I know that I am like the rain
Först. Om ni bara är det allra minsta instresserade av Simon & Garfunkel så får ni inte missa boxen jag tipsade om i förra inlägget. I och för sig finns det med en hel del tveksamma låtar, och skiva två och tre är uselt producerade (tänk vilken otjänst Bob Johnston har gjort mänskligheten), men det finns ändå en massa bra kvar. Framför allt är jag kär i America. För bildspråket, för hummandet i inledningen, för den kyligare stämningen efter halva låten och för crescendot under "counting the cars on the New Jersey turnpike"-raden.
The Wire också. Säsongens första avsnittet var lite trevande, men i går så började det röra på sig. Serien är lysande, men se på egen risk. Om ni börjar följa den så kan ni fastnar så illa att ni måste säga nej till sociala saker på fredagskvällarna framöver. Den första anledningen till att jag såg programmet var att det spelas in i Baltimore, men jag fastnade för att serien var så bra. Numera bryr jag mig inte om att det är just B-more, men det händer att jag rycker till när jag väl känner igen mig. I gårdagens avsnitt var det Orioles Park som var bekant, och även basebollfansens ointresse. När jag var där verkade en och annan mest se det som en ursäkt till att dricka öl, och med tanke på hur usla Orioles är så kan jag förstå det. (Uselheten beror på att Orioles saknar en japan, alla bra lag har en japan. Men mer om det någon annan gång.)
Just det ja, ni borde se the Wire. Det var bara det jag skulle säga.
Jag har haft många besökare de senaste dagarna, i fredags slogs det rekord med 99 unika träffar. Anledningen var att en välbesökt (med mina mått i alla fall) fotbollsblogg länkade hit. Så nu får det bli några fotbollskommentarer, om det nu fortfarande finns folk som irrat sig hit från den länken. Jag såg inte Örebromatchen, men både mot Malmö och Halmstad blev laget väldigt långt. Backlinjen har legat alldeles för lågt samtidigt som anfallarna har pressat högt upp (speciellt mot Malmö). Mittfältet har hamnat lågt för att det inte ska bli luckor framför backlinjen, och då blir anfallarna totalt övergivna. När vi väl har försökt att bygga upp spelet bakifrån har laget tryckts ihop eftersom det har funnits en stor brist på djupledslöpningar framåt. Utan Hysén på mittfältet finns det ingen som tvingar motståndarnas backlinje att backa, och därmed ge större spelutrymme för blåvitt.
Det var bättre idag mot Norrköping, men det finns mer att göra. Försvaret tryckte upp som de skulle, men särskilt många bollar in bakom pekings backlinje blev det inte. Jag tyckte lite synd om Jakob Johansson (som väl såg lite kvickare ut nu än han gjorde förra året?) som slog en bra boll på Wallerstedt, men fick se en av backarna vinna löpduellen utan minsta problem. Med lite snabbare anfallare hade alternativet ut mot hörnflaggan funnits som en enkel och säker lösning. Jag tror att det hade räckt långt med en hyfsat snabb forward.
Men att ta åtta poäng på fyra matcher trots tveksamt spel är ändå en styrka, och 18 matcher raka matcher i allsvenskan utan förlust är ganska hyfsat.
Nu när det viktiga är avhandlat är det dags för hockeyn, som jag bryr mig allt mindre om. Det händer att jag zappar mellan slutspelet och någon ointressant fotbollsmatch, och varje gång jag byter till hockeyn så känns den bara destruktiv. Fasthållningar, slashingar och en massa interferencesituationer som slinker igenom, och då har det ändå blivit betydligt mycket bättre efter regelåtstramningarna. Jag har inte så mycket emot tacklingar eftersom det åtminstone kräver lite talang för att få in en tackling, men det ständiga viftandet med klubban stör mig. Hur svårt är det att åka runt och hugga med klubban? Den enda talangen är väl att göra det lagom hårt, så att man inte åker ut.
En annan sak som jag stör mig på är att domarna bara dömer efter effekterna. En genomsnittlig tackling kan bli en avstängning om motståndaren skadar sig, En hög klubba kommer man oftast undan med, men träffar man någon så att han börjar blöda så blir det genast extra utvisningsminuter. Tänk om samma principer hade gällt i det vanliga rättsväsendet. Det är okej att köra rattfull så länge som man inte kör på någon, men då jävlar!
The Wire också. Säsongens första avsnittet var lite trevande, men i går så började det röra på sig. Serien är lysande, men se på egen risk. Om ni börjar följa den så kan ni fastnar så illa att ni måste säga nej till sociala saker på fredagskvällarna framöver. Den första anledningen till att jag såg programmet var att det spelas in i Baltimore, men jag fastnade för att serien var så bra. Numera bryr jag mig inte om att det är just B-more, men det händer att jag rycker till när jag väl känner igen mig. I gårdagens avsnitt var det Orioles Park som var bekant, och även basebollfansens ointresse. När jag var där verkade en och annan mest se det som en ursäkt till att dricka öl, och med tanke på hur usla Orioles är så kan jag förstå det. (Uselheten beror på att Orioles saknar en japan, alla bra lag har en japan. Men mer om det någon annan gång.)
Just det ja, ni borde se the Wire. Det var bara det jag skulle säga.
Jag har haft många besökare de senaste dagarna, i fredags slogs det rekord med 99 unika träffar. Anledningen var att en välbesökt (med mina mått i alla fall) fotbollsblogg länkade hit. Så nu får det bli några fotbollskommentarer, om det nu fortfarande finns folk som irrat sig hit från den länken. Jag såg inte Örebromatchen, men både mot Malmö och Halmstad blev laget väldigt långt. Backlinjen har legat alldeles för lågt samtidigt som anfallarna har pressat högt upp (speciellt mot Malmö). Mittfältet har hamnat lågt för att det inte ska bli luckor framför backlinjen, och då blir anfallarna totalt övergivna. När vi väl har försökt att bygga upp spelet bakifrån har laget tryckts ihop eftersom det har funnits en stor brist på djupledslöpningar framåt. Utan Hysén på mittfältet finns det ingen som tvingar motståndarnas backlinje att backa, och därmed ge större spelutrymme för blåvitt.
Det var bättre idag mot Norrköping, men det finns mer att göra. Försvaret tryckte upp som de skulle, men särskilt många bollar in bakom pekings backlinje blev det inte. Jag tyckte lite synd om Jakob Johansson (som väl såg lite kvickare ut nu än han gjorde förra året?) som slog en bra boll på Wallerstedt, men fick se en av backarna vinna löpduellen utan minsta problem. Med lite snabbare anfallare hade alternativet ut mot hörnflaggan funnits som en enkel och säker lösning. Jag tror att det hade räckt långt med en hyfsat snabb forward.
Men att ta åtta poäng på fyra matcher trots tveksamt spel är ändå en styrka, och 18 matcher raka matcher i allsvenskan utan förlust är ganska hyfsat.
Nu när det viktiga är avhandlat är det dags för hockeyn, som jag bryr mig allt mindre om. Det händer att jag zappar mellan slutspelet och någon ointressant fotbollsmatch, och varje gång jag byter till hockeyn så känns den bara destruktiv. Fasthållningar, slashingar och en massa interferencesituationer som slinker igenom, och då har det ändå blivit betydligt mycket bättre efter regelåtstramningarna. Jag har inte så mycket emot tacklingar eftersom det åtminstone kräver lite talang för att få in en tackling, men det ständiga viftandet med klubban stör mig. Hur svårt är det att åka runt och hugga med klubban? Den enda talangen är väl att göra det lagom hårt, så att man inte åker ut.
En annan sak som jag stör mig på är att domarna bara dömer efter effekterna. En genomsnittlig tackling kan bli en avstängning om motståndaren skadar sig, En hög klubba kommer man oftast undan med, men träffar man någon så att han börjar blöda så blir det genast extra utvisningsminuter. Tänk om samma principer hade gällt i det vanliga rättsväsendet. Det är okej att köra rattfull så länge som man inte kör på någon, men då jävlar!
