She has trouble acting normal when she's nervous
Robert Gustafssons medverkan i Melodifestivalen var det ja. Men allra först ska jag bara nämna att jag har valt ut 47 favoritbilder av de 200 som ligger på mitt flickr-konto och gjort ett "set" av dem. Om någon skulle vara intresserad.
Men nu (äntligen!) till Robert Gustafsson. Någon gång under sketchen kände jag att jag har börjat tröttna på hans miner. Han har ju varit mer eller mindre oavbrutet på teve de senaste 15 åren (okej jag överdriver, men ni fattar vad jag menar), och när manuset som han ska utgå ifrån är halvdant så tröttnar jag snabbt.
Inte för att han är dålig, utan bara för att jag har sett det så många gånger förut. Men när Robert har fått bra manus att jobba med (till exempel nästan allt som Killinggänget har gjort och skenbart) så fungerar han jättebra. Sedan så stör jag mig på att han måste återanvända sina karaktärer så ofta. Roland fungerade väldigt bra (för bra, men mer om det senare) i Torsk på Tallinn, men insatsen i melodifestivalen kändes bara seg.
Nej, jag skulle vilja se Robert Gustafsson spela fler icke-komiska roller, för jag tror att han skulle kunna fixa även andra. Jim Carrey lyckades gå från sina lätt överspelade tidiga verk till att spela mer normala roller, och Bill Murray är bra i (den annars lätt överskattade) Lost in Translation. Robert har ju trots allt fått en guldbagge (bäste manlige skådespelare) för en hyfsat normal roll, så jag tror att även han kan.
Men nu kan det vara dags att återvända till Roland och Torsk på Tallinn, och vad jag egentligen menar med att han fungerar för bra i den filmen. Jag tycker att Torsk på Tallinn är jättejobbig att se på, och det är Rolands fel. Alltihop. Jag vet att en del påstår att filmen är en komedi, men så ser jag det inte alls. Jag engagerar mig alldeles för mycket i Roland för det, och jag känner alldeles för mycket för honom. Kort och gott så identifierar jag mig fullständigt med honom. Det är något i hans tafatta men välmenade sätt som fastnar, och som gör att filmen bara känns sorglig. Värst är det nog när han sätter upp och tar ner handdukshängaren som det står hennes på. Han satsar så högt, går in hundra procent men misslyckas ändå, för att han inte vågar eller kan ta det sista lilla steget som skulle ha behövts.
Så allt som allt är jag tacksam för att inslaget i melodifestivalen inte var lika välgjort som Torsk på Tallinn, och för att Roland inte drabbade mig lika hårt den här gången.
Men nu (äntligen!) till Robert Gustafsson. Någon gång under sketchen kände jag att jag har börjat tröttna på hans miner. Han har ju varit mer eller mindre oavbrutet på teve de senaste 15 åren (okej jag överdriver, men ni fattar vad jag menar), och när manuset som han ska utgå ifrån är halvdant så tröttnar jag snabbt.
Inte för att han är dålig, utan bara för att jag har sett det så många gånger förut. Men när Robert har fått bra manus att jobba med (till exempel nästan allt som Killinggänget har gjort och skenbart) så fungerar han jättebra. Sedan så stör jag mig på att han måste återanvända sina karaktärer så ofta. Roland fungerade väldigt bra (för bra, men mer om det senare) i Torsk på Tallinn, men insatsen i melodifestivalen kändes bara seg.
Nej, jag skulle vilja se Robert Gustafsson spela fler icke-komiska roller, för jag tror att han skulle kunna fixa även andra. Jim Carrey lyckades gå från sina lätt överspelade tidiga verk till att spela mer normala roller, och Bill Murray är bra i (den annars lätt överskattade) Lost in Translation. Robert har ju trots allt fått en guldbagge (bäste manlige skådespelare) för en hyfsat normal roll, så jag tror att även han kan.
Men nu kan det vara dags att återvända till Roland och Torsk på Tallinn, och vad jag egentligen menar med att han fungerar för bra i den filmen. Jag tycker att Torsk på Tallinn är jättejobbig att se på, och det är Rolands fel. Alltihop. Jag vet att en del påstår att filmen är en komedi, men så ser jag det inte alls. Jag engagerar mig alldeles för mycket i Roland för det, och jag känner alldeles för mycket för honom. Kort och gott så identifierar jag mig fullständigt med honom. Det är något i hans tafatta men välmenade sätt som fastnar, och som gör att filmen bara känns sorglig. Värst är det nog när han sätter upp och tar ner handdukshängaren som det står hennes på. Han satsar så högt, går in hundra procent men misslyckas ändå, för att han inte vågar eller kan ta det sista lilla steget som skulle ha behövts.
Så allt som allt är jag tacksam för att inslaget i melodifestivalen inte var lika välgjort som Torsk på Tallinn, och för att Roland inte drabbade mig lika hårt den här gången.
