ändå hyfsat fin, så det kändes fel att behöva tillbringa en av dagens sista ljusa timmar i bilen. En bit in i skogen fick jag för mig att jag även skulle passera universitetsområdet, och det var lite konstigt att gå där. Det kändes som om jag gick i en parallell värld, allt är bekant och jag tyckte lite synd om teknologerna som försvann in i datasalerna på lördagskvällen. För några år sedan hade det varit jag eller någon av mina klasskamrater, men nu finns ingen av oss kvar. Samma sak om jag hade tagit en vända förbi min gamla korridor.
Våra hjärnor har lyckats fixa ett sätt att hantera att tiden går. Så länge som det inte sker för stora omvälvningar så klarar hjärnan att ta in förändringarna och bearbeta dem. Åker jag till byn där jag växte upp så är så pass mycket oförändrat att tidens gång lyckas gömma sig. På jobbet rinner månaderna iväg men de såpass lika varandra att jag har svårt att hålla isär dem. Men under ett besök i den gamla studentstaden så är förändringarna så stora att de inte går att dölja, hjärnan inser att det är tiden som har bytt ut alla människor. På några minuter blev jag flera år äldre.
Tiden går verkligen fort.
Du får multiball igen, det känns som spelet aldrig kommer att ta slut
Idag känns som en bra dag.
I veckan som gick fastnade jag i vinkelvolten. Jag sov dåligt en natt i början av vecken, och var då så trött dagen efter att jag somnade direkt efter jobbet. Och då sov jag dåligt på natten, och blev så trött vid sextiden nästa kväll att jag sov en timme då. Och så rullade veckan på. Men igår höll jag mig vaken till tiotiden, somnade, och vaknade pigg och glad vid kvart i nio. Duktigt.
Inte blev det sämre av att solen sken ute, för första gången på veckor. Så jag gick ut, och gick och gick tills jag fick skoskav. Nästan två mil tror jag att jag hann. Lite pauser, för att titta efter en ny teve och för att äta, blev det också. Kort och gott, ett utmärkt sätt att fördriva nästan fem timmar av en ledig dag på.
Här är mina två favoriter bland fotbollslänkarna. De är gamla som gatan, men de håller fortfarande. Lantto och Zengin, en av intervjuerna är otroligt nog på allvar. Gissa vilken?
Helgen började bra redan i fredags, då jag köpte mig lite lycka. (Vem har sagt att det inte går?) Jag köpte en gitarr (till), en nylonsträngad akustisk. Jag har spelat så mycket på min stålsträngade det senaste året att jag nästan har glömt hur det är att spela på nylonsträngade. Speciellt lurigt är det att halsarna är så olika tjocka, så när jag hittade en nylonsträngad med smal hals på rea så slog jag till. Jag är fortfarande inte riktigt van vid den, och jag kan sakna klangen från min stålsträngade, men jag och min nya kompis ska nog bli bra vänner framöver.
Här är den nya gitarren, och ett par solnedgångar till från min balkong.
I veckan som gick fastnade jag i vinkelvolten. Jag sov dåligt en natt i början av vecken, och var då så trött dagen efter att jag somnade direkt efter jobbet. Och då sov jag dåligt på natten, och blev så trött vid sextiden nästa kväll att jag sov en timme då. Och så rullade veckan på. Men igår höll jag mig vaken till tiotiden, somnade, och vaknade pigg och glad vid kvart i nio. Duktigt.
Inte blev det sämre av att solen sken ute, för första gången på veckor. Så jag gick ut, och gick och gick tills jag fick skoskav. Nästan två mil tror jag att jag hann. Lite pauser, för att titta efter en ny teve och för att äta, blev det också. Kort och gott, ett utmärkt sätt att fördriva nästan fem timmar av en ledig dag på.
Här är mina två favoriter bland fotbollslänkarna. De är gamla som gatan, men de håller fortfarande. Lantto och Zengin, en av intervjuerna är otroligt nog på allvar. Gissa vilken?
Helgen började bra redan i fredags, då jag köpte mig lite lycka. (Vem har sagt att det inte går?) Jag köpte en gitarr (till), en nylonsträngad akustisk. Jag har spelat så mycket på min stålsträngade det senaste året att jag nästan har glömt hur det är att spela på nylonsträngade. Speciellt lurigt är det att halsarna är så olika tjocka, så när jag hittade en nylonsträngad med smal hals på rea så slog jag till. Jag är fortfarande inte riktigt van vid den, och jag kan sakna klangen från min stålsträngade, men jag och min nya kompis ska nog bli bra vänner framöver.
Här är den nya gitarren, och ett par solnedgångar till från min balkong.
Varje människa är en sol, som jorden cirklar omkring
(Jag hoppas att det här inte blir ett gå-med-håven-inlägg, det är i alla fall inte tanken.)
Nästan tre år av bloggande, knappt 400 inlägg och ett oräkneligt antal ord. I tidernas begynnelse postade jag en programförklaring, och skrev något om att det skulle handla om vardagliga trivialieter. Helt fel ute var jag väl inte, men om jag idag ska säga vad bloggen handlar om så är svaret kort och gott mig själv. Det händer att jag sitter och läser gamla inlägg och ser stavfel, långa meningarna, ofullständiga resonemang och allt som jag glömde att ta med. En del småler jag åt, annat känns bara pinsamt. Jag är nog en sämre skribent än vad jag hoppades. Mycket är säkert fullt begripligt, men allt som oftast har jag haft större tankar eller känslor som jag ville få fram. När jag nu läser det känns det inte som att jag lyckades, oftast för att jag inte ville skriva för rakt ut vad jag egentligen kände. Så försökte jag få fram det på något tjusigt, subtilt sätt.
Det jag ville komma till, med svamlet ovan, är att de gamla texterna trots allt fungerar som någon slags dagbok för mig. De får mig att minnas vad jag gjorde, tänkte och kände, även när jag misslyckades med att skriva ner det ordentligt. Mina känslor och minnen finns där, på samma sätt som i amatörmässiga bilder i gamla fotoalbum. Det är inte bilderna i sig som betyder något, utan allt det som man förknippar dem med. Om jag skulle skriva en programförklaring nu så skulle den bli kort: Den här bloggen är en dagbok som försöker vara en massa annat. Men det är som dagbok den fungerar bäst.
Så jag låter stavfelen och de långa meningarna stå kvar, för om jag skulle ändra dem nu så skulle det kännas som en förfalskning. Man ändrar väl inte i en gammal dagbok? Jag trodde inte att det jag skrev skulle ha något större litterärt värde, men någonstans hoppades jag nog att det skulle finnas något allmängiltigt i det jag skrivet. Möjligen är det så, men jag tror att jag äntligen har löst gåtan med vem jag skriver för. Jag är min egen målgrupp. Fast ni får förstås fortsätta att läsa om ni vill, det är bara trevligt med fler läsare. (Jag kommer att skriva ni även i fortsättningen, det blir bara krångligt annars.)
Ungefär här kommer tanken: Om det här nu är en dagbok, varför skriver jag inte då en riktig dagbok istället? Men jag är rädd för att jag inte skulle ta mig för att skriva då. Nu har jag hittat en rutin som gör att jag skriver ungefär en text i veckan, och då är det synd att bryta den rutinen.
Fotboll. Matchen igår fick turkietmatchen i em 2000 att framstå som rena fotbollsporren. Det var kanske tur att Linderoth blev skadad, det var segt nog att se Mellberg, Majstorovic, Hansson och Daniel Andersson bolla gris mellan sig. Ett spelsystem som resulterar i att Mellberg och Hansson får ännu mer boll kan inte vara perfekt. Själv saknade jag Anders Svensson, han är nog viktigare för landslaget spel än vad han får erkännande för.
Nästan tre år av bloggande, knappt 400 inlägg och ett oräkneligt antal ord. I tidernas begynnelse postade jag en programförklaring, och skrev något om att det skulle handla om vardagliga trivialieter. Helt fel ute var jag väl inte, men om jag idag ska säga vad bloggen handlar om så är svaret kort och gott mig själv. Det händer att jag sitter och läser gamla inlägg och ser stavfel, långa meningarna, ofullständiga resonemang och allt som jag glömde att ta med. En del småler jag åt, annat känns bara pinsamt. Jag är nog en sämre skribent än vad jag hoppades. Mycket är säkert fullt begripligt, men allt som oftast har jag haft större tankar eller känslor som jag ville få fram. När jag nu läser det känns det inte som att jag lyckades, oftast för att jag inte ville skriva för rakt ut vad jag egentligen kände. Så försökte jag få fram det på något tjusigt, subtilt sätt.
Det jag ville komma till, med svamlet ovan, är att de gamla texterna trots allt fungerar som någon slags dagbok för mig. De får mig att minnas vad jag gjorde, tänkte och kände, även när jag misslyckades med att skriva ner det ordentligt. Mina känslor och minnen finns där, på samma sätt som i amatörmässiga bilder i gamla fotoalbum. Det är inte bilderna i sig som betyder något, utan allt det som man förknippar dem med. Om jag skulle skriva en programförklaring nu så skulle den bli kort: Den här bloggen är en dagbok som försöker vara en massa annat. Men det är som dagbok den fungerar bäst.
Så jag låter stavfelen och de långa meningarna stå kvar, för om jag skulle ändra dem nu så skulle det kännas som en förfalskning. Man ändrar väl inte i en gammal dagbok? Jag trodde inte att det jag skrev skulle ha något större litterärt värde, men någonstans hoppades jag nog att det skulle finnas något allmängiltigt i det jag skrivet. Möjligen är det så, men jag tror att jag äntligen har löst gåtan med vem jag skriver för. Jag är min egen målgrupp. Fast ni får förstås fortsätta att läsa om ni vill, det är bara trevligt med fler läsare. (Jag kommer att skriva ni även i fortsättningen, det blir bara krångligt annars.)
Ungefär här kommer tanken: Om det här nu är en dagbok, varför skriver jag inte då en riktig dagbok istället? Men jag är rädd för att jag inte skulle ta mig för att skriva då. Nu har jag hittat en rutin som gör att jag skriver ungefär en text i veckan, och då är det synd att bryta den rutinen.
Fotboll. Matchen igår fick turkietmatchen i em 2000 att framstå som rena fotbollsporren. Det var kanske tur att Linderoth blev skadad, det var segt nog att se Mellberg, Majstorovic, Hansson och Daniel Andersson bolla gris mellan sig. Ett spelsystem som resulterar i att Mellberg och Hansson får ännu mer boll kan inte vara perfekt. Själv saknade jag Anders Svensson, han är nog viktigare för landslaget spel än vad han får erkännande för.
Och man vill ha det lite bra, men inte fan känns det bra att veta
Jag tipsade om första maj i Piteå i det senaste inlägget, och det tipset gäller förstås fortfarande. Men hittar ni hit så se till så att ni även lysnar på 1980. (Bra år för övrigt.)
Det väller in nytt folk på kontoret just nu, och det ska visst bli ännu fler. I början av året hände det att jag fick äta lunch själv, idag var vi 10. Men det behövs folk, för det blir bara mer och mer att göra. Ett par nya projekt kommer nog in snart, och vi har fullt upp redan som det är. Snart är jag veteran...
Fotboll. Jag har ännu inte kommit över poängtappet mot Norrköping. Jag såg matchen på plats, och det var en jobbig upplevelse. Det syntes att det var klasskillnad mellan lagen, och i inledningen gick det som det skulle. Men allt eftersom den första halvleken gick så kändes det allt mer osäkert, och det i onödan. Det är väl inte hela världen att byta chanser med motståndarna vanligtvis, men när man leder med två noll mot ett sämre lag så ska man kunna gneta ihjäl matchen. Nu lyckades Norrköping nicka in en frispark, och har ett lag sex mittbackar på plan samtidigt (det slår inte ens Lagerbäck) så är det lätt hänt. Men fortfarande var det svårt att vara alltför sur, för det var en välförtjänt ledning i halvtid.
Andra halvlek var egentligen bra. Hyfsat med chanser framåt, men inte en enda Norrköpingschans innan målet kom. Men där satt jag och hade svårt att begripa vad som hade hänt samtidit som puckopubliken jämte mig vrålade. (Går man in i en duell utan att vara nära bollen så är det frispark, de få gånger som Norrköpingspelarna var först in och fick frispark med sig så hade de inget problem att förstå.) Och för att förstöra det hela ännu mer så bråkade ett gäng pojkspolingar i blåvittklacken för att få sätta upp en huliganbanderoll, vilket de lyckades med.
Tänk att jag betalade pengar för det hela...
Annars så var OS en stor besvikelse. Inte för att det gick så halvdant för Sverige (det hade jag räknat med), utan främst för att det kändes så ointressant och oöverskådligt. Det är sannerligen skillnad på kvalitet och kvantitet, egentligen var det väl bara friidrotten som kändes värd att se på. Jag tror inte att jag hade blivit sådär hemskt mycket gladare även om Sverige hade tagit ett guld i brottning, rodd eller fia med knuff heller. Fotbolls-EM var en mycket större upplevelse, och även vinter-OS och fotbolls-VM känns klart mycket intressantare.
Eller så är det bara så att jag håller på att tröttna på idrott, för första gången på många år så struntade jag i finnkampen. Jag tänke se den, men det tog bara en kvart innan jag gav upp. Det har aldrig hänt tidigare. Börjar jag bli vuxen?
Lite nya dussinbilder.
Det väller in nytt folk på kontoret just nu, och det ska visst bli ännu fler. I början av året hände det att jag fick äta lunch själv, idag var vi 10. Men det behövs folk, för det blir bara mer och mer att göra. Ett par nya projekt kommer nog in snart, och vi har fullt upp redan som det är. Snart är jag veteran...
Fotboll. Jag har ännu inte kommit över poängtappet mot Norrköping. Jag såg matchen på plats, och det var en jobbig upplevelse. Det syntes att det var klasskillnad mellan lagen, och i inledningen gick det som det skulle. Men allt eftersom den första halvleken gick så kändes det allt mer osäkert, och det i onödan. Det är väl inte hela världen att byta chanser med motståndarna vanligtvis, men när man leder med två noll mot ett sämre lag så ska man kunna gneta ihjäl matchen. Nu lyckades Norrköping nicka in en frispark, och har ett lag sex mittbackar på plan samtidigt (det slår inte ens Lagerbäck) så är det lätt hänt. Men fortfarande var det svårt att vara alltför sur, för det var en välförtjänt ledning i halvtid.
Andra halvlek var egentligen bra. Hyfsat med chanser framåt, men inte en enda Norrköpingschans innan målet kom. Men där satt jag och hade svårt att begripa vad som hade hänt samtidit som puckopubliken jämte mig vrålade. (Går man in i en duell utan att vara nära bollen så är det frispark, de få gånger som Norrköpingspelarna var först in och fick frispark med sig så hade de inget problem att förstå.) Och för att förstöra det hela ännu mer så bråkade ett gäng pojkspolingar i blåvittklacken för att få sätta upp en huliganbanderoll, vilket de lyckades med.
Tänk att jag betalade pengar för det hela...
Annars så var OS en stor besvikelse. Inte för att det gick så halvdant för Sverige (det hade jag räknat med), utan främst för att det kändes så ointressant och oöverskådligt. Det är sannerligen skillnad på kvalitet och kvantitet, egentligen var det väl bara friidrotten som kändes värd att se på. Jag tror inte att jag hade blivit sådär hemskt mycket gladare även om Sverige hade tagit ett guld i brottning, rodd eller fia med knuff heller. Fotbolls-EM var en mycket större upplevelse, och även vinter-OS och fotbolls-VM känns klart mycket intressantare.
Eller så är det bara så att jag håller på att tröttna på idrott, för första gången på många år så struntade jag i finnkampen. Jag tänke se den, men det tog bara en kvart innan jag gav upp. Det har aldrig hänt tidigare. Börjar jag bli vuxen?
Lite nya dussinbilder.
