Mats-Olas Fanclub

Dags att uppdatera igen. Det blir inte så ofta som jag egentligen skulle vilja, och jag skyller på arbetet. Att behöva gå upp klockan sex på morgonen förstör mig nästan. Jag känner mig jättevuxen som går och lägger mig vid nio, halv tio-tiden, men ändå är det röda ögon med påsar under när jag vaknar. På jobbet är det bråttom, förseningar på minst en månad ska nu köras in. På grund av att allt vi gör ska in på samma dator, och att det tar tid att få in det, så blir det kvälls och helgarbete framöver. Inte så ofta, det borde inte bli mer än 4-5 kvällar för min del, men det känns ändå lite surt. Speciellt som den nya tidsplanen är väldigt optimistisk, och riskerar att spricka när som helst. Det gör att det inte går att vara riktigt säker på när kvällarna/helgerna blir. Tur att jag inte har så mycket planerat framöver. Tvätta på tisdag, julbord om en dryg månad, ett besök på Ikea (lämpligen i Linköping) och julfirande är vad jag har inbokat under resten av år.

I början kändes det surt att vi skulle behöva slita för att någon annan någon helt annanstans har missat med underlag, men så insåg jag att det hade varit värre om allt hade berott på ett fel från mig. Då hade det varit jobbigt på allvar.

Det känns lite speciellt att jobba i ett projekt som bara måste bli färdigt i tid, trots att det verkar smått omöjligt. I början trodde jag, och mina medkonsulter, att det nog skulle bli så att vårt projekt skulle anses hopplöst snart, och att det därför skulle senareläggas. Men det har visat sig att det är en massa saker som blir försenade om inte vi blir klara i tid, och vipps så rör det sig om stora pengar. Riktigt stora, så stora att det kanske till och med syns i någon decimal på vinsten som det Stora moderföretaget kommer att göra. Kanske till och med att någon chef hade fått en aningens mindre bonus!

Men jag är inte så stressad trots allt. Jag ska nog hinna göra min lilla bit i tid, och om jag inte gör det så är det nog ändå inte mitt fel.

Lite fotboll såhär på slutet. Jag har tänkt skriva följande ett tag, så det är inte helt aktuellt. Det handlar om landslaget, och om matchen mot Nordirland. Jag störde mig ordentligt på hur enkel matchen framställdes i media innan, det var som om vi skulle möta Andorra. Så jag köper heller inte domedagsrubrikerna dagen efter. Jämför med matchen mot Danmark nu i höstas. Sverige möter ett dugligt lag som inte är alldeles i världstoppen, vi slår mest långbollar hela tiden och får oavgjort efter att ha varit närmast segern i båda matcherna. Skillnaden är att Danmarksmatchen hyllades ordentligt, medans nordirlandsmatchen sågades. Jag vågar nog snarast påstå att Nordirland är en svårare motståndare.

Begrunda följande interna tabell, som innehåller matcherna mellan de fyra topplagen i gruppen.

1.      Nordirland (2 segrar, två oavgjorda) 8 poäng

2.      Sverige (2 segrar, två oavgjorda, en förlust) 8 poäng

3.      Spanien (2 segrar, två förluster) 6 poäng

4.      Danmark (2 oavgjorda, 3 förluster) 2 poäng

Nordirland påminner om blåvitt under tidigt nittiotal. Svårt att föra spelet, men jobbar hårt, kontrar bra och är vassa på fasta. Det kommer man långt på, även om "experterna" blir förvånade varje gång. Det finns statistik som säger att 75-80 % av alla mål görs på fasta situationer eller kontringar. Nordirland faller på att de tappat nio poäng mot Island och Lettland, inte på sina resultat mot topplagen. Mot bra lag som de kan kontra mot är de livsfarliga, vilket också gör att jag tycker att Sveriges långbollar var okej. Kunde Milan anno 1993 (då världens bästa klubblag) byta spelsätt helt i bortamatchen mot IFK Göteborg och slå långt så måste det väl vara okej för Sverige att göra detsamma mot Nordirland. Visst att man inte får så många chanser själv, men man tar samtidigt bort motståndarens. Sedan kunde det kanske ha varit lite bättre adress på bollarna, men eftersom jag såg matchen på teve så vet jag inte om det var backarnas eller de offensiva spelarnas fel.

Det var allt, gonatt!