I en värld som dimmar ner, i en stad som tänder upp så långt man ser
En till vecka i berget har avverkats med allt vad innebär. Hotell, hyrbil, 50-timmars arbetsvecka, Ica-baguetter, för lite sömn (speciellt nu under EM) och annat elände. Men också att arbetsuppgifterna är ovanligt roliga, en massa plus på flexen och ett gäng arbetare som är tagna rakt från en galenskaparna-sketch på fikarasterna och luncherna. Jag kunde ha haft det sämre.
Men jag är inte säker på vem som är Roy och vem som är Roger ännu.
Jobbet har gjort att jag har missat ungefär hälften av EM-matcherna hittills. Det känns lite ovant, för jag har i tidigare mästerskap kunnat se i princip alla matcher. Men jag såg naturligtvis Sveriges match mot Grekland, och vilken skön seger det var. Det är inte så ofta som en svensk seger i ett mästerskap betraktas som en seger för fotbollen. Men eftersom matchen såg ut som den gjorde så är det svårt att bedöma hur bra Sverige egentligen är. Var det vi som gjorde Grekland dåliga, eller klarade de det alldeles själva? Jag tror att det i mångt och mycket var Sverige som gjorde att Grekland såg så usla ut, genom att inte ge dem något gratis. Och då Grekland bara lever på misstag och fasta (som Nordirland förresten) så var det helt rätt. Därmed inte sagt att samma svenska taktik fungerar lika bra mot resten av lagen i EM.
En sak som jag inte kan kommentera är Johan Cronemans åsikter, för jag bojkottar allt fyran gör utöver själva matchkommenterandet. Jag ser matcherna, med ljudet på, men i övrigt så hoppar jag inför, paus och eftersnack. Och det verkar inte som att jag missat något. Dessutom håller jag mig borta från kvällstidningarna. Ett par dagar innan öppningsmatchen tröttnade jag slutligen, det skrevs en massa om vad Ekwall hade ropat till landslagschefen, och Mats Olsson skrev om att Zlatan hade gjort “det mest förbjudna”. När jag såg den löpsedeln började jag undra när Zlatan hade hunnit med ett folkmord eller två, men det visade sig att Zlatan, på en fråga om vilka unga svenskar som kunde få sitt genombrott, svarade de enda två unga spelarna som har en chans att få spela.
Så nu får jag all min rapportering från tre hörnor straff, dn.se, gp.se och text-tv, och hittills har det varit fullt nog.
Slutet av the wire var riktigt bra, precis som resten av serien. Visserligen nådde inte säsong fem riktigt upp till säsong fyras nivå, men den är fortfarande bland det bästa jag har sett. Nu ska det beställas dvd-er av de tidigare säsongerna.
Men jag är inte säker på vem som är Roy och vem som är Roger ännu.
Jobbet har gjort att jag har missat ungefär hälften av EM-matcherna hittills. Det känns lite ovant, för jag har i tidigare mästerskap kunnat se i princip alla matcher. Men jag såg naturligtvis Sveriges match mot Grekland, och vilken skön seger det var. Det är inte så ofta som en svensk seger i ett mästerskap betraktas som en seger för fotbollen. Men eftersom matchen såg ut som den gjorde så är det svårt att bedöma hur bra Sverige egentligen är. Var det vi som gjorde Grekland dåliga, eller klarade de det alldeles själva? Jag tror att det i mångt och mycket var Sverige som gjorde att Grekland såg så usla ut, genom att inte ge dem något gratis. Och då Grekland bara lever på misstag och fasta (som Nordirland förresten) så var det helt rätt. Därmed inte sagt att samma svenska taktik fungerar lika bra mot resten av lagen i EM.
En sak som jag inte kan kommentera är Johan Cronemans åsikter, för jag bojkottar allt fyran gör utöver själva matchkommenterandet. Jag ser matcherna, med ljudet på, men i övrigt så hoppar jag inför, paus och eftersnack. Och det verkar inte som att jag missat något. Dessutom håller jag mig borta från kvällstidningarna. Ett par dagar innan öppningsmatchen tröttnade jag slutligen, det skrevs en massa om vad Ekwall hade ropat till landslagschefen, och Mats Olsson skrev om att Zlatan hade gjort “det mest förbjudna”. När jag såg den löpsedeln började jag undra när Zlatan hade hunnit med ett folkmord eller två, men det visade sig att Zlatan, på en fråga om vilka unga svenskar som kunde få sitt genombrott, svarade de enda två unga spelarna som har en chans att få spela.
Så nu får jag all min rapportering från tre hörnor straff, dn.se, gp.se och text-tv, och hittills har det varit fullt nog.
Slutet av the wire var riktigt bra, precis som resten av serien. Visserligen nådde inte säsong fem riktigt upp till säsong fyras nivå, men den är fortfarande bland det bästa jag har sett. Nu ska det beställas dvd-er av de tidigare säsongerna.
