SM-guld!
Så underbart det är att blåvitt vann! Efter elva års väntan, skattehärvor, förlorade finaler och missade guldstrider så kom det äntligen ett guld, och det känns som att all väntan bara har gjort det mer speciellt. Man var ju lite bortskämd under nittiotalet.
Själva matchen valde jag att inte följa alls. Efter mötet med AIK funderade jag på att ta mig till Göteborg och se matchen på plats, men efter att ha kollat restiderna så kom jag fram till att det inte var värt det. Jag var tvungen att jobba idag, och nattbuss upp kändes lite väl. Nästa plan blev att se matchen på en sportbar, men även här kom tvivlet. Jag var så nervös på Råsunda förra veckan att jag inte var säker på att jag skulle orka med en sådan pers igen.
Radio är det allra värsta sättet att följa fotboll på, så lösningen blev att skärma av mig helt. Jag stängde av mobilen och följde först skidåkningen på teve, och när den var slut så gav jag mig ut och sprang en mil. När jag kom tillbaka så började fyran sändning, och där fick jag reda på hur det hade gått. Så nu vet ni vad jag gjorde i söndags eftermiddag.
Det var ett tag sedan jag åt pyttipanna, men nu har jag ätit det två dagar i rad. Det är gott, speciellt när det har blivit guld.
Jag fegade i våras och gav ett ofullständigt tips, men så här i efterhand så känns det hyfsat. Jag missade på Helsingborg och Gefle, men annars var jag inte så tokigt ute i alla fall. Möjligen att jag underskattade blåvitt en aning, men jag tycker nog att jag hade mer rätt än majoriteten av experterna.
Det får vara allt, för nu ska jag vara glad ett tag till hade jag tänkt.
